Senaste kommentarerna i forumet

Han kommer nog inte orka vara glad och trevlig mer än ett par dagar till, det har ju inte hänt under dom senaste 10 åren. Så manipulativ.

Enligt mitt sätt att se är ditt barn verkligen i riskzonen även om ett beroende ännu inte utvecklats. Kärlek och tydlighet är alltid bra, men jag tror knappats der är tillräckligt för att ditt barn ska upphöra med sitt missbruk. Tycker det verkar allvarligt, men det är svårt när personen inte ser något problem eller förnekar det. Att använda droger är ju olagligt och då kommer man i kontakt med personer som inte är ett bra umgänge. Det är viktigt, men det förstår du nog, att missbruk inte handlar om förnuft utan är det är ett destruktivt sätt att hantera känslor. Man säger att det är negativa konsekvenser som får någon med missbruks- eller beroendeproblematik att förändra sin situation dvs bli nykter eller drogfri. Att vänta på negativa konsekvenser känns inte konstruktivt och är dessutom väldigt plågsamt att uppleva. Lyssna på ditt barn, försök att inte ge råd. Tala om att du känner oro för att hen dricker och även testat droger. Något jag upptäckt är att när man tex lyssnar, låter personen berättar om vad som är positivt i missbruket, inte invänder, så kommer det negativa automatiskt och det är ju personen själv som behöver insikten. Hoppas något är till nytta, men helt klart befinner sig ditt barn i en riskfylld situation och det är plågsamt att se. Finns föräldrarföreningar och det är skönt att få råd och att dela sin oro och osäkerhet med andra i samma situation. Leta på nätet. Hoppas ni hittar en lösning!

Väldigt manipulativt att bete sig illa när de tror att de kan komma undan med det och sen vara snälla när de kan tjäna något på det själva.
Vi är värda mer <3!

vad man säger.
Jag har sagt vid ett antal tillfällen att jag kommer att lämna honom om han inte slutar dricka.
Nu när jag är på väg att göra det så förstår han ingenting och när jag påminner honom om exakt vad jag har sagt så säger han att jag inte varit tillräckligt tydlig.
Så hur kan man vara tydligare än att säga att man inte ser någon framtid tillsammans och att man kommer att lämna om han inte slutar dricka?

Jag känner mig växelvis jättemodig och växelvis jättesvag och tveksam. Men då läser jag saker han skrivit till mig under de senaste veckorna fram tills vi gick till coachen och då tvekar jag inte längre.
Jag kom precis tillbaka till lägenheten (han är på tjänsteresa) och då möts jag av en stökig lägenhet men med en bukett tulpaner. Han har verkligen ingen koll på vad som är viktigt för mig :-(.

Ett tips är att skriva dagbok - det kan du göra bakåt i tiden också om det du kommer ihåg. Då kan det vara lättare att stå emot när de kör charmoffensiven...

Vad modig du är, fantastiskt att du vågar ta steget, jag tror att jag också är där nu, jag orkar helt enkelt inte mer nu. Så sjukt less på att det är någorlunda en helg, för att helgen efter vara ett rent helvete. Sen ska det alltid diskuteras mängden han dricker. Men det är ju hur han beteer sig när han dricker som är det stora problemet men det verkar inte gå in.

Varför är han så snäll helt plötsligt, känner han på sig att jag ledsnat på allt..?!

Skriver av mig

Igår ville exet ringa, jag kände mig en aning obekväm. Kände att nu kommer han slå på charmen, rösten som är förstående, mjuka mm. Jo de va exakt så. Jag hade alla händelser med mig när han pratade, den sista med för och inte charmas. Han vet inte mina arbeten, han vet inte att jag jobbar för att säga ifrån det intima. Och sen kom frågan. Jag vill ju få tid i veckan att träffa dig, hålla om o sova med dig....
Jag vred på mig o svara med vi kan ses ute nån dag, jag ska ut i helgen så....
Så vi får se hur det blir.....
Han fatta inte utan fortsatte prata.
Jag ska styra upp det bra i helgen, helst dricka bara nån enhet för då kommer inget att ske. Jag vet att efter några försök så kommer frågan om varför, då kommer jag förklara. Men först kommer jag säga nej till det intima några gånger.

