Senaste kommentarerna i forumet

Har ägnat gårdagskvällen o morgonen åt att läsa kommentarerna här i tråden... har gråtit o skämts, känt igen mig o både i nutid o för ett år sen.
Jag har varit hör o läst förut men först nu ser jag saker i ett annat ljus.
Tack för allt ni delat med er av, så givande o peppande att läsa.

Jag har levt i en relation med en man i 2,5 år. När vi träffades tyckte jag att jag kände honom lite, vi har ju gått på samma danskurs under en tid. Men det visade sig att han består av många lager, bl a en alkoholism sedan många år tillbaka.
Vi var i en relation i 1,5 år, oerhört osäker med svartsjuka, arbetslöshet, onormalt drickande osv. Första året tillfälliga dryckeslag då vi var ett antal vänner som fyllde 50 med efterföljande fester. Fylla, tafsande på mina vänner, ångest, avbön o skuld.
Sista halvåret drack han varje dag varannan vecka (den andra veckan jobb). Jag jobbade hela tiden vanliga 5 dagars-veckor o var med honom på kvällarna. Konstiga händelser, skuld, skam, kontrollbehov, skyddande.... det var ett fruktansvärt halvår som knäckte mig. Mina vänner tog tag i situationen o hjälpte mig bryta (nov 2017).

Därefter har jag fallit till föga ett antal gånger, gått på hans snack o trott på honom. Det har varit oerhört destruktivt, jag har gråtit, brutit, på igen, pratat med vänner (snacka om energitjuv?)...

Nu har jag tagit tag i situationen, läst här igen o konstaterar att jag är inte ensam. Funderat mycket på varför jag fortfarande har så starka känslor för honom men accepterar att det är väl så det är. Jag älskar honom men måste lämna honom.
Tyckte jag hade ett jobbigt 2017, 2018 har på nåt sätt ändå varit lättare, men 2019 måste bli ett bra år utan honom.

Vilken soppa. Allt måste kännas overkligt men det positiva i hela historien är att hon i alla fall får en chans tili vård och att hon får hjälp. Men du måste se till att du får prata med någon om du ska orka. Du kommer nu vara rädd att hon ska ta sitt liv och det kanske blir svårt för dig att stå fast vid dina krav. Men du har inget val för du måste kämpa för barnens bästa. Jag håller tummarna för er alla.stor kram

Jag vill bara säga att jag följt dina inlägg här och vill bara skicka mod och styrka till dig!
Tyvärr har jag inga goda råd att ge dig, annat än att jag hoppas att du kommer tänka på dig själv i din situation, att du kan va tillräckligt stark att göra det.

??/Dee

Idag har varit en enormt omtumlande dag. Sitter och funderar över vad som hände... just nu befinner sig min andra hälft på psykiatriska akuten och är inlåst minst 24 timmar på grund av risk för självmord. Orosanmälan har gått till soc eftersom vi har barn under 18 år samt en anmälan om missbruk på min partner.
Jag konfronterade som sagt och hon pratade inte med mig den kvällen direkt, men alkoholen skulle bort var hon med på. Det gick tre dagar sen spårade det ur på riktigt. Från onsdag kväll till idag så har hon supit och ringt runt till folk och berättat hur elak jag är och att hon ska skiljas. Igår berättade hon det genom att kalla det för att bli särbos och jag undrade hur hon tänkte, men det blev inte mer än så.
Idag på eftermiddagen så var jag ute med barnen och åt mat på stan och när jag kom hem satt hon dyngrak. Skickade snabbt in barnen på sitt rum och då kom det att hon ville skiljas och bo själv eftersom hon inte ville skada mig och familjen för att hon mådde dåligt. Det var helt surrealistiskt det som sen utspelade sig med hennes gullighet i ena stunden för att i andra vara känslokall. När jag då sa att jag kan tänka mig att fortsätta om hon på riktigt söker hjälp för sitt missbruk försökte hon slå huvudet genom fönsterrutan för hon ville inte leva längre.
Då ringde jag hit några vänner som fick köra in henne till psykakuten. Väl där hade hon blåst 2,7 i promille och blev intagen.
Läkaren misstänker borderline. Hon har nu tackat ja till missbruksvård och hjälp från psykiatrin. Dock är oklart hur länge hon blir kvar.
En viktigt lärdom av idag är hur viktigt det är att vi som är närmaste anhöriga pratar med varandra när vi misstänker saker - för efter ett antal samtal insåg vi alla att vi blivit lurade på olika sätt och manipulerade. För i praktiken har hon använt alkoholen som själmedicinering - men det legitimerar inte det som har hänt och gjorts.
Just nu ligger fokus på barnen och att de ska må bra i detta.

