Senaste kommentarerna i forumet

Att du också kanske blivit beroende av dramat som blir när han dricker.
Du tror det ska bli nyktert,det blev det inte.
Du får gå igång,bli besviken och arg och konfrontera.
Han svarar med att skydda sind rog och sig själv.
Du blir ännu argare att han inte har vett att skämmas och bryter ert gemensamma avtal om att träffas.

Om du bara helt enkelt låter det vara som det är.
Han är beroende,han kommer att fortsätta dricka.
Ni träffs när han är nykter och du låter bli att spilla energi på de gånger han är onykter

Om du klarar det.
Jag försökte under en avslutande period med mitt ex,men jag for välldigt illa av det.
Vi kom varann nära igen och jag slets sönder av att se hans sjukdom i vitögat.
Förstod beroendets kraft och led med honom.
Sen stod ju ändå jag kvar och behövde och önskade något helt annat.

Att han skulle bli nykter,men det klarade han inte.

Så om du väljer att inte gå in i drama för att skydda dig själv.
Låter bli sänglekarna om du kan.
De gjorde i alla fall mig ännu mer hudlös då man fick vara nära och känna hur fast man egentligen var i relationen trots att man klivit ur den.

Försök att styra om det på kompisnivå så långt du kan och glesa ut på träffarna.
Jag har fortfarande efter fem år inte klarat att bryta vår kontakt helt.
Han är nykter nu sen två år och jag lever i en ny relation.

Men han var ju också min bästa vän i 20 år och det är svårt att klippa helt med såna typer av relationer.
Lycka till Troja,fortsätt kämpa och försök som sagt htta strategier som fungerar och som inte gör dig känslomässigt försvagad.
Försök hitta balansen och lugnet.

Första gången jag skriver o vet knappt var jag ska börja. Alkoholen har funnits där hela tiden. Jag växte upp med föräldrar som drack o tänkte att aldrig vill jag hamna där......och var är jag nu, mitt i eländet. Varit tillsammans med min man sen tonåren, fick barn tidigt, de är utflugna nu. Vi har ett gott liv (ibland), bra ekonomi o bra jobb. Men denna jäv...alkohol. Han smygdricker, jag kommer på honom, förnekelse o ånger o jag är arg o hotar. Detta har varit på repeat i många år. Han hade ett långt uppehåll men trillade dit igen o igen. Ständigt kollar jag efter tecken o lukter, ingen idé att konfronteras. Nu känner jag att nu måste jag orka ta mig ur detta, har styrt mitt hela liv, är bara 51, men hur ska jag orka ta itu med allt. När jag läser många trådar i forumet så har jag svårt att hitta solskenshistorier, finns det verkligen inget hopp? Jag önskar så att han kan klara detta, han säger att han vill, går på samtal varje vecka men ändå går det inte. Jag inser mitt medberoende o har hela tiden haft fasad utåt, inte så många som vet. Bad honom fara o flyga efter denna helg, nu är han full på ett hotellrum. Barnen o jag ska konfrontera honom denna vecka, de har aldrig sagt något till honom innan om det men nu måste det få ett slut. Mycket skrivande i denna tråd men jag behöver få ur mig detta.

