Senaste kommentarerna i forumet

Det är tungt när det inte blir som man skulle vilja och frågan är hur länge man ska gå och drömma om något som aldrig kommer att hända?

Jag levde alldeles för länge i en dröm om hur det skulle kunnat vara och övertygade mig själv ganska ofta om att det var så.
Nu när jag lever separerad från min man och har fått distans så inser jag att det var alldeles för många gånger som sovrummet stank av alkohol och bakfylla och jag äcklades av när han ville pussas på morgonen och stank av gammal fylla, men ändå gjorde det för annars blev han ju ledsen...
Men vi hade många fina år också och en dotter som jag älskar, så jag tänker inte tycka att det är bortkastat. Däremot skulle resten av mitt liv inte bli bra om jag stannade kvar, så nu slutar jag drömma om något som inte kommer att hända och skapar mitt eget liv.

Han känner säkert på sig att det är något på gång. Men han dricker sig ju ändå full, så alkoholen är ju tydligen viktigast för honom ändå.
Skönt att du fick en lugn kväll. Kram!

Tack ❤️

Jag hoppas detta blir bra för mig! Idag sa min man att han vill sluta, men att han först vill hitta balans i livet med allt omkring som han mår dåligt av.. och att han känner att det knte går just nu.. vill ju tro att det ska bli bättre i framtiden samtidigt som jag vet hur få personer det är som blir friska från alkohol.. jag har börjat få svårt att hantera vans sätt att va när han börjat dricka. Räcker
Med några klunkar så upplever ja han jätte full typ:/ det har börjar gå ut över vårt barn och jag vill inte att hen ska behöva växa upp flera år i detta.. jag får så dåligt samvete för hur pappa är...

Jag är nygift sedan 4månader tillbaka och min man är alkoholist. Jag går sönder, trodde det först han var deprimerad och att han drack av den anledningen. Till sak hör att vi är i medelåldern och jag tänkte här stämmer allt, så efter 2.5års relation slog vi till och det är helt galet sjukt. Detta smuslande, den här situationen då han är packad och kryper omkring bland människor på fest osv

Jag är nygift sedan 4månader tillbaka och min man är alkoholist. Jag går sönder, trodde det först han var deprimerad och att han drack av den anledningen. Till sak hör att vi är i medelåldern och jag tänkte här stämmer allt, så efter 2.5års relation slog vi till och det är helt galet sjukt. Detta smuslande, den här situationen då han är packad och kryper omkring bland människor på fest osv

Ja till sist gör man väl det. Men vad det känns tungt. Känns som vårt liv tillsammans inte är värt något alls nu. Känns som han nu inte alls bryr sig om mig alls. När jag läste era svar förut så kom tårarna. Jag grät ännu när min man kom och satte sig vid bordet. Han lossades som inget. Ingen tröst, ingen kram, inga ord. Han sa inget alls.
Känns som han har stängt av all kärlek, all omtanke. Vilket gift alkoholen är. Giftet som får honom att bli sådan här. Det känns som han har sådan ångest att han tror att blir han av med mig, så blir allt bra.
Ja för mig blir det ju bäst så. Jag har dansat den här dansen alldeles för länge. Det tär på mig. Men vad det sorgligt.
Mannen sover tungt i sängen. Snarkar. Och det luktar alkohol.

Hur ska jag kunna prata med denna människa. Jag är helt säker på att han vet att det är nåt på gång, han har ju varit ovanligt snäll och ska helt plötsligt börja hjälpa till med saker här hemma som han aldrig brytt sig om förut. Frågar om jag vill ha hjälp med ditt och datt. Det har aldrig hänt förut under alla år. Nu ikväll var han dyngrak kl. 20.00, då brukar det börja med gap och skrik och vräka ur sig skit om mig och min släkt. Men nu ikväll gick han bara och la sig utan ett ord... Han måste ju ha något på känn.. Tack alla för era råd och för att ni delar med er av era erfarenheter ❤️

när man ser att man inte kan förändra den som inte vill förändras. Så ta hand om dig själv och ta dig stegvis till ett bättre och bra liv. För dig och dina barn.

Jag är dum. Dum som pratar och diskuterar med någon som är full. Kan inte låta bli ibland. Känner att, nej det dör stämmer inte, så är det inte. Så tycker inte jag. Och han tycker att jag är dum i huvudet, helt tom. Jag blir ledsen. Men försöker vara tyst. Så det inte eskalerar. Han vill att vi går isär. Jag säger att det där vill jag i så fall höra i morgon, när du är nykter. Varför hänger jag kvar vid honom. Han gör mig ju inget gott. Jag är ju inte lycklig. Men kanske att det blir så i alla fall. Får bygga upp mitt egna liv.
Jag försöker få ner en vas till blommorna jag köpt. Då trillar det ner ett kort när vi förlovade oss. Jag står tätt intill min man och håller honom i handen. Vi ser så lyckliga ut. Men det finns ju inte längre. Han vill ju inte ta tag i sitt alkoholmissbruk. Det kommer ju inte bli bra. Och jag orkar inte stötta mer. Nu måste jag stötta en person, och det är mig själv. För min och mina barns skull.

