Senaste kommentarerna i forumet

Finns det någon här som lever med en periodare o vet hur man slängs mellan hopp o förtvivlan
Orkar inte mer..

att du ska ta chansen och titta på en egen bostad! Han verkar ju bli direkt farlig av alkohol! Förstår ditt dilemma med hans dubbla personligheter, en du tycker om och en som skrämmer dig och gör dig illa! Men försök att se honom som EN person och den personen är sammantaget inte bra för dig! Konstigt att du inte fick hjälp av Kvinnojouren! Har du någon eller några personer i din närhet som du känner förtroende för? Kanske någon av dom i så fall kan följa med dig på visning och stötta/peppa dig? Har du någon bra person du kan prata med? Förstår verkligen att du känner dig ensam och utlämnad! Men kom ihåg att du har makten över ditt liv även om det inte riktigt känner så just nu! Fortsätt skriva här för din egen skull och också så vi här vet hur du har det! Kram ❤️

Mycket kärlek och öppenhet, ja. Nu framgår det inte riktigt hur mycket, hur omfattande och under hur lång tid det här har funnits. Inte heller om det finns annan psykisk ohälsa som du känner till. Därför är det svårt att ge råd.
Att du börjar prata om det och visar att du bryr dig kanske räcker för att hen ska börja fundera själv.
Om det verkar allvarligt kan man faktiskt ”förbjuda” så som du kanske skulle gjort om det var en vuxen nära vän. Säga stopp. För är det riktigt illa klarar man inte sätta den gränsen själv.
Kram

Jag ringde faktiskt kvinnojouren en gång, det var två år efter vi träffades, han hade då satt en kniv mot min hals.. Jag var desperat, livrädd, skräckslagen. Jag ringde dom dagen efter det hände. Dom vägrade hjälpa mig om jag inte polisanmälde honom först, återkom när du gjort polisanmälan sa hon, annars kan vi inte hjälpa dig.
Jag hade samlat så mycket mod innan jag vågade ringa.. Har aldrig känt mig så ensam och utlämnad som efter det samtalet. Jag tänker ofta på hur många års elände jag hade sluppit om dom hjälpt mig då...

Jag ringde faktiskt kvinnojouren en gång, det var två år efter vi träffades, han hade då satt en kniv mot min hals.. Jag var desperat, livrädd, skräckslagen. Jag ringde dom dagen efter det hände. Dom vägrade hjälpa mig om jag inte polisanmälde honom först, återkom när du gjort polisanmälan sa hon, annars kan vi inte hjälpa dig.
Jag hade samlat så mycket mod innan jag vågade ringa.. Har aldrig känt mig så ensam och utlämnad som efter det samtalet. Jag tänker ofta på hur många års elände jag hade sluppit om dom hjälpt mig då...

Jag gick aldrig dit... Som vanligt. Har två chanser kvar. Hoppas jag vågar ta dom.

Hej.
Så glad att jag hittat denna sida. Igår gick ljuset upp för mig. Mitt barn på 21 år dricker. I princip allt vi haft hemma är uppdrucket.
När jag konfronterade hen med detta, då jag hittat många tomflaskor, erkände hen det men det tillhör det förgångna fick jag höra. ”Jag har inga problem”, ”har mått dåligt psykiskt”, ”haft tråkigt” osv.
Trots att vi pratade senast igår om detta dracks det igår kväll. Och vid samtal idag ”bara blev det så”, ”det var dumt”, ”var arg på en vän o då brast det”.
Vet från en vän till hen att det ibland tas droger oxå.
Än så länge sköter hen sitt arbete och det är bra.
Men hur ska man göra? Svårt att förbjuda ju. Och ännu svårare då där inte finns något problem enligt hen.
Tänker att mycket kärlek och en tydlighet från oss i familjen kan hjälpa.....
Så skönt att få ventilera lite.

Skriver av mig

Haft en bra dag med träning och promenad kvällen Umgåtts med en nära vän utan alkohol, eller ja han drack folköl men han har inte alkohol problem. Jag drack bara cola så de va bra kväll. Blir sån skillnad att umgås med någon som inte har problem med sånt.

Imorgon blir det någe liknande
Skönt o lugnt

Nu har det gått en vecka sedan jag spärrade allt för mitt ex.
Han har fortsatt skicka mail (hans enda kommunikationskanal), många per dag i vilka han bedyrat sin kärlek, försökt locka mig med att omfamna mig i sin kärleksförklaring, vilja träffa mig, och idag låg det en lapp på min bil där det stod att han kommer o hälsar på ikväll.
Han var nog på AA först å sen kom han till mig. Han ringde på tre gånger men jag öppnade inte. Stod o fixade i köket, blev iskall o messade mina grannar som är hemma. Han gick men kom tillbaka en stund senare o ringde på igen. Jag fick hjälp av mina grannar att söka igenom trapphuset, det kändes fruktansvärt obehagligt.
Mitt ex har aldrig burit hand på mig men det känns obehagligt med hans frenesi. Nästan som om han är besatt av mig...

