Senaste kommentarerna i forumet

Tack för ditt svar!
Jag tänkte på din fråga om att utgå från mina behov och hur jag skulle vilja att kontakten mellan mig och min pappa skulle vara. Jag skulle önska att vår kontakt handlade om ömsesidig omtanke. Som det är nu är det jag som bryr mig om honom och försöker ställa upp och hjälpa. Han ringer tex mig mer sällan än jag honom och när han gör det kan han t.ex. ringa mig på jobbet och inleda samtalet med ett antal svordomar och sen ilsket prata på om något som han har problem med. Inte bry sig om att höra om det överhuvudtaget passar att prata. Aldrig intresserad hur jag mår.

Jag önskade att jag slapp den ständiga oron över vad som ska hända. Han kan lägga av luren när han är full så att det inte går att nå honom. Stänga in sig och inte öppna dörren. Jag blir orolig om det hänt något allvarligt, har han blivit allvarligt sjuk, lever han?
Han har skadat sig i fyllan, har dålig balans också.

Jag känner att det är för mycket. Har stängt in så många känslor inom mig. Har ungen att prata med. Skulle behöva ett samtalsstöd. Känner att mitt mående påverkar mig och är rädd att jag är en sämre förälder åt mina egna barn då jag inte är riktigt glad.

Hur vill jag leva mitt liv är kanske första frågan du behöver ställa dig och sedan kanske fråga dig om det ser ut så. Om du inte är nöjd, vilket du inte förefaller vara, så kanske du behöver fundera på om det är något som tyder på att en förändring är på gång? Verkar inte vara så. Jag tror att du måste få en time out, få lite distans för det är svårt att få kraft till förändring under de omständigheter du lever under. Skulle rekommendera anhörigprogram vilket kommunen, socialförvaltningen brukar ha. Även att besöka någon alanon grupp. Leta på nätet. Sedan finns det fantastiskt anhörigprogram på bl.a. Nämndemansgården men även andra ställen. Att träffa andra som levt under samma omständigheter som du och som kanske även lyckats förändra sin situation gör dig stark och förhoppningsvis får du tillbaka din självkänsla. Som du lever nu är ju oehört destruktivt och bryter ner dig istället för tvärtom. Det kallar inte jag kärlek vilket måste vara grunden till att man lever i en relation. Alltså stöd är viktigt för dig just nu. Lycka till och hoppas du haft nytta av något jag skrivit.

Nu så har jag varit och pratat med en anhörigstödjare. Så skönt. Och fick en bra kontakt. Lätt att prata. Kändes bra. Känner mig starkare.
Nu ska jag hitta på något roligt i kväll.

Hej clara

Jo vi har roligt när vi ses på restaurang,som jag har med de andra jag känner. Vi har känt varandra i över tio år och umgåts ytligt förut, och aldrig haft nå bråk då utan bara trevligt....så som jag vill ha det nu och är snart där. En sak i taget ska bort

Nej jag kollar inte andra mer än va alla andra gör med sina vänner... vet att flera i umgänget dricker mycket o det behövs inte kollas utan det märks klart o tydligt.

Ja det finns en gemensam vän till oss som hänger på en tunn tråd va gällande utkastad. Han gör bort sig lite då och då, men njae inte så jag känner nåt av det så att jag mår dåligt.

Jag är tacksam för att det finns folk som vill väl.

?

Finns det nånting du får av honom som är kul, bra, fint, roligt och som du inte får av nån annan? Går ni på bio, idrott, i affärer, tar en biltur, lagar mat ihop? Är han din bästa vän, eller är du bara "fast i" att man måste vara vän med nån man gjort slut med? jämför din vänskap med honom med andra vänner du har. Oroar du dig för att de ska bli utkastade? Räknar du hur mycket de dricker? Håller du reda på vem som ringde senast, vem som sa vad, hur det du sa kunde tolkas? Jag tror att vi är många härinne som är lite oroliga för att den här relationen inte är bra för dig - i all välmening.

fruktansvärt ont att nå vägs ände och inse att man kämpar själv, en orättvis och omöjlig kamp! Fördelen med att nå den där punkten är att man börjar fokusera på sig själv som du gör nu. Du vill inte ha det så här skriver du och då har du börjat utgå från dig själv och det är bra det. Det första steget i en annan riktning. Numera tänker jag ofta på att jag inte kan leva om/göra om veckan jag har framför mig. Den kommer att passera och aldrig komma tillbaka. Vad vill jag ha gjort och vem vill jag vara med? När jag var ihop med mitt ex var jag JÄMT ledsen för veckan som hade passerat och hade ingen kraft och ork att tänka ens på idag eller imorgon. Känner sådan frid och frihet när jag är helt lugn med veckan som har passerat och kan sätta fullt fokus på idag, imorgon och resten av mitt liv. Kram till dig, du klarar detta!

