Senaste kommentarerna i forumet

Vill bara skicka en stor kram inför ett så stort beslut. Man måste vara ärlig mot sig själv och lyssna på magkänslan. Du har rätt att må bra! ?

måste bara få skriva av mig lite, lätta på min enorma ångest och rädsla för att ta fel beslut och döva mitt dåliga samvete.
Har levt ihop med min man i snart 25 år, vi har varit gifta i 10 och har fem fina barn tillsammans.
Min man har alltid sedan vi träffades när jag var 17 år och han 20 år haft en annorlunda alkoholkonsumtion än vad jag tycker är normalt. För ca 6 år sedan började min man må dåligt efter att ha förlorat sin mamma alldeles för tidigt, vilket resulterade i att drickandet ökade för att han skulle kunna sova bla, han drack inte så mycket i veckorna men varje helg fredag- söndag och oftast mycket. Han började gömma och dricka i smyg, och våra diskutioner har varit långa och många kring hans drickande.
Varje fam semester vi haft har det alltid varit alkohol inblandad vilket både jag och barnen tyckt varit tråkigt då det aldrig stannar vid en öl.
För ett år sedan var han så full på vår dotters 9 årsdag att han knappt kunde gå.
Jag satt ultimatum att lämna om han inte ändrade sig, blev lite lugnare men fortsatte drickandet, han tog kontakt med alkoholrådgivningen men avslutade samtalen efter 3 ggr. Han gick till vårdcentralen för hjälp med sin ångest och sömnsvårigheter, men tog aldrig medicinerna som han skulle och när han fick ut ett brev från läkaren som reklomenderade en längre vit period då hans levervärden var för höga gick han aldrig tillbaka. Drickandet har fortsatt fast inte riktigt lika ofta och mycket, trodde själv att det kanske skulle lugna sig och hade hopp om att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Han är väldens finaste man och pappa när han är nyckter. Jag har under de här åren sagt till honom att mina känslor för honom håller på att förändras när han hela tiden ljuger, gömmer och dricker fast jag ber honom att sluta.
Så åkte vi återigen på en familje semester över jul och nyår med resultatet att han drack i mina ögon väldigt stora mängder trots att han viste vad jag och barnen tycker och trots att han vet att vi tjafsat och grälat om det sedan mer än ett halvår tillbaka. Under 6 dagar drack han totalt 3,5 liter wiskey och minst 25 stark öl och då räknade och såg jag inte allt han drack. Under de här åren som han mått då dåligt har jag tagit på mig i stort sätt allt som skall göras i ett hem och allt som har med barnen att göra i förhoppningen om att han snart skulle må bättre.
I januari i år förlorade jag min systerdotter vilket gjorde att jag bara inte orkade mer och när jag behövde honom som mest valde han att åka bort på resa till Stockholm med en vän och gå på kasino och dricka öl, där stod jag med fem ledsna och förtvivlade barn och min egen sorg.
Där och då bestämde jag mig att jag måste bort måste få vara själv, kunde helt plötsligt inte känna vilka känslor jag har för honom längre, ser på honom och tycker han är jätte fin och underbar pappa, blir jätte rädd när jag inte kan känna känslorna som jag alltid haft för honom, älskar honom men inte som tidigare.
Han har nu inte druckit på två månader och vi har levt tillsammans men jag har ff inte de känslor som jag borde ha för honom, han är givetvis förtvivlad och jätte ledsen och vill inte att vi skall gå skilda vägar. Jag har nu fått en lägenhet som jag skall skriva kontrakt på om en vecka.
Jag har sådan ångest över att jag kanske väljer fel och att jag skall sakna honom.
Han säger om jag går ut genom dörren är jag borta för alltid. Men någonstans känner jag att jag måste bort för att kunna hitta mig själv igen och kunna känna vad jag känner, har så dåligt samvete för att jag utsätter honom för det här för han älskar mig över allt.

Spontant känns det som att det är dags att gå. Du skriver det själv, han vill inte.

Du lever i en våldsam relation som inte förändras. Du beskriver honom som ett monster och som hotar dig med våld och redan är våldsam mot saker... i mina öron ringer alla varningsklockor!

Kanske dags att sätta ett ultimatum och sen hålla det?

