Senaste kommentarerna i forumet

Tyvärr har jag haft litet baksteg...
Men jag trodde jag skulle sjunka under jorden!! Nu låter det som att det är ju inte nåt bra tecken att jag INTE sjönk men jag vet varför!

Det handlade inte om kärlek utan ett behov och jag vet det är idioti men jag känner inte att jag går tillbaka i känslor, utan det här var ytligt. Jag kan känna mig lite taskig däremot, nästan som jag utnyttjat situation, och det är fel.

Jag har huvudet med mig och känslorna i behåll den här gången. Jag vet inte om jag älskar honom som jag gjorde förut ?? känns mer älska som vän.. jag saknar honom inte längre, och heller inte när jag åker iväg och reser. ...
Undrar om det är normalt att tappa det efter alla bråk mm som vart.

Jag har ju tackat ja till en lägenhet med i flytt redan i början på maj, blir han helt galen får väl jag och dottern flytta hem till mina föräldrar fram tills dess. Det känns som att när jag äntligen tog mig i kragen och gick på lägenhetsvisningen så förstod jag att det är såhär det måste bli.

Nordäng67 o Skrållan, tack för era stöttande ord och att ni bjuder så frikostigt på era erfarenheter.

Så skönt att höra att jag ska stå på mig... nånstans är det ju det jag vill men inte riktigt orkar när han är i närheten.
Ska verkligen tänka på det du skrev, Nordäng67, att hans välmåeende är hans ansvar, inte mitt. Igår var jag fruktansvärt nervös o hade ont i magen när jag visste vi skulle ses. Jag var sur o avmätt, konstig mot andra o såg antagligen riktigt trist ut. Å sån vill jag ju inte vara.

Jag försöker vända över allt på honom när vi pratar, att han har betett sig illa, att det ör han som har ansvaret, att det är han som måste jobba för att ändra sitt beteende. Men ändå hör jag mig själv tveka när han frågar om vi ska ses, om jag kan hjälpa o stötta honom... bläää jag blir så trött på mig själv.
Jag vet ju att han har druckit igen, antagligen så sent som i fredags, kanske även i natt... var det därför han åkte hem tidigt från dansen?

Tänker oxå sådär knäppt att, tänk om han nu verkligen blir nykter igen o klarar det. Då har jag ju missat en väldigt go man.
Men nä, nu har han haft tre återfall sen januari, dessutom har han blivit uppsagd från jobbet... så nä, jag tror inte han kommer klara nykterheten. Å jag vill ju heller inte leva med oron kring återfall...

Nä, nu får jag skärpa mig, inga träffar o inga telefonsamtal.
Tack för stöd ?! Kram ?

angående ensamhet. Många dricker för att kunna vara sociala. Dämpa den ångest som kommer sig av att umgås. Men innebär inte det att man förstärker den där utanförskapskänslan. Det är endast under en kort stund, i den där salongsberusningen som man på riktigt kan känna sig connectad. Det är ett flyktigt ögonblick. Innan man går in i dimman. Samtalen flyter ut.

Saknar man inte mötet. De här två senaste åren är mina första nyktra sen jag var 15. Jag har aldrig någonsin ifrågasatt helgberusningen. Den självklarhet med vilken livet gör att man förtjänat en redig paus. Att leva för fredagkvällen och lördagkvällen då man får en stund utan att leva. Så märkliga vi är ändå. Vi människor.

Jag fick tipset av min syster att helt fokusera på mig (jag-budskap) och inte komma med några anklagelser så att det inte skulle bli en fight om vem som har rätt eller vem som gjort vad. Det kriget kan man ju ändå aldrig vinna eftersom man ofta har helt olika syn på vad som hänt och vems fel det är.

Det verkar ju funka så här långt och jag hoppas verkligen att vi kan hålla en OK nivå på våra diskussioner när vi ska börja dela upp allt.

Har du något alternativt boende som du kan använda om det skulle bli jobbigt efter att du sagt att du vill skiljas?

Stor kram till dig också!!!

Stor kram till dig och hoppas verkligen det fortsätter vara lugnt för dig tills allt är klart. Själv har jag legat vaken i två nätter nu och funderat på hur jag ska lägga fram att jag vill flytta.

