Senaste kommentarerna i forumet

Tack för frågan skrållan.
Skrev lite idag nedan, ska skriva lite mer
Tungt idag.
Kram

Jag hade några dagar jag satt mer fokus på mig, träning, bättre sömn mm.... sedan skulle vi ses igår, jag kände redan innan att de kanske är onödigt! Men vi sågs igår och vi började nästa bråka. De gick över men vi vart onykra i hop sedan och jag har några minnesluckor från kvällen. Jag mår inge vidare idag, och ångrar vi sågs på det sättet! Jag tror jag börjar tänka mer på mig, vilja tycka om mig mera. För det känns inte likadant med han den här gången, lite som att några känslor börjar försvinna.jag hoppas det fortsätter så.

Ja det är tungt att inte kunna välja att gå dit eller ej, men så småningom så får jag komma dit igen

Jag känner att grejen är att du måste ta till dig att din man inte kan eller ska lämna några löften om alkoholens vara eller inte vara till dig eller till barnen. Det är ju han som har problem med alkohol. Eller ett förhållande till alkohol som han måste förhålla sig till. Stanna kvar i eller bryta med. Och ska han sluta dricka för att alkoholen skadar dem han älskar så måste han sluta för sin egen skull - inte för att du vill det, inte för din skull. Han kan inte ge dig nykterhet. Han kan bara bli nykter själv. Det är det som är grejen!

Min man kämpar hårt med och mot alkoholen. Jag är medberoende, så är det, precis som du. Jag sörjer och längtar, älskar och hoppas i en aldrig sinande ström. Men jag har kommit dit att jag har sagt till honom att han får stå för sina val. Dricker han så är det ju också ett val - och vi får dricka som vuxna i Sverige! Men jag sköter inte om honom, jag ömkar inte, jag säger vad jag tycker. Jag konfronterar honom med min rädsla när jag känner den. Och jag gör det när han är nykter...för han måste ta in den. Vi måste ju prata på lika villkor. Det känns som vi har en väg där. Nu går han på AA. Han får kraft av det. Det känns bra att se det.
Men glöm för allt i världen inte bort dig själv! Du ska ha ett liv. Och barnen ska ha ett bra liv. Det låter som ni lever och andas efter hur dagsformen är för maken/pappan. Ni är värd något mer och bättre. Det är okey att fortsätta älska honom. Men han får inte ta ifrån er vardagen, livet måste bli bra, det måste gå att andas, planera ha roligt, ta hem kompisar, vara trygg. Går inte det där han är, går det inte att lita på honom i det - då behöver ni ett annat hem....tufft, jag vet. Men det är värre att fortsätta såhär. Ni kan inte hjälpa maken/pappan. Men han kan hjälpa sig själv/söka hjälp. Det vet han ju innerst inne. Och du med.

Tusen lycka till. Många kramar. Många varma tankar. Glöm inte; det är inte fel att älska. Kärleken är aldrig fel. ❤

Fy vad jobbigt. Känner igen mig helt i din historia. Min man har ju perioder som han dricker mer. Han hade en period där han drack, på helgerna, tills han inte orkade stå upp, utan somnade direkt. Jag satt och tittade på tv själv, instängd i ett rum, och längtade efter min man och att han ville umgås med mig. Men alkoholen kan man inte konkurrera med. Så jobbigt. Men som du skriver, man är glad när dom bara somnar, så man slipper allt bråk.
Svårt när man älskar en man som älskar alkoholen mer.

Fy vad jobbigt. Känner igen mig helt i din historia. Min man har ju perioder som han dricker mer. Han hade en period där han drack, på helgerna, tills han inte orkade stå upp, utan somnade direkt. Jag satt och tittade på tv själv, instängd i ett rum, och längtade efter min man och att han ville umgås med mig. Men alkoholen kan man inte konkurrera med. Så jobbigt. Men som du skriver, man är glad när dom bara somnar, så man slipper allt bråk.
Svårt när man älskar en man som älskar alkoholen mer.

Hur går det för dig Troja? Förstod att det var jobbigt när inte du kunde gå till det stället där era vänner var. Jobbigt när du inte kan röra dig och gå dit du vill.
Hoppas du känner dig starkare och att det går framåt.

