Senaste kommentarerna i forumet

Fortsätt vara stark!

Att bli sur och arg när alkoholen förs på tal är alkoholistens självförsvar och förnekelse som träder fram, klart han hellre vill fortsätta allt som det varit men i hans värld ska även alkoholen vara kvar för det är inget problem i hans syn. Även min man har alltid när vi bråkat tyckt att ”alltid ska du dra upp alkohol som om det skulle ha nåt med dig att göra” eller ”alltid drar du upp alkohol som att det skulle vara nåt problem, det är du som är hysterisk”. Tror inte dom klarar av att vända blicken och se det vi ser när dom är fulla, hur dom beter sig och hur det förändrat hela deras sätt att vara och prioritera. Att fyllan ja i allra högsta grad i stor utsträckning kan vara det enda problemet ett par har och som får den andra att lämna. Att de inte har rätt att kräva man ska acceptera drickandet. Att vi medberoende faktiskt också blir sjuka av att tvingas se på, att leva med konsekvenserna varje gång både före, under och efter fyllan. Sen fattar de inte varför vi vill lämna efter år av försummelse, oförmåga att lyssna till oss och ett allmänt likgiltigt resonemang om att det bara är vi som är svåra, hysteriska, dramatiska och fantiserande neurotiska kvinnor.

Bra att du kunde se situationen lite utifrån, snappa upp att du ville trösta honom men att han inte gjorde någon ansats till att göra detsamma. I ett bra och kärleksfullt förhållande kan och ska nog den andras tårar väcka en reaktion, din var sund men inte hans. Tufft att du lät stormen dra över dig utan att agera på impulsen att söka upp honom, det hade bara varit på din egen bekostnad och i hans ögon antagligen sett som att du medger du haft fel. Men du har fullständig rätt till dina känslor och reaktioner om hans drickande och du behöver inte hans tillstånd att känna det du gör! Kämpa på, hoppas imorgon blir en bättre dag!

åka till honom! Tänk på den där må-bra dagen du hade igår, det blir bara fler av den varan! Jobbigt ibland men håller man ut lite när tvivlet och sorgen kommer så blir man stabilare för varje dag som går! Känner igen det där med sur och arg om man för ämnet alkohol på tal! Det gör ju att ens egna känslor kapas rakt av, man får inte gehör! Är inte så ett förhållande ska vara! Du är stark även om du inte känner så alla dagar och timmar! Tänk på dig själv och vad du behöver för att må bra. Att han är ledsen får han ta ansvar för! Han kan ju göra något åt det....om han vill! Kram?❤️

Åhh skrållan jag vet inte riktigt, det jag känt är att jag tyckt om att bara sets, att sitta o prata!
Jag vet inte men det kanske bara är en vana fast det innerligt är som du säger, att jag kanske inte vill egentligen, och är det så att kroppen säger ifrån det jag inte klarar säga ifrån då förstår jag den tröttheten. Kan vara så att det är psykosomatiskt av känslor.

Tror du inte att det tar så mycket energi för att du egentligen inte vill sova hos honom, men du gör det ändå. Det kanske därför det tar så mycket kraft. Ja försök hålla dig borta från han så kanske allt lättar igen. Svårt men nödvändigt?

Skriver av mig

Jag är jätte trött, alltid efter jag träffat han o sovit mm är jag helt slutkörd. Drar det så mycket energi??? har ont i kroppen och ögonen faller.
Jag vet ja nämt det förut, att jag är jätte trött efteråt, men jag vet inte till hundra om det är pga honom oss. Jag har inte märkt nåt då vi bara sets på stan o sedan skiljts åt
Om det är pga att det är han, att det tar enegi av mig då har jag ännu en andledning att inte sova ihop, och en avgörande sån.
Jag är ju på väg att säga ifrån detta, men har inte kommit dit än.
Men jag skulle kunna glida ifrån det ett tag för o se hur energin blir