Jag känner att nu är det läge och jag kommer att klara av det. Jag vet att så småningom då jag säger nej till det så kommer han nån dag träffa någon ny! Jag var inte beredd med det förut, de va nog en av anledningarna till att jag va med honom, att jag ville inte att han skulle gå till någon annan än mig. Nu är läget annorlunda och jag är redo för det.

Jag VET redan nu att han kommer bli förtvivlad, kanske må så pass dåligt att han gör allt för att få mig tillbaka. Jag har redan nu allt i beredskap på vad som kommer hända. Jag har skydd ända upp till öronen och bevis och erfarenheter av honom så jag är inte orolig.

i ögonen. Och säga. Ja jag visste. Och jag gjorde det här och det här och det här. Såhär fungerar sjukdomen. Ge dem tips att läsa. Jag kan göra någonting. Nu ska jag vila i det här idag. Känner mig lite fri.

Nu så äntligen. Bara för några minuter sen. Sjönk det in. Vad jag faktiskt kan göra. Oavsett mina känslor som kommer fortsätta pendla.

Jag kan fokusera på att mina barn har alternativ för vad de vänder sig till när livet är svårt. Hur de lättar på trycket? Hur de kan vila? Hur de kan hitta aktiviteter de tycker om.

Jag kan göra massor av det. Jag kan inte göra någonting åt det andra. Utan förvärrar bara situationen för oss alla då. Säger jag något går det att avfärda som min galenskap och överdrivenhet.

Men jag kan lägga fokuset ännu mer på vad jag vill att barnen ska ta med sig in i tonåren. Om hur man handskas med känslorna och livet. Särskilt de svåra. Men skratten är ju inte många nu och det plågar mig. Men måste fortsätta. En dag kanske det lossnar.

behövs för att jag ska tro på en förändring.
Hade jag velat satsa på honom så hade jag absolut kunnat leva utan alkohol själv.
Men det är så många andra saker utöver alkoholen som inte fungerar mellan oss, så jag har efter mycket vånda och funderingar bestämt mig för att jag vill att vi skiljer oss.

Jag hoppas att han kan fortsätta sin nyktra väg och att vi var och en för sig kan skaffa ett bra liv. Men jag är färdig nu.

.

Ja, då har vi (jag alltså) bestämt att vi ska gå isär för jag orkar inte mer. Många års historia av perioder där han oftare och oftare dricker, verbalt aggressiv, lovat och lovat osv. (Det finns dessutom flera nära anhöriga med svåra alkoholproblem så min oro är stor.)För två månader sedan hittade jag gömd alkohol och sa att Nu är det nog! Han sökte hjälp och har kommit fram till att han tänker vara nykter igen en längre tid. Terapeuten säger att hon inte tror att han kan dricka igen. Sedan tänker han att han vill/tänker kunna dricka vin ibland och gärna vill göra det med mig för det är ”mysigt”. OM (?!) det inte går så ska han ta tag i det. (Igen, igen,igen ska han försöka.) Så... jag känner mig så förnedrad att han väljer att hellre skiljas än att ta tag i sina problem och bli nykter. Han kan liksom inte ge upp drömmen om det ”mysiga” med alkohol. Hur hanterar jag känslan av att jag och familjen inte är värda att vara nykter för? (Han har verkligen inga problem att avhålla sig från alkohol men han vill bara inte, säger han. Jag tror att det är helt sant.) Han vill inte att jag pratar med andra men jag har sagt att jag kommer att berätta varför vi flyttar isär när/om folk frågar. Han säger inget om att jag går för ”han är i början” av processen med att ens fundera på ett liv med mindre alkohol. men jag har varit i slutet på processen i minst 10 år. Jag tror att han tycker att jag är helt oresonlig när jag inte vill ge honom en till chans för han är säkert helt övertygad om att den här gången ska han kunna börja dricka igen om han bara håller upp nog länge. Ja, hans mun säger precis samma sak som vanligt (förutom att den vita perioden är många månader). Kan inte sova på nätterna och fungerar inte så bra på dagarna. Finns det någon som har något klokt att säga?

