Senaste kommentarerna i forumet

Det är inte enkelt att säga en sån sak, men jag tror att det är klokast att göra det när han är nykter (eller bakfull). Har du någonstans att åka om det blir för jobbigt under helgen?
Styrkekramar till dig!!!

Hej clara

Jag förstår vad du menar, men jag måste ta det i tapper, jag klarar inte av att inte höras alls, så var det med mitt förra ex med tills jag faktiskt slutade kontakta honom och jag tog bort honom på sociala medier! Det kan hända med det här exet med tillslut!

Ja jag vet att jag funderar väldigt mycket på hur han känner. Jag tycker det är så fruktansvärt jobbigt att sätta nån i en situation där personen blir lämnad, ledsen, tom osv.... jag vill inte låta nån annan känna det jag kan göra ibland. Men samtidigt så har han satt sig själv i denna sits. Jag förstår jag tappat känslor och gör det mer o mer pga hur han är och hur allt vart mellan oss.

Nej jag tror ingen analyserar så här mycket om en vän än i en sån här relation.

Hej nordäng

Ja jag hade tyckt min vän va långt ute och cyklade och tappat allt vett. Jag hade dessutom sagt att det är farligt att träffa honom. Jag tycker det här är pinsamt, jag har tyckt det flera gånger då våra vänner sett oss ihop bara några dagar efter nåt bråk.
Kram

Hej !
Jag är gift har ett barn och lever med en alkolist. Min man har helt säkert varit alkis i 2år nu. Det ör ett problem som stegats upp.
Hittills pratar vi fortfarande mkt med varandra. Han söger att han förstår att han har ett problem men att han inte ör alkis . Tar en till två öl och är full! Dricker i smyg, dricker framför vårt gemensamma barn fast jag söger ifrån . Beter sig illa , blir arg , skriver, provocerar vårt barn till barnet gör något fel så att han kan skälla på barnet. Han mår så dåligt! Har Bert honom söka hjälp, kan gå terapi, eller terapi tillsamman , kan prata med läkare eller vad som! Han vill inte han skyller på att han inte kan prata med nån , att han inte vill sluta för det är det enda enligt honom han mår bra av just nu.. men han mår bara sämre av det helantiden. Han bråkar gärna med mig , jag får gå in och vara som en mamma som pratar till ett litet barn. Jag orkar inte! Jag vill hjälpa honom! Men han menar att problemet knte är hand utan vårt tillsammans. Jag förklarar att det är hans problem men att jag blir inblandad och även vårt barn . Men bara han kan ändra. Jag ör trött på att hela tiden vara spänd, rädd för tjafs och bråk, säga ifrån om hur han dricker, hur han ibland talar till vårt barn, eller hanterar olika situationer . Kag orkar knte längre va hans mamma! Jag vill kämpa för han och mig! Ja vill att han ska bli frisk! Jag känner jag behöver folk att prata med! Är redan folk i min omgivning som han förbjuder komma hem till oss för de frågasätter hans drickande. Alla omkring verkar märka, men ingen säger nått till han. Bara är på mig..

Hej !
Jag är gift har ett barn och lever med en alkolist. Min man har helt säkert varit alkis i 2år nu. Det ör ett problem som stegats upp.
Hittills pratar vi fortfarande mkt med varandra. Han söger att han förstår att han har ett problem men att han inte ör alkis . Tar en till två öl och är full! Dricker i smyg, dricker framför vårt gemensamma barn fast jag söger ifrån . Beter sig illa , blir arg , skriver, provocerar vårt barn till barnet gör något fel så att han kan skälla på barnet. Han mår så dåligt! Har Bert honom söka hjälp, kan gå terapi, eller terapi tillsamman , kan prata med läkare eller vad som! Han vill inte han skyller på att han inte kan prata med nån , att han inte vill sluta för det är det enda enligt honom han mår bra av just nu.. men han mår bara sämre av det helantiden. Han bråkar gärna med mig , jag får gå in och vara som en mamma som pratar till ett litet barn. Jag orkar inte! Jag vill hjälpa honom! Men han menar att problemet knte är hand utan vårt tillsammans. Jag förklarar att det är hans problem men att jag blir inblandad och även vårt barn . Men bara han kan ändra. Jag ör trött på att hela tiden vara spänd, rädd för tjafs och bråk, säga ifrån om hur han dricker, hur han ibland talar till vårt barn, eller hanterar olika situationer . Kag orkar knte längre va hans mamma! Jag vill kämpa för han och mig! Ja vill att han ska bli frisk! Jag känner jag behöver folk att prata med! Är redan folk i min omgivning som han förbjuder komma hem till oss för de frågasätter hans drickande. Alla omkring verkar märka, men ingen säger nått till han. Bara är på mig..

