Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Hittade hit då jag sökte efter hjälp för min nära vän. Han har precis flyttat till samma stad som mig och har på så sätt börjat umgås med mig och mina vänner här. Problemet är att så fort vi ses (vilket ofta är på spelningar där alkohol förekommer) dricker han alltid jättemycket. Vi andra kanske tar en eller två öl nån gång (då vi kan ses mitt i veckan och alltså ska upp och jobba dagen efter) men han dricker massvis och blir alltid så full att han knappt vet vad han säger. Detta leder till att mina vänner inte vill att han ska följa med när vi ses. Jag känner ett ansvar för honom eftersom han är min vän, men samtidigt så skäms jag och tycker det är så energikrävande att behöva ta hand om honom jämt. Mina vänner kommer till mig och berättar om hur han följt med på efterfester, blivit jättefull och gjort mina vänner ledsna. Det känns jättetråkigt att höra.

Jag har tagit upp det här med honom förr och han lyssnar men tycker nog mest jag oroar mig i onödan. Jag vet inte vad jag ska göra nu, jag tror han skulle behöva hjälp, men det skulle han nog inte söka själv. Hur kan jag göra?

Jag kanske inte alltid är så stark och säker som jag verkar, men jag vet i grunden att det jag gör är rätt. Så även om det finns stunder när jag tvekar och oroar mig för hur det ska bli nu så finns det bara en väg framåt.

Du verkar så stark Spinoza. Så bestämd med vad du vill. Bra gjort. Nu kan det bara bli bättre för dig. För mig känns det bara ledsamt. Men kanske tiden läker.
Hoppas allt går bra för dig Spinoza, och att mannen håller sig lugn.

Nu är skilsmässopapperna påskrivna och avgiften till tingsrätten betald.
Det känns skönt och jättekonstigt på en gång, nu är det slut efter drygt 28 år tillsammans.
Nu är det allt praktiskt kvar som ska tas tag i, men det mesta känns OK och vi är överens om hur vi ska dela upp allt. Det som känns jobbigast är att det inte är klart med ny bostad för mannen. Vi turas än så länge om att bo i lägenheten och på vårt landställe och det är inte klart om han ska ta över landstället och bo där, eller om vi ska sälja det. Lite jobbigt med osäkerhetsfaktorn, men det får lösa sig med tiden.

Just nu är det ganska lugnt, mannen är ledsen men samlad. Men jag väntar bara på när nästa utbrott kommer och tänker att vi ska vara så lite tillsammans som det är möjligt med tanke på dotterns student och aktiviteter kopplat till det.

Tack för att ni skriver här i min tråd. Ullabulla, jag har läst en del i din tråd, lite nu men även för flera år sedan. Tycker att ditt lämnande liknar mitt, ditt kämpande är som mitt. Du har verkligen gått igenom mycket på din väg. Känslorna går verkligen upp och ner. Det är så kämpigt. Det går bra när jag sysselsätter sig och gör saker. Men så fort jag blir ensam så kommer tankarna. Men jag står fortfarande fast vid att jag kan inte fortsätta att ha det så som jag haft det, med en man som dricker. Jag utplånar mig själv då. Och jag är värd så mycket mer.
Tack Troja för ditt pepp.
Och Vet inte vart... det är inte lätt, när man måste lämna och alla praktiska saker också måste fixas. Och i Stockholm är det väl såå svårt att hitta boende?
Det är bra att du hittat hit, så du kan skriva av dig. Det har jag gjort och det lättar väldigt. Just att man inte är ensam.

Det är första gången som jag är inne på denna sidan! Jag sökte i ren panik och sorg efter ett ställe där jag kunde få hjälp. Hjälp med alla känslor,känslan av att jag bara vill fly jag vill bort men vet inte vart jag ska ta vägen. Efter att ha löst era insändare och kommentarer så vet jag att jag inte är ensam med mina problem. Det är så sorgligt att vi är många som inte mår bra i våra relationer som önskar att våra partners bara ska bli den de en gång va. Även om det är sorgligt så känns det som att jag får lite perspektiv på min situation.

Jag har levt med min man i 13 år och tillsammans har vi 2 barn. Han dricker mest på helger och däckar då på mattan eller i sängen med kläderna på stinkande och snarkandes vid 21 tiden på kvällen. Han förnekar även sitt drickande som ibland även är på vardagar i perioder. Jag har hittat ölburkar på de mest konstiga ställen och ja jag märker direkt på hans ögon samt rörelse om han har druckit. Den senaste tiden har varit tuff och det har blivit många konflikter. Jag blir arg/galen på hans förnekelse (Vet att det är vanligt då man har akoholproblem). Jag gapar och skriker som en galning då jag bemöts av nonchalans och kränkningar. Vet att det absolut inte hjälper men det brinner liksom i huvudet på mig av ilska och besvikelse. Det värsta av allt är att mina barn på 11 och 16 år ibland är hemma! Inte okej alls jag vet. Därför tog jag idag beslutet att det räcker,jag vill flytta isär. Svaret från honom är okej! Sen att det är jag som skapar denna dåliga relation då jag är arg hela tiden och att jag har shoppingberoende. Ja han lägger problemet hos mig så nä han ser inte sin alkoholism.
Mitt problem är att jag inte vet vart jag ska ta vägen,vill bort men vet inte vart. Lägenheter i Stockholm är inte heller lätta att hitta då man söker hyresrätter. Känner mig så vilsen och vill bara hoppa av tåget. Vill ha hjälp,vill va lycklig igen. Va mitt glada gamla jag!
Detta blev en lång kommentar men skönt att skriva av mig!