Min man avslutade sin cancerbehandling 3 januari. Hela familjen hade hoppas på att han nu skulle ta chansen o förändra sitt liv. Till och med att han höll upp med rökningen i två veckor o utan sprit/ öl ca. 3,5 månad.Men när biverkningarna gav med sig så började han röka igen.Jag kände att det kanske var för mycket att begära så vågade inte säga så mycket om det. Han hade sparat ölplattan o även spriten fanns kvar vilket jag fråga satte. Han sa att nykterist skulle han inte bli om jag nu trodde det. Men inte dricka som förrut.Jag protesterade förstås o tyckte att så dum kan man väl inte vara när man haft en sån tuff behandling o mått så dåligt. Han har haft sondmat o inte kunnat äta på flera månader.Strålskador på halsen o inflammation i munnen.Tagit bort 7 tänder....... Men till min förvåning märker jag att ölen börjar försvinna. Frågasätter det. Han ville bara se vad det smakade..... Det smakade ingenting. När han sen börjar må bättre o även kunde äta så började jag hitta undangömda spritflaskor igen. Jag tog kontakt med a- mottagning o skvallrade även till hans läkare. A- mottagningen ringde upp honom men han sa att allt var bra o behövde ingen hjälp. Hans läkare pratade med honom om risken att få tillbaka cancern om han rökte/ drack. Men ändå fortsätter han. Inte riktigt lika mycket men ändå. Han kör numera bil på helgerna allafall förmiddagar. Han sitter uppe lite längre om kvällarna. Men han vill inte diskutera alkoholen med mig. Ljuger för alla om det. Är förstås sur på mig o berättar inte vad läkare säger längre. Tror hans hjärna börjar återgå som tidigare. Ingen större empati för barn o barnbarn. Mest jobbigt när dom kommer( går undan o skyller på sin sjukdom)Jag har hällt ut 5 liter sprit som han inte ens kommenterat.(Men den var ju gömd så vad skulle han säga) Igår ställde jag fram flaskan o frågade vad han håller på med. Innehållet är vit grumligt. Hur kan du dricka detta du lär ju få tillbaka cancern. Han bara ber mig gå in o vars tyst..... Vad kan jag göra. Hur tänker han?

Dina kloka ord Ulla bulla gör mig varm

Jag vet du har rätt, och det är så jag gjort många gånger. Sätter gränser när jag blir arg känner att nu ger han sig på mig igen och jag tänker nu räcker det...

Sen tvekar jag på mitt val, va jag sa, kände jag rätt, har han rätt osv... o sen går jag tillbaka, gör man så där mot nån som han gjorde sist? Nej säger jag och sen går det nån dag o sen tvekar jag igen.

Jag måste inse att han gör mig illa, o han kanske inte vet det själv, det är väl som du säger att det är alkoholen... den här gången förklädd i vin. Jag vet att jag försöker prata moget men han ger inget, blir arg och nästan misshandlar mig psykiskt.
Jag förstår inte va jag tvekar för. Han behandlar mig illa, han hade kunnat göra annat i telen. Han hade kunnat mött mig och dessutom tänkt efter att inte dricka innan... men nu va han otrevlig. Och jag har gått tillbaka till mina inlägg och läst hur han behandlar mig och det är så konstigt att jag glömmer bort det, det är som att han vinner och jag gör det till att jag gjort fel...
Det är nog därför jag inte håller fast vid mig

Jag känner ju igen mig i det du gör nu.
Du känner dig stark (eller arg) och bestämmer dig för saker.
Håller fast vid det ett kort eller långt tag.
Sen så murar han eller du själv ned ditt mostånd och ni är tillbaka på ruta ett igen.

Ta ett beslut och håll fast vid det och ge inte vika.
Han kommer att fortsätta dricka,han kommer att fortsätta att behandla dig dåligt.
Du kommer också att låta dig behandlas dåligt,så länge du inte sätter stopp.

Det är inte han som väljer,det är du.
Han är beroende av alkohol och rår inte på sin törst.

Det är du som måste vara stark för er båda,eller åtminstone för dig själv.
Gå tillbaka till när du kände dig stark och försök hitta den känslan igen.

Tårarna ringer och jag skakar

Han skulle komma hit ikväll efter han och hans släkt fixat i lägenheten. Jag sa en tid och han höll med... tiden gått över så nästan två timmar. Då svarar han med att han lagat mat o ska äta. Visste att de,skulke äta där, men inte att tider rann i väg så pass.Jag vart lite ledsen... men sa ok då kommer du efter det.
Sedan skickade han bild på.maten o där stod det ett glas, men va ja hoppades på dricka. Han skrev att det var vin. ( när han dricker vin går det snabbt, ett glas blir genast tre osv.
Jag fick ont i hela mig. Tanken va att han skulle komma hit nykter o jag kände mig ännu mer besviken.

