Senaste kommentarerna i forumet

Jag har varit på landet hela veckan och pendlat till jobbet.
Det har varit lugnt och skönt även om det blir lite långa dagar eftersom det är en bit till jobbet från landet.
Igår åkte jag till stan och vi hade planerat att träffas och äta middag. Jag sa också att jag ville att vi skrev på skilsmässopapperna, men han ville att vi diskuterar hur vi ska dela upp allt.
Vi hade en bra diskussion om uppdelningen och jag känner mig nöjd med det jag får. Men sen ville han inte skriva på papperna förrän han pratat mer med sin mamma. Han ska till henne i helgen och det känns som en bra idé. Hans föräldrar skilde sig när de var i ganska precis samma ålder som vad han är nu och han har själv inte kommit över den skilsmässan som var väldigt infekterad i många år, även om föräldrarna nu faktiskt umgås sen några år tillbaka.

Så det kändes helt OK, vi åt middag med dottern, diskuterade uppdelningen och satte oss för att prata. Han sa att han fortfarande inte förstår varför jag inte vill försöka igen och att han inte vet vad han ska säga när folk frågar varför vi ska skiljas. Här har jag ju varit försiktig med att säga varför eftersom jag inte vill att vi kommer till ett läge när vi kastar skit på varandra. Så jag sa (igen) att jag inte mår bra i vårt förhållande eftersom jag är så fokuserad på hans mående och att jag inte har lyckats ta det utrymme jag behöver i vår relation, vare sig fysiskt (han invaderar vårt hem med prylar, kläder mm) eller psykiskt. Han säger att han ska backa och ändra på sig, men jag säger att jag inte ser att jag kan ändra mig i relation till honom. Det här är en resa jag behöver göra själv. Han fattar ju fortfarande inte och fortsätter tjata om att han ska ändra sig, men att han inte vill försöka övertala mig (samtidigt som han gör det). Det här blir ju lite ironiskt eftersom det är precis det här som är en del av problemet. Vill jag inte det han vill så tjatar han hål i huvudet på mig/surar tills han får som han vill. Men det går ju inte den här gången eftersom jag har bestämt mig och inte viker en tum. Han blev till slut desperat och sa att 30 år av hans liv är "down the drain" och att hans framtid är förstörd. Jag sa då att jag också tycker att det här är jobbigt och mår dåligt av det. Hans svar på det var att det var som om en som misshandlar beklagar sig över att det gör ont även på den själv när den slår. Då sa jag stopp - Vi kallar inte varandra taskiga saker (typ misshandlare). Jag sa också att jag skulle också kunna säga skittaskiga saker till honom, men att jag inte tänker göra det och att jag vill att han visar mig samma respekt!

Han bad om ursäkt och sen kunde vi ha ett lite lugnare samtal igen. Men det är ju så intressant att han tar på sig offerkoftan och att det är som att allt som har hänt och allt han gjort är raderat eftersom han säger att han vill ändra sig!!!

Nu blir det i alla fall en lugn helg eftersom han åker i väg, men sen ska vi på dotterns föredrag i skolan på måndag, så vi får sova en natt till i lägenheten båda två mellan söndag och måndag. Sen åker jag till landet och är där hela nästa vecka, SÅ skönt!

Tack skrållan ??

Bra Troja. Det går framåt för dig. Skönt för dig??

Mannen mår dåligt. Jag står brevid och säger ingenting. Vi har nu bestämt att vi bor isär ett tag. Denna gången har vi bestämt det ihop. Han vill vara själv, för han mår dåligt, och jag ska banne mig ta tillfället i akt och försöka att må bättre . Och få tänka. Så många år har gått i detta jobbiga. Känns nu som att det ska bli skönt. Nu ska jag bara göra det jag vill. Ska låta honom vara.
Håll tummarna att allt löser sig?

Skrållan tänk så här
Vill du leva så här 10 år framöver?
Vill du ge honom hela dig? Så du försvinner och han bara tar o ger inget tillbaka? Jag gissar på att du inte vill ha det ens ett år framöver ?
Jag vet, och du vet att jag också kämpar, det första steget är distans, att ta sig ifrån honom, man behöver inte göra nån scen av det, gråta o säga jag behöver vara ifrån dig för att osv osv, utan göra det utan att ge hint om VARFÖR du åker bort, gör nåt annat. Då får du tid att hinna tänka. Det kan räcka en dag, nästa gång två dagar osv

Skriver av mig

Ett nytt tecken
Han ljög om när han slutade jobbet sist. Och jag har inte ens sagt att jag vet det. För att vi är inte ihop och han är sån. Han ljuger om skitsaker runt alkoholen, han ville väl att de skulle låta på ett visst sätt.
Det är skönt att inte bli upprörd, jag vet varför han gör så, och det är hans problem, att han ljuger.

