Senaste kommentarerna i forumet

Du är så modig Utbränd. Jag har läst din berättelse och tycker att du varit så modig som nu bestämt dig. Förstår att du mår dåligt just nu, men du kommer säkert må bättre och bättre. När jag läser om ditt liv slås jag av vad din man hela tiden vänder allt mot dig. Att du gör fel, att det är ditt fel o.s.v. Det är ju så en alkoholist gör. Vänder skulden, så att han ska känna mindre skuld.
Hoppas du fortsätter skriva men att du även kan berätta för någon i ditt liv, som du har förtroende för . Det gjorde jag, och det lättade otroligt. Du har ju ingen skuld i det som sker, det har ju han som dricker.
Stryrkekramar till dig

Skriver av mig

Oj oj kom hem och vi sågs, har inte träffat han på nästan två veckor. Det va känsligt, men skönt att prata...
Dock förstörde jag för mig själv, min läkning, fick ett bakslag och vi hamnade hemma hos mig... jag känner mig lugn, men ändå avstängd. Som att fått en dos av dåligt som känns bra för stunden.

Hade vart bättre vi sågs och gick på varsitt håll sen.. . Lätt hänt det vart som det vart.

Vart står jag nu? Ett eller några fler steg tillbaka!!! Får göra mera försök till framgång att må bättre

Det här är en av mina livlinor just nu, så jag är också oerhört tacksam för alla berättelser och allt stöd här.

En stor kram till dig också!

Jag är så oerhört tacksam för att jag fann min väg hit till det här forumet. Jag har ingen kontakt med sjukvården, i det längsta trodde jag att vi skulle klara det som par , att om jag bara jobbade mer på vårt förhållande så att det skulle bli mindre jobbigt för honom så skulle han inte behöva dricka. Ni ska veta att alla era berättelser som ni delar med er och det stöd som finns här är var så viktigt för mig hela förra veckan och helgen. Jag läser återigen alla era stödjande kommentarer när jag saknar honom och när det känns bara skit känslomässigt, när funderingar kring förhastade beslut kommer smygande. För det är som ni säger, på något sätt är det en avgiftning för mig med....

Mitt sjuka förhållande har pågått i ett år och jag har inte kunnat bryta mig ut- jag har hotat med att det är över men sen försökt igen. Precis som många av er har berättat så förändras ens verklighetsbild med tiden för den personen man blir förälskad i, älskar finns stundtals och man lever för den tiden. Först så börjar man ljuga för sig själv med att det är normalt med whiskey varje kväll bara för att slippa tjafs. Sen börjar man ljuga för omgivningen om olika jobb uppdrag bara för man vill helst inte närvara tillsammans på fester, det blir enklare så....man behöver inte räkna glasen, känna oro över elakheter som han kommer häva ur sig (han är ju inte elak enligt honom, han är bara så smart och han vet mer än någon annan)...det är bara att torka upp spyorna på morgonen. Man städar undan alla problem och man hoppas att man får några smulor uppskattning tillbaks, ett tack är ok okså....och en dag vaknar man av att man inte klarar av mer lögner, utmattad och utbränd- ingen energi kvar längre för att ta hand om honom eller någon annan, självbevarelse driften blir det enda motivet, för annars går man under. Det sisnämda hände under helgen.

Jag har blockat honom från all sociala nätverk, mobilnummer. Jag försöker ta dag för dag... idag på jobbet försökte jag hålla mig så upptagen det bara gick bara för att inte springa in på toaletten och gråta. Ingen på jobbet har vetat om min situation för att jag skäms. Jag gick tillbaka till min fitness klass efter jobbet.. som jag slutade gå på för att slippa känna. Lägenheten känns tom...läser era kommentarer igen innan jag går och lägger mig

Stor Kram på er all där ute som har det tufft just nu.

Bra att du står på dig. Det är så svårt. Jag vet. Kram

Du lever med en man och era 4 barn. Alkoholen har kommit in på ett sätt som går ut över dig, barnen och er relation på flera sätt. Du har fått nog och har hittat forumet här som ett steg på vägen att ta emot hjälp. Bra gjort.

Du är rädd att förlora barnen om du söker hjälp samtidigt är detta inte hållbart, du känner ett hat mot honom när du ser hur hans alkoholbeteende går ut över er. När han är nykter är det annat men det fråntar inte att detta händer. Fysiska bråk, elaka ord framför barnen och dina negativa känslor som bubblar. Det låter som det verkligen dränerar din energi.

Bra att du berättar, det finns stöd och hjälp att få. När det kommer till att förlora barnen är det något väldigt ovanligt och inget som sker i första taget. Socialen är en hjälpande instans och söker du stöd på annat håll är det samma sak där. Skulle du ta beslut att söka stöd inom beroendevård eller kommunen går det att ringa anonymt och höra vad de kan hjälpa er med i denna situation.