Jag skrev du kan.ringa när du ätit.
Han ringde o va inte trevlig gapade o va otrevlig o sur för jag frågasatte vinet., och sa att snälla kom inte hit onykter. Åter igen med lugn och vädjande röst. Va FAN JA ÄR JU.LEDIG va fan gör de om jag dricker vin va han du med de o göra, och jag är inte onykter. ( jag vet hur han blir på vin )Jag vart jätte ledsen över att han sa så. Han forsatte och va ja tror så satt han med föräldrarna. Det lät på han som han drog på allt, och sa att jag va otrevlig o skrek i luren. Han påpekade det några gånger och kändes som han ville säga så för han hade dem vid sig, som att göra mig till boven. Han gapade Och sa att han vart tvunden o ta bort luren för det gjorde.ont i hans öra. Hela situationen va helt som teater, han la på o va helt tokig o arrogant. dessutom så vände han på att det var jag som skrek i luren o va dum. Jag var hur lugn som helst. Han gick i försvar o sen sa han att då stannar han hos sina föräldrar. Då sa jag ok du gör som du vill... DU VILL INTE JA KOMMER gapade han. Ja sa lugnt o fint att jo det har jag velat hela kvällen., men att dricka vin utan att jag vet o vi bestämde att ses här de va inte nåt jag ville. Han fortsatte gapade i luren o sa att jag bestämmer inte över va han gör. Då tänkte jag att han inte respekterade mig eller han o.min kväll. Jag är i schock nu o de sista han sa va att då ses vi imorgon istället. Jag funderar på att skriva att jag inte vill det

Känner igen mig i allt du skriver... Ett av dom värsta ljuden jag vet är en ölburk som öppnas... Är som att leva med en schizofren..

Hej "Spindeln i nätet"! Först och främst vill jag bara säga att jag förstår din situation och tycker att du verkar vara väldigt stark i en miljö som kan bräcka vem som helst. Du beskriver hur din sambo är "världens bästa människa" och hjälpsam när han är nykter, kan det vara så att det är hans sätt att "kompensera" för hans beteende som full? I så fall är det kanske inte hans riktiga personlighet, utan snarare ett "dåligt-samvete-beteende" som uppkommer PÅ GRUND av drickandet?

Med denna sjukdom så stämmer ofta klyschorna! När jag var ett barn och min pappa var onykter så tilltalade jag honom vid hans namn och inte som "pappa", detta för att kunna skilja dem åt i mitt känsloliv. Jag jobbar dagligen med att slå mig fri från ansvarskänslorna jag känner, att slänga ifrån mig HANS skuld.. för den är inte min att bära. Det är det viktigaste jag kan skicka med dig, det enda som jag faktiskt vet är sant - DET ÄR INTE DITT FEL. Inte någonstans, någonsin. Han är en vuxen människa med eget ansvar över sitt eget liv, precis som du.

Det är viktigt att påminna sig själv att försöka sluta att städa upp efter den som skapar röra. Det blir då svårt för denne att se vilka spår de efterlämnar och vilka konsekvenser som uppstår. Detta är en av de svåraste grejerna att sluta med, enligt mig. Det är ett ingrott beteende som sätter sig i ryggmärgen.

Du skriver att du tar initiativ till samtalsterapi men att du inte får med honom, du är inte intresserad av att gå själv? Att få arbeta med vad man själv vill, att finna styrkan och verktyg att hjälpa eller att lämna? Kanske kan det vara så att om du börjar gå dit och visar att det inte är så farligt så kanske han blir övertalad tillslut? Som jag tolkar det kommer hans första steg vara att faktiskt erkänna att han har ett alkoholproblem.

Slutligen - Glöm inte bort att ditt enda och största ansvar är mot dig själv, se till att själv kunna andas innan du försöker blåsa luft i någon annans lungor.