Hejja dig skrållan
Det kommer vända, bara det ger tid att vara utan honom ?

Tänker en del på mitt ex. Ibland på det jag saknar och ibland på det jag inte saknar. Brukar också försöka tänka mig in i hur det skulle kännas om jag fick reda på att han har träffat en ny kvinna. Hittills har det gjort ont i hjärtat och jag har känt typ panikkänslor som var starka i början och mattats av efterhand. Idag, för första gången, kände jag varken sorg eller panik. Kände mer att det inte är min angelägenhet. DET tog tid att komma dithän! Och det krävdes total avhållsamhet när det gäller kontakt. Det krävdes distans och perspektiv. Framförallt handlade det om att stärka mig själv, min självkänsla, att lära mig att sätta värde på mig själv. Kanske har jag äntligen börjat gå en annan väg när det gäller honom och mycket annat i mitt liv. Känner mig inte heller lika arg längre när jag tänker på dåliga saker han gjorde och sa. Känner nästan så här: vilken tur att han och vårt förhållande fick min bägare att rinna över, annars kanske jag inte hade kommit till den där insikten när det gäller mig själv. Insikt om att det inte handlar om honom eller andra runtomkring mig. Det handlar om mig! Jag KAN styra mitt liv i mångt och mycket. Men jag måste tänka långsiktigt, utgå från mig själv och inte agera för stunden. Inte göra impulsiva saker för att döva känslor av ensamhet och längtan för stunden. Utan tänka hur blir det imorgon om jag gör så här idag?
Just idag känner jag mig ensam och lite down. Men jag vet att jag inte gjorde det igår och förhoppningsvis inte kommer att göra det imorgon. Jag har lärt mig att klara av att stanna lite i negativa känslor och göra saker som dövar på rätt sätt. Jag hanterar min energi som pengar, noga med vem och vad jag lägger den på. Fördelen med det är att man har en buffert med energi från sina bra dagar. Det blir inte soppa-torsk om det kommer en dålig dag. Så nu ska jag gå en stärkande skogspromenad istället för att ligga kvar i soffan och ta kontakt med någon som inte får mig att må bra i längden. Jag väljer långsiktigt må-bra typ skogspromenad istället för kortsiktigt må-bra typ sms:a med ex som bara handlar om att ge och ta lite bekräftelse för stunden som i sin tur ökar känslan av tomhet imorgon. Jag går i en annan riktning nu och har hittat en ny väg.

Om du läst min tråd,jaha och nu då.
Där beskriver jag min kampt för att stå emot återförening.
Är visserligen där och duttar ett halvår efter separationen,men lyckas avstå återförening med alkohol som partner.
Det var fruktansvärt tungt och sorgen var enorm.

Jag sökte hjälp ungefär 5 månader efter separationen då jag höll på att gå under.
Både genom alanon en anhöriggrupp där man får ventilera och ta nya friska steg mot ett starkare jag.
Också genom en medberoendeterapeut som delvis bökade i min barndom.
men också gav handfasta verktyg och råd när jag vacklade,vilket jag gjorde hela tiden.

Min kärlek växte sig starkare än på många år,trots att det enda han var intresserad av var att få dricka.
Jag dansade alla danser för att han skulle se och välja mig,men det gjorde han inte.

Du har en tuff,men också bra tid framför dig.
Jag skrev och läste här timvis och anhörigstödet var verkligen min livlina.

Det egna arbetet som jag lyckats hålla ifrån mig kom nu alldeles för nära och jag blev tvungen att börja gräva i varför jag valde att vilja vara kvar i situationen.
Jag önskar dig all lycka till.

Ja det måste jag göra känner jag. Att just söka hjälp. Ska ringa och försöka få en tid.
Det som är jobbigt är att jag saknar honom. Inte hans drickande, inte hans ilska, inte hans surhet. Utan honom. Vi har inte haft någon kontakt alls dom här dagarna. Väldigt ovanlig för att vara oss.
Men samtidigt så lugnt. Jag hinner tänka. Ingen som retar sig på mig, att jag inte gör så som han tycker, att jag frågar när jag inte vet vad han pratar om o.s.v. Jag kan vara jag och jag kan slappna av.
Jag får ta en dag i taget. Försöka ha en plan.

Ja, det är tungt att bryta upp, men tänk på vilket liv du har och vilket liv du faktiskt kan ha. Ta ett steg i taget, en fot efter den andra och våga be, om hjälp. All styrka till dig!