Jag tittar in och skriver till dig, det var ungefär en månad vi skrev ett meddelande till dig och tänkte följa upp lite från det.
I ditt första inlägg i denna tråd (18 januari) beskriver du tanken med tråden;
”att jag ska kunna blicka tillbaka, och skriva framsteg för varje gång jag tagit ett kliv framåt. Bara för man lämnat så finns det känslor kvar som man brottas med och mönster som ska brytas..”

Vad skulle du säga att skillnaderna blivit sen dess, vilka positiva förändringar har du gjort för dig själv?
Något jag tänker på som en positiv förändring- hoppas det är ok att jag lägger in något här, är att du själv valt att inte dricka. Du skrev tidigare att om du dricker är risken att du själv blir fysisk om han är otrevlig. Detta har hänt också under denna period och du vill undvika att det skulle hända igen.

Det är klokt av dig att ta hand om dig på det sättet, dels som skydd för dig själv att inte göra sånt du egentligen vill och mot att han kanske skulle ge igen men ännu hårdare. Det är också ett stort steg för det är ett självomhändertagande i att jobba med något som påverkar dig (oavsett vad han väljer att göra eller inte göra). Verkligen bra jobbat!

Nu har det varit en intensiv omgång med meddelanden och bråk över de två dagar ni skulle ha setts men det inte blev av på grund av flera olika anledningar du berättar om. Då vart du ledsen, nu känner du dig trött, trött på ett annat vis skriver du. Till och med något nytt med att du inte ville stöta på honom ute. Du funderar på varför du känner som du gör.

Du ringar in här att det blir lite som en ond spiral, ni ses/hörs det blir bråk, du känner dig osedd och får ingen bekräftelse på att han vill vara med dig på det sätt du önskar, allt i bråket vänds mot dig. I dagar efter en sådan period är du trött, utmattad, kanske känslor av likgiltighet, tomhet.

Det låter som ett stort behov av återhämtning, att du skulle behöva ta hand om dig själv och försöka hjälpa dig själv att läka. En tanke jag får när jag läser din tråd, hoppas det är okej att jag delar med mig. Det är att du kanske saknar att få bekräftelse från honom på flera sätt, när du inte får det fortsätter du söka den. Kan det vara så?

Du nämner flera gånger att han är kall exempelvis. Kanske är det ett behov av att ”få” någon gång, liksom Li-Lo skrev här tidigare, upprättelse. Tanken jag har är att du kanske aldrig kan få det du vill från honom. Oavsett om du kommer få det från honom någon gång eller inte så är ett bra steg att börja ge dig själv upprättelse och bekräftelse. Du duger som du är! Du behöver verktyg för att kunna läka oavsett hur er relation blir framöver.

Delvis gör du redan det. Du skriver här, jobbar med dina beteenden kring hur du hanterar alkoholen för egen del, hur du bemöter honom, sätter gränser mm. Jättebra verkligen! Kanske finns det mer du kan göra för att ta hand om dig själv och få ett bredare mer långsiktigt perspektiv på situationen som helhet.

Det är vanligt att fastna i relationer som inte är givande, vem som helst kan göra det. Utifrån det du beskrivit, även bakåt i dina trådar låter det som du hamnat i liknande relationer tidigare. Våldsrelationer, psykiskt och fysiskt där du blir tilltryckt och inte får det du behöver. Kanske är det viktigare att fokusera på än alkoholen?

Jag skulle vilja rekommendera att du tar kontakt med något professionellt stöd när det kommer till relationer, kanske testa att ringa Kvinnofridslinjen och höra om de kan beskriva destruktiva mönster i relationer som vi kan hamna i.