Kram <3

Tack för din input "spindeln i nätet"! Det är den tanken, att det är den alkoholiserade som faktiskt ska ta konsekvenserna, som får mig att kunna backa lite ifrån situationen. Jag känner igen det du beskriver!

Detta forum var det första typen av "anhörigstöd" jag hittade. Vi fick prata med familjeterapeut när pappas alkoholism avslöjades, dvs. 2006. Sedan dess har inget samtalsstöd erbjudits. Jag hittade Al-anons hemsida, men inte var eller när mötena hålls i staden jag bor, det står att deras sida för att se mötestillfällen ligger nere. Men det är absolut något jag skulle vara öppen för - samtal med människor i liknande situation.

Tack för ditt svar <3

Vad fint att du är här, det låter som att du är i behov av stöd. Här inne finns mycket omtanke och erfarenheter som kan bli hjälpsamma. Om du startar en egen tråd så ökar chansen att du får svar. Tråden du skrivit i här har varit inaktiv ett tag och kan missas.

Du är inte ensam om den känslomässiga karusell du befinner dig i. Det finns vägar ur. Du har tagit ett viktigt steg nu och berättat lite, satt ord på vad du upplever. Starkt.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & anhörigstödet

Hej!
Jag ville bara säga att jag känner igen de känslor du beskriver. Min sambo har alkoholproblem, och varje gång jag inte låter honom komma hem efter ett fyllerace på krogen blir jag också medlidande och känner mig ansvarig över hans situation. Jag har ingen aning om hur man hanterar dessa känslor av besvikelse samt att man känner sig så jävla korkad när man litar på sin anhöriga och denne gör en besviken. Och så det förbannade samvetet och oron över hur det ska gå för dem. Jag brukar dock tänka att det inte är jag som gjort någonting dumt, utan det som min sambo har orsakat får han ta konsekvenserna för. Det får mig att känna mig något bättre trots att skammen sköljer över mig. Har du sökt hjälp hos någon typ av anhörigstöd? Det låter verkligen som att du har mycket på dina axlar med både din pappa och ett familjebråk att stå i. Hoppas verkligen att du kan känna att det inte är ditt ansvar trots allt runt dig!

Jag har varit inne här flera gånger utan att våga ta upp en tråd. Att läsa er andras inlägg hjälper då jag får insikter av igenkänning, så idag tar jag modet för att ventilera här.

Sen vi träffades har min sambo varit den roliga och spårade killen på alla fester, vilket har gjort honom mycket omtyckt. Problemet är att det är väldigt få runt omkring oss som faktiskt ser hur det verkligen ligger till. Min sambo super så hårt att han på fyllan hotar mig med våld och förstör saker i vårt hem. När han är nykter är han världens bästa människa som avgudar mig och gör allt för att underlätta i vår vardag, trots att han aldrig pratar om tidigare trauman han varit med om i barndomen. När han är full är han inte den mannen jag blev kär i, och det låter som största klyschan men det är sant. Han blir ett jävla monster. Och jag får skämmas när främlingar kommer fram och undrar om jag kan ta hand om min pojkvän och jag skäms när vår gemensamma vän frågar hur vi inte kan se hur detta påverkar andra än bara oss. Jag skäms och tar på mig skulden, och får agera spindeln i nätet för att städa upp hans fylleskit. Jag tar initiativ för att söka terapeuter och vård. Det känns bara som allt jag gör blir en björntjänst.
Efter varje fylleslag lovar han att inte dricka så mycket nästa gång, och han ber om ursäkt för sitt beteende. Han ger löften, och jag blir besviken. Han lyssnar och tar till sig, tills den förbannade jävla ölen står på vardagsrumsbordet ännu en gång. Jag vill inte ha hans jävla ursäkter, jag vill ha en sambo som kan bete sig och inte hotar mig varje gång han är full. Vad kan jag göra själv utan att gå under? Han vill inte träffa en terapeut men fattar inte att jag är trött på att leka terapeut. Hur kan jag övertala honom?

