Senaste kommentarerna i forumet

@MrLCK Kan enbart känna igen mig i det du skriver. Man står liksom själv och är den enda som ser problemet till slut. I det så förminskar man även problemet för sig själv och till slut så är det nån form av normalitet. Tills den dagen det spricker och man spyr ur sig allt som hänt, sagts, skett med mera.

Jag gick igenom ett liknande scenario för 4 år sen ungefär. Hon hade ett fungerande jobb, socialt liv osv men det blev hela tiden värre och värre. Det som en gång i tiden var ett "hemligt" problem innanför vårt hus började synas utåt. Hon åkte dit för rattfylla, till slut fungerade inte jobbet längre då dom kom på henne. Vänner började försvinna osv osv. Till slut försvann även jag och jag tog vårt barn med mig. Idag har hon umgänge med sitt barn ca: 2 timmar/vecka. Miljonskulder, hemlös, psykoser, tvångsvård och ett gravt missbruk. Ett missbruk som antagligen fanns lika starkt under tiden vi var ett par. Men jag dolde det, ljög för mig själv om det, ursäktade saker och såg till att hon skötte arbete och alla "måsten" i livet. Efter separation så föll hon, då såg jag att hon ärligt talat inte alls skötte sitt jobb, hon klarade inte av vardagen så som jag målade upp det. Däremot så med min hjälp, stöttning osv så fick hon det att fungera. Utåt så såg det bra ut, hon verkade självständig, framåt, duktig och högpresterande. Men verkligheten var att hon parasiterade på mig, vänner, familj med mera och vi alla accepterade det. Accepterade det för att det var oavsett bättre än sanningen.... Du måste ta dig därifrån, det du beskriver är ett sjunkande skepp. När du lämnar det så kommer det antagligen inte att bli vackert. Förbered dig på att bli jagad, utskälld, beskylld för både det ena och det andra... Men vad du än gör... Backa inte. Att lämna är det bästa jag gjort både för mig och vårt barn. Att inse att mitt ex är en vuxen människa och själv får stå för sina val är inte lätt. Men det är värt det. Fokusera på dig själv och barnen. Hon är ensam ansvarig för vad hon gör.

@bella70

Det är väl så, den hårda sanningen. En rädsla jag har / haft väldigt länge, men det stämmer ju..

- mår jag bra ? nej, vill jag vara i ett förhållande där det är slags ställningskrig nästan om allt.. sen kommer dem ljusna stunderna där allt är frid och fröjd. Sen som snabbt raseras..

Hela sambos familj har ser detta och pratar om detta bakom stängda dörrar. "Familje problem"
Nu har iaf 2 st satt ner foten.. fast den liksom inte säger "allt"

Vi pratar bara om barna, eller jag väljer det då det är ingen ide' att ta en diskussion om allt. För det vänds mot mig.

Sambon är en 110% med på / i arbetet. Fokuserad, balanserad, smart, klipsk, har respekt, älskvärd, levererar och är grym.

Hur kan det vara så? Så jävla fungerade mot alla, kärleksfull och bäst! men när det kommer till "intim/kärleks" relation ge och få bekräftelse. Så tar det stopp. Måste ha enheter för att kunna ge mig: Egentligen om 2 personer är kära / älskar varandra, borde och ska ge varandra utan att ha fusk i kroppen...
Vet och känner att det finns kvar den människan jag förälskade mig i för längesedan inom henne.

Skit jobbigt, står på sidan och ser på eller blundar, tassar runt allt..

Har i mina gener att familjen kommer först oavsett vad.

Tack ❤️🙏

@MrLCK
Tyvärr måste du börja med att separera och skydda barnen från bråk o missbruk.
Förhoppningsvis kan det även leda till att hon söker hjälp och längre fram kan bli den mamma barnen behöver.