Vad tänker du om allt det här? Vad tror du själv skulle vara ett steg mot att ytterligare hjälpa dig att må bättre. Hur skulle det vara att vända all din omtanke och uppmärksamhet mot dig? Ibland kan det vara svårt att se sig själv, sitt liv eller mönster på sikt då man är upptagen av att ta hand om akuta situationer.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ska försöka formulera mig

Jag känner ett lugn över att vi inte sågs de två dagarna. Jag vart ledsen just då, att han ville vara kvar hos sina föräldrar och jag vart ledsen över att han la det på mig, att jag var den som inte ville han skulle komma... när han sa det pga att jag endast kommentera att jag inte ville ha han hit onykter. Sedan va det jobbigt att säga ifrån dagen efter med. De sista han sa i telen va vi får ses imorgon istället. Det var också en sak jag reagerade över. Att han var självisk, elak och dessutom bestämmer och försöker styra över mig med att ses dagen efter. ( visst vi hade sagt den dagen med, men att han styrde allt på sin egoism som att det är ok att bete sig så och dessutom tro att jag vill ses efter ett sånt samtal )

Jag hade en känsla idag att hoppas jag inte träffar på honom i affären???? Det har jag aldrig haft, tvärtom åhh vart är han någonstans osv.

Sen tänkte jag senare att bra om jag får komma in på krogen igen men åhhh nejjjj ja vill helst slippa se han där!!!? fattar inte varför dessa tankar o känslor kommit nu?! ??

Sen tänkte jag att vilken tur vi inte sågs två dagar, tänk va trött jag hade vart, fel trött, bakis... för när vi ses då ska han dricka och jag tar nåt glas men tål ju knappt nåt så jag blir ju dålig på lite.... sen efter de dagar mår ja inge vidare, arg för jag vet ju att jag hamnar fel med han o det kan uppstå bråk tex.

Jag har vart trött nu med men de är nån annan trötthet, som att trött av det som vart, sover nån läkningsprosess. Känns naturligt och hälsosamt.

Jag har dessutom sett till att träffa en bekant om några dagar, det ser jag fram emot.

Nu har du tagit ditt första steg i en ny riktning! Nästa steg går lite lättare och nästa ännu lättare! Modigt av dig! Var lägenheten fin? Tyckte du om den? Kram❤️

Vad roligt att höra att du vågade! Stort kliv framåt för att återta ditt liv! Även om inte just den bostaden skulle kännas rätt när du sovit på saken tills imorgon, så kommer nästa visning att vara mycket enklare att gå till! Järngreppet är brutet, nu är det du som bestämmer! Stor kram till dig!

Stort steg framåt, bra jobbat!!!

Kram Spinoza

Jag gjorde det!! Var där nyss, känner mig totalt matt och förvirrad, efter så många år gick jag äntligen på en visning. Jag tror att det är tack vare er på sidan. Känns som att det verkligen puchat mig när ni skrivit. Vet varken ut eller in nu... Men jag gick iallafall dit.

Hoppas det gått bra!
Att du tog dig dit framför allt! Styrkekram, berätta hur det känns oavsett om du gick eller ångrade dig!

Hej
Ja jag blir snurrig av bråk där det finns kännslor inblandat.
Ja jag har haft några få tillfällen då jag vart nykter o det har blivit bråk och jag verkligen undrat va han håller på med. Han har konstiga beteenden nästan som det är nå personlighetsstörningar. Det har vart tillfällen då han blir arg över nåt som en normal vuxen inte blir.

Jag kommer verkligen se till att hålla mig ännu mer från alkoholen ( jag dricker normalt men ännu mindre, men drar ytterligare ner på det just nu)

Som du skriver så är det så att jag hinner reflektera, bromsa, och det är just det jag behöver nu.

Visst vart det kontakt på telen igår, men eftersom jag snabbt insåg, och visste det egentligen, så fattade han inte sitt problem han ställde till med den kvällen,och därför vände jag på det till en vänskaplig nivå i konversationen.

Det jag är lite stolt över när jag tänker efter, Så brukar jag inte kunna hålla det jag sagt, det här med att vi ses inte imorgon!!! Att jag dagen efter, ändå sett till att vi sets!! Och plus att jag faktiskt kommer åka iväg nu, så såg jag även till att det kommer gå minst en vecka tills vi kanske ses.det brukar låta att men nu åker jag bort då måste vi ses innan osv. Den här gången sa jag INGET om det, verkligen framsteg i rätt riktning!!!
jag har dessutom bestämt att jag kommer inte vara den som frågar och tar upp förslag om en träff. Så nästa steg är att jag inte frågar om vi ska ses när jag kommer hem.

Visning idag.. Nu jäklar ska jag dit!