För min del har jag fått vänja mig vid att bli väldigt passiv i perioderna då min pappa har återfall. Jag stödjer inte hans drickande men jobbar på att respektera att sjukdomen är svår att hantera och inget jag kan styra över. Därför försöker jag visa att jag i alla fall väntar här för att FÖRSÖKA plocka upp kontakten igen när han känner sig redo (han brukar isolera sig vid återfall), att man inte försvinner. Frågan är hur många gånger kontakten går att reparera utan att förstöra sig själv.

Det kanske kan hjälpa lite att fråga dig själv:
Kommer mina föräldrar att ta emot hjälpen på ett sätt som gör att de blir långvarigt nyktra?
- Om inte - Är jag stark nog för att hantera en situation där det faktiskt inte hjälpte att jag försökte göra något åt det?

Tänk säkerhetsgenomgång flygplan - svårt att hjälpa någon få luft om detta innebär att man inte får luft själv.

Hoppas på att du mår bra trots omständigheterna.
Styrkekram

.

Hej! Jag behövde skriva av mig lite och se om det finns någon där ute att bolla med.

En kortare bakgrundsbeskrivning av situationen:
Min far har alltid varit glad i alkohol. Efter mina föräldrars skilsmässa eskalerade drickandet i kombination med att min mor inte längre dolde undan det för mig och mina två yngre syskon. År 2006 blev han ertappad på jobbet där han gömt alkohol och efter det fick/sökte han hjälp. Då var jag 15. Efter det tror jag att han var nykter ett bra tag. Han har haft två ytterst tillfälliga återfall - vad jag vet om.
De senaste fyra åren har vi haft kontakt mer sällan då jag studerat på annan ort och behövt fokusera på studierna. Anledningen till att jag inte kan göra båda samtidigt är för att jag inte varit i ett stadium i livet att hantera oros/ansvars/ångest-känslorna som kommer i samband kontakt.

Nuläge:
Min far ringde upp mig och berättade att han blivit tagen för rattfylla och blivit av med både jobb och körkort - ... FÖR ETT HALVÅR SEDAN!! Han har alltså väntat så länge med att berätta det här. Han förklarade att han gjort samhällstjänst och att han går i samtalsterapi. Han har hamnat i bråk med sin yngre broder vilket har skapat ett familjebråk då farmor och farfar finns där för och stöttar pappa.
Jag googlade och hittade en artikel från rätt ort och månad att "en xx år gammal man togs för grov rattfylleri, 1.5 promille i utandningsluft", samt en uppföljningsartikel om domen han fick 3 månader senare. Han riskerade fängelse men fick istället 50 h samhällstjänst.

Dessa hjärtskärande ansvarskänslorna som dyker upp:
Varenda gång jag tänker på hur han reagerat efter att polisen tagit honom... hur han lunkat hem till sin lilla etta där han bor helt ensam.. och bara.. varit där ensam i detta.. Det är ju som att en kniv trycks in i hjärtat, som att en elefant sätter sig på bröstet och jag får problem att andas.
Jag känner så stort medlidande med honom, tycker så synd om honom att jag har svårt att hantera det. Sen kommer ansvarskänslorna - "tänk om jag hade varit bättre på att höra av mig", "han kanske inte hade börjat dricka igen om jag hade ansvarat för att vi sågs och pratade oftare"... osv. Jag är dessutom nästan säker på att han dricker i nuläget och att han isolerar sig från de få han har i sin närhet.

Hur ska man hantera det här? Hur hanterar jag det dåliga samvetet? Finns det någon där ute som har några knep?
Min resonabla sida vet ju om att jag inte har något ansvar i det hela. Att han, precis som jag, är en vuxen människa med ett eget ansvar över sitt egna liv.
Jag kan inte hjälpa att vara så otroligt orolig över hans framtid, hur ska han kunna få ett nytt jobb? Hur ska han ens kunna ta steget till det då han är väldigt antisocial? Vad händer om han hamnar i ekonomisk knipa nu när han inte har något arbete?

