Senaste kommentarerna i forumet

Känner så igen mig i delar av din berättelse! Jag är också sjuk och väntar på operation igen, men förväntas ändå sköta allt och alla och han gör det han har lust med eller dricker när han har lust. Jag får tydligt tillsagt att han servat mig när han nån gång lagar middag, och anser sen jag är orättvis som inte ser allt han gör för mig och jag inte låter honom dricka sen när han så har slitit! Att han en gång satt på en tvättmaskin ska apploderas och delas ut medaljer, även om han ofta hänger upp allt så slarvigt så man sannolikt får tvätta om det mesta för att det är så skrynkligt så det är mindre jobb att tvätta om än att stryka precis allt. Men då anses jag vilja göra allt själv när det inte duger när han försöker. Har han städat så gäller det bara vardagsrum och möjligen hall och kök, sovrum och barnens rum samt badrum ingår inte. Säger jag nåt så ska han minsann aldrig serva mig igen även om jag själv ändå tvingats göra det tyngsta görat som min kropp inte riktigt pallar med alla dagar. För städas ska göras exakt på minuten när det passar honom, annars är vi grisar och han kan lika gärna supa hela helgen..

Att känna noll stöd när man är sjuk är vidrigt. Jag låg på intensiven i två dygn för nåt år sen och det enda jag tänkte på var att måtte han hålla sig nykter så barnen ens får mat! Och då låg jag själv i slangar på intensiven! Helt sjukt. Nån dag efter hemkomst var det som vanligt och dracks och jag skulle göra allt som vanligt. Blir väl samma nu igen efter operation.

Även nykter kan min man vara helt likgiltig, så vet inte om det är bara spriten eller om han permanent blivit sån.

Du träffar en kille som sedan ett antal år tillbaka har haft det svårt kring alkohol. Han har tagit hjälp och går på AA-möten och har samtidigt haft några återfall sedan ni blev tillsammans. Dessutom finns en rädsla hos honom att satsa helhjärtat på ert förhållande, eller att våga erkänna det för vad det är, kanske för att skydda sig själv från att åter behöva uppleva de starka och jobbiga känslor han gick igenom när han separerade från sonens mamma, ifall ni skulle separera i framtiden. Du ser positivt på framtiden och vill inte ge upp er relation eftersom ni har mycket fint tillsammans både när han är nykter och onykter, även om han vid återfallen skapar en distans till dig och stöter bort dig. Fint att du vill finnas där och stötta honom, vilken tillgång! Du kanske kan hjälpa honom att se att han numera har helt andra verktyg och stöd att ta till ifall ni någon gång skulle separera, så att han inte tänker att "separation = dricka sig redlös och nå sin botten". Och skulle han känna sig i behov av mera stöd för sina alkoholproblem utöver mötena så finns ju många olika vägar, t.ex. programmet här på Alkoholhjälpen.

Berätta gärna för honom så öppet som du vågar om vad du har för behov och önskningar när det gäller er relation och ställ öppna frågor om hur han tänker och känner. Fråga honom gärna hur han själv tänker kring alkoholen och vad han önskar för typ av stöd från dig.

Starta gärna en egen tråd här på Anhörigstödet, så blir det lättare för andra i liknande situation att hitta och följa med på din resa! Ibland kan man behöva skriva några gånger innan en tråd tar fart. Hoppas att du får med dig mycket du kan ha nytta av från forumet!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har redan insikten så jag tycker du gör helt rätt. Han måste sluta dricka om ni ska kunna ha ett normalt liv. Jag har varit i din situation. Min exsärbo drack precis som din..perioder med smådrickande och sen perioder han drack sig redlös. Jag fick en "Tia"och blev sjukskriven 2 månader och det blev väldigt tydligt att han inte orkade hjälpa mig och blev bara irriterad när jag inte orkade som förrut. Det blev väldigt klart för mig att jag gav så mycket mer än jag fick tillbaka så jag ställde ultimatum..vilket han inte antagit utan har fortsatt att dricka som förrut. Än idag hör han av sig och vill ses när jag då frågar om han slutat dricka svarar han inte. Visst har jag dagar när jag saknar honom väldigt mycket men man får stålsätta sig och försöka minnas hur många gånger han svikit mig..och hur jobbigt det varit. Kom ihåg att du är värd så mycket mer. Kram