Om du vill, starta gärna en egen tråd här på forumet (längst upp till höger) på så vis kan flera följa och stötta dig i din situation här. Ut över detta forum finns också en telefonlinje att ringa om du skulle vilja prata med någon anonymt, Alkohollinjen 020-84 44 48.

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här.

Varmt välkommen!

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Välkommen hit. Vad fint att du söker råd och stöd kring hur du kan göra för att försöka påverka kvinnan du levt med i flera år. Du håller på att gå i bitar av saknad då ni efter konflikter flyttat isär.

Du har märkt att alkoholen är en stor del till att det inte fungerar mellan er samtidigt som det finns så mycket ut över det med goda potential, det gör att du fortsätter försöka. Det låter som du försökt prata med henne om det men inte riktigt hittat ett sätt där du når hela vägen fram.

Utifrån det du beskriver låter det som det är alkoholen precis som du skriver som spökar, sen är frågan om hon vill göra en förändring som det är just nu. Oftast vill de flesta det men kanske saknar verktyg eller motivation just nu. Att du är tydlig med hur du önskar ni dricker om ni ses är ett sätt, att du pratat med henne om detta och att du nu skriver här är saker du gör som brukar kunna vara hjälpsamma på sikt, jättebra.

En idé är om du startar en egen tråd här, klicka då uppe i höger på "starta tråd" så kan du få flera att läsa och följa dig här på forumet. Om du vill kan du ringa till en nationella stöd telefon Alkohollinjen 020-84 44 48. Det är en linje för både anhöriga och den som själv vill förändra sina alkoholvanor.

Fortsätt såklart gärna läsa och skriva här.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

att släppa kontrollen!
Själv är jag inte där än - men kommer förhoppningsvis dit så småningom.

Härligt att det har blivit bra för dig, starkt jobbat!

Jag tog till slut bort min man som facebookvän, för att jag inte stod ut med att se om han var online eller inte. Om han hade stuckit iväg och sen inte varit online på t ex tolv timmar blev jag ju skräckslagen. Det var en sån befrielse att inte kunna ha den kollen. Han blev såklart jättearg och tyckte att problemet låg hos mig, men jag gav mig inte på den punkten. Förutom det blev inget bättre, ett år senare skilde vi oss. (Men nu har jag varit skild 3,5 år och livet är så mycket bättre än jag ens kunde föreställa mig. Och han slutade inte supa, vilken tur att jag gav upp och satsade på MIG.)

att få lite bekräftelse - för jag vacklar mellan att tycka att han är patetisk och att känna mig som ett okänsligt svin som inte kastar mig dit för att se om han lever fortfarande. Tack och lov är min övertygelse om att det här är vägen för mig så stark att jag kan stå emot. Sen ser jag ju att han är online emellanåt, så då lever han i alla fall...
Sen tänker jag att jag varken vill eller kan ta ansvar för att han ska känna mening i sitt liv, det tror jag bara kan komma inifrån.
Jag messade i morse och bad att han ska höra av sig och då frågade han om jag hade ändrat mig - annars hade vi INGENTING att prata om.
Jag svarade att jag inte hade ändrat mig men att vi har en hel del att prata om även om vi inte ser någon framtid tillsammans. Jag föreslog att vi skulle ta de närmaste två veckorna isär och bo i stugan, eller i lägenheten och växla efter en vecka för att sen träffa parterapeuten för att diskutera hur vi ska gå vidare. Det har jag inte fått något svar på. Kram!

Du börjar ju skala ned det till sanningen.
Du har en man som inte vill släppa alkoholen och du har en kvinna (du) som inte vill släppa relationen.
Så är nog det klassiska upplägget när man är anhörig och kanske också medberoende.

Du skulle vilja ta en stor täljkniv och skala bort alkoholen ur din man,men det låter han dig inte göra.
Så du har två val.
Acceptera läget och stanna
Eller gå.

Visst önskar man att det fanns ett mellanläge och där fastnar vi ofta i resan mot frigörelse eller acceptans.
När partnern på sitt håll kämpar för att dricka mindre eller sluta men lyckas bara delvis.
Och så då vi anhöriga som håller alla tummar och tår att de ska lyckas.
För då minsann då kommer alla paradis i världen att öppna sig och alla problem är lösta...

Vi blir så fokuserade på lösningen att vi glömmer att leva vårt eget liv.
Men du är på väg till någon sorts skiljelinje.
Att man fortsätter tycka det är jobbigt och inte är beredd att ge upp relationen betyder ju inte att man behöver tystna.
Dvs lägga ned sin egen vilja och sin egen målbild.

Men kanske släppa den en smula eftersom de inte är realistisk.
istället skapa ett här och nu som är sant och utgå från det.
Sen ta steg åt det håll man klarar och vill.