Om du vet att din sambo kör i berusat tillstånd, måste du polisanmäla honom. Jag har själv mörkat för min man, han har kört hem från jobbet otaliga gånger berusad, men till sist satte jag hårt mot hårt. Jag har tipsat polisen om hans bilvanor, de bilar han brukar köra, när han brukar lämna jobbet osv. Så de kanske kan göra stickprov och komma på honom. Min man vet att jag har ring, men jag uppfattar det som han inte vill tro på det. Han säger att om han mister körkortet tar livet slut, för då kan han inte sköta sitt jobb. Men det är ju hans drickande som i så fall är orsak till detta - Absolut inte min anmälan! Han ska inte få beskydd för ett livsfarligt, idiotiskt beteende. Inte en dag till.
Jag har sagt till honom att drickande är hans beslut, som vuxen person. Men köra i fyllan är inte okey. Inte heller att ljuga och bete sig illa mot mig.
Det finns val att göra. Även för en beroendesjuk.
Och även för oss medberoende.

Han

Det känns så sjukt att jag ska behöva tänka ut hur man ska göra för att få min man att dricka mindre. Jag ser ju hur dumt det låter. Jag förstår att jag är maktlös.
I helgen var jag på mitt, och mannen fokuserade på sitt, alkoholen. Jag slapp att se en full man i alla fall. Som ni skriver, man får lite ro i alla fall. Alltid något. Tack för alla synpunkter. Så lärorikt att läsa.

Skriver av mig

Just idag känns det att jag inte får komma in på de stället i stan. Många vänner till mig ska dit idag. Det gör ont, och jag vill bara skruva tillbaka tiden och ha kvällen omgjord!

Det har snart gått tre veckor sedan och jag längtar efter ett sms där det står att jag får komma dit. Jag vill kunna känna friheten att välja och den finns inte nu. Är så arg på den där kvällen

och bra reflektion - jag inser nog det även om jag verkligen vill tro att han kommer att klara det.
Det är så bra att få andras perspektiv och historier för att kunna lyfta blicken från mitt snävare perspektiv.

Svaret är NEJ, jag tänker inte leva med honom om han inte hanterar sitt missbruk. Men den stora frågan är - när vet man det? Efter en månad, ett år, 10 år eller när man dör? Men just nu tänker jag inte tänka för långt fram, vi tar en vecka i taget och planerar inte längre än så.

Har pratat med honom nu, på telefonen. Första gången sen jag drog för snart tre veckor sedan. Har sedan dess haft all dialog på sms, inte orkat annat. Visst, inte så "moget" eller modigt men för mig en skyddsmekanism för att inte falla dit, bli manipulerad av hans snack, låta kärleken styra mig istället för förnuftet, vilket lätt skulle få mig att gå tillbaka till honom. Han har ringt en massa gånger och även bett mig över sms att jag ska ringa tillbaka. Förstod på hans mamma när jag pratade med henne förut idag att han tagit det hårt att jag meddelat över sms att jag ville att han skulle flytta ut. Det hade jag förstått på hans sms men fick så dåligt samvete när hon sade det. Det var det som fick mig att ringa. Lät honom prata, som han önskat. Han sa ungefär samma som han sagt på sms så det var inget nytt, men fan det tar mycket djupare när man hör det än när man läser det! Försökte hålla mig distanserad och neutral. Låta honom säga det han ville få sagt. Påtalade förvisso att det fanns en anledning till mitt agerande, och det var hans agerande, men det var uppenbart att det inte gick in. Efter samtalet läste jag igenom våra sms igen. Och nu känns det som att jag agerat ojuste när jag på sms bad honom flytta. Att jag borde tagit det över telefon, eller allra helst genom att ses. Nu känner jag mig faktiskt elak. Kan inre se det objektivt. Har de senaste veckorna jobbat på att bygga upp mig och klara bemöta och ställa krav på "den hemska alkoholisten" men nu känns det som att jag gick för långt i mitt agerande. Fan! Vad jobbigt det känns nu! Vet inte vad som är rätt, vad som är rimligt!

Oj det där måste gjort fruktansvärt ont. Att han la ut det där på sociala medier. Det är ju som ett slag rakt mot hjärtat. Allt du försökt hjälpa han med, offrat dig, energier oro mm näää fyyy :(((

Du får tänka att han kommer träffa en annan som kommer sakta brytas ner tyvärr!!!