Som ni förstår så är jag lite "all over the place" i känsloväg. Jag har svårt att sortera och behöver lite verktyg för att hantera alla tankarna. Hoppas att mitt inlägg inte blev allt för rörigt, och även om det blev det så har jag i alla fall fått skriva av mig.

Tack!

Senaste tidens händelser påverkar mig. Tystnad som brutits. Röster som säger ifrån. Ansvarsfrågan.

Mina barn är större nu. Nästa fas. Medvetenhet om berusning. Vad den beror på, hur den uppstår. Så nu är det dags för samtalen. Vad är alkohol? Vad gör den med kroppen? Varför berusar man sig?

Hur ger jag dem goda förutsättningar för att göra egna val? Sätta gränser kring vad man tolererar av andra människors beteenden. Jag visar väg med ett nyktert exempel. Jag är öppen med min ohälsa. Men så har vi där normaliseringsprocessen som pågår i barnens andra hem. Där dataspel och folköl går hand i hand. Han lider av förnekad beroendesjukdom. Jag behöver alkohol är förklaringen. Ingen odräglig fylla när barnen är vakna. Det vet jag med all säkerhet. Men ändå. En ständigt nörvarande berusning kvällstid. Där procenten absolut räknas och borträknas. Nästan som vatten. En rättighet som vuxen. Att vara berusad. Och då jag som ibland behöver lugnande, en annan typ av berusning. Får acceptera. Detta är vad jag behöver just nu. Betyder inte att det är för alltid. De hjälper mig vara en närvarande trygg förälder, även om det stormar inuti. Känner mig så sämst. Men ändå. Viktigast av allt. Närvaro och uppmärksamma dem och deras behov. Vara deras mamma. Alltid. Ja det dryper av självförakt i mig. Men får ändå försöka se det som det är just nu.

Min nykterhet inte en kamp. Jag är så äcklad av mig själv i berusning. Det ger mig absolut ingenting positivt. Förstärker bara ångest på alla sätt. Jag behöver inte berusning för att stå ut med livet. Jag behöver livet.

Men frågan är då. Jag står bredvid och ser på. Vilket är mitt ansvar? Jag kan inte påverka hans val. Men jag vet. Hur förhåller jag mig till det inför mina barn. Han är ju beroende och därmed per definition lider han av en sjukdom som han ändå bara till viss del har makt över. Den största makten har ju ändå beroendet. Iallafall just nu.

Nu är alltså vardag synonymt med alkohol. Såklart mina barn sen ändå kan göra egna val. Men normaliseringen smärtar mig. Pappa dricker öl när han spelar. Vad ska jag säga? Ingenting? För att skydda honom? För att göra det bekvämt och normalt för mina barn att vuxna beter sig så för att ha ett gott liv. Det snurrar och jag vet inte. Om man tyst tittar på. Är inte det värre. Än att faktiskt vara den som har en sjukdom.

Jag blundar och det känns ju så fel. Men skulle jag säga något skulle jag bara få ursäkter kastade i ansiktet.

Eller kan man vara brutalt ärlig. Är det detta du vill att dina barn ska växa upp med som normalitet?

Jag vet inte. Jag får fortsätta fundera. Var går min gräns?

Nu river ångesten i mig. Jag vill inte vara såhär öppen. Men jag brottas med det här.

Dagen har gått. Jag inser att jag arg. Låter mig förgöras av denna oro. Oro för något jag inte kan påverka.

Bra att du hittar gränser! Vet hur svårt det är men försök håll fast vid dem.
Som du säger en dag i taget... en dag i taget

Din tråd berör verkligen och rör vid något i mig som väcker oro. Jag undrar om du menar kvinnofridslinjen (020-50 50 50) då du skriver att du talat med kvinnojouren? Oavsett vem du då talade med skulle jag vilja uppmuntra dig att ringa igen. Du har möjlighet att vara anonym. Hur låter det?

I allt det svåra önskar jag dig en fin start på april.