Så jobbigt i dag när jag träffade mannen. Han grät och jag grät. Han tyckte det var jobbigt att bo borta och att inte ha så mycket kontakt. Vi började prata lite, men jag sa att jag vill inte leva med dig om du inte slutar dricka och tar hjälp. Jag sa att jag älskar dig men jag kan inte leva så. Han blev sur och arg, och tyckte att jag bara pratade om drickandet. Försökte få sagt vad jag vill. Men det är så svårt, han blir sur och så är grälet igång igen. Det konstiga är att han är lite avstängd. Jag kramade om honom när han grät, men när jag senare var ledsen så gjorde han ingenting. Inte en kram ens.
Var så ledsen när han åkt, och tänkte och tänkte. Försökte stanna i att, ja det är jobbigt, jobbiga känslor. Bestämde nästan att åka till honom och bara krama om honom. Men gjorde inte det. Stannade upp, läste i tråden, försökte påminna mig om hur jobbiga kvällar jag haft med hans drickande. Och nu har känslorna lugnat ner sig lite. Tänker inte åka till honom. För stunden är det över, känslostormen.

Det känns som ett vakuum nu, där jag bara väntar på att olika saker ska hända.
Papperna skickade jag in igår och nu hoppas jag att tingsrätten inte har alltför mycket att göra så att det kan bli en snabb handläggning.
Mannen har sagt att han vill köpa landstället för att bosätta sig där permanent och att han ska ta kontakt med banken i morgon. Vi är överens om hur mycket han ska köpa ut mig för och nu hoppas jag bara att han verkligen kontaktar dem och att de ger honom hyfsad ränta så att det funkar ekonomiskt för honom.
Det väldigt frustrerande att inte själv kunna göra något, det är bara att vänta. Men det är säkert nyttig träning att faktiskt släppa kontrollen en stund....
Jag är på landet nu eftersom mannen är i stan och nu känner jag ju inte direkt för att städa vilket jag annars hade behövt göra om det hade blivit försäljning.
Nåja, jag kan ju alltid börja fundera på vad jag vill ha med mig och börja packa ihop det. Det ska jag ju göra oavsett.

Har mått så mycket bättre sedan jag lämna. Tänker inte gå tillbaka.
Skilsmässa är ansökt om. Han har inte godkänt. Så tingsrätten har beslutat om betänketid.
Men för mej är det slut. Kommer aldrig få några varma känslor på det viset igen.
Min hälsa är mycket viktigare.
Det är det han har aldrig förstått vilken oro och stress jag har känt när han har druckit.
Hos mej ett beslut som känns helt rätt.

Skriver av mig

Jag har träffat mitt ex, men jag står fast vid det jag nämnt.... att jag inte känner samma saker längre. Det jag uppskatta mest av dagen vi sågs var just att vi sågs o prata om allt möjligt.
Det är en sån lättnad att gå tillbaka till mig själv. Jag känner mig inte lika medberoende längre. Jag är beroende av mig nu. Visst finns det sviter kvar men jag växlar det snabbt och återvänder i tanken till mig själv.

så det blev kakdeg och snus. Bästa bästa ?

Snus är grejen. Varje dag så mkt bättre med ?

Vi klarade en Valborg. Mkt att vara tacksam över där. Friden. Friheten. Och för min del. Att återigen få vakna utan illamående och huvudvärk. Vakna utan intrycksövertryck.

Ha en fin dag Nordäng. Kram

Började läsa igenom din tråd igen. Vad många liknande erfarenheter vi har. Har också börjat fräsa emot i vissa sammanhang i min grundfamilj. Kändes så otroligt obekvämt, känt mig dålig. Men jag tror det är mitt inre tålamod som är slut. När man går igenom en process med öppnare ögon blir det kanske fräsigare ett tag. För att kunna markera sina gränser. På ett sätt man aldrig gjort tidigare. Är otroligt vilsen just nu. Vilka är mina nya sammanhang? Hur ska mitt liv se ut? Vad väljer jag att vara en del av?

Det är så omtumlande att jag endast orkar tänka på det i små små brottsstycken. Och tack vare stark stark medicin kan jag också göra det ???.