Hej! först och främst vill jag berätta att jag känner med dig och vet att upphörande av medberoende är som att skrapa av ett hudlager, det är ett ingrott beteende som är svårt att bryta - men det går!
Att du sökt upp detta forum och skriver här och nu är ett första stort steg på vägen. Jag vill påminna dig om ditt värde - Du har rätten att styra ditt eget liv, leva ditt liv som du vill med respekt mot dig själv. Du har bara detta livet, tanken är att du ska spela huvudrollen i det - inte biroll till någon med beroende.

Jag sitter dock på en solskenshistoria. Men vad jag förstår det som så hör den snarare till ovanligheten.
Min mamma och hennes systrar växte upp med en gravt alkoholiserad pappa. Hennes föräldrar skilde sig tillslut och han flyttade ifrån staden där de bodde. De träffades sällan under hennes tonårs-år, och när de väl gjorde det så svek han henne på olika sätt - gång på gång.
När hon i sin tur blev vuxen och fick mig ville hon försöka jobba på relationen till sin pappa. När han en dag satt i soffan hos min moster med min nyfödda kusin i famnen och mig och min syster bredvid så var han så full att han kissade ner sig där han satt. Det var droppen för min mamma och hennes systrar. De sa att de inte ville ha en relation så länge han drack.
Nu, ca 25 år senare är han fortfarande nykter och har inte druckit en droppe sedan 1994. Min mamma och hennes systrar valde att "förlåta" sin pappa och började bygga upp en tillit sinsemellan igen. Mamma har berättat att det tog lång tid innan hon verkligen kunde lita på att han inte skulle falla tillbaka. Men tack vare att han tog sig i kragen så har jag, mina systrar och kusiner, en morfar i livet som vi älskar och har en nära relation med.
Så, det går. Det är svårt och har många vägbulor (ibland stup) längs med vägen... men det går.

Jag vet inte om det hjälpte med en solskenshistoria då jag vet att det inte är något man ska lita på, men jag ville i alla fall berätta att de finns.

Jag önskar dig lycka till på din väg och skickar dig styrka att orka hjälpa eller lämna
Kram <3

Jag tror att människor har mer eller mindre lätt för att ta på sig sin del i bråk. Vissa tycker aldrig att de har gjort fel, medan andra känner att de absolut gjort fel - även när de inte har det. Du skriver att när du var nykter själv så såg du hans beteende på ett annat sätt. Jag tror verkligen att du är något på spåren här. Kanske det kan vara en strategi för dig för att hålla avstånd? Alltså att du ser till att du själv är nykter ett bra tag framöver. Är du nykter har du större möjlighet att bromsa dig själv och reflektera över dina känslor, så som du gör här ovan där du skriver att du inte fattar att du ens tänkte tanken att kontakta honom. Heja dig!

Hur har du det? Sist du skrev kände du obehag för ditt ex beteende. Trots tydlighet från dig så agerade han påträngande. Det är inte konstigt att du tycker att hans beteende är skrämmande. Så klokt av dig att ta dina känslor på allvar. Det är svårt att förutse vad andra människor kan göra då de känner sig avvisade eller sårade, en del agerar irrationellt och kan ta till våld på olika sätt. Berätta gärna hur det är med dig nu.

Varma hälsingar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Tack för era fina svar <3

Jag hade några medelanden ikväll
Jag skrev att du vet nog varför vi inte sågs idag...
Han trodde det berodde på vinet. Att han drack vin o därför ville jag inte ses.
Jag skrev ok då verkar du inte förstå varför.....Sen vart det på kompisnivå några medelanden.

Han förstår verkligen inte varför! Han tror det endast har med vinet o göra!!!
Det har med egoism, att han valde att dricka innan han skulle hem till mig, då vid flera incidenter vi haft otaliga diskussioner om detta och regler satts upp, som han nu gränslade över!!!!

Det han inte heller förstår här är att han vart arg över nåt som jag helt normalt reagerar över då jag sa snälla kom inte hem till mig onykter...

Det har också med hans attityd o göra, och skuld som han lägger över på mig, får de till att jag är dum, att jag skriker, vilket jag INTE alls gjorde

Han tofg egoistiska själviska val att dricka innan o dessutom vin.