Det har hänt en hel del sedan jag skrev senast. Jag har fått handledning vilket har varit jättebra. Det ger mig styrka och hjälp att sortera mina tankar. Rekommenderar detta till alla. Mannen har också fått hjälp i en grupp. Den ska fortsätta med ny grupp nästa vecka, men han väljer att hoppa av. ”Vill inte ha fortsatt hjälp, klarar det själv” vilket jag insett att han inte gör. Det känns som om han gett upp och vill inte bli nykter. Jag har nu krävt att vi måste separera och ha skilda boende, vilket känns väldigt kluvet för mig. Men jag orkar inte ständigt kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag känner att jag orkar inte kämpa ensam längre, för han gör inget för att förändra vår situation. Just nu gör det fruktansvärt ont och får gråtattacker. Men jag måste stå ut, för så här vill jag inte ha det.

Skriver av mig

Han va ute igår, han vart full och han ska kanske ut ikväll igen. Nu börjar allt igen...
Det här gör att jag har lättare att sätta stopp för att vi ska ligga, sova ihop...
Tycker det är så oattraherande att vara i huvudtaget med nån som väljer att springa ute på krogar till natten o bli full var o varannan dag.

Det tar tid för mig att gå ifrån, det har gått från att vart ett par med bråk, tårar, svek mm till det vi är nu.

Jag har tom kommit så långt att jag inte ens kommit med förslag om att ses som tex ikväll!!!! Att inte ens skickat sms kom till mig ikväll. Jag är stolt över det.

Det finns en liten besvikelse av att han ändå väljer det där supa livet. Jag bryr mig inte som förut, men.eftersom vi nyss sets på så att säga fel sätt. Fel sätt menar jag med att ligga, sova över, gos mm så känns det mer att han väljer att gå ut hela tiden nu igen.

Samtidigt så blir det mer o mer bekräftelse för mig själv att jag inte vill leva med honom eller någon annan med alkoholism.

Tack för dina ord. Du tycker jag kommit långt. Känns bra att någon känner så för min kamp. Ibland känns det som jag står och stampar på samma ställe. Pratade med mannen i kväll. Det var han som ringde. Så svårt. Vi pratade vanligt bara. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till honom. Vet inte riktigt hur det kommer att bli när han inte längre kan låna den bostaden han har nu. Många frågetecken.

Man orkar genom att tänka igenom det ordentligt och komma fram till att det är rätt beslut att ta och att man verkligen tror på det (i alla fall nästan hela tiden).
Jag har skrivit dagbok, pratat med min syster och en nära vän och gjort listor på för- och nackdelar.
Sen behöver man ju en plan för hur man ska bo under tiden man processar allt det praktiska.
Jag hittade ett forum som är bra att läsa på - https://skilsmässa.se/forum/, där hittade jag mycket praktiska tips och också olika aspekter av att lämna och bli lämnad.
Nu är jag ju mitt i processen själv, men så här har jag tänkt hittills i alla fall.

Jag är snart i samma situation som du.. ska lämna. Har gjort det lite halvt några gånger men nu har jag bestämt mig. När jag läser dina texter så känner jag igen mig så oerhört. Du är iallafall inte ensam ska du veta. Du är jättestark och jag önskar att jag redan var där du är! Du har kommit långt.

Ja, som det låter! Nu är det dags för mig att lämna min alkoholberoende sambo. Vi har bott ihop i 4 år nu, han har hela tiden haft en kärlek till alkohol. Alkoholen har nu helt tagit över och jag har förstått efter en incident i påskas att jag aldrig kommer vinna eller hamna i första rummet. Jag ställde ett ultimatum för några dagar sedan och han skulle gå till AA idag, men ändrade sig såklart och berättade för mig att han inte vill sluta. Jag inser att jag måste lämna nu innan vi får barn eller tar nästa steg i vår relation, för då kommer jag nog aldrig klara det..

