Senaste kommentarerna i forumet

Skrattar när jag ser det ni skriver för exakt så är det hos oss också! Jag går knappt in i garaget men ändå är det alltid nån anklagelse inbyggd i att jag förlagt skruvar, verktyg eller vad det nu kan vara när han inte hittar dem. Nästintill alla gånger är det han själv som förmodligen full lagt dem på fel ställe men det minns han inte och då måste det vara jag som tappat eller gjort slut på grejerna.

Vi hade en incident för nån sommar sen när han prompt skulle klippa gräs i värsta fyllan, antagligen för att han just då tyckte jag var en lat kärring som inte gjorde det (gräset var klippt bara nån dag innan). Han går iväg med gräsklipparen bara för att en stund senare komma in svärande över barnen som han påstod hade haft sönder gräsklipparen för att de kastar stenar på gräsmattan och han nu kört över dessa påstådda stenar så motorn tog ihop helt när bladet skar i sten. Han skulle därmed aldrig mer klippa gräs och slocknade i soffan. Jag gick ut och tittade på klipparen där den stannat och det visade sig han kört över en metallstolpe som markerar ett tomthörn...Jag lämnade klipparen där den stod och försökte följande dag prata med honom om det. Han fortsatte hävda det var barnens stenar som hade sönder klipparen och ville jag ha gräset klippt framöver var det bäst jag skaffar ny klippare och gör jobbet själv. Slutade med en dyr robotgräsklippare för jag orkade till sist inte höra hans utläggningar om att min son skulle betala för ny klippare från sin veckopeng och allt han hittade på för att vägra ta ansvar för att han på fyllan kört sönder vår gräsklippare.

Så ja högst bekant detta med att allt är nån annans fel!

Presis så är det. Jag har också många runt mig som jag kan prata med. Men som du säger hemma känner man sig ensam när man sitter och väntar på att mannen ska nyktra till.
Ja vägen är lång, till att få ett bra liv. Kämpar på.

Inget hade hjälpt, du kunde inte gjort något för att förhindra eller förändra honom! Verkar nästan som det måste hända något riktigt dåligt eller riktigt tuffa konsekvenser för att botten skall nås och den där insikten på djupet skall komma. Och visst är det hemskt och synd att i grunden bra människor kastar bort sig själva för alkohol. Men alla har ett val. Det är en sjukdom men bara dom själva kan bota sig! Förstår verkligen att du inte klarar av att trösta honom! Trösta dig själv nu! Önskar dig styrka och mod!

Inget är mitt svar på den frågan. Jag är precis som din man ansvarig för min alkoholism, och ingen (utan kedjor och handbojor) skulle kunna stoppa mig om jag vill börja igen och fortsätta. Det är upp till mig att bestämma mig. Hjälp finns i alla möjliga former men utan min medverkan så finns inte mycket att göra. Så självklart är det inte ditt fel, ansvar eller skyldighet att reda ut etc. Ta hand om dig och dottern bara. Jag förstår dock dina känslor och det är inte konstigt att känna så, men som sagt, du är inte skyldig på något sätt.

ja har liknande förälder, jobbet fungerar bra men resten av lediga tiden ej, dock ringt sig sjuk pga gårdagens.... tråkigt , känns som att de måste vilja hjälp själv ( hur kommer de till den punkten?) annars går inte hur mycket man än säger det går inte in, eller vad vet ja.
lycka till!

En anmälan för sexuellt ofredande är mycket möjligt och något jag ser som en helt självklar sak, det gör också min man. Han kommer inte heller att neka till något, iaf inte som det låter nu.
Jag klarar inte av att trösta honom då jag håller på att gå sönder själv. Trösta honom är inte heller något jag vill utan jag vill att det här ÄR botten, att det är nog nu.
Det jag är ledsen över är att det behövde gå så.långt, kunde jag gjort något. Skulle jag ha tvingat hem honom? Skulle jag ha stoppat redan innan vi åkte på kryssning för jag vet hur det brukar bli? Jag kan inte släppa känslan att jag skulle ha gjort något....
Jag tycker synd om honom att han inte förrens nu förstått vidden av sitt beteende, förhoppningsvis förstått vidden av.