Fy vad jobbigt. Här börjades det i går med några öl, och några i dag. Och en arg och trött man.
Förstår att du får ångest. Jobbigt när man ska säga något sådant. Hoppas allt löser sig och att du kan få ett bra tillfälle att prata med honom.
Styrkekramar

Skärtorsdag och fint väder och ölen är inhandlade för heeela påskhelgen... Suck!
Har fortfarande inte sagt något om lägenheten.. Ångest deluxe..

Blir rörd också. Önskar fortfarande min man kunde ta tag i sina problem. Trots att jag aldrig vill gå tillbaka önskar jag honom att han för sin egen del slutade med alkoholen.

Känner att oron för honom finns kvar. Ja det var kärlek en gång. Men kampen mot flaskan blev för tung.

Hoppas du klarar av ditt nyktra liv. Önskar dej lycka till med det.

Troja, du verkar fundera så himla mycket på vad han känner, hur det känns för honom när du inte svarar att du älskar honom, varför han inte ser logiken i att man "inte beter sig" som han gör. Grejen är ju att det är exakt sådär han beter sig, gång efter gång. Du kan inte ändra på honom, du kan bara ändra på dig. Och det försöker du ju med, gång efter gång. För du vet ju egentligen att det är din bild av hur man beter som är frisk, inte hans.

Han kommer aldrig att bli den kille du vill ha. Och du kommer inte att kunna lämna honom utan att det gör ont, eller utan att nån blir ledsen. Han blir ledsen, du blir ledsen. Sen går det över. Det gör ont mitt i, men sen går det över. Så är det även att göra slut med nån som inte super - det är jobbigt. Men sen blir det bättre. Ryck det där plåstret nu. Sluta göra regler för hur ni ska ses, för att ni inte ska ligga, för att det ska gå ett visst antal dagar emellan. Bryt, bara. Det är enda sättet. Gör slut, åk iväg och jobba, och sen kommer du hem och då ses ni inte.Ni hörs inte. Alls. För ni ÄR INTE goda vänner. Jämför relationer med andra vänner du har. Håller du på och analyserar och mår såhär dåligt där också? Det tror inte jag.

hade berättat om sitt liv för dig och ditt liv varit hennes. Vad hade du tyckt då? Har pratar mycket och ventilerat med mina bästa vänner om mitt liv när jag var ihop med mitt ex. Nu kan jag nästan bli generad, vad tyckte dom egentligen?! Dom är empatiska människor men dom måste ju undrat! Nu i efterhand begriper jag inte hur jag kunde tolerera, acceptera och förlåta. Försök gå utanför dig själv lite och tänk att det som händer dig händer någon annan. Vad skulle du ge för råd? Förstår dig fullt ut! Så himla svårt att se klart på det hela när man är mitt i infernot! Kram

Skriver av mig

Ser ett mönster
Gick nåt steg bakåt till att nu vara helt utmattad och ingen energi.
Innan så hade jag full kontroll, hade gjort allt jag skulle göra, planerna var upplagda och jag hade energi, sen kom suget, suget och behovet av närhet.... där fall allt och nu ligger jag här och är jätte trött. Visst det är inte samma känslor av ilska, skam sorg mm mera va fan va de där nödvändigt för ?hade världens utväg, anledning också att ta på...
Hm..det har jag ju massor av tänker jag men nu var det färskt, det där samtalet han skrek i luren och inte ens bett om ursäkt och han kom undan med det och fick träffa mig.