Hade det vart förut hade ja ringt o undrat varför o sen hade bråk blivit till för han blir arg av jag ifrågasätter hans lögn.

Det är inte jag som ska må dåligt eller skämmas det är han, så jag tar inte åt mig detta. Det här är också ett tecken på att jag bryr mig om mig, litar mer på mig o slutar att må dåligt över hur han beter sig.

Men att lägga nån energi på att lita på honom är inte nåt jag gör längre, o jag får inte dåligt samvete heller över det för det har han skapat själv.

Visst är det så. Vi sitter alla i samma båt. Det är det som är så skönt, att just kunna skriva av sig här och få hjälp och stöd. Ja jag har varit med länge. Som utomstående kan man nog inte förstå. Det är väl bara att lämna. Men allt är ju inte svart eller vitt. Perioder har det varit bättre, och sedan sämre. Och sedan är kärleken till mannen ivägen. Ja det är inte lätt. Det är verkligen tragiskt.
Hoppas du, Lilly62, kan finna tröst att skriva hör, det har jag fått.

Tack för ert stöd, det kom fort och det behövs. Kram till er

Hej Skrållan, jag är ny här. Också med en ”snäll och skötsam” man som dricker helger och semestrar.
Så du har varit med i detta forum i flera år. Och ditt senaste inlägg med kommentarer är flera sidor lång. Ändå är du kvar i samma situation, fastkilad i din vagn på berg o dalbanan. Ta inte illa upp, det är inte min mening. Jag är precis som du. Om vi bara kunde hålla varandra i handen allihopa och dra oss ur karusellen. Det är ju samma lidande om och om igen, överallt. Jag läste att för en utomstående så liknar en medberoende en person som står på spåret och skriker åt ett rusande tåg som far mot en att stanna. Varför kan man inte bara kliva åt sidan? Visst är det tragiskt.

inte det är normalt att vara beroende bara för att man sköter sitt jobb! Han sköter ju inte sin relation till dig eftersom du inte trivs. Är ju minst lika viktigt som jobbet! Fast det dricks mycket mer överlag i Sverige nu för tiden tycker jag! När jag växte upp (jag är 51 år) var det mycket färre alkoholtilfällen. Den ”normale” svensken drack vid speciella tillfällen typ midsommar mm. Nu tror jag den genomsnittlige svensken dricker nån gång i veckan, vin till maten mm. Hände nåt på 90-talet när bag-in-boxen kom. Tror det är många som har lite bekymmer med alkoholintaget. Kanske inte på en nivå så det ställer till problem med familj och jobb men å andra sidan skulle de inte kunna låta bli att dricka helt! Och din man skall väl inte bestämma vilken nivå som är normalt. Han ska lyssna på dig och ta hänsyn till dig, dina behov och gränser. Tycker din nivå på drickande är sund, ett glas vin nångång ibland. Stå på dig och flytta inte dina gränser. Hemskt att göra våld på sig själv. Kram

Din känsla är helt rätt Lilly62. Lita på den. Det är inte normalt att dricka så. Någon som råkar dricka för mycket någon gång, reagerar på om någon i hans närhet tycker det är jobbigt. Och slutar då.
Kommer inte med undanflykter att det är normalt.
Just att han blir deppig och apatisk när han inte får sin drog, är också ett varningstecken.
Så lita på din känsla.