I går kände jag sådan glädje. Det var en ljus dag. Kände hopp. Så underbar känsla att känna igen mig själv igen. Vet att det inte är över, men jag gläds åt en bra dag. Blir varm om hjärtat för era kommentarer. Så fint stöd man får här. Ett bra råd att se tillbaka och läsa i tråden. Gjorde det, och blev påmind om hur det var och är. Mannen bor fortfarande borta, vi ska ses i dag för en del praktiska saker. Inget är bestämt ännu, men jag förstår ju att jag måste hitta mitt eget liv. När jag tänker på det, så är det både lite skrämmande, men också spännande. Att leva själv, för första gången i mitt liv. Allt det praktiska vet jag att jag klarar, men det jag har varit rädd för är att inte ha någon som bara är för mig. Någon som är nära. Men så tänkte jag, det har jag ju inte haft på länge. För mannen har ju haft sin älskarinna, alkoholen. Får se hur det känns efter att jag träffat honom i dag. Känns lite nervöst. Kommer jag känna starka känslor för honom i dag? Eller?
Mannen har ju själv velat bo borta, ett lånat ställe, som inte kommer vara alltid. Men det ger mig ju ändå lite tid. Tid att tänka. Och kanske är det så att även mannen vill bo själv. Att hans kärlek inte finns längre. Ja det är många frågor som inte är besvarade p.g.a. att vi inte pratat ut om hur vi vill ha det. Men tiden avgör nog detta.

Tack skrållan ??

Exhale såg i din tråd att det blir kakor och snus hos dig! Här blir det kina-mat och snus??
Kram

Jag har gått igenom samma sak. Ville att han skulle träffa en ny till och med. Någon som gjorde honom lycklig så att han skulle må bättre. Gå vidare. Samtidigt som det klöste i hjärtat. Nu börjar jag äntligen också landa på riktigt i att vi har det bättre var för sig. Och att om han hittar en ny relation eller inte är helt upp till honom. Men vilken tid det tagit.

Kram. HEJA OSS

Nordäng67. Jag får också kämpa som attans. Jag har kämpat med det i många många år. Läst här. Försökt förstå. Glad att jag vågar skriva här fast det kostar på. För då kan jag gå tillbaka och läsa. Påminna mig.

Tack för att du bekräftar normalitet. För i mig känns det som allt annat. Kanske därför jag måste skriva ner så. För när det stormar förvandlas jag till en björnhona som bara vill vråla rakt ut. Men det är inte pga honom. Den ligger på mig. Den ångesten är min.

Häromdagen var första gången jag la mig ner på golvet och lät det skölja över mig. Det där kliande rivet klöset. Jag kunde stoppa mig själv hyfsat. Det ger mig lite mer självförtroende tillbaka iaf.

Hoppas du får en fin valborg Nordäng67 ❤ kram

Jag ska spendera den här ensam. Utan krav. Med kakor och snus. Känns som frihet. Att jag inte behöver orka fira.

Hej,
Vet egentligen inte om det här forumet är rätt. Har försökt att hitta sajter för "anhörig till en medberoende" men förgäves. Jag vet inte vd jag ska/kan göra. Min syster är sambo med en periodare och han har så mycket andra problem som skulle ta en helsida att skriva om. Problemet är att hon är fast i deras relation då hon själv inte orkar ta sig ur. Delvis älskar hon honom men det jobbigaste är att hennes självkänsla & självförtroende är helt borta. Hon är bipolär 2, har fullt upp med sina problem & rätt medicinering, har 2 barn sedan tidigare i tonåren ( med allt vad det innebär) .Och nu ( sedan 3 år) en människa vid sin sida som beter sig som en barn, pockar på uppmärksamhet hela tiden, kan inte låta henne vara ifred, eller blir helt förstörd när hon åker bort ( tex till mig som bor 32 mil bort) Jag ser henne förfalla sakta men säkert. Hon har gått upp över 30 kg sedan de träffades, ( så hälsosam och fin tidigare) har fått diabetes 2 och några andra följdsjukdomar pga sin vikt och dåliga kosthållning. Det här är fruktansvärt jobbigt för henne och för mig som bara ser på och kan inget göra?? Jag älskar henne och vi har bara varann och jag blir galen av att se henne bli isolerad ( för det ser han till att hon blir) Han styr henne och hennes vardag, så egoistisk och så manipulativ. VAD kan jag göra?
Tacksam för alla tips jag kan få. PS. han ställde till det på Nyår, gjorde bort sig och skämde ut våran familj och hon har sagt att om han dricker igen då lämnar hon honom ( vilket har hänt förut men hon har alltid tagit tillbaka honom) Så vad jag vet har han inte druckit nu, men föreslår gärna att de skall ta lite till helgen. hon har dock stått emot.

att resonera med dig själv runt dina tankar och känslor! Det är något jag har fått jobba stenhårt med för att klara av! Beundrar dig! Tycker också dina tankar och känslor är helt normala! Den man har barn ihop med påverkar ju ens barn och ens barn är ju det käraste man har! Kram och hoppas du får en Valborg med frid och vila!