Vet inte riktigt planerna nu.....

Hej skrållan
Förstår hur du kände efter bara en natt. Man får skuldkänslor, dåligt samvete, tycker synd och känner sig som världens elakaste människa ?

Tror det kan vara viktigt att förstå och stanna i de känslorna utan att göra nåt av dem. Tänka att nu vill jag få han tillbaka men inte ta själva steget. Att från att ringa och säga allt man vill säga eller åka och hämta mannen till att inte fysiskt ge efter. Att från fysiskt till att tänka att man gör, att stanna i det.

Jag har gjort så i tapper men visst jag åkte på ett baksteg igen
Kram

Så skönt att läsa det du skriver och jag är så tacksam att jag hittade det här forumet med alla er kloka och omtänksamma människor!

Det är väl lite så vi medberoende är, att just ta hänsyn till andras känslor mer än våra egna. Det är svårt att göra ett avslut. Som jag, när jag skickade iväg min man, gick ju bara en natt, sedan kom skulden. Tänkte på allt vi gjort. Allt vi varit med om. Men du kämpar på bra tycker jag. Dag för dag?

Det ska jag ta till mig. Att bara åka om han är dum. Och så får han stå där. Jag vill inte vara ett offer. Jag vill bara leva mitt liv och ha det bra.
Tack för era goda idéer. Känns som om jag får fler sätt att agera på.

Räkna med att göra det mesta praktiska utan honom, så kanske den processen också blir enklare. Se det som att du får tid då att själv ta in dina egna känslor och bearbeta skilsmässan medan du helt fysiskt städar undan ert gemensamma och utan att måsta samtidigt ta in mannens antagligen självömkande och försök till manipulation att få dig att ändra dig under processens gång. Fokusera på det praktiska som måste göras och ditt eget mående, han får väl gömma sig och tycka synd om sig om han måste men hans känslor är hans att hantera, inte ditt problem. Starkt av dig att stå emot hans tårar men som du själv verkar konstaterar så är det för lite för sent för att det ska ändra på hur du i grunden känner, att du inte orkar mer och inte ser en framtid för er tillsammans.
Lycka till med allt, vet av erfarenhet att det inte är enkelt!

Så har jag också gjort liksom Troja, bara åkt utan att förklara varför. Onödigt att skapa bråk varje gång jag behövt få åka och andas, jag har ju varit tydlig i några samtal om vad jag vill och tänker inte varje gång jag lämnar huset känna mig skyldig att förklara mig. Om han inte hört eller förstått vad jag sagt så får det vara hans problem, jag väljer friheten att vara annanstans ibland när jag behöver det utan att be om lov, förklara eller ursäkta mig.

Säger oftast bara vart jag åker och så åker jag, och han har nog aldrig heller ifrågasatt det så kanske han i bästa fall själv förstår varför. Om inte så spelar det väl egentligen ingen roll, huvudsaken för mig har varit att återta rätten att inte vara hemma när jag tycker det blir jobbigt och att åka utan förklaring, skam eller ursäkter för att för mig själv markera jag är värd mer än att behandlas illa, att jag har rätt att avlägsna mig när jag tycker stämningen blir obehaglig eller hotfull. Att jag inte är ett offer som måste stå ut, att han inte har makten och rätten att kränka mig verbalt. Jag behöver inte försvara mig, bara åka och så får han sitta där med sin ilska och irritation och jag kan ägna mig åt nåt roligare istället. Och oj vad mycket bättre jag mått av det! Rekommenderar dig Skrållan att prova det, bara ta jackan och gå iväg nästa gång och lämna honom med sitt eget krig, inget du på nåt sätt är skyldig att delta i!