Hej.
Är ny här på forumet. Har i dryga tre år levt med en man med grava alkoholproblem. Han är periodare och när han dricker så är det konstant fylla i mellan en och två veckor. Han är inte ute och festar eller så utan dricker sig mer eller mindre medvetslös och "sover" den största delen av tiden. Detta sker ca varannan månad. Hans problem började länge innan vi träffades men jag fick intrycket att han hade nått botten (LVM ett par år innan vi träffades) och sedan dess sakta arbetade sig uppåt. Första året var också ganska ok och han drack bara kortare perioder (en-ett par dagar i taget). Han lyckades tom hålla sig helnykter i sju månader efter att jag ställt ett ultimatum. När han sedan bröt den nyktra perioden med ett återfall klarade/ville jag dock inte lämna honom, som jag sagt att jag skulle göra... Vi hade haft det så fint när han var nykter och jag ville ju verkligen vara med honom. Tänkte att det bara var ett enskilt återfall... Det var det dock inte. Det var istället starten på en sakta försämring av hans beroende och mående. Sedan dess har han tagit återkommande fylleperioder, vilka har kommit allt tätare och blivit allt längre. Har slitits mycket mellan att stanna och att gå, att försöka och att ge upp. Har kommit fram till att jag ändå älskar honom så mycket och att vår relation ger mig så mycket att jag är beredd att stå ut med hans perioder. Så jag har stannat.

För två veckor sedan fick jag dock plötsligt bara nog. Jag rafsade ihop det nödvändigaste i en väska, tog katterna och lämnade lägenheten och har sedan dess bott hos vänner. Innan jag drog hade jag haft ett par väldigt tuffa veckor med operation och annat och behövde verkligen lugn och ro och att bli ompysslad. Min sambo var väldigt förstående och lovade pyssla extra om mig, sköta markservicen och så, vilket kändes väldigt skönt och betryggande. Detta var dock veckan innan operationen... Ett par dagar innan började han istället supa. Han tog uppehåll på själva operationsdagen och var med mig på sjukhuset, och bara "smådrack" de påföljande dagarna men sen drog han igång igen och söp sig plakat. Det blev inte mycket av den lugn och ro och markservice som han lovat.

Det blev på nåt sätt så tydligt att hans behov/missbruk stod över mina behov, t.o.m. när jag var riktigt skör och verkligen behövde stöd. När han dessutom började fylleälta hur synd det var om HONOM, blev jag plötsligt så jäkla förbannad för att han behandlade mig så totalt respektlöst. Trots (eller kanske tack vare) att jag var så svag vällde vreden bara fram i mig och fick mig att för första gången ta steget och dra. Jag skakade i hela kroppen av ilska samt av rädsla för att ta steget, att bli ensam
En del av mig ville ju bara att han skulle komma och hindra mig medan jag packade, dra mig intill sig och viska förlåt. Det gjorde han inte och egentligen var det nog tur för då hade jag troligtvis inte klarat att genomföra att faktiskt lämna.