Jag har pmds utöver alltihop. Idag är en dålig dag. Då slår medberoendet till extra hårt. För det är något konkret jag kan binda upp min egen oro på. Det vet jag. Men den insikten hjälper inte. Inte fullt ut.

Jag skulle vilja ha en peersupporter. En för medberoendet. Och en för min psykiska ohälsa. Någon man kan höra av sig till när det blir akut. Och käkarna spänns. När man biter ihop. Börjar fäktas mot surrande bisvärmen i huvudet.

Jag har gått en gång på möte. Men jag tror inte det är min form. Jag tycker inte om att prata i stora sociala sammanhang. Och jag behöver hjälp precis i den akuta situationen. Där jag får för mig att jag måste agera.

Jag känner mig maktlös för jag vet att jag är den enda som vet. Att ingen annan vill se. Orkar se. Bryr sig. Kanske det är men jag tror faktiskt inte det. För man lägger sig inte gärna i. Man säger inte gärna de hårda orden. Det här är inte okej.

Jag försöker vända på steken för att godkänna mina egna tankar och se dem som tillåtna. Hur skulle han känna om jag till exempel var hög med våra barn? Om jag sjukskrev mig från jobbet för att jag var hängig efter en hård helg? Jo han skulle bli orolig. Det är jag övertygad om. Därför är det ok. Att jag blir orolig. Det är pappan till mina barn. Jag vill att han ska må bra. Så att våra barn kan ha det lugnt och tryggt.

Fullt normala känslor. Vad göra? Just nu ingenting. Vila i två dagar. Sen är barnen med mig igen.

Senaste GoT. Vilket avsnitt. Ojojoj. Aldrig suttit så på helspänn så länge. Försöker ladda för att se en gång till. Kunna se det jag missade första gången.

Idag är jag speedad så det blir leka ? allt för att inte spinna iväg.

Som du sliter! Det är klart att alla känslor väller över dig nu när du har tid att sakta ner och känna efter, när du inte behöver anpassa dig efter nån annan. Låt tårarna strömma om det är så det känns. Att du gråter behöver inte betyda du gjort nåt fel eller att du måste känna ånger eller nåt sånt. Det är kroppens sätt att avreagera sig i en ovan situation. Tycker tipset om att du ska läsa igenom din egen tråd var bra, påminn dig om vad som fört till din nuvarande situation och det faktiskt är nödvändigt för dig att just nu vara precis där du är. Sakta kommer det säkert kännas bättre, ingen orkar vara störtledsen särskilt länge. Hoppas du nu på valborg får lite glädje och frid av våren som spirar och förhoppningsvis lite god mat och lite distraktioner med nåt program. Sänder dig en stor varm styrkekram och en fin ballong för lite glädje mitt i allt det jobbiga?

Hej, åh vad bra du skriver! Jag försöker också förstå, vi har varit gifta i 4 månader nu och tillsammans i 3år. Det som först var för mycket till fest, blev innan vi gifte oss en depression i mina ögon och nu efter vi gift oss en aha upplevelse där jag förstår att han är alkoholist. Vi har tagit kontakt med kommunen och det känns som rätta personer att prata med. Idag träffade jag en anhörigbehandlare, som berättade hur illa det är med min man, han han är djupare än jag först trott och det gör så ont. Jag har nog tänkt att vi kommer få ordning på det men han sa att det är svårt. Jag har inte en aning hur jag ska hantera det!? Det är inga misärfyllor att han rätt var det är dricker jättemycket och slocknar. Inte bråkig eller så. PÅ fester går det oftast bra och jag tycker inte han kompenserar upp det någon dag efter för att känna fyllan. Men jag har förstått att det finns en ångest från tidigare år. Han har gått från försvar till handling i sitt tillfrisknande i ord, nu ska det verkställas. Det som är jobbigast för mig är att ställa mig frågan, såg jag men duckade? Hur ska vi gå vidare? Jag tycker ju själv att vinet är gott och älskar trevliga tillställningar. Har beslutat mig för att också ta en vit period.... Behövde nog också bara få skriva av mig