Han respekterade inte vår kväll.

Han gick över gränsen och skrek och betedde sig illa och sårade mig igen.

Han har dessutom idag inte bett om ursäkt. Och allt han tror de handlade om var att han drack vin när det handlade om allt jag skrivit här.

Jag kommer minnas speciellt det här. Pga att jag va klar i huvudet och att han går så långt varje gång med att inte be om ursäkt vilket vilken normal människa skulle gjort i alla lägen.

Jag vill inte ge min kropp till nån som gör så här. Jag kommer inte ha någon respekt kvar för honom längre.

Har du början till din egen väg.
Som är frikopplad från hans.
Varför vill du?
Varför klarar du inte att bryta, osv.
Först då börjar man kunna göra avsteg från tidigare felbeslut.

För du ger och ger och han behöver ( och kanske inte kan) motprestera.

Om svaret är ensamhet,kan du hitta sätt att döva den ensamheten osv.

Hej
Ja jag tycker det är väldigt svårt, de svåra är att klippa bandet mellan han o mig när det kommer till just det intima.

Och idag vart jag arg på mig själv för en sida av mig ville kontakta han o träffas!!!! Fattar inte hur jag ens kan tänka så. Jag har INTE kontaktat han o velat det så det var bra, men otäckt hur jag vill sänka mig så låååågt att ens vilja det efter igår.

PEtt steg i taget.
Det ÄR Svårt att lämna en beroende.
Sätt en guldstjärna för de dagar du gjort rätt.
Och dra bort en för varje övertramp på dig själv du gör.
Eller låter han göra.

Till slut blir de felaktiga sätten tydligare och likaså de rätta.
Man får liksom en stig att vandra efter som håller.
I början när man försöker göra rätt är man så vilsen.
För det är så nytt och ovant.
Det är svårt att skilja ut vad som är rätt och fel.
Men det kommer att bli klarare ju mer du vågar se på det som hänt och händer.

Han ger mig inte så mycket energi längre, och han säger heller inte förlåt längre när han behandlat mig illa. Han anser väl att varför säga förlåt för nåt han inte ser han gjort o gör.

Ja jag har svårt att sätta gräns mellan vänskap och de intima, så vi har setts och då har vi sovit hos mig men sen går det ett tag och han är så som igår, otrevlig och ser inge fel i de han gör.
Nu var vi inte ute ihop igår( vi har haft många gräl då vi båda vart onyktra, och tyvärr har jag varit i underläge då och svalt hans elakheter för att ha druckit! och bli behandlad så som igår, är inte nå vidare då redan igår vart jag snurrig av hans beteende ) och igår var jag hemma jag var nykter och klar i huvudet och hörde mer och fick känna hur illa han gjorde mig. Det gör mig samtidigt väldigt ledsen för alla gånger jag klandrat mig själv för våra gräl då vi båda vart onyktra.
Att jag sedan sagt till mig själv att han har nog rätt jag är den som är dum och gör fel.

Jag tycker inte heller man gör illa nån man tycker om, o ju mer han gör så här ju mer ser jag att det kommer från honom, att han är den som är sjuk och kan inte vara normal. För det behöver jag inte bli utsatt men ja blir ju det ju mer jag umgås med honom, i alla fall ju mer intimt vi har det.

Jag tror på bättre gränser, sluta sova ihop och inte höras allt för ofta så jag får mellanrum mellan oss

Troja, Vad ger den här mannen dig? Jag förstår det som att du vill kämpa för att ha kvar honom som vän och möjligvis som pojkvän. Samtidigt verkar han bara ta energi från dig utan att ge energi, har jag rätt? Jag förstår att det är svårt att klippa banden till någon man verkligen tyckt om, men så som han är nu kanske det är det enda vettiga? Han behandlar dig illa. Människor man bryr sig om behandlar man inte illa. Sen säger jag inte att jag tror att det är lätt att klippa och sluta ha kontakt.

Hej ullabulla

Jag vet inte om jag är beroende av dramat i sig, jag känner mest förvirring, blir ledsen och får tankar på varför gör han så här mot mig, vad är det som är ok det han gör, han låter det låta som jag har fel o är den elaka.jag ser inget fel i det jag sa, krävde!men sen kan jag inse att nej, jag har inte fel, det är han som beter sig illa.
Han skulle flytta på saker under dagen och äta med sina föräldrar på kvällen och komma över till mig utan nå vin i sig.
Jag har så svårt att förstå varför han inte fattar va han ställer till med.