fast vid och fokus på det som det handlar om: dina behov! Är så typiskt det där att försöka flytta över fokus och göra om problemet alkoholism till något annat än vad det är. Fokus från alkoholproblem till byggnationprojekt! I mitt fall så flyttade mitt ex över problemet till mitt ”alldeles för stora fokus på mina barn och mitt arbete”! Om jag fokuserade mer på honom skulle allt bli bra typ! Pratade med mitt ex i telefon vid ett tillfälle i höstas. Han frågade varför jag hade avslutat vår relation, vad var det som hände, berodde det på att jag hade tappat känslorna för honom eller hade träffat nån annan! ? Han VET vad det berodde på. Blev helt tom! Kände bara att det är INGEN idé att prata om varför för hans insikt var och är noll och förnekelsen total! Bestämde då att jag aldrig någonsin mer skall prata med honom. All energi rinner ur mig när jag skall försöka prata med honom! Han ljuger både för sig själv och för mig. Och orsaken till det är ju att dom håller ett krampaktigt tag om flaskan! När det gäller flaskan finns det ingen gräns för deras kämparglöd och ”lojalitet”! Ingen får ta deras bästa vän alkohol ifrån dom!
Kämpa med ditt eget bästa som fokus?Kram

Du "vill" - men väljer att smygsupa?
Lögnare.
Om du verkligen ville så skulle du göra det, med Antabus, Sinclair-metoden, eller vad som än krävdes.

att man inte kan sluta dricka för någon annans skull.
Där är inte min man ännu tror jag, han säger att han gör det för min skull.

Mitt problem nu är att jag tappar fokus och blir förvirrad när det hela tiden handlar om bygget i stället för det som det ju borde handla om. Det är ju förstås rätt effektivt att göra så, men jag hoppas och tror att det sker på ett omedvetet plan.

Jag fick svar på mitt meddelande om vad jag vill fokusera på där han skrev att han måste ha behandlat mig väldigt illa eftersom jag gör honom så illa just nu, eller att vi verkligen pratar förbi varandra.
Jag svarade att det inte var min avsikt att göra honom illa och föreslog att vi separerar nu för att vi bara gör varandra illa med den här diskussionen.

Hans svar på det var att han ha ordnat tid hos vår coach (en hel helg) nästa helg om jag vill ge det en "sista chans".

Jag svarade att jag behöver fundera på det och nu håller jag på och tänker fram och tillbaka. Jag tror att den där sista chansen handlar om att jag ska ändra mig och gå med på bygget mot att han lovar att inte dricka. Nu kokar min hjärna snart och jag vet varken ut eller in.

Men nu ska jag straxt iväg till middag med mina syskon och hoppas jag får lite ordning på tankarna när jag får vädra dem.