Hej,

om det skett som du beskriver ovan och mot din dotters kompis vilja så riskerar han även att anmälas för sexuellt ofredande eller värre beroende på vad som hänt. Om inte det är en väckarklocka och absolut botten så kan i alla fall inte jag komma på vad som skulle kunna väcka honom. Man kan skylla på alkohol och blackout men det hindrar inte att man är ansvarig för konsekvenserna av det. Att tycka synd om honom (och trösta) leder gissningsvis mest till att han känner mindre ansvar för det som hänt och kanske i slutändan ser sig som ett offer. Fokus bör ligga på din egen dotter och hennes kompis. Relationen med din man får han själv ta ansvar för men den är nog sannolikt väldigt svårreparerad.

Jag vet inte ens vart jag ska börja med detta. För det första har jag aldrig pratat med nån (mer än med min mamma och syster förstås) om mitt medberoende och pappas alkoholvanor. Inte ens min sambo är riktigt medveten om hur allvarligt det är. För utåt sätt så är min pappa framgångsrik, kör en fin bil, har en familj som bryr sig, ett välbetalt chefsjobb, ska bli morfar till en liten flicka (jag är gravid i vecka 22) och har relativt många vänner och bor i ett fint hus med min mamma. Men min pappa har alltid valt alkohol och andra människor före oss. Ett exempel är min farmor. Jag känner inte min farmor, och dom åren min mamma försökte umgås med min pappas familj fick hon höra hur tjock hon var och hur hon aldrig skulle bli en del i den familjen.
Men ändå har pappa ALLTID tagit dom till försvar.
Till alkoholen nu då. Den är jävla ölen. Den har liksom alltid funnits där. Från att jg var barn tills nu. Det har varit många händelser som gjort att bägaren har runnit över för mig och jag har brutit ihop totalt. Men det som hände nu i helgen har gjort att jag inte kan se på min pappa på samma sätt igen.
Vi började bråka, jag skrek och han skrek ännu högre. Han kastade ett bord och kallade mig för en fitta. För att jag sa ”hur många öl har du druckit idag då”. Mamma fick oss tillslut att lugna ner oss och vi satte oss alla ner och pratade. Han bröt ihop och jag bröt ihop. Mamma är så ”van” vid hans ilska och kan hålla sig lugn konstigt nog. Men efter mycket om och men så kom vi fram till att han behöver hjälp. Det funkar inte att dricka öl varje dag efter jobbet, ta min systers moped till jobbet eller stanna hemma dagen efter pga att han är bakis och inte kan köra. Vilket gör att han fortsätter dricka för ”han är ju ändå hemma nu”, eller så fort vi är ute och äter så tar han shotar i baren och tror att vi inte ska märka nåt, ha gröt i munnen från att han vaknar till att han går och lägger sig för att han aldrig är nykter.
Han gick med på att jag skulle ringa till vårdcentralen och boka en tid med en läkare så skulle vi ta allt där ifrån sen. Men det kändes som ett så stort steg. Att äntligen ha kommit innanför dom där murarna han byggt upp för att ingen ska kunna yttra sig om hans drickande.
På nåt sätt kändes det som att jag kunde slappna av i att det kanske skulle lösa sig.
Så dagen efter pratade jag med mamma. Det slutade med ett raseriutbrott från pappa för att jag skulle ringa till en läkare. Jag fick absolut INTE ringa och han skrek om hur han ”aldrig kan lära sig att bara hålla käften” för vi är bara jobbig mot han. Där och då i telefonen med mamma så tappade jag allt. HUR kunde jag vara så dum och tro på att han skulle ta emot hjälp? Vad har alkoholen som inte vi, hans familj har? Vi vill bara att han ska bli frisk och sig själv igen.

Utifrån det du berättat här så låter det som att du gör alldeles rätt, vad är det som får dig att bli osäker?

Kram!

Usch vilken ångest jag har nu... Gör jag rätt gör jag fel..