Mannen kom hem igår och jag sa att jag ville skiljas eftersom jag mår för dåligt i vår relation och inte ser att det kommer att fungera för mig.
Han blev ledsen, men inte överraskad. Det har ju varit en rätt intensiv upptakt till det här, så han var nog förberedd.
Vi hade ett rätt lugnt men sorgset samtal och har redan börjat diskutera de praktiska frågorna och det känns ju skönt - jag trodde inte att det skulle bli så här enkelt. Jag är i och ju för sig inte helt övertygad om att det kommer att fortsätta vara det, men jag hoppas ju ändå det.
Det intressanta är att han inte verkar se (eller i alla fall inte säger något om) sin del i det hela. När jag frågade om vad han skulle säga till sin mamma (som jag har en bra relation till), så sa han att han kommer att säga att det är jag som vill skiljas. Det här blir ju lite knepigt för mig, för jag vill ju dels inte prata illa om honom för hans mamma, men jag vill samtidigt inte att hon ska tro att jag vill skiljas utan en bra anledning. Jag får fundera lite på hur jag hanterar det.
Jag hoppas han berättar det snart för henne, så att hon inte får reda på det på omvägar. Det skulle kännas hemskt!

Vi har ju dotterns student i början på juni och då kommer svärmor och ska bo hos oss, men det kanske blir ändrade planer nu.

I alla fall är jag lättad över att det första steget är taget även om jag vet att det är massor att ta tag i rent praktiskt nu.

Å vad jag tycker synd om dig, InteMera. Fy vad du får utstå. Du som nu själv behöver tas omhand, då får du laga mat och ta hand om barnen. Ja gud nåde den som kritiserar deras drickande, hur många öl dom dricker. Då är man inte vatten värd. Vad skönt det kommer bli sedan när du kan flytta. Hoppas du snart är där i din egen lägenhet och får lugn och ro.
En stor kram till dig, och krya på dig.

Värre än någonsin är det i dag. Min man började bli arg redan under dagen, för att det är fel på mig naturligtvis, fast han var nykter. Och det blir ju inte bättre när han nu dricker. I dag började verkligen en tanke spira i mig. Detta går inte. Jag måste bryta snart. Jag orkar inte mer. Hade tanken i huvudet när jag gick ut och gick. Tänkte mig, att jag flyttar, att jag bara kan tänka på mig själv. Inte bry sig om någon som blir för full eller stygg. Att själv få bestämma över mig. Ingen annan.
Är så klart rädd för ensamheten också, men är inte det bättre än det här? Känns som vi är ständigt osams. Jag kan inte säga 2 ord fel, så är det i gång igen. Och han tycker att det är jag som bara sätter igång allt. Alltså man blir helt konstig i sina tankar. Som att man börjar ifrågasätta sig själv. Håller jag på att bli tokig.
Men sedan klarnar det igen, och jag vet, det är inte jag. Det är han som sätter igång allt. Jag kan ju bara höra fel, så blir han arg. Alltså är detta abstinens eller är det alkoholen som har kidnappat hans hjärna? Han är ju inte sig själv, inte ens när han är nykter.

Ja eller hur, visst är det svårt att släppa kontrollen? Fast man vet att man bara gör sig själv ont. Jag gick ett varv i garaget i dag, när min man var borta, och kollade om han gömt några öl. Hallå, vad ska jag vet det för. Det klart att han har öl där. Jag blir så trött på mig. Känns som medberoendet går i vågor. Ibland har man ganska bra kontroll på det, ibland faller man dit.
Ja du, Amelia67, du måste ju också bli hel. Inte bara din man. Och det är ju väldigt svårt när din man dricker och blir irriterad och dum, som min. Ja som du sa, man pratar med dom och en stund senare är det som det inte finns. Så jobbigt. Men stå på dig och tänk på dig själv först.

Det är ett jättebra råd att gå och prata med en psykolog.
Jag fick möjligheten att hitta en med erfarenhet via facket på mitt jobb och företaget ställde upp och betalade 5 gånger. Det räcker såklart inte men det var en bra börjar att få öite rätsida på mina tankar. Det var även nyttigt att en som inte är "nära" kan se utifrån hur vårt förhållande och hand drickande påverkar mig. Väldigt bra tyckte jag det var, det stärkte mig och fick mig att tänka på ett annat vis. Ansvaret ligger inte på MIG!