Håll ut för man lugnar ner sig och kommer till ro! Även om det inte känns så för stunden. Gråt på för det lättar lite på trycket tycker jag. Låter bra att söka hjälp. Det gjorde jag med. Så himla skönt att prata med någon som är proffs och kan ge en verktyg att hantera jobbiga känslor. Bra att du skriver här. Läs din egen tråd så blir du lite påmind om varför du valde att vara själv. Peppa dig själv med beröm och unna dig själv att göra sånt du tycker om. Kram

Jag kämpar och kämpar. Gråter och kämpar. Har haft lite kontakt med mannen men bara korta meddelande. Så jobbigt. Åker bort och försöker sysselsätta mig, men känner mig som den mest ensammaste i världen. Ska ringa och ta hjälp. Går inte annars.

Jag är vuxen med en far med alkoholproblem. Missbruket har funnits så länge jag kan minnas. Han har även varit våldsam mot min mor och mitt syskon. Mina föräldrar skildes när jag var liten. Jag har haft en knepig relation till min far, vuxit upp med min mamma och syskon och bodde varannan helg hos honom plus del av sommar. När jag blev äldre fanns en period utan kontakt.

Ända sedan jag blev större har jag försökt ”rädda” honom, försökt prata och förmå honom att sluta med alkohol, erbjudit att stötta och följa med om han vill söka hjälp. Han har alltid blivit arg.

Nu har jag egna barn, vill skydda dem och har inte berättat om det tråkiga i min uppväxt och vill inte ta med dem när jag hälsar på. Det är smutsigt i hemmet men han ser det inte. Han börjar bli gammal nu och det händer saker som kan relateras till alkoholen och som gör att han behöver hjälp. Men han vill inte ta emot hjälp från tex hemtjänst och den enda anhörig som ställer upp för honom är jag. Han har syskon i samma stad, några av dem har uttryckt att jag är hans enda hopp. Det känns tungt och orättvist.
Jag har inte kunnat prata med någon vän om detta under min uppväxt, har alltid dolt och kännt skam blandat med sorg och skuld. Varför kunde inte jag få en ”vanlig” pappa? Varför klarar jag inte att hjälpa honom. Har så mycket sorg inom mig. Kan inte prata med min man om detta. Han reagerar med ilska och säger att han inte vill att jag ska ställa upp så mycket, att jag kommer bli utbränd.
Vet inte vad jag vill med detta inlägg men glad att jag hittat hit till detta forum. Ibland är det skönt att veta att man inte är ensam.

Tack Nordäng ❤. Ja jag ska försöka. Så ofta jag kan ska jag minnas. Jobba på tilltron.

Jag fick ett rejält återfall i medberoende igår. Frustrationen och också ilskan. Säkert grundad i oro. Det skakade om mig rejält. Det går på en milisekund. Så kastas jag rakt ut i avgrunden. Ni vet säkert vilken känsla jag menar.

Jag vill förändra den här reaktionen. Men det tycks ta tid. Har en ny strategi där mina stackars vänner får ta emot min ilska och frustration. Så jag inte ska sända den till honom. Det ger mig skuldkänslor. Men jag vet att detta är mina känslor och bara för att jag talar om dem blir de inte deras. Men tycker ändå att jag snackar skit. Känner mig paranoid. Fast jag vet. Jag vet att jag har fog för min oro.

Men det är inte min sak längre. Jag sa dock ifrån och försökte förklara vad som händer i mig och att jag jobbar med det. För lite pyste trots allt ändå ut på honom. Den är så svår den där skiljelinjen, mellan en gräns och att lägga sig i. Vilja skydda. Jag har så hårda principer ibland också. Både för mig själv och andra. Särskilt när jag inte förstår. Men vet inte om jag skadar eller stjälper med dessa. Det är vl det som är utmaningen. Att balansera livet.

Idag ska jag ut och gå. Jag har börjat styrketräna litegrann. Små korta övningar. Det där med att vila även när man känner sig pigg. Har en bättre sorts dag. Så svårt. För jag vill slå på turbo vid minsta nys på en sån.

Men jag är deprimerad och har en utmattning. Finns inget som heter turbo längre. Måste skriva det. Så är det. Får inte glömma.