Ni som har lämnat eller håller på att planera för att lämna, vad skulle ni ge för tips? Jag söker allt från "praktiska" tips såsom hur man gör under tiden innan man har sålt sin gemensamma bostad, till andra tips av mer psykologisk typ. Allt sånt här praktiskt med att vi äger allt tillsammans är den största bromsklossen för mig.. Hur orkar man?

Tack ?
Jag vet inte riktigt varför jag inte vågar lämna?
Kanske för att jag inte vet nått annat?
Har ju alltid haft detta i mitt liv.
Är skönt att jag har hittat detta forum där jag kan få prata av mig och få ställa frågor då jag inte har nån annan att prata med.
Att kunna prata med nån som förstår.
Det är som du skriver vad får jag ut av förhållandet?
Jag vet inte?
Fina presenter och hotel övernattningar.
Men jag vill inte ha det.
Jag vill ha en partner som vill välja mig framför alkoholen.

Jag vill gå tillbaka till då vi sågs innan vi va intima, endast bara vänner.

Och att sitta på hans arbete och ta ett glas ihop kan vi inte göra.

Det finns tiotal krogar, restauranger här hemma och där har vi sets nån gång då o då. Jag tycker om att gå ut ibland, inte festa loss utan att ta nåt eller två, ser inget fel i det och kommer alltid göra så.... men om det i sig skulle vara en risk med just honom, kommer det sluta med att jag inte går ut med han, eller möter upp honom ute. Jag vill ha kvar det som funkar, och bort med det som inte funkar.

Jag har väl egentligen kommit långt i min process, men som de säger "Why is the last mile the hardest mile?"
Jag vill också VERKLIGEN ha det gjort, men jag tänker att varje dag som går är en dag närmare till att jag får leva mitt eget liv, oavsett hur lång tid det tar.

Stor kram till dig också och heja dig med <3!

Det är tufft att leva med en missbrukare och lätt att börja ifrågasätta sig själv om vad som är normalt och inte.
Frågan är vad du får ut av förhållandet och ärligt talat så låter det inte som en man att skaffa barn med.
Läs runt i alla trådar här och få hjälp att få lite perspektiv.

Själv har jag precis lämnat in skilsmässoansökan efter ett nästan 24-årigt äktenskap med en man som har blivit mer och mer kär i flaskan. Det är ett tufft beslut att lämna och jag hade lämnat tidigare om det inte varit för dottern som nu är 19 år.

Det känns konstigt att säga välkommen hit, för ingen av oss vill väl egentligen vara här. Men här finns det många fina människor att få stöd av!

Jag är uppväxt där båda mina föräldrar var alkolister, och är än i dag.
2009 träffade jag min man som då drack lagomt tänkte jag. Men ganska fort hittade jag gömda tomma flaskor i lägenheten.
Han hade alltid samma förklaring att det ringde på dörren och han skulle städa undan dem fort.
Jag förstod att det inte stämde.
Åren har gått och drickandet har blivit värre.
Jag kan nästan känna att han blir sur, lätt irriterad och arg om han inte får alkohol.
Han har till och med börjat att dricka alkohol som han egentligen inte tycker bara för att få alkoholen.
Fler tal gånger har han sagt att om han måste välja mellan mig eller spriten så väljer han alkoholen alla dar i veckan.
Så fort jag försöker att ta upp hans drickande blir han arg och svarar bara att det är bara att flytta om det inte passar.
Vi har försökt att då barn i 9 år utan att lyckas och enligt alla tester är där inget fysiskt fel på oss.
Jag är inte dum utan förstår att hans drickande påverkar detta.
Men även där får jag svar att alkoholen är viktigare än ett barn.
Jag orkar inte längre leva i ett förhållande där jag inte vet vilket humör han är på.
Men jag vill inte eller vågar inte länna honom heller.
Jag vet att jag till slut kommer att må bättre men hur tar man steget?
Det mesta jag gör blir fel.
Min man kan i princip säga att han vill ha en viss sak men när jag köper det till honom så är det fel.
På saken och på mig. Att jag inte fattar bättre.
Nån mer som känner igen sig?
Vad gör jag?
Tack

Det är ju inte lätt, att göra något, när din vän älskar alkoholen. Förstår att du känner ett ansvar, eftersom han är din vän. Men som många skriver här, så kan du inte göra något alls, han måste vilja och söka hjälp själv. Du kanske kan visa honom vilken hjälp som finns. Men han måste ju göra jobbet själv. Och eftersom han inte verkar tycka det är ett problem, så kan du inte göra något. Han är ju inte ditt ansvar. Han ansvarar för sig själv, så om dina andra vänner inte vill ha med honom så kan du inte göra något. Förstår att det är jobbigt. Men han blir bara frisk om han inser det själv.