Skriver av mig

Jag har gjort ett nytt framsteg
Jag har tidigare alltid vart den som sett till och frågat om vi ska ses när jag kommer hem från mitt jobb då jag är borta och reser i flera dagar. Den här gången testade jag att inte göra det.
Först var det pga att se va händer? Kommer han fråga... eftersom jag alltid frågat så gissade jag på att han inte kommer göra det. Jag var beredd på att kanske få en känsla av att det kommer göra ont att se om det sker, att han inte frågar. Det andra skälet till att jag inte frågade var att jag faktiskt inte ville träffa han när jag kom hem, TROTS det gått över en vecka sedan vi setts!!!

Han frågade inte!!! Och nej det gjorde inte ont men jag tycker det är ett märkligt och omänskligt beteende från nån som påstår sig älska mig ??

Jag har någonstans i bakhuvudet en tanke att han hela tiden räknar och räknat med att jag finns där. Jag har haft några vändor av sms kvällen då jag kom hem, och han har inte fått nåt av mig, jag har inte vart så kärvänlig och det fick jag höra idag i telen.

Jag berättade varför jag har vart kort i tonläge och det togs inte emot nåt bra. Han kunde inte förstå, han ville lägga.över problem på mig men han lyckades inte kunna komma åt mig idag.

Han tyckte åter igen att han inte gjort nåt fel och tar som vanligt inte sitt ansvar och bett om ursäkt.

Jag kände mig så trött efter samtalet som slutade ok. Men jag är glad över att jag kunde hålla i mig när han försökte lägga skuld på mig och vända allt han inte ser hos sig själv. Jag har inte haft nåt intresse av att träffa honom fast jag är hemma och tiden gått.

Hej rosette och tack för ditt inlägg ?

När jag tänker på de positiva förändringar så är det att jag märker att jag bryr mig mera om mig nu än förut, att höjja eller få tillbaka min självkänsla. Också att se mitt värde än att höja han till skyarna!

När det kommer till alkohol så minskar jag ännu mera ner på det. Jag prioriterar mitt välmående före en kväll med alkohol och dålig dag efter en kväll. Att jag minskat har gett bra resultat då det uppstått gräl, som tex den där dagen för nån vecka sedan han skrek i luren. Då var jag nykter men inte han. Då han jag reflektera på ett sunt och klart sätt. Hade jag vart onykter hade nog situationen blivit annorlunda. Att jag lyssnat på han, trott på han då han vände på allt o fick det till att jag hade fel o va dum. Den här gången, och framöver kommer han inte kunna göra så längre.

När det gäller tröttheten, utmatthet så.känns det mer och mer som jag behöver återhämtning. Jag ser till att vila mellan mina arbetspass och har skruvat upp träningen till mer och intensivare.
Jag har dessutom sett till att flytta bort tanken på att umgås med honom och att istället fylla det med vänner som ger mig nåt gott.

Jag söker en viss bekräftelse som du nämnde, men jag tror ju mer jag umgås med andra, ju mer jag läker och får tillbaka mina sunda förnuft så kommer det släppa.

Jag har haft kontakt med stödlinje och har nu en liten pause för att se hur allt går frammåt utan att ha samtal.

Jag kommer fortsätta att skriva nedan om hur dagarna vart och hur jag tänkt framöver
Varma hälsningar Troja ?

Det du undrar-att va anhörig är INTE enkelt! Be om stödsamtal - kräv detta. Be vården om förklaringar mm då de är svårt som anhörig att alltid förstå-vara delaktig osv. Fråga om du har möjlighet ang behandling av höga doser tiamin. Vad ja förstått så har de betydelse även om de inte botar. kort å gott- be om stöd å hjälp för ensam är inte stark!!