Flytten är givetvis även för din skull, barnen behöver som du så väl vet en välfungerande förälder som ser till att de inte blir utsatta - det är viktigare än din kärlek till mamman.
Och du kan inte lägga all energi på dem när du är utsatt för psykisk misshandel.
Parterapi är det nog inte läge för nu.
Man hör på det du skriver att det viktigaste för dig är kidsen ❤️

@Åsa M
Jag gjorde också så - han fick hjälp - sen ansåg han förstås inte att han behövde det o så gick det som det gick.
Men jag tycker fortfarande att det är en bra metod - vi respektive kan inte påverka.

@lindiz
Snälla du ta omedelbart barnen ur denna miljö.

Om han bekänner missbruk eller ej är helt oviktigt
❤️

Hej

Älskar min sambo tills döds och vi har barn tillsammans.
Men situationen vi är i är ohållbart, svårt / det går inte att nå fram till henne.

Hon är verbalt överlägsen och diskussionerna slutar alltid i tjafs / bråk eller att jag "överdriver".. så var det inte, du har fel, eller vi har inte samma uppfattning, hon liksom pratar omkull mig

- Har blivit "nykter".. då någon måste ju kunna ta hand om ungarna när det är "fest" och det är inte kul / kan inte slappna av när hon är på G iaf efter vi vart föräldrar.

- blir så att jag finner mig i det och.. tassar runt det.. nu har vi haft det tufft ett tag och nu går det fan inte. Våra barn som är små blir påverkade.

Dem närmsta (familj / vänner) vet om detta problem som pågått så länge.. eller skojar bort det fast den vet problematiken.
- Ingen når liksom fram, det kan bli ett påhopp mot henne som hon viftar bort. Bortförklarar sig.. sen är det frid och fröjd. Tills nästa tillfälle det bjuds på dricka.

Hon är världens bästa mamma nykter och världens bästa stöd för allt och alla utom mig själv, då hon blir känslomässigt kall eller liksom ointresserad av mig.. letar fel, tar liksom 2 steg tillbaka. Närmar jag mig så får jag höra bortförklaringar... Känslan då är att är vi ens tillsammans?

Men sen när enheterna kommer in får jag en känslomässig atombomb slängd i mitt ansikte, överröstar än med kärlek och lovord till allt å alla osv.. men sen går det över till..

Så jävla svårt, ledsamt och älskar verkligen henne.

Satte ner foten då jag brann av... I en situation där vi lovade varandra dagen innan att vi skulle ta det lungt med alkoholen.. men INTE.

Våra bråk genom åren slutar alltid i kaos och att jag kryper tillbaka.. fast egentligen inte borde göra det. Det slängs hårda ord mellan oss.. som sårar båda.. men sen läggs undan.

Sen när vi försöker prata om detta så vänds allt mot mig.. mitt fel att vi var ute..

Vafan ska vi göra?! Jag skiter i mina känslor. Våra barn är det viktigaste. Nu pratar jag bara om barnen med..

Folk säger / rekommenderar par terapi. Efter senaste situationen där vi lovade varandra allt och dagen efter fick jag nog.

Jag kan inte hjälpa henne. Jag vill inte att detta ska bli vara / något smutsigt, jag vet inte vad jag vill längre. Jag vill inte att barna ska bli mera påverkade än vad dem redan blivit..

Hur hjälper jag än människan som är så grym på sitt jobb och mamma till våra barn.

Men jag kan inte nå fram.

@lindiz Det låter som att du har det precis som jag har haft det. Det är ett helvete som känns omöjligt att ta sig ur. Barnen ska inte behöva ha det så och såklart inte du heller. För oss blev ett första steg att få hjälp att det blev en orosanmälan till socialtjänsten. Nu är vi på gång att separera och han har äntligen erkänt allt och sökt hjälp.

Lever i en exakt likadan situation. Han förnekar sitt drickande, gömmer brukar och flaskor. Jag och barnen var iväg från honom i 1 h och när jag kom hem så satt han i princip och sov i soffan. Han hade då ansvar för vårt minsta barn, som han hade lagt för att sova. Hemskt att låta de två större på 9 och 7 se sin pappa såhär. Såklart märker de när han sitter och slöddrar när han pratar med dom. Han snubblade också runt i huset. Trots detta så förnekar han att han druckit.