Nej, alla har det inte så bra som det verkar, men oavsett det så förtjänar du inte att drabbas av din mans ilska!
Alternativa planer lät som en bra idé, så kan du kanske göra något som gör dig glad.
Kram!

❤️

Eftersom vi har fullmakter till varandras konton så såg jag just att han handlat på systembolaget - så länge klarade han av att hålla upp med att dricka (5 veckor).
Jag ska ringa banken och ta bort hans fullmakt till mina konton, så blir det inga överraskningar där i alla fall och så behöver jag inte bry mig om var han handlar någonstans.

Han har mest att förlora på att blanda in advokater, men han känns inte så rationell nu, så det kanske han gör...

Tack för råden, jag tar till mig dem InteMera!

Hej Troja! Du kämpar på, ibland är vägen rak och ibland blir det ett bakslag. Du verkar ändå kunna komma ut stärkt och full av insikter ur dina felsteg, du är inte tillbaka på ruta ett när det gäller känslorna för ditt ex. Du tar det i etapper, små steg i riktning mot ett liv med fokus på dig och ditt mående. Fint att se!

Jag ville bara lyfta det du skrev tidigare om att förstå och stanna i känslorna utan att göra någonting av dem. Att inse att du kan lägga märke till "nu har jag tanken att jag vill få honom tillbaka" och att den tanken och kanske längtan efter närhet, kärlek osv inte behöver styra ditt beteende. Jätteviktigt! Det kan bli som ett starkt sug att agera som du brukar, men du kan välja att stanna upp utan att agera. För att lindra suget kan det vara bra att ha som en plan med saker man ska göra istället, när suget dyker upp. T.ex. se någon bra serie, ringa en vän istället, skriva här, ta en promenad, meditera... Vad skulle kunna hjälpa dig att hålla dig till din plan?
Glad påsk!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du är minsann inte ensam här, välkommen hit till forumet för att skriva av dig och läsa runt i andras trådar för igenkännande och stöd! Fortsätt skriv och läs här, du kommer finna det väldigt hjälpsamt i att hitta sätt att hantera din situation som vi många här delar!

Hos oss blev det helt tyst i tre dagar efter jag berättat jag skaffat eget boende, sen ville han aldrig att det skulle nämnas mer. Jag har inte flyttat på heltid men kan nu välja var jag spenderar min tid som det passar mig. Mannen har aldrig satt sin fot i min lägenhet och den nämns aldrig eller pratas om över huvudtaget. Enklast så för honom antar jag och för mig är det viktigast att det andningshålet finns.

Nu ska du vara brutalt ego och se till du säkrar det som är ditt! Räkna med det värsta tänkbara, att det blir bråk om allt och agera därefter! Bättre att ta det säkra före det osäkra, att du varit snäll kommer du inte ha nåt för om det blir illa med advokater mm inblandat. Tänk på dig och dottern, nu måste du stå fast vid dina rättigheter.

Hans humör kan säkert växla ännu, men bra om du är mentalt förberedd.

Du är värd så mycket bättre!

Kan du ha en plan vad du kan göra om du inte vill vara hemma i helgen, om så bara att gå iväg en stund och sitta på en bänk och bara andas. Små steg i taget, det är inte lätt att ta sig loss!

Skrållan du är värd att ha det bra och fint. Han verkar inte vara nå fin mot dig, han skulle säkert vara så där mot någon annan också som va i samma relation till han.

Vet du vill och längtar att han ska vara annorlunda men det kommer han inte vara ??
Hoppas du kommer loss och kan få ro och gjädjas åt en helg utan oro

Känner mig ledsen i dag. Känns inte roligt när man bara får ilska från mannen. När jag ser kort från hans jobb så är han såå glad. Ingen som förstår där. Alla tycker han är en rolig och framåt man.
Bävar inför helgen. När han är argnär han är nykter, hur ska då inte helgen bli med alkohol.
Det enda man ser överallt när jag har det så här, är alla familjer som ser fram mot helgen, alla som ska ha vänner och släkt på besök, alla som är ute och reser. Ja man vet ju inte allt om alla. Det är ju bara bilder. Men det känns i hjärtat.