Nu har drygt två veckor gått sedan dess. Jag har haft så lite kontakt som möjligt med honom. Behöver få distans från allt, se klarare på vår relation och på hur den påverkar mig. Om jag verkligen kan och vill fortsätta i den. Har messat till honom att jag behöver en paus. Han respekterar det. Har inte definierat hur länge, men känner att jag behöver fatta ett beslut snart. Åtminstone be honom flytta ut (temporärt) så jag kan flytta tillbaka. Det är ändå min lägenhet. Ser på sätt och vis att detta är min "chans" att avsluta vår relation. Har ju redan tagit flera jobbiga steg i en sådan separationsprocess, både praktiska och mentala. Samtidigt älskar jag ju honom och det är inte ett självklart eller enkelt beslut att avsluta. Att fortsätta livet utan honom. Men hjärnan säger mig att det är det långsiktigt bästa för mig. Att hans missbruk kommer att fortsätta pågå. Att jag kommer fortsätta leva denna berg-och-dalbane-tillvaro om jag stannar.

Tar gärna emot kommentarer och tankar från andra som varit i samma situation. Hur kommer man till ett beslut? Och hur lyckas man genomföra det?

Tack för att ni tog er tiden att läsa!

Tack skrållan
Kram

Ja det är ett riktigt svårt dilemma att vara ihop med en beroendeperson! Man har två personer att förhålla sig till känns det som! Man kämpar och kämpar för att få rätsida på allt! När jag slutade kämpa och släppte honom fri att göra sina egna val först då blev han EN person för mig. Och först då kunde jag tänka och känna: det här är det livet vi har tillsammans, förändring ligger utanför min kontroll, klarar jag av att leva så här? Att lämna var det mest hjärtslitande jag gjort! Det var rätt beslut för mig men jag har fortfarande stunder när jag saknar den nyktre personen! Med ”facit” i hand: han dricker fortfarande! Ryser när jag tänker mig in i att jag hade valt att stanna och lagt ännu fler år av mitt liv på att kämpa mot ”draken alkohol”!

Ja inte är det lätt när kärleken till mannen finns där trots han drickande. Alla dagar är inte svarta. Men han har ju inte kommit så långt så att han vill förändra. Så hur detta slutar, vet jag inte. Just nu orkar jag inte ta något beslut alls. Försöker göra sådant jag tycker om och som ger mig energi.
Men att söka hjälp, ör ingen dum idé . Har tidigare gått och pratat. Får se hur allt blir.

Bra inlägg det du skriver, men det är din sanning. Ett kinesiskt uttryck lyder - sanningen slår ut som en Lotusblomma med ett oräknerligt antal kronblad. Fortsätt skriva din sanning.

Fy fa'n sa jag spontant, men det kan man kanske inte skriva. Jag tar chansen. Har inte läst alla inlägg, men det var en fråga du ställde till din man. Du frågade om han inte var trött på att dricka. Svaret du fick var - nej jag gillar det. Hur mycket hopp finns det då? Hur insiktsfull är man och hur beredd till förändring d.v.s att bli nykter. Du har svaren. Någon föreslog Alanon och det gör jag också. Leta efter lämplig grupp på nätet.

Klokt beslu InteMer. Tror man måste ta det i sin egen takt, och hur man känner själv.
Ingen annan kan bestämma.

Jag har inte bestämt mig för nåt, njuter av tiden i lägenheten av och till så får tiden visa om det blir på heltid sen.

Hej
Sedan 3.4 månader tillbax så har jag träffat en kille .
Fick veta av honom att han har haft det svårt kring alkohol. Han går på aa-möten & fått bra hjälp .
Tyvärr har han trlllat dit 3 gånger under den tid jag vetat & han är så ledsen över att han återigen brutit sit nykterhets löfte som nu sist som redan i fredags gått in på över 90 dagar & nu i fredags bröt han det.
Han känner såklart ångest över det . Han är inte elak på nått sätt tur som är, men han går in i ett skal när han fallit in & tar sig ut igen . Det kan vara så som att vara lite känslokall trots han säger att han vill leva med mig & att han älskar mig & vi har det fint ihop hela tiden även om han är nykter eller onykter .
Men han stötter bort en & tycker att jag förtjänar bättre , ja så är det nog , men jag älskar honom enormt & vill ge mitt stöd i det jag kan..
hans drickande började som värst året 2013 då han skildes från sin dåvarande partner , de har en son tillsammans .
Han är en jättefin kille & bra pappa & han jobbar & kämpar & har en styrka . Han är väldigt rädd att hå in i ett fast förhållande som där vi är flickvän - pojkvän & jag vill ju inget heller än att vi ska det.
Han är rädd att det ska bli en seperation & då återigen så är han rädd hur det skulle bli.
Självklart vet man ju aldrig hur ens förhållande blir osv. Men jag tycker att om man tycker om varandra så mkt som vi gör så kan man ju inte tänka så utan ta varje dag som en bra dag & vara ärliga & visa varandra respekt .
Gör jag fel som inte vill ge upp ?
Är det nått jag kan tänka extra på just med honom & hans alkohol & beteende kring känslor osv?