Jag fick rådet här att berätta för hans chef. Det tog skruv.
Själv kan man inte göra något åt det.

Du kan inte ersätta alkoholen, han är beroende av den. Det du kan göra är att dra gränser för dig själv. Vad är du villig att acceptera?
Om han själv inte ser ett problem med sitt drickande lär han inte heller vilja förändra det.

Mitt ex förstod inte att hans drickande var ett problem heller. Han har druckit i halva sitt liv, sumpat relationer och närapå sitt jobb över det också. Inget *jag* sa till honom hjälpte. Det enda som hade viss effekt var att jag gick till hans chef och berättade om hans missbruk. Då blev han skickad till missbruksvården och sedan omplacerad på jobbet. Tror dock inte han har slutat supa för det...

Hej Zarysz! Det är alltid svårt att ge råd till någon annan, eftersom en bara ser den lilla delen som presenteras samt de egna erfarenheter jag som läsare har, som också påverkar den egna uppfattningen. När jag läser ditt inlägg känner jag viss oro för dig och tänker: läs om alkoholism och fundera på om det här blir bra för dig, då detta tyvärr är en progressiv sjukdom. Det går inte att hjälpa någon som inte själv vill ha hjälp.

Det finns ett nummer du kan ringa till Alkoholhjälpen och få bolla dina funderingar.

På sidan finns även ett anhörigstöd som beskriver sätt att hantera en anhöriga alkoholproblem.

Ta hand om dig! Med omtanke, fru till en nu nykter alkoholist.

Har träffat en helt underbar människa sen några månader tillbaka.
Han va öppen från första början att han dricker.
Och ja, ha dricker .
Jag har gett mig in på detta förhållande med öppna ögon.
Jag dömer inte han för hans drickande , det "måste " finnas en anledning till det.
Vad jag tänker på är att hur jag ska kunna finnas till för han för att "fylla" det tomrummet som han fyller med alkohol ?
Jag vill inte "förlora" han för han har ett hjärta av guld,ställer upp för sina vänner, för mig ...trots sitt drickande.
Han är aldrig elak,dum eller besvärlig.
Så egentligen varför önskar jag att ham minskar eller slutar helt ?!
Jo för att drickandet påverkar hans liv rätt mycket.
Påverkar hans hälsa .
Och jag vill finnas till för han som stöd .
Tänker jag helt uppåt väggarna?

@Cissi_81
Hej
Jag är i samma sits som dej. Det du kan göra är att berätta att du är orolig för hans drickande, och att du vill ha en förändring. Även vara tydlig med din gräns vad du tolererar, och det är det som kan vara det svåra, att hålla sina gränser, inte tänja på dem.
Jag skrev ett brev till min sambo 🙏
Lycka till och var rädd om dej

@miha
Utgå från att du inte får det du beskriver att du hoppas på.

Händer det så blir det en positiv överraskning men även i de bästa av världar ligger det nog åratal framåt.

@Tröttiz jag såg det, men jagtänkte att jag chansar och om inget annat kanske någon annan har något svar 🌸

@miha
Hej.
Kan kanske förstå att du skriver i denna tråd, men Inuet har inte varit aktiv här på flera år tyvärr ...

🌹

@Sårad... hade en lugn o skön kväll.
Det känns ändå som jag är på rätt väg, att jag typ trappar ur han ur mitt liv 😅

Jag hoppas vi får en fantastisk framtid! 🥰😜

@ jag har precis ställt ultimatum till min man, alkoholen eller familjen, han flyttade. Behövde efter ett tag orosanmäla då hans drickande börja gå ut över barnen, han kunde inte va nykter när han hade dom. har läst många av dina svar och börjar få klarhet i hur han fungerar. Men en fråga kvarstår: just nu hatar han mig, för att jag ifrågasatt hans drickande, inte accepterat hans hot och kränkningar, och framförallt för att jag anmälde till soc. Om han blir nykter och får hjälp.. finns det en chans att han kan komma tillbaka och inse vad han gjort? Hur han skadat och sårat? Och erkänna att jag gjorde vad jag behövde för barnens skull?