Min man dricker helger och semestrar. Han väntar på fritiden för att dricka. Han har kontroll över sitt jobb och ekonomi, men ingen kontroll när han dricker. Han dricker fort och mycket till han går och lägger sig. Han säger att han vet hur dåligt jag mår av det men fortsätter dricka ändå. Efter flera år tillsammans och desperata försök att först acceptera och anpassa mig till situationen så började jag må sämre både psykiskt och fysiskt. Jag ställde ultimatum och han sökte hjälp men nöjde sig med klinisk undersökning och löfte till läkaren att han klarar själv att sluta dricka. 4 månader nykterhet blev det med ett par återfall. Den tiden kändes som att vi hade pausat vårt liv. Som att han gick och väntade på något. Under fritiden blev han deppig och apatisk. Han började klaga över att han inte ville leva så. Och så började det smyga in folköl, bara ett par, bara tre, bara på restaurang, bara after work.. Jag slutade följa med honom ut. Men han går ut själv och kommer hem ännu mer packad. Nu sa jag att han ska söka hjälp och fullfölja det. Han pratade med en beteendevetare idag och bokade tid nästa vecka. Så det är bra. Han tycker att han kan kontrollera sitt drickande vilket jag inte tror. Men det som gör mig ännu mer förtvivlad är att han säger att det är normalt och alla svenskar är så och det är jag som är en nykterist och kommer från en annan planet. Jag är inte född i Sverige men jag har bott här drygt 25 år, pluggat och jobbar och älskar det här landet. Jag dricker nåt glas vin eller cider lite då och då med vänner och på bjudningar och med min man.
Är det verkligen så normaliserat att vara beroende bara man sköter sitt jobb och ekonomi?

Ja Ullabulla, ska verkligen försöka att stå tillbaka och låta han lösa detta själv. Det är ju det enda att han får tänka själv. Har presis läst ”Djävuldsdansen” och inser att jag inget kan göra för att han ska bli frisk. Han måste vilja själv.

Om du klarar av att vara betraktare.
Ställa dig utanför och blicka in.
Låt honom ta sin del,sin sjukdom.
Du ställer dig bara och ser på istället för att försöka reda upp situationen.
Klarar du det och hur skulle du må av det?

Fråga bara ibland:
Hur mår du?
Behöver du hjälp?
Vem kan jag ringa som kan hjälpa dig.
Dvs ta inget ansvar och ingen del i hans tillfrisknande som du har hört till leda att han måste ta ansvar för.

Mannen mår dåligare och dåligare. Han drar sig undan från mig. Vi äter nästan aldrig ihop, vi tittar sällan på Tv ihop. Hans mående beror absolut på att han dricker. Men det kan han inte erkänna. Ibland, bara ibland, ser jag mina man som han var förr. Så sorgligt.

Herregud detta var som att läsa ur min egen dagbok! Jag lovar, jag vet EXAKT hur du har det!!! Min man kan också hålla sig från alkohol men får återfall då och då. Hela hans problematik går i cirklar och jag vet precis hur nästa steg ser ut. Han har gått hos hjälp men säger att han aldrig kommer bli nykterist. Och ja... det går ju sådär. Dock vill jag ej lämna då jag aldrig hade velat lämna våra barn med honom när jag inte vet om han dricker. Han är världens bästa pappa till 100% när han är nykter.

Absolut Inte mera, jag har väl inte fattat att det är på riktigt, att jag äntligen vågat gå på visning och dessutom skrivit kontrakt! Jag vet att detta är det enda rätta, jag har ett liv och jag vill gärna leva det livet levande! Jag har mina dippar, men mitt beslut står fast.

Skriver av mig

Vi har setts när jag kom hem. Jag kände inte saknad när jag va borta ?
Vi va ute igår en kort sväng och det var som vi va två polare, det kändes lätt på det sättet, tills han ville pussas mm, det kändes som att jag kunde va utan det.

Jag tror jag börjar va redo att sätta mig ner och säga att jag inte vill sova mm med han. Att jag klarar av vänskapliga möten o umgås ute som vi gjorde men att det stannar där. Jag tror inte att han kommer kunna,ses utan att sova mm men då får jag ta det. Han kanske behöver tid att komma över allt. Jag har redan bearbetat en del så för min del går det att ses utan nåt annat inblandat.

Jag har inte känt nån känsla av kärlek, saknad, utan bara vänskapliga känslor. Jag har tom haft små tankar som bättre han träffar nån annan.

Det finns så många tecken på att jag börjar bli redo att släppa det vi haft.
Och det där med att bli.sårad av drickandet mm det har gått över till lika mycket som jag skulle bry mig om nån jag känner som har problem med alkohol. Att jag lägger ingen energi på det.

skulle man ju gjort annorlunda. Men det hade man ju inte och det är ju orimligt att kräva av sig själv att man ska se alla sidor hos en annan människa på en gång.
Min man var ju rätt annorlunda när vi träffades (för 30 år sen) och sen har vi ju stegvis tagit oss till där vi är idag. Jag försöker förlåta mig själv för att jag accepterat så mycket och tänker att jag ska lära mig att stå upp för mig själv nu. Det blir betydligt lättare med allt jag lärt mig under åren med honom.
Jag kan dra paralleller till vänner jag haft länge och de jag har träffat på senare år. Med mina gamla vänner har jag svårare att sätta gränser och det har jag inte med mina nyare vänner. Så något har jag ju lärt mig ändå.