Hej,
Jag har även följt din långa tråd kring bygget och känner så väl igen hans tal om att det handlar om att du ska lite på honom. Om du bara gör det så ska det bli bra... Jag ställde (efter en låååång process, du kan se mitt inlägg om du vill) min man inför fakta att jag lämnar honom om han inte söker stöd och helt slutar att dricka. Jag valde att säga det genom att fokusera på vad jag vill och inte på vad jag inte vill. Dvs tydligt JAG-budskap och fokus på att det är mitt liv, mina beslut kring hur jag vill ha det. Jag sa att jag älskar honom och vill ha tillbaka det goda liv vi har haft en gång i tiden. Att jag vill leva ett liv i lugn och ro, ha roligt, ha bra och intressanta samtal, kunna resa osv. Jag sa att jag väldigt gärna vill göra det tillsamman med honom om han väljer att göra det utan alkohol. I annat fall kommer jag att lämna honom för att jag väljer ett sådant liv framför att mitt liv ska bli som han vill, på hans villkor! (Jag har helt gett upp att prata om att jag vill att han ska sluta dricka för det argumentet fungerar inte! Han blir bara irriterad och kanske lite ”tvärtemot” också) Han går nu i öppenvården för samtal och läxor/övningar som han ska göra ensam eller tillsammans med mig. Jag har också fått stödsamtal kring min situation som anhörig. Det här är ingen garanti för att det fungerar i framtiden men de tekniker han får hjälp med i övningarna och min fasta övertygelse om att jag flyttar kanske kan få det att fungera. Hoppas jag... Min man och din man behöver sluta dricka för att de själva vill det, inte för att vi önskar/vill/tvingar dem till det. Jag var och är klar över att jag vill ha och förtjänar ett ”gott liv”. Min metod fungerar kanske inte för dig men jag vill bara säga att du kanske kan prova något annat/nytt sätt om det gamla inte fungerar ifall du själv känner dig redo för det? Vi anhöriga måste alla hitta vårt eget sätt men om du inte vet det så är bla öppenvårdens insatser även till för oss.

Nu har jag precis fått ett mail från mannen med förslag på "kompromiss" kring bygget:
Han kan tänka sig att vänta ett år om han får garantier på att det blir av och att vi gemensamt tar de extra kostnader som det innebär (noga specificerat) = upp till 100 000 kr.

Jag svarade så här:
-----------------------------------------
Hej!

Jag vill inte alls prata bygge som det ser ut nu - jag skulle vilja fokusera på att du i grunden löser dina alkoholproblem och att vi parallellt bygger upp tillit.
Så några garantier kan du inte få från mig och alla de extra kostnader du beskriver vill jag inte ta ansvar för.

/Spinoza
----------------------------

Jag sitter här med hjärtklappning och undrar om han blivit galen...

Det är precis vad du ska göra, saker du mår bra av! / mt

Och tack för att du som har ”klarat det” delar med dig! Ger mig massor med hopp för gudarna skall veta att man ofta tycker man står och stampar i en återvändsgränd! Det du skriver ger mig mod att fortsätta min resa! Kram ?

Det är skönt att få stöd i att jag är på rätt väg. Det är tufft att stå fast när han är så förtvivlad, men jag vet ju att det inte är möjligt att göra det han vill så jag får stå ut med det.

Den här helgen har jag bokat in en middag med mina syskon (som vet läget) och en fika med en kompis (som vet att det är strul, men inte varför). Resten av helgen ska jag umgås med min dotter.
Så nu ska jag göra saker jag mår bra av!

Är inne på visit i forumet, det händer sällan numera att jag loggar in. Vill skriva en hälsning till dig och tacka för att du så generöst och insiktsfullt delar med dig. Jag följer dig så här lite på avstånd. Önskar dig allt gott på din fortsatta resa? / mt

kan kräva att en annan ska känna tillit till hen - särskilt inte efter svek, oavsett vad hen kallar det eller anser att det beror på. Inte heller en själv kan tvinga sig att lita på nån en i grunden tvivlar på. Tillit växer fram efter en lång rad erfarenheter som visar och bekräftar att den här människan kan jag lita på.
Han vill säkert och det är en tuff resa att övervinna sin reptilhjärna, oavsett drog. Den kampen kan ingen annan än han själv göra, utkämpa. Du ska ta hand om dig. Det är ingen lätt sak att sätta fokus på och ta ansvar för sig själv; veta vad jag vill, göra mina val och ta ansvar för dem, lära känna mig själv och handla övertänkt (agera, inte reagera) och släppa taget och låta andra (vuxna) ta ansvar för sitt liv. Det är tufft för oss medberoende. Tufft ja, men fullt möjligt att ta makten i sitt eget liv! Jag håller på dig! / mt