Lägenheten var jättefin, hyran var inte allt för hög. Fick ett telefonsamtal i fredags från hyresförmedlaren, är du fortfarande intresserad av lägenheten, ja sa att jag är det. Har haft sån ångest i helgen, han var elak i lördags igen. Sen var han så snäll i söndags, bad om ursäkt och det ska aldrig hända igen osv. Fick så dåligt samvete efter det.. Vad har jag gjort! Tackat ja till en lägenhet som jag inte kommer våga att ta. Kändes helt rätt när hon ringde och frågade, kändes helt rätt i lördags. Sen på söndagen kände jag... Tänk om det verkligen blir som han säger, att det blir bra, att han slutar vara elak, det gnager och gnager i huvudet på mig. Jag sa till honom att vi kanske skulle behöva bo var för sig, då blev han så snäll helt plötsligt. Även om jag varit med om detta så många gånger under årens lopp, så är det detta som får mig att vackla varje gång! Jag känner mig så jäkla feg!

Jag kan ju svara från "andra sidan". Jag är den i vårt förhållande som har missbrukat.
En sak är ju säker och det är att missbruket kommer inte bara, det finns en orsak. För att sluta krävs ju att man ser varför man missbrukar och om man kan hitta tillbaka till orsaken och på något sätt "göra upp med den". Du skriver att han kanske inte inser sitt missbruk på allvar. Jag kan säja att jag har insett mitt och tagit det på största allvar men har inte vågat kommunicera det helt och hållet till min särbo. Faktum är att de första nyktra veckorna mörkade jag att jag bestämt mig. Var så rädd att jag skulle falla och svika. Nu har jag iaf sagt att jag beslutat att inte dricka vin på ett tag för jag vill testa hur jag mår om jag avstår.
Från andra sidan tänker jag också att hur länge ska jag bevisa att jag menar allvar innan han tror på mig? Att detta verkligen är allvar och att jag prioriterat honom före att fortsätta som förr.
Jag har insett att han kanske aldrig kommer lita på att jag kan vara nykter och han dricker ju med om än måttligare än jag gjorde. Min fråga till mig själv blir ju då om jag kommer kunna leva med det för nu dricker ju han mer än jag. Kan jag leva med någon som frestar mig med ETT glas för tar jag det så kanske det blir 10 eller 12 glas. Jag är rädd för det. Men det får tiden utvisa.
Jag slutade röka för ca 25 år sedan och jag skulle ALDRIG vilja vara tillsammans med en rökare, jag vet att då trillar jag dit förr eller senare.
Är DU beredd på ett helt alkoholfritt liv för hans skull om han kan tänka sig ett för din skull? Fundera och kommunicera hur ni kan komma till en lösning.
Hopoas ni hittar en väg att gå o att den blir gemensam och nykter ?

Tack för dina kommentarer!
Åhhh, som jag känner igen mig. Såklart, jag låter ju honom TA energi av mig, alltså GER jag bort min värdefulla energi. Så tydligt det blev när du vänder på resonemanget. Å jag är överdrivet resultatinriktad o vill förstå problemet o sen lösa det.
Ska prova att vända på det.

Funderar lite, det som driver mig är ju alldeles säkert att jag får uppmärksamhet o bekräftelse... herregud, jag ör ju inte ett dugg bättre än honom.

Tack för bra tips, ska inte höra av mig alls.
Istället fundera på vad som driver mig att vilja ha kontakt med honom.
På nåt sätt vill jag inte tappa kontakten med honom... varför???? Det är väl de där känslorna som spelar en spratt hela tiden.

Ska jobba på med mig själv, jag har minst lika mkt att ta tag i som han. Ska bli intressant att se vad jag kommer fram till.