Ja en dag i taget.. en dag i taget

Jag ser det så tydligt nu. Skuldbeläggandet. Egentligen har han ju hållt på med det tidigare också, genom hela vårt förhållande börjar jag inse, men inte så tydligt som nu. Dels för att det nu sker skriftligt men kanske främst för att han nu är han pressad, står i ett hörn och kämpar för sin (flaskans) existens. Gör mig så ledsen att det blivit så här. Att missbrukaren i honom tagit över så fullständigt. Har gett honom till på onsdag att flytta ut ur lägenheten. En gemensam vän, en stor stark man, har lovat att pusha på honom att flytta tills dess och i värsta fall "bära ut honom" ur lägenheten. Vad gör man om det inte skulle gå? Kan polisen hjälpa till att föra ut honom? Eller hur gör man för att sparka ut sitt ex? Lägenheten står som sagt på mig, men han är skriven där.

och har vänt fokus till dig själv! Fundera över detta:
När han säger att han har förstått och ber om ursäkt på ett genuint sätt och säger att han vill sluta dricka MENAR han det verkligen! MEN det är inte säkert att han kommer att kunna hålla sitt löfte även om han kanske vill! Hur kommer det att kännas för dig och vad kommer du att tycka om det? Jag kände alltid när detta hände att mitt ex hade ljugit för att få mig tillbaka vilket ledde till sorg, ilska och enorm besvikelse för min del! I efterhand har jag insett att han verkligen menade vad han sa men inte klarade av att leva upp till det, spritdemonen tog över. Fundera över om det påverkar eventuella beslut för dig! För mig gjorde det inte det! Jag klarade inte av att leva med en alkoholist oavsett om han ville eller inte ville sluta supa! Du har kommit långt med dig själv! Kram

Jag har varit med under flera flera års drickande och det finns verkligen inget jag kan göra när flaskan pockar på. Man kan gråta, skrika, tigga och be men det funkar inte här ivf.
Så då har jag också testat att bara åka hemifrån för att på nåt sätt visa vad han mister. Funkar typ inte alls. Han tycker nog bara att det är skönt att få vara ifred.
I somras flyttade jag ut till en släkting hus i 2 månader. Han söp nonstop. Tog bara utflykter till bolaget.
Men....... känner ändå att det man vinner är lite lugn och ro och man slipper se det och gå och tassa på tå. Besparar en massa ilska för min del eftersom jag blir så förbannad direkt när jag märker av fyllan.

Jag har varit med under flera flera års drickande och det finns verkligen inget jag kan göra när flaskan pockar på. Man kan gråta, skrika, tigga och be men det funkar inte här ivf.
Så då har jag också testat att bara åka hemifrån för att på nåt sätt visa vad han mister. Funkar typ inte alls. Han tycker nog bara att det är skönt att få vara ifred.
I somras flyttade jag ut till en släkting hus i 2 månader. Han söp nonstop. Tog bara utflykter till bolaget.
Men....... känner ändå att det man vinner är lite lugn och ro och man slipper se det och gå och tassa på tå. Besparar en massa ilska för min del eftersom jag blir så förbannad direkt när jag märker av fyllan.

Vi pratade ett par dagar efter han hade hotat med att ta livet av sig och han inledde med att be om ursäkt samtidigt som han grät.
Det har inte hänt många gånger att han bett om ursäkt på ett sätt som jag upplevt som ärligt, jag tror faktiskt att det bara har hänt en gång tidigare och då var han full.
Sen det här har hänt så har han hållit sig nykter och bokat tid hos en egen coach (som vi båda har gått hos tidigare) och säger att han fått en del insikter om vad han tror är grunden till hans missbruk. När vi pratade igår så tyckte jag att han började få lite insikt i att han faktiskt har ett missbruksproblem, men jag undrar om han inser omfattningen av det? Jag har sagt att jag vill att vi tar ytterligare en vecka isär och jobbar med oss själva på var sitt håll och sen kan vi se hur det känns.
För mig är det jätteskönt att få tid att tänka och börja förstå omfattningen av hur länge det här har pågått och mitt eget medberoende.
Jag har köpt en bok som heter "Släpp kontrollen - Vinn friheten" av Carina Bång, som handlar om medberoende. Där finns det en del övningar och jag tänkte att jag när nu själv ska vara i stugan i veckan som kommer så ska jag göra övningarna och se vad som händer.

Det här är tufft, men någonstans i allt så känner jag mig lite hoppfull - och det är främst för min egen del. Nu har jag efter att ha ägnat så mycket energi åt att hålla mannen glad börjat fokusera på mig själv och börjat se vad jag behöver göra för att förändras i en positiv riktning. Sen om mannens egen resa gör att vi kan följas åt framåt får visa sig. Jag ser i alla fall ljust på min egen framtid, även om jag förstår att det kan bli en tuff resa bitvis.

Tack för svaren. Det kommer bli en tuff kväll imorgon när jag landar hemma. Pratade med henne i telefon förut och givetvis var hon full även ikväll då hon är hos ett par kompisar som inget vet hur illa det är. Första kommentaren från hennes sida var vad jag tyckte om att inte få vara med på festligheterna, som var så bra. Köksfest på ett golv med musik var det häftiga blev jag upplyst om. Sen kom det vanliga nertryckande. Blir så trött, men den här gången bet jag ifrån och sa att vi har en del att prata om imorgon kväll. Och att jag inte kommer fortsätta samtalet förrän hon nyktrat till.
Jag kommer vara den som kommer hem först misstänker jag så kommer rensa hemmet. Och se till att barnen kommer i säng sen får jag se var samtalet tar vägen. Jag har mejlat kommunen för att få någon att prata med, jag har så mycket som bubblar i mig som måste ut. Så ha mig och mina barn gärna i tankarna på söndag kväll. Tack för att ni läser om mitt elände som är just nu

”JAG ”är din fru... men jag drack inte på fel sätt när mina barn var små( har mina 4 barn med två olika föder. )
SOM du älskar din fru, såå fint!!!
MEN ... du gör varken henne... dig.. era barn .. någon tjänst genom att vara ”snäll” mot henne!
Jag läser hur Du mår, vilka tokigheter hon utsätter er, dig o barnen, för
Hon verkar inte ta något som helst ansvar för vad hon ställer till med,
Hon värkar inte vilja vara med i era liv( om hon skriker åt barnen ?)
Min man ställde ultimatum ... han eller alkoholen...
min man kom på mitt smygdrickade...
Jag gick in på det här forumet dagen efter ... tjöt som en gris..., min dotters födelsedag.....
19/2-2019 ......
Ja, jag har inte varit helt nykter... fuskar med typ 2-3 öl..,inget maken vet .. när maken varit hemma .. när han har jobbat så typ ... 1 flaska vin o en el två öl.i...sen den 19:2 så har jag haft typ 4 tillfällen jag varit berusad på
Men ... jag Vill bli nykter . Hitta ett normalt ett normalt sätt att förhålla sig till alkhololen... Jag hoppas sååå att Du finner din/ eran väg Varma kramar ❤️?❤️L

För din och barnens skull måste du nog välja att gå eftersom han inte verkar vilja sluta dricka! Det ör svårt och jobbigt men hans drickande är INTE ditt ansvar! Men om han får ta eget ansvar kanske han måste sluta dricka.. Jag lider med dig och förstår att du är ledsen och besviken hoppas du kommer fram till något bra beslut! ? Kram

Igår så lovade han mej när han var nykter att idag skulle vi bara vara tillsammans och mysa med någon bra film. Men som jag misstänkte så var det bara tomma ord. Här sitter jag ensam igen så som alla andra helger. Han höll inte sitt löfte. Är jag förvånad? Nej, men varför blir jag då så ledsen och besviken? Jag vill så gärna att han ska vilja vara med mej så mycket som jag vill vara med honom. Jag vill ha kärlek, närhet någon som vill vara med mej och uppskattar mitt sällskap. Det är kanske dags för mej att gå vidare och lämna allt detta drama. Varken jag eller barnen mår bra av detta. De vill inte ens vara hemma på helgerna ifall deras pappa skulle dyka upp full. Vi har sagt att om han ska dricka så sker det inte i vårt hem utan då får han ta sej någon annanstans och inte får han komma hem full heller, vilket han inte alltid håller med när han kom hem 6:30 imorse så smög han bara ner i sängen och somnade så det va skönt att han inte stökade en massa. Men det är väl illa när man är tacksam när han kommer hem på morgonen utan att stöka? Vad har hänt med min självrespekt? Varför accepterar jag detta när jag skriker inombords att jag inte orkar detta längre. Jag vill bara försvinna och slippa all denna skit. Livet känns så meningslöst och tungt. Jag vill bara att allt ska bli som det var förr innan alkoholen tog över. När vi var lyckliga. En normal familj.. men jag har även insett att man inte kan förändra någon som inte vill förändras.. jag får helt enkelt ta och bestämma vad som är viktigast.. att leva ett skitliv i hopp om att allt ska bli bra igen eller att ta bort den jag älskar så oerhört mycket och kanske få lite livsgnista tillbaka igen..

Usch Troja, jag önskar att jag kunde säga något som kunde underlätta för dig. Jag har gått i den där cykeln som du är i förut och det är så tufft. Man behöver närheten, även om man vet innerst inne att det inte kommer vara mer, men för stunden känns det bra, för stunden känner man sig älskad och sen vaknar man upp nästa dag...antingen så fortsätter man som vanligt och låtsas om att bråken inte har hänt, att de sårande orden inte existerat till nästa gång (oftast bara några dagar timmar senare). Man blir så arg på sig själv med ...över det faktum att man är mänsklig och har behov av att bli sedd, hörd respekterad älskad.

Jag önskar att de som har gått ifrån en alkoholist kunde berätta om hur man gör för att läka såren, för att bygga upp sig själv igen för att hitta glädjen igen. När man sakta tappat sig själv, och tappat tilliten till sin egen intuition om att något är fel. I mitt fall försökte han övertyga mig om att han är normal men jag är den som har en snedvriden bild på alkohol pga min uppväxt. Att han enda intresse är alkohol och att det är normalt.

Nu har jag varit fri från honom i 1 vecka. Jag kämpar på, jag har blockat honom från sociala medier och jag kämpar på med att inte ta telefonen och kolla upp honom. Han har blockat mig från jobb nätverk och inte försökt att ta kontakt heller. Jag misslyckades 1 gång den här veckan och såg att han hade lagt upp en bild på sig själv med texten -äntligen singel och redo att ragga-. Troja det gjorde sååå ont. Jag inser att jag inte kan utsätta mig själv för det igen. Han kommer säkert träffa någon på en dejting site, för han kan inte sitta med själv, se problemet i vitögat, han har ingen själv reflektion- därför tar han till alkoholen och därför kommer han dejta och få ett nytt rus med en ny tjej. En som kanske också har dålig själv känsla och tror att han är dröm prinsen in en fin kostym ....

Men jag och du måste inse att VI båda förtjänar mer...en partner som påstår att han älskar dig kommer aldrig få dig att tvivla på det, för hans gärningar och val kommer att ha ditt och ert bästa som mål, inte bara hans för stunden.

Jag har också små post it lappar för att påminna mig om att jag har överlevt ännu en dag med sorg och saknad. Annars så försöker jag fylla mina dagar med så många aktiviteter jag bara kan, dubbel pass på spinning, bara för att slippa vara ensam med tankarna.

Jag förstår att det är jobbigt. Håller om dig. En dag i taget vännen, en dag i taget..

Skönt att höra det svängt till det bättre för dig, har tänkt på dig!

Sen är frågan givetvis vad man vill åstadkomma.
Jag har blivit ganska bra på att vara likgiltig när han dricker och har planer klara vad jag kan göra borta hemifrån istället de gångerna. Att han lärt sig att jag åker bort när han dricker tycker jag snarare uppmuntrat honom att dricka oftare, han vet ju jag inte är hemma och surar och därmed inte stör hans roliga. När man har barn blir ju detta en ond cirkel, där ja vi kan göra annat när han dricker men allt oftare blir vi tvungna att göra saker när han vet han blir av med oss vid första antydan till småfylla då jag genast packar ut resten av oss i bilen. Så ja vi lider inte just då av att han dricker men det ena ger liksom det andra. För barnens skull är det ju då nästan mer avskräckande för honom att dricka när vi är hemma, då han vet vi andra stör oss och surar så han drar lite grann ens ut på tillfällena till mer sällan.

Så åtminstone hos oss har detta snarare gjort han dricker oftare, och mer de gånger han dricker, så han vet att han får göra det ostört. Och ja vi kan flytta helt men barnen tvingas ju ändå spendera tid med honom och mönstret som håller på att skapas av att jag kapar reaktionen ch istället åker bort får snarare honom mer full än mindre som man ju hoppas på, att de ska förstå det är galet att familjen var och varannan helg åker bort. Men för alkoholisten är det istället ett grönt ljus, ingen stopskylt.