Så insiktsfullt! Så sant, så rätt - det är också min erfarenhet. Och som jag har tränat.... har inga barn hemma längre så jag har tränat i relationen. Och den absolut största utmaningen är ju jag själv. Att känna hur pulsen stiger vid ett litet skitval av något slag där jag gör annorlunda - och det hände ingenting! Det bara fungerade. Vi har levt ett nyktert liv och ett 12-stegsliv länge nu, det var kanske efter tre år jag började ’se’ alltmer av min automatiska, helt självvalda undfallenhet.... och började göra annorlunda. Jisses vilka utmaningar... men så stärkt jag blev när jag såg att det fungerade.
Jag följer din resa och hejar på dej, så här lite på håll, och känner igen mig. Du, liksom jag, har tagit makten i ditt eget liv! Fint att du skriver och delar med dig och ger hopp! Allt det bästa önskar jag dig? / mt

Ja, han är oerhört känslomässig, mer än han brukar även om han normalt sett är kolerisk till sin natur.

Han ringde efter ett par timmar och ville prata i lite lugnare ton.
Visst sa jag och vi pratade och kom fram till att vi ska gå till en annan parterapeut om en vecka.
Jag blir lätt åksjuk av att kastas mellan att det är totalt kört och att det kanske ändå ska gå.
Jag börjar känna mig rätt trött...

Du kan lita på att han vill sluta och att han har bestämt sig för att göra det.
Men det är han som bestämmer om måste göra resan.

Hans beteende att fly till landet känns som att han låter känslorna styra... och då brukar man även låta känslorna styra alkoholintag, enligt min erfarenhet.

Han måste ju vilja ha dig. Att vara beredd o kämpa för dig. Inte ställa ultimatum, när det är du som borde ställa ultimatum.

Hoppas att ni löser det på bästa sätt.

Det var de alternativ jag fick när vi träffades efter en vecka isär och jag fick på mig till på måndag att bestämma mig om jag litar på att han ska sluta dricka eller inte.
Jag sa nej, jag behöver se en förändring över tid för att kunna bygga tillit. Han säger då att han inte har tid att vänta och att det enda alternativet då är skilsmässa.

Han drog till landet gråtandes och jag känner mig mest uppgiven - hur ska vi någonsin hitta varandra i det här. Så nu börjar jag på allvar fundera på hur mitt liv ska bli utan honom och just nu känns det som om det i alla fall skulle bli enklare. Men hur överlever man vägen dit?

som satte igång tankarna! Egentligen är dessa ord en självklarhet....fast ändå inte!
” JAG LÄR andra hur dom skall behandla mig”!
Tycker dom där orden säger så mycket!
Det är ju det där med att vända fokus till sig själv, ta ansvar för sig själv! Lätt att göra på ett lite ytligt plan men att göra det på djupet...inte lika enkelt! Då är det lättare att se sig som ett offer för diverse personer och omständigheter. Åtminstone lättare för stunden men man kommer till vägs ände. Ansvaret för mig vilar på mig! Det är mitt ansvar att tala om var mina gränser går, hur jag vill ha det mm! Det är mitt ansvar att bestämma vad som skall hända när människor inte respekterar mina gränser! Grejen är då att man måste vara riktigt trygg i sig själv, veta sina gränser, sina behov mm! För ”läraren” måste alltid vara påläst och väl förberedd? Om jag tittar lite i backspegeln så har jag varit bra på att reagera och säga ifrån (läs skrikigt, gråtit, tjatat, gnatat, kämpat desperat) men varit sämre på att sedan agera! Läste någon annanstans om ”konsekvensen makt”. Om jag säger nej och sedan håller fast vid det och också ”gör” nej så har det en enorm genomslagskraft alla dagar därefter. Personen ifråga vet att mitt ord gäller, går inte att dribbla med mig liksom. Och viktigast av allt jag vet då att jag kan lita på mig själv och får respekt för mig själv! Som i sin tur skickar signaler till andra. Man kan träna på dom små sakerna typ låta barnens smutskläder ligga kvar på deras golv och så får de upptäcka att morsan menade allvar med att ”om ni vill ha nåt tvättat får ni placera det i tvättkorgen”. ?
Trevlig helg och en varm och solig kram☀️❤️