Jag vet att jag kan hjälpa honom & jag har sagt det men är jag ute & cyklar kanske ?

Med vänlig hälsning, jana

Så bra att få en liten rast från drickandet ändå. Det är väl klassiskt det att godisätandet är samma. Det har jag också hört här hemma.
Ja grillsäsongen och semestern vågar jag knappt tänka på.
Skönt ändå att du har en lägenhet att fly till. Planerar du att helt flytta dit? Att bryta upp?

Tack för frågan! Har varit odrucket hos oss i 9 dagar, sen jag exploderade och vi hade ett större bråk. Slutat har han nog inte, har väl bara inte haft lust och prata om problemet kan vi fortfarande inte. I hans värld är mitt godisätande samma sak som hans drickande, nåt man gör ibland för att koppla av och han påstår på fullaste allvar att det är samma sak. Så ja du förstår positionerna vi har att utgå ifrån. Jag har sagt jag kan sluta med godis och gjorde det för ett tag då jag sa att då slutar vi båda så blir det lika då. Då hittade han bara på nån annan last jag har att skylla på, att han dricker för jag är så jobbig mm.

Jag väljer ändå att försöka må bra och hitta små stunder i mina dagar som gör mig glad, gnetar vidare i min lägenhet och hoppas få den beboelig under våren så man kan spendera mera tid där när sommaren och ”grillsäsongen- oj jag måste nog marinera kycklingen i mörk öl men oj var dom redan slut så vi får ta grillsåsen istället till maten”-säsongen tar vid, för att inte prata om semestern som jag redan har ont i magen för och det är bara mars...

Det är detta jag tycker är så svårt. Jag får ju just sådan kärlek och omtanke av min man, men jag får ju även det andra. Som är oro, brutna löften, gråt, sur man, oförskämd man, ja allt som det blir med alkohol inblandat. Så svårt.

Tack för dina uppmuntrande ord. När man har det lugnare ett tag, så är det som att hoppet tänds. Men var borta i går, och då passar ju mannen på. Men då slipper jag ju se det i alla fall.
Försöker hämta kraft.
Hur går det för dig InteMera?

Skönt med en vilsam helg emellan, passa på att andas och samla lite kraft och energi så vägen framåt om ens för ett tag känns lättare!

Vad enkelt kärlek kan vara när det fungerar! Du har så rätt i att kärlek är alla de där små sakerna och stunderna, inga stora gester, ord och utspel behövs egentligen för att visa sin kärlek. Skönt att du äntligen hittat en plats och tid i ditt liv där du kan leva i nuet, känna hopp och tillförsikt inför framtiden!

Tack för påminnelsen om vad kärlek är, jag ser i det du skriver rätt tydligt att mitt liv just nu är rätt långt ifrån den sort självklara kärlek. Det är så ett förhållande ska vara, inte den oro ältande nervositet ledsamhet planering flykt rädsla och ensamhet som så många av oss medberoende lever med och tror det är kärlek när en enda tio minuters vänlig handling kan räcka för att plågas vidare i dagar månader och år.

Tack Nordäng67 för ännu ett tankeväckande inlägg. En stor kram och solsken på din väg just idag vill jag önska dig!