Nej, du är inte brutal! Såååå bra att du är ärlig o rak? . Passar mig perfekt.
Tack ?❤️! Du är grym ❤️

undrar vad som driver honom.. Jag har också lagt galet mycket tid på att ”analysera” mitt ex. Nu analyserar jag mig själv istället. Var sååå svårt i början att vända fokus till sig själv. Hade ALLTID haft någon dysfunktionell människa i min närhet att ”jobba med”. Jag tyckte att de TOG energi men nu börjar det sitta i ryggraden att det är jag som GER och jag har ett val. Jag kan låta bli! Så istället för att fundera på vad som driver honom kanske du kan fundera lite runt vad som driver dig. När jag vände frågorna till mig själv istället blev det å ena sidan obehagligt men å andra sidan lättare för jag kan ju svara mig själv så att säga. Det som drev mitt ex var nog helt enkelt jag, svarar jag honom/tar kontakt triggas han, svarar jag inte är han gone by the wind så att säga. Kanske samma med dig och din man, du mailar han går igång. Gör ett experiment och strunta att kontakta och se vad som händer, eller inte händer. Ursäkta om mitt svar verkar lite ”brutalt” menar, som du säkert förstår, inget illa. ❤️

Tack Nordäng67 för dina ord.
Känner så igen mig i din beskrivning, man vill säga nej men hör sig själv säga ja. Eller när jag upptäckte att jag hamnat i situationer som jag bestämt minns att jag sagt att jag inte vill... minns att jag tänkt många gånger ”det här vill ju inte jag, hur blev det så hör?”

Jag lyckades hålla mig ifrån honom igår, men jag avverkade verkligen en timme i taget. Alldeles ensam. Inte ens ett telsamtal med ngn. Men jag tjuvläste mailen några gånger... mailade honom först när jag gick o la mig, då kände jag mig säker från att bli övertalad.
Svaren jag fick var både hot, skuld o skam.
Hur kunde jag avvisa honom? Är jag inte kär i honom? Vill jag inte träffa den jag älskar? Han sitter ju o väntar på mig, vill ta hand om mig som bara han kan. Jaha, jag måste ju ha dejtat ngn annan eftersom jag inte var med honom.
Å så kom koden till mitt jobbs entré.
Å min reaktion blev - ja visst där är jag inte ensam...
Idag vill han träffas för lunch... puh ?.

Han är ofattbart intensiv... jag hade gett upp för längesen. Vad ör det som driver den hör typen av människa egentligen?

Än har jag inte svarat, vet inte riktigt hur jag ska bemöta.
Kram

och reflekterar.
Och försöker få fatt på känslan av att vara på flykt som många av oss härinne är.
Jag har fortfarande kvar en del av mina dyssiga beteenden.
Sånt som förr inte märktes så mycket då det såg bra ut utifrån.
Jag bakade 2 liter bullar istället för en halv.

Jag ringde en vän som jag visste behövde stöd,fast jag inte alls orkade osvosv.

Dvs jag såg till att den oro och energi som jag har mycket av blev lindrad.

Jag skulle vilja likna mig vid en hund som hålls ovanför vattnet,den simmar per automatik trots att det inte behövs.
Den vill inte blicka ned och se att det faktiskt är lugnt,utan simmar för säkerhets skull.

Jag försöker sluta simma när jag känner oron komma.
Jag försöker sätta ned min hundbak och sluta vifta på svansar öron eller tassar.
Känner in oron,låter den tala till mig och är i den tills den klingar av lite.

Sen får jag göra det där som jag hade impuls att göra på studs.
Ibland struntar jag då i det där "viktiga",eller så gör jag det,men med mer kontroll.

Dvs jag försöker kontrollera mig själv istället för andra.

Jag har också så tydligt börjat se hur andra människor ofta och gärna går in och försöker styra sin omgivning.
För att de får impulsen att kontrollera,socialisera normalisera,eller vad man nu vill kalla det.

Kanske var det en nödvändighet förr under grottiden då vi alla skulle samsas under ett tak och faktiskt fungera ihop.
Dvs en sund process som inte längre behövs.

Idag ska vi ju alla få vara de vi är,individualister eller tom egoister för att så att säga bejaka oss själva.