Skrållan jag önskar du kunde ha kraft att komma bort från han några dagar.
Jag märkte att om jag behövde distans då kändes det alltid mer skrämmande att tala om varför.

Jag såg till att få distans utan att säga som det var, utan att säga jag har mycket att göra nu så de kommer gå några dagar, att hinna få tid att tänka
Hoppas du finner ett sätt att lösa distansen ?

Tack för ditt svar. Min man har ju aldrig någonsin tagit tag i mig eller gjort något fysiskt med mig. Så med ordet stygg menar jag det verbala. Jag vet att han inte mår bra psykiskt, och han kan inte hantera det. Så jag förstår ju att när han är arg och irriterad så är det mig han överför sin ilska på.
Och han vill absolut inte gå och prata med någon. Inget för honom. Så han har ju inga verktyg att ta till.
Känns som när man ringer kvinnofridslinjen så har man blivit slagen. Men det kanske även gäller psykisk misshandel? Mannen är ju så irriterad och sur så ibland orkar jag inte ens fråga vad han pratar om, när jag inte förstår, utan lossas att jag vet. Ibland känner jag irritationen hänger i luften när jag kommer hem från jobbet, och då ligger jag lågt, för att det är jobbigt om han blir arg. Ja det finns många såna här exempel.
Det som är tur är att jag har många runt mig jag kan ventilera med, men det klart det vore nog bra att prata med något proffs som inte är inblandad känslomässigt.

Det låter som att du sitter mitt i och samtidigt på sidan av ett problem. Något många kan känna igen sig i. Vad är möjligt att göra, rimligt och hjälpsamt?

Vad klok du är som tagit ett beslut om att ha ett alkoholfritt kalas. En kraftfull förebild. Du har säkert funderat en del på vad du som känns rätt för dig att göra nu. Då du ber om råd så tänkte jag ge några förslag.

1. Kontakta socialtjänsten i den kommun där dina syskon bor. De finns stöd för anhöriga och framförallt för barn till föräldrar som dricker.

2. Initiera ett samtal med din mamma om alkohol utifrån ett jag-budskap. Typ (inget facit!):

"Jag är glad att du är här och det känns fint att du respekterar att jag vill ha ett alkoholfritt kalas. Jag har tänkt mycket på alkohol sedan jag fick barn och mina syskon berättar för mig om deras oro för dig och pappa. Jag gissar att ni själva tänkt på det och kanske oroar er för såväl er själva som för hur det påverkar oss. Jag hade en klump i magen innan du kom för att jag inte visste hur jag skulle ta upp det här samtidigt som jag kände starkt att jag behöver göra det. Ni är mina föräldrar och mitt barns morföräldrar och ni är viktiga och nu sitter jag här och undrar hur jag ska förhålla mig till att vi har så olika "alkoholkultur". Det är svårt att tala om detta utan att verka anklagande men jag hoppas att vi kan prata om detta. Kanske behöver du smälta det jag just sagt först?"

3. Ta kontakt med alkohollinjen där du anonymt kan tala om detta.

Hoppas att något av dessa alternativ kan bli relevanta för dig. Kanske finns det fler användare som kan ge dig mer idéer som du kan göra till dina.

Vänligen

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag får nu ofta höra att jag inte varit tillräckligt tydlig och när jag frågar vad jag skulle sagt för att vara tillräckligt tydlig så får jag inget svar.
Jag klarar att bortse från hans tårar en stund, men sen behöver jag få distans för att jag inte ska frestas börja trösta. Så jag ska försöka se till så att vi ses så lite som möjligt framöver.
Nu behöver vi göra en massa praktiskt jobb med att fixa, röja och städa huset på landet inför visning och försäljning. Mannen säger att han mår för dåligt för att orka det, så jag planerar att göra det mesta själv med hjälp av dottern och några vänner.
Jätteskönt att få vara på landet med dottern utan mannen, det blir på en gång så mycket enklare när jag kan fokusera på mig själv och allt som ska göras utan att behöva överväldigas av mannens alla känslosvängningar.