Just nu är allt bra, förutom att jag sover väldigt lite, men rättar kanske till sig. Allt känns bra, men det är skört, väldigt skört. Min son har "bara" rökt hasch sista tiden. Även om man inte dör av det så förändrar det synen på mycket. Ingen livsbejakande drog precis. Lusten, glädjen!, hoppet om ett annat liv eller om ett liv över huvudtaget, försvinner. Allt detta vet han egentligen, men det räcker ju inte. Jag vet att jag inte borde äta vissa saker, men gör det ändå. Min son är i grunden en väldigt positiv människa. Annars hade han inte överlevt. På "jobbet" där han trots allt varit är han som ett solsken varje dag säger arbetsledaren och jag minns när han var mycket liten då fick jag säga till fotografen att jag ville ha ett kort när han var allvarlig. Han skrattade alltid. Ibland undrar jag om det varit lättare att hantera situationen om han inte varit en sådan positiv person, har nästan önskat det. Kontrasten hade inte varit så stor då.. Men som sagt det är lugnt just nu och imorgon lämnar jag över räkningar, inkasso, brev från kronofogden m.m. till en förvaltare/godman som är utsedd. Har varit plågsamt att se honom rasera sin ekonomi för många år framöver. Känns som en befrielse att lämna över det. Tacksam för stödet jag får! Oj, jag glömde en sak, hur kunde jag göra det? Imorgon åker han till ett behandlingshem. Har varit bestämt sedan lång tid tillbaka.

mitt ex var jag jämt orolig för honom! Rädd att han skulle ramla i källartrappan och slå ihjäl sig, rädd att han skulle köra på fyllan, rädd att han skulle skämma ut sig, rädd att han skulle missköta sitt jobb, rädd att han skulle somna ifrån levande ljus! Listan på saker som orsakade magont kan göras lång. Jag avslutade vårt förhållande flera gånger och då skuldbelade han mig och sa att jag svek honom när livet var tufft! Jag var, enligt honom, ingen att hålla i handen när åskan går. Vid dessa tillfällen var jag även rädd att han skulle ta livet av sig (han sa att livet inte var värt att leva utan mig)! För två år sedan lämnade jag för gott och .....än lever han och dricker gör han fortfarande.
Ditt ex har ytterst ansvar för sig själv. Du har redan gjort mer än vad som krävs av en medmänniska. Du är däremot skyldig dig själv att skydda dig mot sånt som är skadligt för dig! Det svåraste är att sluta kontrollera men det går. Träna på att helt enkelt försöka strunta i om han dricker eller inte. Hans business och HAN får ta konsekvenserna. Var typ besatt av om mitt ex drack eller inte det första halvåret efter att jag hade lämnat. Och konstigt besatt för jag kunde vara orolig för att han hade SLUTAT dricka. Jag undrade då om jag hade lämnat i onödan. Sen började jag träna på att strunta i vilket för mitt beslut stod fast oavsett insåg jag. Det hade hänt för mycket dåliga saker, min tillit var noll. Dessutom kan jag inte tänka mig att leva med rädslan för återfall! Fokus på dig själv nu! Kram ❤️

..

Tess45, ja det är verkligen som en skiva på repeat, jag tänker mycket på hur mitt liv kommer att se ut i framtiden, därför har jag sökt en lägenhet. Jag tänker väldigt mycket på vår dotter som aldrig kommer kunna ha kompisar hemma på helgerna. Man sitter här instängd varje helg, man vet att framåt 20-20.30 börjar helvetet, vid 21.00 stupar han i säng, sen hör man allt jävla hostande av snus i halsen, låter som att han håller på och dö. Sen vid 23-24.00 är det dags att gå på toa smälla i dörrar och fylleäta och svina ned i köket..

Den dialogen du har med din man kunde varit en inspelning av dialogen jag brukar ha med min man! Om bara jag ändrade mig, om jag inte skulle tjata, bara jag slutar lägga mig i och hitta på problem som inte finns, bara jag skulle visa mer intresse för honom och hans bekymmer, han dricker inte alternativt han dricker inte mer än nån annan...Har du hört dom förut ? Allt riktas alltid till att det är jag som har en massa fel och brister, vi kommer liksom aldrig riktigt till saken att hans drickande påverkar också mig och mitt varande och görande. Han tycker inte jag har med det att göra om eller hur mycket han dricker. Min man är också sur och vresig mot mig när han dricker men liksom din kan han gå ut och ha ett glatt samtal med vem som helst på telefonen sekunden efteråt. Så man undrar varför jag ska fräsas av men vilken som helst kollega eller vän kan skämtas med på telefon. För att jag påtalat jag ser han är onykter och att jag inte tycker det är trevligt?