@ jag har precis ställt ultimatum till min man, alkoholen eller familjen, han flyttade. Behövde efter ett tag orosanmäla då hans drickande börja gå ut över barnen, han kunde inte va nykter när han hade dom. har läst många av dina svar och börjar få klarhet i hur han fungerar. Men en fråga kvarstår: just nu hatar han mig, för att jag ifrågasatt hans drickande, inte accepterat hans hot och kränkningar, och framförallt för att jag anmälde till soc. Om han blir nykter och får hjälp.. finns det en chans att han kan komma tillbaka och inse vad han gjort? Hur han skadat och sårat? Och erkänna att jag gjorde vad jag behövde för barnens skull?

Hur har du det ikväll? Tråkigt att du saknar… förstår att det svider och att den negativa spiralen som du lämnat inte är ditt val/ansvar. Själv vill jag bara komma frammåt om jag så kryper 😂🤗

Hemskt ledsen men du kan inte göra honom frisk.

Det enda du kan göra är att låta honom vara och gå vidare med ditt liv.

Han vet att det finns hjälp men väljer annat. Inget du kan påverka alls.

Flytta så snart du kan innan du blir allt sjuk själv,

Har du pratat med henne?
Jag är en sån som tidigare drack för att bli full, inte för det var gott, o tänker är det bara en gång per helg så kanske riskbruk

Men oavsett så ska man fundera över vad vill jag med mitt liv? Är detta något som påverkar dig negativt så bör du ju fundera om du vill vara kvar!

Jag och min sambo har bott ihop i ett år snart.
Jag vet att han haft problem med att dricka för mycket under perioder i stort sett hela sitt liv.
Nu har jag förstått att det kanske varit värre än jag eller någon annan vetat om.
Jag har ofta kommit hem från jobbet och han har varit påverkad, men nekar att så är fallet. Han däckar ofta i soffan och jag har börjat tröttna på att spendera mina kvällar sittandes bredvid en "sovande" sambo som är svår att väcka.
Jag känner mig extremt ensam..
Jag har börjat hålla koll på antal öl/vin i huset sat koll på hur mycket det är i varje flaska whiskey och ser att han dricker. Trots att jag frågar så nekar han.
Känner att jag inte kan lita på honom i det här och väcker tanken om han även ljuger om annat också.
Känslan jag får är besviken på att han går bakom min rygg med drickandet, jag blir orolig över hans hälsa och jag vill leva med någon som är närvarande.
Har tagit upp frågan att jag tycker han dricker för mycket.
Då blir han bara mer noggrann med att gömma tomma burkar, åka till återvinning och "radera spår" osv.
Jag vill inte vakta, men hamnar i det gång på gång då jag känner att jag inte litar på honom...

Hur tar jag upp problemet med honom och får honom att förstå att jag finns och vill hjälpa honom bäst?

Dina barn har en fantastisk mamma måste jag säga. Tror de kommer att säga detsamma när de blir äldre.

Låter mycket bra med rådet från soc.

Tack för svar. Jag gick upp direkt till soc med min kbt och satt med en handläggare från barn och en från vuxen (våld i nära relation). De påbörjade en utredning samma dag och tar det på allvar vilket jag är tacksam för. Han har blivit rådd att inte omsörja om barnen ensam tills vidare, han får träffa dom med mig om han kan bete sig men han har än så länge inte visat intresse utöver ett telefonsamtal. När soc sa att de rekommenderade att jag hade barnen svarade han ”visst, hon kan ta barnen så får vi se hur kul hon tycker de e”. Vilket dom tyckte visade lite på hans prioriteringar.. han känner sig kränkt å förnedrad och kan inte alls förstå vilka hot jag pratar om, och han har absolut inget problem med alkoholen…