Du har kommit långt i din process. Så skönt för dig. Snart är det din tid, och bara din. Förstår att väntan är jobbig. Jag sa till en släkting i dag, att jag skulle vilja ha det gjort. Att jag redan lämnat och att allt är över. Men man måste ju igenom allt. Även sorgen.
En stor kram till dig och heja dig.

Fy vad jobbigt det låter, att du haft en sådan uppväxt. Och att du känt skuld och skam. Jag vet ju att man gärna vill känna så när man har någon nära som dricker. Jag kände och delvis känner så nu för min man. Men jag tycker att vi ska ta bort det nu. Vi gör ju inget för att dom ska dricka. Vi försöker ju bara hjälpa.
Har du själv försökt att söka hjälp? Så att du slipper känna sådan sorg. Du har ju inget gjort för att han ska dricka. Min man blir också arg när jag tar upp att han behöver söka hjälp. Men det är väl så att det är ett försvar, för dom vill ju inte sluta med sin drog.
Ja här inne är vi ju inte ensamma. Så skönt att få stöd här. Fortsätt att skriva av dig. Det gör jag, extra viktigt nu när jag är mitt uppe i att sätta ett ultimatum för min man, sluta med alkohol eller jag lämnar. Det är inte lätt, kärleken till mannen finns där hela tiden. Men jag kan inte leva så mer. Jag vill leva.

En väldigt jobbig och ledsam dag i dag. Men det är många tröstande ord från er här. Läser dom flera gånger. Nu har jag fått en tid för att gå och samtala i alla fall. Så skönt.
Ska försöka hitta på något roligt i kväll så kanske det lättar lite.

Hej och välkommen till Anhörigstödets forum! Din pappa har haft alkoholproblem så länge som du kan minnas och har även varit våldsam mot familjen. Du har försökt hjälpa honom på olika sätt, vilket har resulterat i ilska från hans sida. Nu är han gammal och behöver hjälp och du är den enda anhöriga som ställer upp. Det låter tungt för dig att vara hans enda hopp, när er relation i grunden är knepig. Du har ända sen du var liten hållit för dig själv de alkoholrelaterade problem som ni har upplevt i familjen och även nu bär du mycket inom dig. Skulle du vilja dela med dig mer av vad du har upplevt och hur det är för dig just nu till någon i din närhet? Vem skulle kunna vara ett stöd för dig just nu? Din man reagerar med ilska som kanske egentligen handlar om en omsorg om dig - han är orolig för att du ska ta på dig för mycket. Om du bara utgår från dina egna behov, hur skulle du vilja att kontakten mellan dig och din pappa såg ut?
Lite reflektioner från min sida bara, du väljer om du vill svara.
Kul att du har hittat hit. Du är verkligen inte ensam!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du gör såklart som du vill,när du vill och med vem du vill.
Nu har du fått "chansen" att upprepa gamla mönster då straffet är borta för både dig och honom.
Ni ska träffas,du kanske ska dricka något glas,men ni ska inte sova ihop.

Varför?
Vem ska du tillfredsställa?
Dig själv eller honom?
Och vad blir bättre av att ni träffs och kanske blir onyktra tillsammans?
Var är en nykter fika någonstans?

Om det är vänskap det ska handla om.
Från hon som gjort exakt likadant just för att det är så infernaliskt svårt att släppa taget..

Skriver av mig

Nu är detta bara uppdatering.
Straffet är borta och han får dricka och jag får komma in på stället. Han har börjat hänga där som tidigare, sena kvällar och antagligen full lite då och då. Det är hans problem inte mitt.

Han frågade igår om vi hade bestämt setts och jag skrev nej. Han va sugen på öl. Jaha skrev ja kör på ?

Sen skrev han att han va ledig en dag och frågade om vi skulle ses, ja sa ja...
Sen klämde jag fram att det är inte säkert vi sover ihop, och jag frågade om det var ok ändå att ses ( tänkte att nej nu vill han inte ?) jo det ville han.

Så jag får försöka att låta bli att sova kvar med han.

Förnekelsen är stor hos en missbrukare och så länge de inte har någon insikt tror jag inte det kan bli någon förändring.

Styrkekram till dig!!!