Ja han bröt vårt avtal, och det gick väldigt fort. Det kändes som han redan valt det då jag bad han ringa. Som att vinet talade...o där kommer hans beroende in!

Man kan tycka att han borde tänkt till att inte dricka vin innan vi setts, eftersom han vet själv hur han blir på speciellt vin.

Jag har inget emot att träffa han på krogen om han tar några öl, där är det aceptabelt mer, inget vi bestämt annat.nu va situationen annorlunda då han skulle skulle komma till mig och då fick jag skit för att jag ifrågasatte vinet och dessutom på hans lediga dag, det fick jag verkligen höra högt!!!! Och det skulle jag fatta tyckte han, jag va dum och taskig enligt honom att ta ifrån det på lediga dagen ( han dricker även de andra dagarna) jag anser att det var inte nåt jag skulle aceptera alls så jag har tom ställt in den här dagen med som han nämde igår i vrede att vi ses imorgon istället.

Jag har försökt gåth över till kompisnivå och det funkar en stund sedan slutat det med att jag o han sovit ihop. Det är det jag behöver sätta gräns för. Att sitta med han ute men INTE gå hem med han...

Jag tror att jag kommer kunna gå vidare snabbare om jag sätter gräns där, att träffa men att gå hem själv.

I helgen var vi hos en coach som både jag och mannen haft mycket kontakt med och har stort förtroende för.
Det var bra och klargörande, men vi kom fram till olika saker.
Mannen kom fram till att han verkligen vill ta tag i sina problem och satsa på att vi får en bra framtid tillsammans.
Jag kom fram till att jag inte tror att jag kommer att lita på att den förändringen blir bestående och att jag därför inte kommer att kunna satsa helhjärtat på en framtid med honom.

Mitt problem nu är att när jag är själv och tänker, eller om jag resonerar med coachen (utan mannen), eller min nära vän, så är jag säker på vad jag vill.
Men sen kommer mannen med löften och en så tydlig vilja att vi ska fortsätta tillsammans och då blir jag osäker.
HUR ska man kunna veta vad rätt beslut är???

Jag har bett att få två veckor när vi fortfarande bor isär, för att kunna få tänka i lugn och ro. Han har lite svårt att respektera det och vill så gärna ha besked om hur det blir. Så jag får träna mig ordentligt på att säga nej till honom nu, jag vill inte prata om det just nu!
Det är verkligen spännande efter alla år när jag velat prata och inte fått något gehör. Nu när jag har passerat en gräns, så vill han inget annat än att prata med mig.

Kanske tänker han som min man (tumör och halva underkäken borttagen pga rökning/alkohol): att det kan göra detsamma. Att eftersom hans mamma och syster dött i lungcancer pga rökning som 70+ respektive 60+- så är det inte troligt att han själv lever så många år till. Han har ju redan drabbats!
Och då återstår endast lindring med flykt undan livs- och dödsångest på det sätt man är van vid. När jag dessutom har huvudansvar för ekonomi och det praktiska, och hans liv är att ... ja, stå ut med tillvaron och mina dåliga sidor.

Så tror jag att de som börjar dricka i väldigt unga år, och håller på hela sitt vuxna liv även när de lever i förhållanden, har svårare att komma åt sina egna innersta tankar och känslor. Alkoholen har dövat så mycket, satt fokus på fel saker och ställt till konflikter som endast rör sig på ytan. Sorgligt. Så förbaskat onödigt.

Svår balansgång som nära anhörig också. Att inget säga, och låta ohälsan ta över med tiden. Att protestera och röra upp obehagliga känslor inför sjukdom och framtid som man inte kan göra något åt. Och så den barnsliga känslan av orättvisa. Varför får han gå hemma i ett (till synes) obekymrat liv medan jag måste streta på med ansvar för hus och hem och jobb? Så skulden på det. Jag är ju frisk. Operation, strålning och lång rehabilitering är verkligen inget att stå efter.