Bra att du satt ner foten. Du måste se till att du gör saker som du mår bra av. Min erfenhet är att när min man är inne i alkoholens rus finns bara ett mål - att skaffa mer att dricka. En gång ”försvann” jag och när jag kom tillbaka hade han inte ens märkt att jag varit borta. Stor besvikelse! Men jag har lärt mig att vi har inte alltid samma prioriteringar. Så medan du väntar, se till att du själv har roligt.

En puss på kinden utan anledning
Att skrapa bilrutan åt någon man älskar bara för att man vet att hen hatar att frysa
En blick i samförstånd
En promenad under vänskaplig tystnad
Att hålla sin svala hand på en febrig panna
Att få en välbehövlig kram när man är ledsen
Att ge en kram när någon behöver det som mest
Dricka kaffe med sig själv i vårsol
Sträcka ut sin hand när man har bråkat
Att ta en utsträckt hand när man har bråkat
Att säga ”det ordnar sig, vi löser detta tillsammans du och jag” och verkligen mena det
Laga mat till någon man håller av som är hungrig och trött
Att känna doft av kaffe när man vaknar
När man vet att man kan svara ärligt om någon frågar hur man mår
Att hålla vad man lovar
Känna trygghet i ett löfte som någon ger
När man känner sig tillräcklig med någon
Och mycket annat....
Äkta kärlek är dom där små och stora gesterna som inte går att kräva eller köpa för pengar! Dom ges och tags, uppstår och kommer frivilligt utan att man bett om det eller måste bli ombedd! Det ges och tags av kärlek, respekt och omtanke!
Jag blickar lite bakåt och drar slutsatser! Jag blickar framåt och känner mig hoppfull och väldigt bestämd med hur jag vill ha det! Och jag lever här och nu!
Stor kram till alla vänner här på Forumet!

Tack för stödet! Just nu finns det ingen möjlighet att ha kontakt överhuvud taget. Vi har levt isär nu i två månader och den enda kommunikation vi har är via messenger. Just nu har jag lagt locket på från min sida så kanske hon får uppleva saknad. Börjar bli slitit att aldrig få närhet längre så jag börjar fundera på att gå vidare.. för hur länge ska man orka vänta på något positivt ...,

Fy vad svårt Troja. Jag vet ju hur det är. Men vi får hoppas att vi blir starkare och starkare.
Som du skrev till mig, döm dig inte för hårt. Det tröstade mig, när jag inte kunde följa vad jag bestämt mig för.

Ja det där känner jag igen. Att man blir så misstänksam. Om min man ger mig blommor, så tänker jag, jaha ska det drickas i helgen. Man kan inte glädjas för det som är, utan då undrar man vad som ligger bakom. Det är jobbigt det där. Svårt att komma ifrån.

Allt gick bra i helgen. Vi hade roligt och det var skönt att fokusera på något annat än alkoholen.
Får se hur det går i veckan.

Vågar inte längre vara glad så känns det. Med en anhörig med beroende/missbruksproblem, min son i mitt fall, har man så många gånger blivit besviken så rädslan tar över och jag märker att jag vågar inte lita på det som förefaller bra. Rädslan för att bli besviken är för stor och misstänksamheten. Eftersom man inte kan lita på vad en beroendeperson säger får man istället försöka tolka det som sker och det mår jag inte alls bra av. Att bygga upp tillit igen tar nog väldigt lång tid. Märkte idag, men även annars, hur jag tolkar det som sägs och sker och hur det många gånger blir helt fel. Min son sa idag att det varit roligt på jobbet (inget vanligt jobb men sysselsättning i kommunens regi). När han säger det varit bra så blir jag först glad, men sedan tänker jag att det säger han bara för att göra mig glad och slipper därmed en del skuldkänslor för hans plan är egentligen att köpa droger. Så sjukt blir det. Stämmer verkligen att missbruk/beroende är en familjesjukdom.