Hej sofia

Tror jag själv måste komma dit att känna att jag klarar mig utan att va fysisk med han, men om suget kommer så stå ut med det. Skriva här då eller tänka långsiktigt.

Jag kommer skriva nedan om mina dagar som vart nu. Har kommit dit jag velat
Tack för ditt inlägg ??

Tror alkoholintaget påverkar dem även nyktra dagar. De får väl psyket förstört på något sätt?! När jag tänker tillbaka på mitt förhållande så undrar jag om jag överhuvudtaget kände mitt ex. Hur var han egentligen om han hade varit helt nykter en längre period? Han var egoist, självcentrerad och tyckte synd om sig själv oavsett om han var full eller nykter. En gång var han spik nykter en hel höst och då började man ana en annan och lugnare person. I december det året gick vi på julbord, han tog EN öl (skulle bli normaldrickare nu) och snart var vi tillbaka på ruta ett. Eller snarare blev det värre, var som om han drack ikapp det han hade ”förlorat” under sin nyktra höst! Bättre man funderar över hur man själv kunde bli kär och gå in i ett förhållande när allt var som det var. För han drack redan när jag träffade honom.

Håller helt med om att ensamheten i parförhållandet är hemskt. Jag känner mig mindre ensam när jag faktiskt är ensam än en fredag kväll när vi är båda hemma men han är full. Att i tilläg till den sorg man känner i den ensamheten ska man klara av deras verbala påhopp och i mitt fall dessutom hitta kraften att hitta på nåt med barnen helst borta hemifrån för att bespara dem hans vinglande, utspel och snarkande. Man blir som en skugga av sig själv. Jag brukade vara glad och social, nu vill man helst gå och lägga sig så tidigt som möjligt.

Så fort man under några veckor haft det lite bättre tillsammans och hoppet väckts att allt ska bli bättre sakta, så slår han till med en brakfylla typ en tisdag eftermiddag och så är man igen ledsen, ensam och förstörd över sig själv som så lätt än en gång låtit sig invaggas i tron att det vänt. Man ser alla ”normala” par på stan som håller handen och äter middag med lite vin, och man känner ett sting sv sorg och saknad för sådär ser inte ens eget förhållande ut längre. Och då känner man sig nog ensammast i världen, när den som borde stå en närmast sakta flyter iväg allt längre bort från den närhet som någon gång funnits.

Tycker att 58 erbjudanden om lägenhet under 9 år som du skriver redan talar sitt tydliga språk, att dethär inte är något lättvindigt beslut fattat i all hast att du vill flytta. Hur länge till ska du hänga kvar med ditt eget liv på paus, när tycker du han fått nog med chanser? Tycker 9 år låter som tillräckligt med chanser och betänketid!

Hoppas du nu har modet och kraften att fatta de beslut som behövs för din egen skull, du behöver faktiskt inte ha hans lov att göra det du måste för din egen lycka och framtid!

Oj va jag känner igen mig!! Jag förstår heller inte hur alkoholen kan va viktigare än att va så sliten och personlighetsförändrad! Min man ”behöver” inte heller hjälp. Han var nykter från november till 1 mars. Då bestämde han sig för att ta med några öl till fjällen. Nu är det vecka 17 och han dricker värre än på många år. Sjukdomen bara går runt runt runt... jag kan inte heller lämna, vill inte ha ett liv utan honom då jag älskar denna mannen så otroligt mycket nykter. Och jag försöker intala mig att det är sjukdomen som super, inte min man! Det är bara att han ska förstå att han behöver stöd och hjälp!
Lycka till!!

Det är verkligen bra att höra andras berättelser när man ser vilka mönster som verkar vara generella!
Min (snart fd) man är ju så här även nykter och min systers f d man likadan - också i nyktert tillstånd, så det kanske inte bara är alkoholen som är orsaken.

En rätt rolig historia är när min syster en dag var på jobbet och blir uppringd av sin sambo. Hon jobbar inom akutsjukvården och svarade inte eftersom hon var upptagen med jobbet.
Efter en stund kommer en kollega rusande och säger att hennes man försöker få tag på henne och att det verkar vara viktigt.
Min syster ringer upp och då är sambon i upplösningstillstånd för att han inte hittar hårborsten :-).