Enkelt! Han ska lova sig själv att han ska sluta dricka. Han ska sluta för sin egen skull - annars är det bara en tidsfråga innan det är tillbaka. Låt honom fokusera på det och så fokuserar du på ditt och sen får ni väl träffas ibland och umgås typ. Sen ta det därifrån.

det behövde jag höra. Kram!

är ju något som tar tid att bygga upp! Och det byggs upp av handlingar, att han visar att du kan lita på honom. Man typ tjänar ihop till att andra litar på en. Det är inte du som skall lova honom något utan han som skall lova dig...och det skall följas av agerande. Bra att du känner efter och sätter ord på hur du känner! Jag känner igen mig i det du beskriver. Mitt ex ville också att jag skulle lita på honom utan att han gjort ett skit för att man skulle kunna det. Han kunde börja dricka igen och SKYLLA på mig, du litar ju ändå inte på mig! Tänk på vad du själv behöver istället för på vad han behöver är mitt råd. Jobbigt för dig! Kram

Efter två veckor i sär från mannen så har han lovat att han aldrig mer ska dricka och har gått till en coach som jag vet av egen erfarenhet är väldigt bra.
Men nu vill han ha någon slags garantier för att jag ska lita på honom och tro att han ska lyckas eftersom han bestämt sig.
Jag försöker säga att min tillit till honom raserades den där helgen för två veckor sen när han söp sig full och hotade att ta livet av sig om jag inte gick med på ett bygge som han vill göra (läs tidigare tråd, jag orkar inte dra det igen...) och att jag behöver se en förändring över tid. Det räcker inte att han lovar dyrt och heligt!
Att han försöker forcera fram att jag ska känna tillit gör det ju ännu svårare att komma dit, så det blir kontraproduktivt.
Jag har ställt som krav att han ska söka professionell hjälp (typ AA), men han tycker att det räcker med coachen. Jag känner mig tveksam till det, eller tänker jag fel här?
Vi ska ses i helgen och se hur det känns, så får vi väl se om det går att gå vidare utifrån det.
Sen har vi ju dottern (19 år) som förstås tycker att det här är jättejobbigt vilket ju inte gör det lättare - vilken jävla soppa!
Jag ska boka in samtalsterapeuten igen och se om han kan hjälpa mig att reda ut det hela så jag åtminstone själv vet vad jag vill.

Nu har det gått några dagar sedan du skrev ditt senaste inlägg, Sambo. Jag hoppas att du har kommit ur de tyngsta känslorna av skuld och osäkerhet kring vad som är rätt och rimligt. Att du kan se på dig själv med snälla ögon. Det låter som att du under de senaste veckorna har agerat med ditt eget bästa i fokus och att du har kommunicerat via sms för att orka ha kontakt med din sambo och för att kunna stå på dig och hålla distansen, eftersom du hoppas att det blir det bästa för dig på sikt (om jag förstår dig rätt). Jag får bilden av att du har gjort det bästa utifrån den ork och kraft du har haft. Hade du orkat möta honom när du skrev sms:et om att flytta ut hade du säkert gjort det. Eller hur tänker du? Vad behöver du just nu för att fortsätta bygga upp dig och fylla på med energi? Oavsett hur ni väljer att gå vidare framöver, så håller jag tummarna för att du fortsätter att ta hand om dig och är tydlig med dina behov och känslor!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Håller med andra här att barnen och dig går före
Han är vuxen och gör egna val och de valen han tar är inte sunda
Förstår hur ont det gör att han inte ger dig/ er det ni förtjänar, som trygghet, kärlek, respekt mm
Hoppas du finner ett sätt att ta dig vidare