Jag har väl inte riktigt hittat balansen där.
Att få säga ja till mig själv och kanske därigenom ibland tacka nej till någon annan.
Det är mycket svårt för mig och skapar gärna en orimlig skuld i att jag inte skulle vara värd.
Jag har nyligen stått upp för mig själv i en situation där jag tidigare likt ett barn fick mitt nej och då som motreaktion rymde hemifrån och hoppades att någon skulle komma och leta rätt på mig och krama om mig.
men det funkar inte riktigt när an är en 55-årig tant.
Utan nu har jag vågat stå kvar,hållit fast vid mitt behov,förklarat värdet och varför och äntligen fått gehör.

Så härligt när två vuxna människor kan mötas just vuxet och hitta lösningar.

Kämpa på alla ni människor som försöker bryta mönster ni inte längre vill ha.
Det går,om än långsamt.

parallell det där med sekter som du skriver om. Ska leta upp artikeln. Kände mig kidnappad från mitt eget liv och blev som förlamad och radiostyrd i mitt förhållande. Jag tänkte nej men hörde mig själv säga ja typ! Låter som du är på rätt väg! Starkt av dig att stå emot! Vet själv hur otroligt svårt det är när man får höra allt man vill höra om kärlek mm! Bra att du har börjat fokusera på dina behov??Kram

I kväll är jag så less på allt. Känns som om jag ger allt i detta förhållande, och får inget tillbaka. Känns som att bara jag vill att allt ska fungera och bli bra. Känns som att jag hela tiden funderar på hur vi ska lösa saker och få glädjen igen. Och mannen?
Han dricker och flirtar med andra. Fy vad allt är jobbigt.

Hej Li-Lo!
Tack för din omtanke!

Ja det går lite fram och tillbaka. Jag har varit stark vissa dagar, faller sen tillbaka lite o går på hans mjuka ord. Men jag har undvikit att träffa honom hemma hos varann, alltså på tu man hand. Då kommer jag inte att kunna stå emot.
Precis just nu är jag så fruktansvärt sugen på att åka till honom. Han har precis kommit hem från en kurshelg o vi har haft kontakt per tel under helgen.
Fortfarande är han spärrad o kan bara maila men jag ringer upp honom när jag vill prata med honom.
Jag går igång på hans mail o just nu tänker jag att jag ska hålla mig ifrån att läsa mailen. Han försöker övertala mig med både lock, skuld, omtanke, kärlek...

Jag följde Nordängs förslag om att skriva ner mina behov o vad jag saknat i min relation med den här mannen. Jag har kommit fram till att trygghet o tillit är centralt för mig o dessa två ord kör jag som ett mantra nu. Både mot honom o mig själv.
Jag kan slingra mig lite då från hans inlindade krav o skjuta beslut på framtiden.

Dessutom läste jag en artikel i dagens GP om hur det går till att fastna i olika sekter o jag kunde se att det går att applicera även på min situation. Reflekterade lite även över hur en medmänniska bör agera, o hur man själv agerar när man känner att det är fel men är oförmögen att ta tag i situationen. Mkt intressant.

Det här är inte alls över ännu, det är bara början på något som jag inte har en aning om hur det kommer att sluta...
/A.

Hej!

Jag har en likartad situation som du, där jag också står i färd med att bryta upp mitt äktenskap med en man jag levt 28 år med.
Min man har också slutat dricka sen en månad tillbaka och är själv helt övertygad om att han är fri från alkoholen nu. Men jag känner som du, mina känslor har förändrats och jag ser inte att jag kan bygga upp en ny tillit med en så tung historia som vi har. Jag har också ångest över att jag utsätter honom för det här, men så tänker jag att det är konsekvenser av hans beteenden och då känns det lite lättare att stå fast vid beslutet.
Det här med att din man hotar med att det är för alltid om du går är ju ett sätt att skrämmas för att du inte ska våga - rätt manipulativt tycker jag.
Älskar han dig och är beredd att jobba med sig själv så borde han kunna ge dig tiden för att du ska hitta dig själv, men han är väl rädd för att du inte ska sakna honom och därför vill han inte släppa dig.

Fokusera på dig själv och ditt mående i första hand, barnen i andra hand och låt honom ta hand om sig själv!

Kram från en medsyster!