Hej, jag är ny här.
Jag har länge vetat att min själsfrände har problem med alkoholen men i min naivitet så har jag inte förstått på vilken nivå förens senaste halvåret (av3.5 år).
Jag ser nu hur dåligt jag mår av detta, vilken medberoende jag blivit som hela tiden letar efter dolda flaskor o räknar minutrarna mellan att han lämnar jobbet o kommer hem för att se om han stannat o köpt alkohol. Jag skäms när han dricker o försöker skylla över det. Varje gång jag är iväg har jag ont i magen när jag ska komma hem över vilket skick han ska vara i.
Han ljuger konstant för mig om allt möjligt. Allt från stora viktiga saker till de minsta småsakerna som jag inte kan förstå varför någon skulle ljuga om.
Att ljuga kommer lika naturligt för honom som att andas.
Så varför har jag inte lämnat honom? Jo för varje gång jag är påväg så lyckad han luta/locka tillbaka mig igen. Så fort jag kommer på honom med en lögn så lyckas han vrida på det tills jag genuint tror att det är jag som har gjort fel o ber om ursäkt.
Denna delen har blivit bättre. Jag går inte på hans bullshit lika lätt längre o jag har blivit rätt duktig på att lägga skammen o skiten där den hör hemma.
Efter senaste gången jag fann hans dolda alkohol så sa han att han faktiskt skulle söka hjälp. Detta har aldrig häng förut. Men när tiden väl kom så var läkaren sjuk. Han säger att han stack dit o fick veta det där men jag vet att han aldrig ens lämnade jobbet. Kanske var det bara en halvlögn. Kanske fick han verkligen ett meddelande om att läkaren var sjuk men vad vet jag.
Jag älskar den här människan så oändligt mycket men jag är livrädd för vad det ska bli av mig om vi fortsätter leva ihop.
Rent praktiskt att lämna honom är inte heller det lättaste då jag har väldigt lite pengar och rum/lägenheter är svindyra att hyra.
Har ni något tips på vart man kan vända sig för att få hjälp att finna boende eller hjälp att lämna så skulle jag vara oerhört tacksam.

När jag köpt lägenhet bakom min mans rygg gjorde jag så att jag berättade det via mejl, till hans jobbadress, en förmiddag när vi båda var på jobbet. Jag tänkte att han skulle kunna "smälta" det bättre om han var bland folk, än att det var vi två hemma ensamma med barnen. Jag blev inte direkt populär, men när jag väl berättat var det oerhört skönt. Och det var så klart att vansinnigt jobbigt att flytta (och att sälja ett hus!) men det gick. Det är snart fyra år sen och jag har aldrig ångrat mig. Han slutade inte supa heller.

När jag lämnade mannen i stan för ett par dagar sen så var han väldigt ledsen men ändå rätt lugn.
Det verkar ha övergått i ilska nu, för när jag frågade (via Messenger) om hur vi skulle dela upp vår tid mellan stan och landet så fick jag bara ett kort "Jag tänker vara i stan nästa vecka" som svar. Jag svarade honom att det funkar för mig om vi sen kan växla veckan därpå. På det svarade han att han inte tänkte anpassa sig efter mig eftersom vi inte har en sån relation längre. Jag svarade att jag ville att vi ska samarbeta så mycket det går med tanke på dottern, men har inte fått något svar på det än.
Jag är lite orolig för hur den där ilskan kan komma att yttra sig och sitter nu och väntar på hans svar och funderar på vad jag behöver göra rent praktiskt för att komma vidare. Så jag har beställt personbevis för att kunna ansöka om skilsmässa och hoppas att mannen skriver på så jag slipper 6 månaders betänketid.
Jag har också kontaktat banken för att få lite rådgivning och funderar på om jag ska ta tillbaka de fullmakter jag har gett min man på mina konton (jag har på hans också). Risken är ju bara att han blir ännu mer förbannad när han får reda på det...

Det känns tungt nu :-(

Min egen nykterhet börjar vackla lite nu i solen. Tystlåtna små förhandlingar. Än så länge i bakhuvudet. Trots att jag står fast. Här är det allt som gäller. Orkar inte hålla på med regler. Orkar absolut inte hantera en bakfylla. För det kommer skicka mig rakt tillbaka till hur det brukade vara innan medicineringen. Jag tror inte jag fixar det. Men jag måste nog ändå dra ut den i ljuset, det där lilla pockandet. Löftet om en liten bubbligare känsla. Tanken slog mig idag. Jag skulle vilja sluta med medicinen. Jag vill få spritta. Men nej. Det är inte värt. Jag kan leva utan spritta, men inte med bråddjupet. Främst att hantera denna vecka är saknaden. Barnen är med sin pappa. Och jag, jag ska låtsas att livet rullar på och har mening. Kaffet smakar gott och jag ska påskpyssla. Fast det blöder, pulserar från mitt hjärta. Bleka läppar. Såg GoT iallafall. En stunds fokus. Måndag en dag att se framemot.

Bra att du börjat skriva här. Många medsystrar som är i samma situation som du. Jag lever också med en man som är alkoholist, men som inte erkänner det. Forumet här är en av mina livlinor. Tror det är bra att skriva så man får ur sig allt.