Man ska ju inte försöka prata med dem när de är fulla men problemet årminstone hos oss är att när han väl nyktrat i så är det som att fyllan aldrig funnits och tar jag upp det tittar han på mig som om jag hittar på historier, saker han gjort full som han anser jag inbillat mig! Försök nu sen hitta tillbaka till varann och en ömsesidig förståelse när alkoholisten för sig själv lyckas intala att sånt som hänt på fyllan inte hänt för att dom själv inte minns det. Jag minns mycket väl även imorgon allt fult han kallat mig, ska jag då vara glad och låssas som ingenting för att han inte gör det? Och så undrar dom varför vi i familjen blir lite snurriga i huvudet.

Att resonera med dem om drickandet förefaller omöjligt och man får göra sitt bösta att inte själv tappa förståndet. Jag tycker att det tröstar lite, hur sorgligt det än ör, att läsa andras berättelser här,på forumet för i grunden verkar alla dessa alkoholister bete sig lika och vi anhöriga går alla omkring och tror det är oss det är fel på för att vi blir helt intrasslade i vad vi ska tro och tycka till sist. Att prata med nån utomstående, som verkligen förstår vad medberoende är, tror jag också är hjälpsamt. Att få,prata klart och reda upp med alkoholisten verkar det inte vara många som lyckas med.

Har legat på sjukhus ett tag och äntligen sluppit hem för nån dag sen. Är rätt trött och orörlig ett antal veckor framåt och får inte köra bil. Får nästan panik nu när mannen kom in från garaget, packad och sur och slocknar i soffan. Normalt skulle jag lassat barnen i bilen och åkt men när man i princip är sängbunden än är jag tvungen att stanna hemma och iaktta showen.

Konstaterade lugnt till honom när han kom invinglande att jag tycker det är tråkigt om han alltid ska måsta bli så packad för att han vill ta en öl men då fick jag höra vilken f**ta jag är och han skulle minsann inte äta maten jag höll på med. Orkar själv knappt stå uppe tio minuter men barnen måste ha mat och jag insåg rött tidigt idag att han kommer inte kunna laga nåt i den fyllan. Så än en gång får man det gnuggat i ansiktet ordentligt, att hans drickande går före både mitt och barnens mående och att jag behöver hjälp med helt vardagliga saker kan han kallt strunta i. Jag riskerar fortfarande akuta besvär efter operationen om jag rör mig fel, att nu redan bli tvungen att börja ta hand om matlagning mm är en stor risk. Var gör jag sen av barnen om jag måste åka in akut och mannen ligger avslocknad i soffan. Mycket trevlig situation. Igen. Så som vanligt ska man orka lite mer än man borde, inget nytt under solen. Försöker roa mig med att välja möbler på nätet till min lägenhet, försöker se framåt mot en tid där det inte ligger en dyngrak karl och snarkar i vardagsrummet hela eftermiddagen och där jag får höra vilken usel och hemsk mänska jag är ena dagen för att föväntas vilja kramas nösta dag.

Tess. Jag är i samma situation och det du beskriver stämmer så väl in på mig också. Hatade också alkoholen.
Jag har aldrig heller synts ute jättepackad förutom på en och annan fest med vänner när man betett sig mindre snyggt.
Har aldrig varit full på jobbet bara väldans bakis ibland. Skillnaden är väl troligtvis hårfin.
Oavsett vilket har man ju mått skit och haft den förbannade ångesten.
Mitt stora problem har varit längre ledigheter då drickandet gått överstyr och också pågått dygnet runt.
Den här sjukdomen gör ju att man blir besatt av att försöka bota ångesten med A. Men det blir ju bara sju resor värre.
Så nu efter senaste omgången mådde jag så taskigt mentalt att jag gick till psykakuten för att få en avgiftning. Det här hände för snart 5 veckor sedan.
Nästa sista dagen på behandlingen valde jag att gå till länkarna här där jag bor. Lindrigt sagt mådde man ju skitdåligt och var sliten både mentalt och kroppsligen.
Nog det viktigaste och bästa valet jag gjort. Så nu får jag fantastisk proffshjälp av min drogrådgivare tillsammans med gemenskapen hos länkarna och peppningen här på alkoholhjälpen förstås.
Jag håller med dig Tess om att söka hjälp. Jag hade inte heller fixat på egen hand.

Kramar!

Under de två senaste veckorna har jag pratat några gånger i tel med mitt ex. Jag misstänkte att han druckit igen men han nekade förstås. Jag bad en annan kompis höra av sig o misstanken stärktes.
Igår kväll pratade vi igen o då försa han sig när jag pressade honom. Han berättade att han inte druckit sen helgen...