Det gör mig ont att läsa att du fortsatt har det svårt och att du känner dig begränsad och ständigt "på tå". I ett inlägg från 2015 välkomnar du så fint en annan användare som även rekommenderas att ta kontakt med kvinnofridslinjen 202 505050. När du skriver "stygg" så hajar jag till, ett ord med många tolkningar. Vad det innebär för dig? Hur skulle det vara att i dagsläget ta kontakt med just kvinnofridslinjen?

Du undrar vad som kan påverka din partner, berusning eller abstinens. Ett generellt svar på det är att det kan vara båda, det kan även vara så att personligheter faktiskt förändras av en längre tids drickande. En ljuspunkten i det du skriver:

"Men sedan klarnar det igen, och jag vet, det är inte jag".

Du vet vem du är. Hopp om att det är en bra dag idag med tid för dig.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

När man själv har kommit till vägs ände och bara inte orkar mer DÅ blir det reaktioner med tårar och prat! Lämnade flera gånger men gick tillbaka för man trodde att han äntligen hade förstått. Efter någon eller några månader var vi inne i samma rullar igen med fylla och dåligt spritsinne! Utgå från dig, dina känslor och behov. Inte från hans tårar. Tror den typen av känsloutbrott bottnar i ren egoism. De håller på att förlora sitt ”viktigaste verktyg” och ”sällskapsdjur”. Ta hand om dig! Kram

Det har varit rätt lugnt ett par dagar sen jag sa att jag ville skiljas och idag skulle mannen åka med dottern till landet för påsklov.
Men, när han kom hem från jobbet sa han att han ville prata. Jag sa OK, men han sa att han ville tänka lite först. Jag gav honom en stund och sen pratade vi. Dvs han gjorde allt för att försöka övertala mig att vi skulle fortsätta vara tillsammans. Han tog fram ett 4 år gammalt kärleksbrev jag skrivit till honom och sa också att vi aldrig kommer att få en bättre partner eftersom det vi har är så bra i grunden. Jag sa att jag inte har haft det så bra de senaste åren och då började han gråta och rusade ut i köket och stängde in sig där i en halvtimme. Sen har vi pratat och han har flera gånger gråtit och rusat ut för att sen komma tillbaka en stund senare.
Efter några timmar av det här så sa han att han inte orkade köra till landet och speciellt inte med dottern i bilen (?!). Till slut kände jag att jag inte står ut längre och sa att jag ville åka ut till landet och att han kunde stanna i stan. Dottern valde att följa med mig (hon har ju påsklov) och jag var rätt glad att hon inte stannade med mannen eftersom han känns så labil.

Hur fasen ska vi orka igenom allt praktiskt när han håller på så här? Fast jag kan ju sköta rätt mycket utan honom, så det får lösa sig på ett eller annat sätt.

Skriver av mig

Känslorna börjar kallna, det märker jag för han skriver älskar dig titt som tätt. Det tar emot att få dem nu. Från att vilja ha dem, bli glad till att det blir sorgligt och nästan obekvämt ?
Känns krävande när han skriver sånt. Jag är inte där som förut. Jag är inte kär, blir inte varm och lycklig om jag får det av han. Älskar på nåt sätt men inte som man gör som när man är tillsammans ?

Jag tycker det är bra och på tiden det blir så här men jag känner att jag måste nog få fram det till honom på nåt sätt. Annars känns det som jag leker med hans kännslor och det gör jag inte och kommer inte göra men nu.är detta så nytt.

Jag märkte en sak igår. Han ville ses idag ? och han frågade. Jag kände att jag kan gott vänta tills jag arbetat i en vecka. Så brukar jag ALDRIG känna med honom, brukar se till och ses innan jag åker men denna gång kände jag inte alls för det.

Jag sa kanske. Sen ändrande jag mig till att säga jo det kan vi ?
Är i nåt mellanstadie att ovant och vill inte såra honom... det här kommer ändras men är nån övergångsperiod nu