Kram tillbaka till dig Spinoza. Ja så tufft.

Ja, det är inte lätt att bryta upp, men när man är vid vägs ände, så är man.
Så här kommer en styrkekram från mig som också tycker det är tufft att bryta upp!

Fy vad tungt det känns nu. Vet att jag måste klara att lämna, annars överlever jag inte. Men fy vad allt är svårt. Känns som jag bara vill lägga mig ner och gråta. Sedan tänker jag tillbaka på allt jobbigt vi haft. Alla dumma saker han sagt till mig på fyllan. Alla kvällar jag suttit själv för att han föredrar att dricka ute i garaget. Jag har ju varit lika ensam då, som jag känner mig nu. Fy vad det är svårt att ta beslut att man ska lämna när man älskar någon. Hur kan kärleken överleva allt detta? Jag förstår inte. Men jag måste se framåt, se att jag kan få ett bättre liv. Jag kommer ju få det lugnare. Kan bestämma själv vad jag ska göra och tycka.
Men just nu, just i kväll känner jag att det är väldigt tungt.

Se den som en fantastisk belöning för att du har kämpat hårt med dig själv och med ert liv. Såna upplevelser är som små skatter i en skattkista som man kan plocka fram ibland när det är jobbigt. Tänka på dom, minnas känslan och uppleva dom på nytt! Kram

Det rullar på utan mannen i huset. Vi blev osams innan han åkte till annat boende. Lite jobbigt att det blev så. Men jag försöker fokusera på mig. Och sysselsätter mig med roliga saker.

Hej min situation är också så att mina föräldrar dricker. De har utsatt min son för fara (5 år sedan nu) så de får aldrig vara ensam med mina barn. Jag har försökt prata med dem men de tar ingen hjälp. Jag har ett bra liv med fin man, barn & bra jobb så jag försöker fokusera på det. Bekymret blir på födelsedagar & högtider. Det är jobbigt att se , kroppsligt vet jag inte hur länge de går. Jobbigt att stå vid sidan & se på. Känsla av maktlöshet & otrolig sorg.

Skönt att höra att det är lite bättre?

Tack för omtanken Skrållan! Jag börjar sakta bli återhämtad efter operationen men som vanligt kom något annat upp som gör att jag måste sätta mitt eget mående till sidan. En äldre familjemedlem som är allvarligt sjuk och behöver hjälp och det fanns inte så många andra omkring som har möjlighet att hjälpa till så jag agerar både patient och vårdare för närvarande.

Mannen har i alla fall ställt upp helt oväntat och vårt förhållande har faktiskt sista dryga veckan varit bättre än på 10 år! Vill såklart inte inbilla mig att problemen är över men man har nu på riktigt fått se en glimt av hur vi kunde ha det. Vet inte om vi har nån chans att reda upp vårt trassliga liv men kanske dethär antagligen nära förestående dödsfallet i familjen kan bli en nystart för oss. Om inte annat så har familjekrisen föranlett många tankar hos mig och jag är säker jag inte vill sluta leva innan jag är död.

Vilka vägar livet sen tar vet jag inte, allt jag hoppas är få ett lugnare liv snart.

Vill bara höra, hur går det för dig? Har du flyttat till eget? Och hur är det efter operationen?

Jag ska skriva om den här stunden. För den ska räknas. Den ska behållas i hjärtat. Vi skrattade igår. Alla tre. Tillsammans. Jag och barnen. Så vi fick ont i magen. Tårar i ögonvråna. Det var länge sen.

Så skönt Troja?. Skönt att känna hopp inför framtiden. Känner också hopp om något nytt. Även om det är lång väg att gå. Tror jag måste göra som du. Ta det i etapper.
Bra att du kommit så långt?

Tack för ditt pepp. Ja nu ska jag verkligen känna efter hur det känns att bara få bry mig om just mig. Känns som att energin redan kommit, och att jag känner att en tyngd försvinner. Ser faktiskt fram emot att bara få vara själv. Nu hoppas jag att något bra kommer ut av detta.

Skönt att ni i samförstånd bestämt att bo isär ett tag, utan större drama. Ett utmärkt tillfälle för dig att testa vingarna, se hur det känns att bara ansvara för dig själv och slippa bli nerdragen av honom och hans mående. Jag tror du kommer känna dig starkare redan efter nån dag, känna att den tunga filt som legat över dig lyfts bort. Håller tummarna du ska få må bättre nu!

Skriver av mig

Jag kan nu säga utan att skämmas eller bli ledsen att jag är singel. Förut skämdes jag, hade svårt att ta in pga alla framtida förhoppningar med exet. Jag börjar känna mig lugn och bekväm med att ha mig tillbaka. Jag ser mig som att jag är tillbaka till mig där jag ska vara.

Jag pratade med ett av mina äldre ex häromdagen och han sa att jag vart förvånad över hur du hade blivit med den här mannen, du var starkare förut, men nu är du tillbaka ?