Är det någon som känner igen sig ang besatthet? Jag tycker att han borde släppa taget om mig när jag ber honom om det, om o om igen.

I kväll dricks det. Inte så mycket, men det dricks ju ändå. Sjukt vad gränserna ändras. När det dricks lite så tycker jag att det går ganska bra. Men har en man som känns väldigt irriterad. Känns som jag går på glas. Försiktigt och inte irritera. Jag kan säga ifrån, men jag orkar inte hur många gånger som helst på dagen. Då försöker man vara tyst, istället för att säga sanningens ord. Jag fortsätter kämpa.

Det värmer att läsa era kommentarer! Utan detta forum och möjligheten att här finna kunskap, stöd och pepp skulle jag antagligen ännu sitta i soffan och tycka synd om mig själv, oförmögen att börja agera och börja göra bättre beslut för mitt mående och min framtid. Det tar tid att fatta stora beslut och med barn inblandade behöver man väga alla alternativ noga innan man gör nåt. Nu är jag sakta på väg åt rätt håll, ”även långsamt leder någonstans” som Lisa Nilsson sjöng.

Grejen, såvitt jag ser den, är denna:

Man KAN få en alkis att sluta mot deras vilja.
Man kan göra som jag gjorde; dedikera 100% av sin tid och sina pengar och sin energi.

Jag skaffade fram Naltrexon till "min alkis", och såg till så att han tog dem innan alkohol varje gång. Det gick, i mitt fall, eftersom vi jobbade på samma tider (och oftast samma företag) och bilen var min. Han hade inte EN sekund att lyckas smygdricka eller köpa alkohol utan att jag såg det.

De gånger jag tillät alkohol så var det alltid med ett piller först. Så kontrollerat att varken han eller jag kunde ta ett jävla andetag utan att jag bokförde det.

Och det fungerade. Det tog typ 8-10 månader att komma förbi det värsta, men suget och det tvångsmässiga är borta.
Han VÄLJER att vara nykter idag, utan problem, och utan tjafs.

Men det betyder INTE att han inte är samma person. Dvs den personen som behövde alkohol för att ta sig förbi sitt dåliga självförtroende, för att våga gå ut, våga ha sex, våga prata. Den som inte kunde ta tag i sitt liv tillräckligt för att INTE behöva supa bort det. Han är fortfarande den här personen, men nu utan alkohol, och utan vänner, och utan "hobby" - han är helt vilse, det är som att titta på ett gatubarn; han vet inte ens hur man tar hand om sin egen hygien.

Vi gjorde slut, för att han tyckte att jag var för kontrollerande - ja, tacka fan för det - och han har jobb och sköter sig fortfarande, vi umgås mycket nära än.

Och det kan jag tala om för dig - en alkoholist som inte SJÄLV tar initiativet att sluta dricka - med eller utan medicin - är en hopplös existens som i princip har det BÄTTRE om h*n får supa bort livet. De kan inte fungera i ett vanligt liv, det saknas något. De bara går och väntar på att det ska ta slut.

Låter ju hårt, men så är det - är det inte DERAS initiativ att sluta, då kommer det inte fungera. Och du kommer aldrig kunna slappna av. Och du kommer få spendera 100% av ditt liv och din tid till att vakta och övervaka och stötta och fixa.

Det ÄR INTE värt det.

Imponerande beslutsamhet och kämparglöd du har, InteMera! Det låter ju helt klart förståeligt att du på samma gång kan känna en tillfredsställelse med vad du åstadkommit (en hel renovering, genomförd med en smärtsam skada) och en bubblande frustration över orättvisan att du ska behöva göra allt detta - dubbelarbeta med smärta och att du inte kan få komma hem och bara välbehövligt slappna av i ditt nuvarande hem, medan din man är hemma och dricker och kopplar av. Samtidigt skapar du något gott för framtiden, en oas för dig och barnen som är utformad helt efter dina önskemål och behov, ett ställe där ni kan få känna lugn och harmoni. Hoppas att operationen blir lyckad och att du ska kunna finna mer återhämtning och energi framöver!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

dumpa skiten nu!!!!!

dumpa skiten nu!!!!!

Jag tycker personligen att du ska följa ditt hjärta och göra det som är bäst för dig. Så att du ska må bra.

Ja, det är verkligen som om man är på olika planeter med helt olika världsbilder. Till slut inser man (jag) att det faktiskt kanske inte går att komma överens om en gemensam bild och att det då handlar om att jag funderar över om jag är beredd att vara tillsammans med honom och antingen köpa hans bild, eller ständigt fightas för att jag ska få ta lite plats med min.