Varma hälsningar Li-Lo

Tack för ditt svar InteMera. Helgen var rätt bra faktisk. Var borta på lördagen och det gick lugnt till. Alkoholen fanns ju med, men lugnt.
Kämpar vidare. Försöker sätta upp tydliga gränser vad som är ok för mig. En dag i taget......

Hoppas du fick en någorlunda helg trots allt Skrållan! Att inte kunna säga ifrån är så jobbigt, man går på glas för att inte irritera dem men samtidigt håller man på och spricker inombords. Så ohyggligt jobbigt!

Du kämpar och sliter så med att hitta modet! Du har redan styrkan i dig men hans elakheter och lögner har dolt den, du har inte kunnat visa vem du egentligen är med honom.

Tänk på visningen som bara en utställning, sätt inget tvång i känslan och bara gör det. Stäng av känslorna för en stund och bara sätt dig i bilen eller bussen eller vad du behöver för att ta dig dit. Huvudsaken att du tar dig dit. Tänk inte för mycket under tiden, bara tänk ”jag ska gå”. Och när du väl varit på visningen kommer du känna att du kan vara en hel person igen, att du kan, vill och vågar saker helt av egen kraft. Jag hejar på dig! Hälsningar från en som varit exakt där du är för mindre än ett år sen, tvekat och fegat med visning för att plötsligt bara hitta modet inom om mig och bara ta mig till visningen. Mycket gott kom ur den lilla ansträngningen!

Min man lovar dyrt och heligt att han inget dricker och att han skall ta hjälp av både sjukvården och alkoholmottagningen för att kunna hålla sig nykter.

I fredags såg jag honom på krogen, redigt full!

På ett sätt blir jag så trött, han bara ljuger, ljuger och ljuger. På ett annat sätt kan jag känna att han faktiskt bevisar vem han är, han är Alkoholist och kommer att förbli det.

Det gör att det är upp till mig att förhålla mig till den han är, och det tänker jag göra genom att skapa ett duktigt avstånd.

Jag hade så gärna velat att han kunde sluta med sina lögner och sitt drickande, men sanningen är att han inte förändras alls!

Jag har i princip ingen att ta med mig.. Jag har inte några vänner kvar, han hatar alla, dom han "accepterar" bjuder jag aldrig hem igen, jag skäms för hur han beteer sig...

Det var två bra dagar i rad nu.
Den här dagen eller rättare sagt dagen innan söndag brukar jag fråga mitt ex om vi ska ses. Det är 95% jag som frågar, för jag vill gärna veta innan. Ja är rätt dum så för jag väntar in honom o ser om han vill.... så jag frågar o han får alltid valet. Det är jätte dumt det vet jag och det höjer inte min självkänsla direkt. Men ändå frågar jag mig själv idag då jag inte vart på han än om idag att vad vill jag göra?

Jo jag vill träna det tänker jag göra men ikväll? Ja jag vill träffa honom. Men jag känner att jag vill inte fråga igen för det gör bara att jag sjunker. Ger honom valet igen o igen.... detta måste jag ändra på, att inte va så beroende av honom som jag fortfarande verkar vara emellanåt.

Sist vi sågs så frågade jag honom när ses vi? Ja sönd eller måndag? Så kan kan slänga ur sig, han frågar inte mer, han kanske kallt räknar ut att han kan bestämma o välja hur han vill för han vet jag villträffa honom, han behöver aldrig fråga eller anstränga sig.

Som sagt det här är ett problem för mig och det handlar nog inte om kärlek i sig utan ensamhet, att han fyller nåt tomrum. När han kommer till.mig så får jag sitta nära, det är mysigt mm o det får jag inte med vem som helst så det väger tyvärr högt! Men nu har jag inte frågat nåt och jag kommer nog få vänta på hans fråga kanske tom tills imorgon. Han kan vänta i dagar för han är ju van att jag frågar.

Han tar inte initiativ till sånt

Vi redigerade din titel då vi vill värna om anonymiteten. Hoppas du ändå vill berätta mer om dig och hur det kommer sig att du är här hos oss.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet