Senaste kommentarerna i forumet

Du kan nog sätta ner hur många fötter du vill så kommer situationen likt förbannat inte ändras nämnvärt. Möjligen på kort sikt men snart är ni tillbaka till samma ruta.

Om du bortser från all tid utom den senaste. Du stapplar in i huset, träffar på henne i soffan skrikandes åt barnen - skulle det vara den personen du skulle vilja ha till fru?

Släpp sargen, du ska inte vara på isen. Leta upp en annan riktning även om du har en viss trygghet och så. Dina minnen är dock minnen och inget som existerar längre. Teskedsgumman var bra när man var liten och minnet finns kvar men det är skit om du tittar på det idag!

Ja man känner sig bara vek och skäms.
Känner mer o mer att självkänslan åkte ner och det känns i hela kroppen...
Känner mig trött, blek och inge liv i huden
Kram till dig med

Vad härligt att höra om ditt liv❤️ Är en stor framgång när man upptäcker att man kan förändra något som känns omöjligt genom att ändra sitt EGNA beteende. Man kan välja bort och välja till! Grattis till ditt nya förhållande som är kärleksfullt och tryggt! Det har du förtjänat och också jobbat hårt för!

Mycket är sig likt och ändå är allt annorlunda.

Barnens pappa mår fortfarande dåligt i perioder och gör val som påverkar barnen och mig. Trots att vi genomgått utredning under en tid nu ser jag inte att det kommer leda till några förändringar.

Men jag har gjort så mycket annorlunda. Jag har vågat ta emot stöd i olika former och all de olika delarna har gjort att jag är en annan. Och det gör all skillnad i världen.

Jag tror till och med att jag nu både kan ta emot och ge kärlek. Kände att alla delarna i din text fanns i min nya relation som jag nu har haft i ett halvt år. Jag känner tryggheten i löften som någon ger ❤ Det gör all skillnad i världen.

Tack för bra tankar kvinna 38 <3 Det är ju så, jag kan bara göra mina egna val och försöka optimera mitt egna mående.

Jag har fört familjerådgivning på tal men vi har aldrig gått vidare med det. Har bestämt mig för att berätta att jag nu sökt hjälp för min egen skull. Tror det kommer påverka honom. Men han klarar inte av att ta tag i problemet själv. Dra ner. Han halkar alltid tillbaka.

Angående det praktiska så får det lösa sig på ett eller annat sätt. En mindre lägenhet har jag nog råd med. Jag tror han kommer vilja bo kvar i huset så han får köpa ut mig i så fall.

Kram

Tack Livet83, fint att få ett barns perspektiv. Barnen är ju mitt allt <3

Anonym21137

Det låter alldeles förskräckligt! Vilken upplevelse för dig men kanske skönt att det hände nu och inte längre fram då det kanske gått längre. Oerhört skönt att er son inte vaknat och varit ledsen.
Hur har det gott för er?
Kram

När man kokar ned det om jag gör.
Jag har ju varit där också och först efteråt får man mer vidvinkel på hur det var och vad man gjorde för att förhindra den man älskar att dricka.
Och i mitt fall framför allt,när han valde mig så fick jag liksom de där bevisen för att jag var viktigare än alkoholen.
Vilket i slutet inte var sant.
Alkoholen var viktigare än mig och det är så svårt att ta.

Att försöka hitta en neutral inställining till att den man lever med drogar sig,är nästintill omöjligt.
Att där och då välja att fokusera på sig själv är också nästan omöjligt.
men man kan komma en liten bit på väg.
Ha en agenda i handväskan typ:
Nästa gång han väljer att dricka så kommer jag att gå ut med grannens hund.
Gå på bio.
Fara och åka skidor osv.

Då har man liksom en flyktplan eller beredskap där som man kan använda sig av utan bitterhet eller självömkan.

De är så vana vid att man springer runt och krusar eller är arg,för att förhindra drickadet.
Men om man istället låter bli att bry sig så hårt så vinner man sin egen självrespekt,typ du gör ett dåligt val.
Men jag väljer att då göra såhär.
Du får stå för ditt val och jag står för mitt val som passar mig bättre.

Då blir han också mer ensam i sin berusning och i sitt val.
Du håller honom inte i handen under tiden.

Ja kärlek är egentligen så lätt att visa!
Hur mår du och hur har du det nu? Kram❤️

Ja du har verkligen problem att ta itu med. Vet inte åldern ni har på barnen men du måste vakna upp nu och agera. Hon kommer inte göra något åt sin alkoholism om inte du sätter ned foten. Barnen måste ha en stabill och fungerande förälder och om du fortsätter med henne kommer du inte orka. Många styrkekramar

Kärlek ❤

Så fantastisk beskrivet! Så många vackra rader som jag kommer bära med mig!

Sitter just nu i sängen i mitt rum på en lägergård. Ungdomarna som är på lägret har gått och lagt sig, själv har jag talat med min fru för tredje gången ikväll på telefon. Men nu rinner mina tårar återigen efter brutna löften, elaka ord och att min kärlek inte betyder något. Hon är just nu stupfull hemma, barnen blev nattade för att jag sa ifrån i telefonen att de behöver sova. Trodde aldrig att jag skulle behöva säga en sån sak fast innerst inne visste jag nog att det skulle bli så här. Imorgon är det jag som sitter med ångesten medan hon klarar sig för hon inget minns...
Första samtalet handlade om hur hon hade pratat med så många i telefonen ikväll och hur roligt det var. Sen kom det elaka - likgiltigheten inför mig som hon uttryckte det, för hon kanske borde skaffa eget boende (hon vet att det gör så ont när hon säger en sådan sak). Sen tog samtalet slut, för att 20 minuter senare ringa igen och hon har inte ett spår om vad hon sagt för då fanns tydligen känslorna igen.
Min livskamrat och största kärlek verkar ha blivit någon annan efter sin gbp-operation med ett allt kraftigare alkoholintag de senaste åren. En normal kväll numer så är det 12 folköl som gäller, vilket också leder till kraftig panikångest för hennes del och att hon däckar tillslut. Vilket är varje kväll...
I januari så gav jag henne ett ultimatum att välja mellan mig och alkoholen - funkade fyra dagar tror jag. Sen med mitt goda minne så började alkoholen flöda igen för att jag älskar henne. Inser när jag skriver detta att det är ju sjukt... för är det verkligen kärlek?
Kan inte räkna hur många kvällar de senaste månaderna som slutat med att hon berättat hur lite hon värderar mig, att mina känslor för henne är inte betyder nåt, men hon är säker på sin kärlek till mig (förstår verkligen inte logiken), hon har helt slutat göra något hemma. Allt hushållsarbete ligger på mig, ansvaret för barnen, handling, kontakt med skola och dagis - själv ligger hon i soffan och chattar med folk och dricker den förbannade folkölen. Kommer barnen och vill ha en kram skriker hon åt dem att de stör. Vill barnen få hjälp med något eller få en kram är det till mig de kommer - men hon blir sur att de inte visar samma kärlek till henne. Kan inte ens komma ihåg när vi hade sex nyktert senast, det är säkert 4-5 år tillbaks.
Jag går sönder inombords av att inte förstå eller ens begripa vad hon tycker om mig. Vi har levt ihop i 13 år, men sen 1,5 år vet jag inte om det är samma människa. Det som skrämmer mig är att när jag berättar för henne dagen efter vad hon sagt eller gjort så backar hon undan från mig och stänger mig ute. Det förstör tydligen hennes känslor för mig men hur kan man freda sig från sånt här? Det är mer än en natt jag har tagit en nattpromenad sista tiden när hon väl somnat för att rensa tankarna och funderat över om det är värt det. För hur mycket jag än försöker - så får man höra från henne att det funkar inte så. För hon behöver hitta sig själv och lägga sitt pussel.
Men någonstans har tankarna börjat att gro, för jag kommer inte träffa henne och barnen förrän på söndag. Då skall alkoholen ut, hur tråkig och kontrollerande jag än är (på sistone har jag plockat av henne mobilen innan hon däckar för att bespara henne ångesten dagen efter när hon inte kommer ihåg vad hon skrivit på Snapchat därav är jag kontrollerande). Nu får hon välja på riktigt, för vi kan inte leva så här, jag kan inte leva så här. Framförallt kan inte barnen leva så här. Ska bli intressant om hon fixar att köpa gummistövlar till den minsta som jag påminde henne om det sista jag gjorde innan jag åkte på läger.
Inser när jag läser igenom det jag skrivit att jag lever med en alkoholist, att jag har försökt dölja för mig själv genom att tänka att hon har alkoholproblem... men det är värre inser jag nu. Det kommer bli en tuff natt känner jag, hoppas att det går bra där hemma när jag är 40 mil bort. Fasen, tror inte jag har behövt en kram så mycket som nu

Känner med dig Troja. Ta en dag i taget. Just nu funkar det inte. Men snart är du stark igen.
Styrkekramar

Ja kanske är det medberoende. Tänkte bara att jag kan locka med honom i sådant jag tycker är kul och som ger mig energi, istället för att sitta och vänta på att han ska bli nykter.
Men det kanske är fel tänkt.

Allt står still och allt är mitt fel. De låter hårt men jag har vart svag. Vi har setts i smyg. Ja sagt de här är galet, och han tycker också det.
Vi har svårt att hålla oss från det intima. Vi pratade lite om det. Och han har också svårt att släppa allt. Kanske vi kommer gemensamt fram till det om ett tag. De här håller inte i längden.

Ingen vet att vi sets. Tom gått vägar där vi vet att vi inte träffar på nån vi känner.
Vi har gjort så två g nu och det är för att våra vänner, de andra runtomkring inte ska se oss tillsammans och bli oroliga och misstänka flera gräl.

Jag skäms över det här. Jag skäms över att jag framfört styrka, styrka i att sagt ja ska lämna, vi ska inte ses mm, och ändå fall jag ner.

Vi vet båda två att det här inte är så bra. Vi kommer ju aldrig kunna ses ihop, och nån relation i framtiden går inte, för bråken kommer komma i allafall. Hans attityd, alkoholkonsumtion kommer va kvar, och det där tillsammans och med mig är likamed bråk!!!!

Det är typiskt medberoendebeteende.
Att försöka skapa distraktioner.
Få till sex,muta ställa till gräl osv.
Låt bara hans drickande vara hans och låta det mjukt falla till marken.
Du lever med en beroendeperson och hans främsta mål är antagligen att få i sig alkohol i den mängd han avser.
Dina distraktioner är bara trevliga eller otrevliga avbtott.

Vet inte om detta är bra eller dåligt. Vet inte heller om detta är medberoende, men har tänkt att jag i möjligaste mån ska störa mannen i hans drickande. Att hitta på grejer att göra när han oftast dricker. Så att han hela tiden störs, att han inte kan dricka eller bara dricka lite. Att locka honom att göra annat. Att andra saker blir roligare. Låter detta konstigt?

Ger upp henne nu... ändrar hon sig får hon kontakta mig. Orkar inte hoppas längre och bara sitta och vänta. Jag har beslutat mig för att börja träffa nya människor och händer det att någon där ute finns för mig låter jag det ske

skuldbeläggandet är nog också väldigt typiskt en alkoholist! Särskilt en man har lämnat! Helt sjukt vilka saker man kan få höra då när dom vet att det är över, spärrarna släpper totalt! Blir så tydligt hur destruktivt ett förhållande med en beroendeperson är just när man sjölv är mer behövande än vanligt! Stå på dig nu! Ut med honom ur din lägenhet! Du förtjänar bättre!❤️

det du skriver om att diskutera skriftligt. Vi hade en sån diskussion i helgen som urartade helt där han hotade att ta livet av sig om jag inte litade på att han skulle sluta dricka - han erkände sen dagen efter att han varit full när han skrev det...
Jag bad honom läsa igenom allt i nyktert tillstånd och ett par dagar senare bad han om ursäkt, vilket är otroligt ovanligt att han gör.
Jag upplever det också som lättare att hålla huvudet kallt (eller i alla fall kallare) när diskussionen sker skriftligt och jag hinner tänka på ett annat sätt.

Tack! Behöver verkligen styrka just nu. Han håller på att bli helt psyko på sms, och nu är han ändå nykter! Han har börjat med utpressning: Jag får tillbaka lägenhetsnyckeln bara om han först får den ena av våra båda katter. Helt jäkla orimlig! Han gör det ju bara för att utöva makt och för att jävlas. Jag skiter väl i nyckeln. Jag får väl byta lås då!

Klart det är du som ska ha lägenheten. Det är han som inte sköter sig. Han kan smsa så mycket han vill, jag blir verkligen upprörd när inte folk kan skilja på rätt och fel och utnyttjar snälla människor. Styrkekram till dig.

Tack snälla, för att ni delar med av era erfarenheter och tankar! Det ger perspektiv och insikter att se hur lika en del av alkoholisters mönster verkar vara. Jag har nog också, djupt inne i mig, fattat det där beslutet att lämna honom. Försöker peppa mig själv till att våga genomföra fullt ut bara.

Samlade ihop mig idag till att skicka ett sms där jag bad honom flytta ut lägenheten de närmsta dagarna, åtminstone temporärt, så att jag kan flytta tillbaka. Det är i grunden min lägenhet så jag tycker det är helt rimligt att det är han snarare än jag som bor hos vänner/familj under vår paus. Har fått ett stort antal sms tillbaka. Där har han anklagat och skuldbelagt mig på diverse sätt, samt tyckt synd om sig själv som kämpar så och nu ska göras hemlös. Först försökte jag besvara det han skrev, i en saklig ton. Märkte dock efter en stund att han inte ville resonera sig framåt, utan bara fyllde på med nya anklagelser. Har inte riktigt varit med om detta förut. Eller jo, det har jag, men då har vi samtalat/grälat fysiskt, och han lyckas då hela tiden dribbla bort mig i samtalet så att jag inte vet vad jag tycker längre, och plötsligt tycker att hans argument är rätt rimliga. Nu, när dialogen sker helt i skriftlig form, samt att jag är på en annan plats långt från honom, får jag en helt annan distans och ser mycket tydligare vad han faktiskt gör: skuldbelägger, anklagar, säger elaka saker, lägger ansvar på mig för saker som är hans problem etc. Jag försöker hålla huvudet kallt och inte låta mig dras med, utan istället låta honom hållas och se det som bevis för att jag gör rätt som lämnar.

av att helt enkelt bestämma mig för att lämna! Inte fundera mer över om eller när och hoppas! Jag var ledsen, tvivlade och tvekade mycket i början men nånstans inom mig hade jag det där beslutet! Jag hade accepterar att det fanns kärlek och bra saker jag var tvungen lämnade på grund av riktigt dåliga saker som jag inte kunde leva med! Före det sista uppbrottet hade jag lämnat flera gånger men gått tillbaka! Innerst inne hade jag vid dessa tillfällen lämnat för att få till en förändring! Och då greppade jag efter varje halmstrå och tecken till förändring och gick tillbaka ofta inom en vecka eller två. På så kort tid händer inte mycket. Första året efter att jag verkligen hade lämnat hade jag många stunder när jag hoppades på att han skulle ringa och säga att han varit nykter ett halvår och börjat gå på AA möten. Jag hade ökat på kraven för återförening rejält. Det hände dock aldrig! Han dricker fortfarande och jag är glad att jag gick och inte slösade ännu mer tid på att få honom sluta supa! Kram

Jag tror aldrig att man kommer fram till det rätta tillfället, eller att polletten nån gång trillar ner hos alkoholisten om varför man måste gå. Eller, i perioder fattar de ju, men sen är det dags igen och då är man den onda som inte kan se att de förändrats, som inte vågar satsa, bara ser bakåt. Så var det för mig, i alla fall. Det går inte att göra det utan att det blir jobbigt, helt enkelt. Jag lämnade min man för snart fyra år sen, då var våra barn 9 och 7 år. Det var varken lätt eller roligt, men jag har aldrig, aldrig, aldrig ångrat mig. Jag köpte en lägenhet bakom hans rygg och ställde honom inför färdigt faktum.

Jag har en ny relation med en sund, nykter och väldigt snäll man, som jag har jätteroligt med. Barnen tycker om honom, även om de såklart gillar sin pappa mer (fast honom träffar de knappt, eftersom han inte slutat dricka). Det har varit nyttig och lite svårt att "lära om" hur en relation ska vara, vad som är normalt. Det är bra, både för mig och barnen, att se hur en "vanlig" man beter sig i vardagen. Vi hjälps åt, och vi har kul under tiden. Det är enkelt. Jag behöver inte curla honom, inte skydda honom för potentiellt jobbiga grejer som kan utlösa drickande (Exet började vid ett tillfälle supa för att han blivit påmind om att han bitit sin första flickvän i läppen när de pussades för 30 år sen. Över detta var han full i flera dygn och hävdade med emfas att jag var galen som inte insåg allvaret. Han hävdar ofta fortfarande att jag är galen, t ex när jag vill att han ska visa papper på sina värden från berooendecentrum om han ska få träffa barnen. Och så anklagar han mig för att leva ett tiddelipom-liv, för att själv vara alkoholist, för att min pappa är Hitler, min mamma Satan etc. Saknar jag det? Nej. Hade jag kunnat bota honom? Nej.).

Apropå städning, förresten - en gång fick han för sig att torka vardagsrumsgolvet, ensam hemma på fyllan, eftersom jag "aldrig var nöjd". När jag och barnen kom hem hade han däckat på soffan, med vattnet uthällt över hela parketten. Hade vi kommit bara en liten stund senare hade vi nog fått byta hela golvet. Och det var så klart också mitt fel, eftersom det var jag som krävt det av honom.

(Däremellan hade vi såklart väldigt fina stunder, han var min bästa vän i många år. Men det är värt att vara utan de där fina stunderna, när jag dessutom slipper kaoset. Det är vansinnigt värt det.)