Vi ska till vår coach i helgen på annan ort och först var jag tveksam till att åka dit eftersom jag är rädd för att bli övertalad att fortsätta med något jag egentligen inte vill. Men efter att ha diskuterat saken med coachen så bestämde jag mig för att åka med målet att få en bättre kommunikation så att vi kan skiljas på ett så bra sätt vi kan.
Jag och mannen träffades igår för första gången på en vecka där ju förra gången resulterade i att han rusade iväg helt förtvivlad till vårt landställe.
Nu när vi har kommit överens om att vi ska gå till coachen är det som att han är helt övertygad om att vi kommer att "lösa" det hela.
Vad det innebär för honom vet jag inte, jag tänker vänta med att ställa de frågorna tills vi är tillsammans med coachen.
Så nu är det vapenvila där han är vänlig och kärleksfull och jag är ganska neutral och försöker hålla distansen.
Det är skönt att inte vara i brinnande krig hela tiden, men jag är rätt övertygad om att det kommer att ändra sig när jag tydliggör hur jag vill ha det.
Intressanta tider väntar!

är jag av din renovering! Känn dig jättestolt! Och vilken bra strategi att åka och renovera när det är otrivsamt där hemma. Då har det kommit nåt gott ut av den tiden! Heja dig?? kram

Vad du jobbar hårt. Du står verkligen upp för dig själv. Bra gjort.
Styrkekramar

Detdär kunde det varit jag som skrivit Skrållan! Enda skillnaden att min man just nu dricker oftare igen än på länge. Kämpa på, en dag i taget och ja det lär ta tid dethär att lära sig sitt eget värde igen!

Jag har snart slutfört det omöjliga, en renovering helt på egenhand och det till på köpet med en smärtsam skada som väntar på operation. Jag ska slita några få dagar till innan bostaden blir klar, jag har bestämt mig för att få det gjort före min operation för sen kan det dröja innan jag klarar av att hålla i ens en hammare. Och allt detta slit för att min man dricker. Jag tål inte alls vara i samma hus mer när han druckit, han behöver inte vara mer påverkad än att jag ser han druckit nåt så åker jag iväg och byggjobbar, istället för att kunna vara hemma och vila som jag ibland så desperat skulle vara i behov av.

Men ilskan och obehaget för hans fylla får mig att åka och slita ändå, för jag vet att åtminstone det leder framåt till nåt gott. En egen bostad som ser ut och fungerar exakt som jag vill ha den, där det finns lugn och ro och harmoni framför allt. En oas för mig och barnen dit vi sen ska kunna åka för att koppla av och umgås kortare eller längre tider, antagligen sen också bo på heltid.

Jag försöker känna mig tillfredsställd att jag åstadkommit nåt för mig själv men kan i samma andetag ändå inte låta bli att känna det är så orättvist att jag måste göra detta. Han dricker och slappnar av, jag dubbelarbetar för att ens kunna existera. Det har i alla fall stärkt mig och nu har jag åtminstone tak över huvudet vad som än händer sen!

Tycker det är så jobbigt nu. En man som inte druckit så mycket, men andra problem som blivit under jobbiga perioder, kommer upp. Min man tror att allt blir bra, bara han dricker mindre. Och det klart att det är bättre, men allt löser sig ju inte av sig själv, i ett vingslag. Saker ska pratas om, redas ut, diskuteras. Inget han är villig att göra.
Så konstigt, vissa dagar är så bra. Andra dagar är det som han blir en annan. Han blir sur, retar sig på allt jag säger. Inget blir rätt i hans ögon. Känner mig inte älskad. Känns som jag vänder ut och in på mig själv, men inget blir bra. Vet att jag måste ta ansvar för mitt liv. Och det försöker jag göra. Men ibland är det så svårt.

Hej och välkommen till Alkoholhjälpen och Anhörigstödet, Nummer 2! Du och din man har i flera år bråkat om hans alkoholvanor, där gränserna hela tiden flyttas och du har till slut fått nog. Han har åkt MC onykter med er dotter och varit otrevlig mot barnen när du har varit bortrest. Vad modigt av dig att ställa ett så tydligt och klart ultimatum - ett år utan alkohol eller så är det slut mellan er. Och så fint att du har hittat hit och vill dela med dig av din resa och förhoppningsvis få stöd och nya infallsvinklar från andra i liknande situation. Det är starkt och klokt av dig att du har börjat lägga fokus på att hävda dina egna gränser, att se till dina och barnens behov. Oavsett utfallet av det här, så har du tagit väldigt viktiga steg för dig och för barnen.
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Hej Rosa ljus. Du har det verkligen jobbigt just nu. Du slits mellan att verkligen vilja ta steget att flytta till en egen lägenhet och en väldig ångest och rädsla. Hur gick det idag, blev det någon visning? Skriv gärna mer om hur du mår, det finns mycket stöd att få här om du tycker att det känns hjälpsamt!
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för era svar :)

Jag märker att jag kanske inte velat fatta förut att allt ska handla om att umgås med alkohol. Och jag får räkna med att ska jag umgås med honom att jag frågar så blir det att han vill dricka. Vill han ses och jag säger att ja ska va nykter då får jag räkna med att han kanske inte vill umgås.

Jag har mycket funderingar kring mig nu. Mer och mer handlar om mig. Han finns där bakom men inte som innan då precis allt handlade om va han vill, va han gör osv.

Jag är nästan säker på att jag är väldigt ensam och han är lite av ett umgänge. Men inte så bra umgänge för mig.