Nej jag försvarar honom inte alls för jag anser att det är han som är ansvarig för sitt drickande.
Dock känner jag en känsla av att jag tycker synd om honom samtidigt som jag könner mig ledsen, besviken och arg.
Han måste själv lösa det här.
Jag är så himla vilsen vara, trodde aldrig något sånt här ens skulle hända.
Det visade sig att han dessutom hade kört bil hem nån timme efter händelse, runt 4 på morgonen. Inte heller detta har han något minne av.
Jag vet fasiken inte ut eller in.......
Är uppvuxen i ett anhörigmissbruk med löften och svek och det tog lång tid innan jag kom till insikt att jag behövde tänka på mig själv.
Jag hoppas han förstår att det verkligen är allvar nu, att han måste välja.

för alla inblandade! Lider med dig! Så här tycker jag:
Tycker att du ska agera minsta möjliga. Det här ska HAN reda upp och ta ansvar för. Du skriver att du förstår att det är alkoholen som gör honom sådan. Helt klart är det så men det är din man som aktivt häller i sig alkoholen. Om alkoholintaget ställer till problem så är det ett missbruk även om man inte dricker varje helg tycker jag. Om du ska ta din dotters parti? Eftersom hon är vuxen tycker jag att du först av allt skall ta ditt eget parti, du är också drabbad av detta. Din man har tafsat på en annan kvinna som dessutom råkade vara din dotters kompis. Försvara och ursäkta honom inte inför din dotter och försök inte medla för det är HANS ansvar att försöka ordna upp detta. Förstår att du känner dig kluven men som sagt tänk på att du också är drabbad av detta. Hoppas han kommer till insikt! Mitt ex kunde också göra helt idiotiska saker på fyllan typ stöta på sin kompis fru eller flirta med tonårsdotterns kompis. Jag tyckte sååå synd om honom när han ställde till det och glömde av mig själv. Glöm inte dig själv och dina känslor. Kram

Min man, sedan 6 år, har alltid varit "glad i flaskan" och aldrig tackat nej till alkohol. Han har dock kunnat sköta det.
Men han har förändrats, från ett stilla umgängesdricka till att hysteridricka. Som om han inte vet hur snabbt han ska hälla i sig och han kan inte sluta utan bara fortsätter och fortsätter. Jag har påtalat att jag tycker han har problem med sitt drickande men han håller inte med.
Han dricker så han tappar både minne och sans och inatt hände något riktigt illa...
Han hade druckit mer eller mindre sedan i fredags eftermiddag och gav sig fan på att han skulle spela bingolotto men min dotter(24år) och hennes vänner. Jag valde att åka hem, vi hade varit på kryssning.
Idag fick han berättat för sig att han på natten hade krupit ner i hennes kompis säng och börjat ta på henne då hon sov. Han minns ingenting, total blackout när han blandar öl och sprit och vin.
Han är världens lugnaste, lite töntig, dricka inte varje helg men när han kommer igång så kan han inte sluta. Idag har han en 0ngest som jag aldrig sett förr och jag hoppas och önskar att det här var en väckarklocka för honom.
Men hur ska jag ställa mig i det här?
Min dotter och han har haft en superbra relation men hon vill inte se honom igen...
Jag älskar min man och förstår att det är alkoholen som gör honom sån här.
Hur kan jagcstötta honom? Eller ska jag lämna honom och välja min dotters sida? Vi har ytterligare 5 barn i hushållet. Han dricker dock aldrig när barnen är hos oss.
Törs jag satsa på att stötta honom i ett tillfrisknande, eller har han kanske inte ens ett alkoholmissbruk?
Det blir ett svamligt inlägg men allt gör bara så himla ont just nu och jag behöver få ventilera mig..

jobb fungerar men det mesta annat ej. jobb annars sover mest och dricker så fort ledig. gömmer och fortsatt förnekande ej inser... förtstått att har bipolär i bakgrunden och många år sedan slutat med litium och söker inte hjälp hur många gånger man än säger det och att han ska sluta men hela tiden återkommer. senaste åren verkar fastnat mer i depp fasen.

Jag hoppas att du hittar din styrka att lämna din man och göra dig själv lycklig. Det blir en lång resa dit men du kommer att klara det. Vi är värda så mycket mer❤

Jag hoppas att du hittar din styrka att lämna din man och göra dig själv lycklig. Det blir en lång resa dit men du kommer att klara det. Vi är värda så mycket mer❤

Jag håller med dig om att ensamheten är jobbig. Mannen har ju en egen "Bästa vän " och där varken vill eller kan man få en plats.
Det jag ofta tycker är att jag har många vänner och familj som jag kan prata med och dom stöttar på alla sätt.
Men när man är hemma och mannen dricker så känner man sig så oerhört ensam, då hjälper det inte med alla runt omkring för just där och då finns det verkligen ingen.
Jag har flera gånger ringt alkohol linjen när jag behövt någon att prata med. De är mycket bra att prata med tycker jag.

Jag håller med dig om att ensamheten är jobbig. Mannen har ju en egen "Bästa vän " och där varken vill eller kan man få en plats.
Det jag ofta tycker är att jag har många vänner och familj som jag kan prata med och dom stöttar på alla sätt.
Men när man är hemma och mannen dricker så känner man sig så oerhört ensam, då hjälper det inte med alla runt omkring för just där och då finns det verkligen ingen.
Jag har flera gånger ringt alkohol linjen när jag behövt någon att prata med. De är mycket bra att prata med tycker jag.

att det alltid är någon annans fel?
Intressant att det är fler som ser samma mönster!

Det där känner jag så väl igen, något är borta och en annan får leta, han ska ha hjälp med allt. Jag får alltid skulden fast jag inte varit i närheten av grejerna. Även dom själv klaraste grejerna, nu har jag börjat säga, lös problemet och vilket jäkla liv det blir, då är jag världens största egoist tänker aldrig på någon annan än mig själv osv...

Igår träffades vi och betalade räkningar och diskuterade vår ekonomi generellt framöver.
Vi kommer att ses på torsdag och skriva på skilsmässopapprena och vi hade en lugn och bra diskussion om det.
Vi lyckades till och med äta middag tillsammans alla tre och sen åkte jag tillbaka till landet.

Vi hade kommit överens om att han ska fixa en del i lägenheten (där jag kommer att bo) och att jag ska fixa en del på landet (där han eventuellt ska bo) och det kändes ju som en bra deal.
Idag fick jag ett meddelande via Messenger: "Vad har du gjort av skruvarna till listerna". Det här är ett ständigt återkommande mönster vi haft där han letar efter saker och jag på något intressant sätt är skyldig till att de är borta. Så är det ju ibland, men oftast har han lagt sakerna någonstans själv. Resten av familjen släpper allt vi har för händer och letar tills vi hittar det som är borta, oavsett hur lång tid det tar eller om middagen blir kall. När sakerna är hittade så är han aldrig tacksam för att vi hjälpt honom, det är liksom självklart.
Nu har jag varit på landet i en vecka och mannen har hållit på och röjt i stan inför utflyttning, så jag vet förstås inte var skruvarna var. Jag svarade "Ingen aning" och får nu kämpa med mig själv för att inte börja "hjälpa" honom att hitta dem på distans.
Nu inser jag ju själv hur absurt det är, så jag tänker att han får lösa det själv, eller låta bli.
Det är i alla fall spännande med det här varannandagshumöret och SÅ skönt att inse att det inom en snart framtid inte kommer att vara mitt problem längre.

Förstår dig så väl.
Det du beskriver är så signifikant för oss medberoende. Vi liksom tar över den missbrukande alkolistens ansvar då alkoholen gör att ansvarskänsla, omdöme, medkänsla osv försvinner i jämn takt då alkoholisten super.
Det vi måste förstå och känna är att det bara förvärrar, förlänger och ökar alkoholistens möjlighet att fortsätta supa. För ingenting kostar något för den som super. Han, din man, kan fortsätta som om ingenting hänt. Han kan supa, vara ett svin helt enkelt mot dig och sin omgivning. Den som tar på sig ett hästjobb av ansvar är du.
Du skäms, du städar upp efter hans framfart. Då han är nykter är han ångerfull och då tror man att ” nu! Äntligen kommer det bli annorlunda”.
Men , det kommer inte bli det. Inte så länge vi står där bredvid och hela tiden städar och röjer i kaoset som våra alkoholister ställer till med.
Jag har, som hustru till en alkis, numera fullständigt släppt detta ansvar för konsekvenser min mans supande medför. Jag försvarar inte honom längre då vår omgivning mer eller mindre subtilt påtalar vad dem ser. Självklart är det skitjobbigt och pinsamt många gånger. Men jag har förstått och bestämt mig för att det är HAN som är pinsam och gör dumma saker. Inte VI.
Du och jag och alla vi som är i ett medberoende måste låta detta ansvar, denna skamfyllda känsla läggas där den hör hemma. Nämligen hos den som super. Det måste kosta något för att en alkoholist ska kunna och vilja göra något åt sin situation. Så länge det inte gör det så kommer ingen förändring.
Självklart vet och känner din supande man detta och det är gissningsvis därför han är elak och hotfull mot dig. Han SKÄMS över hur det blir för dig pga hans supande. Och skam är något man gör allt för att slippa känna. Då lägger man över denna jobbiga och kletiga känsla på någon som tacksamt tar emot den.
Jag fick tex höra nu på påskafton att ”... är du så jävla dum att du jobbar natt hela jävla påsken, så fattar du väl själv att jag blir förbannad över ditt jävla gnällande”.
Ja, han sa så. Min man. Jag hade den dåliga smaken att fråga varför barnet suttit och tittat på TV hela dagen istället för att få göra något mera stimulerande. Min man låg i soffan full. Hade haft en härlig dag med pissljummet vin direkt ut en bag-in- box som han ” gömt” under en kudde i soffan.
Självklart var allt mitt fel som jobbade när det skulle firas Påsk.
NOT! Jag vet ju och min man vet ju att det är hans supande som förstör.
I morgon då det är vardag och jobbet väntar på mannen så kommer allt vara annorlunda. Han kommer att kunna intala sig att nästa helg, då kommer han att hitta på roliga saker tillsammans med oss andra i familjen. Då kommer vi att kunna grilla och ha det så där härligt som man ska ha det nu på våren. Med ett glas vin i handen då vi grillar och gör trevligheter.
Men NEJ! Det blir ju aldrig så, för ett glas vin blir snabbt en gömd bag-in-box och den vill maken hälla i sig i fred. Utan mina och barnens blickar på sig.

Jaa det är nog så att jag lever och hoppas på det som var för många år sedan. Då han var snäll och kärleksfull. Men mina barn tycker vi grälar om samma saker nu som vi gjorde då. Så kanske förskönar jag allt och ser det i ett rosa skimmer. Om jag ska vara ärlig så skulle jag inte sakna något som vi har i dag. För nu känns det inte som vi har något ihop.
Så varför kämpar jag då? Ja man kapar ju halva släkten. Många av våra vänner, var hans från början. Flera jag kommer förlora. Men sådant kan ju inte vara viktigt om jag inte är lycklig ??
Många tankar i kväll.

Känner mig ensam i vårt äktenskap. Känner mig ensam i kväll. Ingen som sitter bredvid mig i soffan som förr. Inga kramar. Ingen kyss. Ingenting. Vad finns kvar? Känner mig inte älskad. Jag måste släppa taget. Släppa taget om att tro att jag kan få min man att sluta dricka. Släppa taget om att tro att han ska älska mig igen. Släppa taget om allt och bara fokusera på mig. Vad jag vill. Att försöka bli hel igen. Men det är så tungt.

Jag kände som du att det var svårt att lämna eftersom jag älskade honom. Om du försöker tänka igenom vad du skulle sakna om du var utan honom, vad kommer du fram till då? Är det sånt som fanns för många år sedan eller är det saker som ni har här och nu? Jag insåg att visst jag älskade honom, det var inte det som var problemet. Problemet var ju att jag inte blev kärleksfullt behandlad av honom. För kärlek pågår ju dygnet runt. Man kan inte vara kärleksfull måndag-torsdag och elak på helgen. Det är ju antingen eller liksom, helheten. Jag hade samma problem med mitt ex när det gäller flirta och skriva med andra kvinnor på fyllan. Kände mig sviken, kränkt och förnedrad. Jag kan fortfarande bli arg på mig själv när jag tänker på hur jag förlät och köpte hans dåliga ursäkter. Har sparkar honom på ett ställe där det gör extra ont på män många gånger i min fantasi?
Ge dig själv tid i tanke och handling så tror jag du på djupet kommer fram till hur du vill göra! Du förtjänar att ha det riktigt bra! Kram