Han har varit hopplös att prata med, lite som Skrållan beskrivit. Ett vanligt samtal, lite naivt o inte särskilt konstruktivt...gör mig bara frustrerad för att vi inte kommer framåt. Vid nästa samtal verkar det som det första inte ens inte ens ägt rum. Å då har jag tidigare ifrågasatt mig själv om det ens var så som jag vill minnas. Eller jag måste förstås minnas fel.
Nu har jag lärt mig lite mer, kan förstå att det är han som inte minns pga alkoholen. Men jag blir ju alltid den som tjafsar, ifrågasätter o så blir det fruktansvärt tråkig stämning.

Sååå, jag har tagit ett par steg tillbaka, var orolig för att ett onormalt beteende från mitt ex innebar just att han drack igen. Å han vet att han denna gången antagligen inte kan stoppa... det ger mig en oro i kroppen o funderar mkt på om jag borde åka dit. Hur långt går mitt medmänskliga ansvar? Hur tänker ni andra kring det?

Jag åkte inte dit, och jag pratade med honom igår kväll o då verkade han nykter igen.
Men jag blir så frustrerad... varför gör han så här mot sig själv???
Dessutom kom all skuld på mig, det är mitt fel att han mår så här dåligt. För jag kan inte stå upp för min kärlek till honom. Det är det enda han behöver för att bli hel o då kommer hela hans liv att bli rätt igen.
Puh... jag funderade allt en bra stund på varför jag ringer honom... jag vet ju att är han på det humöret spyr han ut allt över mig.
Självplågeri?

Ja visst är det så många av oss funkar. Vi vill ju så gärna att det ska fungera o bryter oss halvt ihjäl för att det ska bli smidigt.
Varför, kan man undra...?

Snälla ring kvinnojouren igen, psyk, vårdcentralen what ever! Men ring.
Jag har också varit i din situation och det är intill omöjligt att rodda ihop allt själv.
Om du ser ditt liv om fem år, tio år med mannen du lever med? Hur känns det? En skiva som går på repeat.
Snälla ring och ta allt stöd du kan möjligtvis få.
Jag oroas och tänker på dig.

Skickar en kram i tanken. ?

Både mamma och pappa dricker och blir fulla varje helg. Min 15 (nästan 16)åriga lillasyster mår jättedåliht, likadant mina 18åriga småsyskon fast dom pratar inte med mig om det, men jag ser det när jag är hemma. Jag känner mig helt maktlös då jag är bosatt utomlands och nu även har egen familj. Mamma och min äldre lillasyster kommer och hälsar på med farmor om några veckor och det känns som att jag borde säga eller göra något men jag vet inte vad! Min dotter fyller ett år när dom är här och jag vill inte att helgen ska förstöras av alkohol. Det enda jag vet är att barnkalaset ska vara helt alkoholfritt!

Jag är mest orolig för mina småsyskon. Skolan lider hon mina systrar, jag har ingen aning om vad som händer med min bror annat än att han håller sig undan så mycket som möjligt, antingen med skola, praktik, åker till sin tjej (senaste månaderna bara) och datorspel.
Jag har även en äldre lillebror som är rehabiliterad narkoman och inte kan dricka alkohol pga detta.

Vad kan jag göra? Jag känner mig så himla maktlös och värdelös!

Jag kommer från andra sidan och är nykter alkoholist. Jag kan bara tala för mig själv men vill tro att jag får medhåll från andra alkisar. Jag var besatt i alkohol men hatade den. Man vill så gärna sitta i soffan nykter men är helt enkelt besatt och vill göra både och.
Mitt drickande mönster var aldrig så att jag blev synligt full och plakat. Jag drack istället dygnet runt för att inte bli tvärsjuk.
Älskade jag alkoholen? Nej, jag hatar den. Jag behövde hjälp att sparka ut alkohol-djävulen så jag skrev in mig på avgiftning. En besatthet är tuff att klara själv så för sjutton, jag önskar att era partners söker hjälp.

Kärlek! ?

att skriva ner och reflektera vad man är med om.
Sen blir det ju lättare att låta bli med önsketänkande om hur man skulle vilja att det vore när man ser det svart på vitt.
Kram!

att det har gått bra för dig GrönKatt!

Jag tror inte heller på att bo ihop när man väl har bestämt sig, det blir ju bara uppslitande att vara kvar i en vardag tillsammans när man bestämt sig för att skiljas.

Kram Spinoza