Jag 62 har levt tillsammans med en underbar kvinna 55 i drygt 4 år. Vi har massa gemensamma intressen drömmar och planerat resten av livet tillsammans . Tills nu... hon dricker och blir elak en flaska att dela på går bra men inte mer. Det hela har eskalerat sedan hösten och jag har haft massa elände på jobbet så jag har väl inte varit 100. Vi kom överens om max en flaska per kväll och max två kvällar i veckan . Nu efter nyår köptes det in två literflaskor utan min vetskap. Jag drack två glas hon resten och resultat bråk igen och jag lämnade henne på morgonen med vår nyinköpta valp i tron att hon skulle fatta vad hon går miste om. Men resultatet blev ”jag vill bo själv”
Nu håller jag på efter drygt två månader att gå i bitar av saknad vi har sparsam kontakt via fb och det är jag som initierar . Hjälp mig att förstå hur jag ska kunna komma nära igen för att om möjligt få henne att ra tag i sina problem som jag tror utlöser allt!

Big dog

försök att låtsas som det regnar, vägra ge dig in i ”drama-dansen” och framförallt stå på dig i ditt beslut! Mitt ex kunde i telefon säga att han inte ville leva utan mig, slänga på och sen strunta i att svara! Allt för att man skulle skrämmas att acceptera! Blev panikslagen i början och trodde jag hade tagit livet av honom. Kände skuld och rädsla och vågade inte stå på mig! Stå på dig, tycker du är stark! Kram

Du har gjort allting rätt, du har varit superstark och du är din egen hjälte. Du gav det här ett år, va? Vissa ger det ett helt liv, och det blir aldrig bättre. Det kommer att vara jobbigt nu ett tag, men sen kommer det att bli så himla mycket bättre. I sommar kommer du att vara glad igen! Ibland kommer du att längta efter närheten, men det där med att ha panik på vägen hem för att man inte vet vad som möter en, det behöver du aldrig mer känna.

Jag ger dig mitt bästa boktips: "Allt är bara bra, tack" av Moa Herngren. Finns på bibliotek (man får inte länka till bokhandlarsajter). Hon beskriver bland annat hur det är att ha en alkis med sig till förlossningen. Det blir...inte så bra. Heja dig som inte försatte dig i den situationen!

Stor, stor kram. Du är bäst!

värd så mycket mer än en alkis som manipulerar dig !
Ditt liv, ditt mående, du måste tänka enbart på dig själv !! Han kommer aldrig att ändra sig så länge du kastar ut mjuka kuddar framför hon som han landar på. Det är så bekvämt med nån som slantar upp och tvättar :-(

Ta steget, bryt helt med honom, blockera telefonnummer, mail, messenger...allt.

Styrkekram till dig !!

i en kris själv och har kanske inte så mycket att ge förutom en stor KRAM och ett bra gjort för att du stod på dig!!!

Vilket mod du har som kunde och orkade säga och göra allt det du gjorde. Du måste vara helt slut nu. Har du haft någon kontakt med sjukvården eller beroendemottagningen? Du skulle behöva någon som hjälper dig att sortera. Om du har möjlighet, så ”försvinn” någonstans ett pat dagar för att ladda om batterierna. Sköt om dig och ta vara på dig. Det är DITT liv och du bestämmer över hur du vill ha det. Gör något kul idag, söndag.

Usch jag mår så illa och har sådan ångest. Jag kan inte sluta skaka och gråta. Jag måste bara skriva för det finns ingen jag kan ringa och prata med. Han kom över till min lägenhet och låtsades som om ingenting hänt. Han var kvar in 4 h ...han drack en öl och en flaska vin oh tittade på tv och klagade på sin trötthet och huvudvärk. Han beställde en pizza. Jag bad honom sluta dricka därför att jag inte klarar av att han är otrevlig. Han fräste åt mig att sluta dricka kaffee för att det är samma sak....

Sen började han analysera min personlighet och började ta upp saker om att jag är en sådan olycklig person. Han sa att han vid flera tillfällen i vårt förhållande var rädd för att jag skulle bli våldsam. Han vet att jag var så ledsen när jag kom hem till en full och otrevlig karl och att jag slängde saker omkring mig bland annat hans cigarett paket, och en gång tog jag den halvfulla ölburken och jag bröt den i min hand för att han vägrade höra på mig. Jag skämdes så mycket för det efteråt. Nu tog han upp det igen...

Sen blev det värre, han började ta upp frågan om barn och jag var lugn hela den här diskussionen (även om det kändes som att jag vill ut ur min kropp och kunde knappt hålla tårarna). Han undrade när jag hade tänkt ha barn, det var något som var enormt viktigt för honom. Jag sa till honom att ett barn förtjänar föräldrar som är 100 % där och som kan försörja barnet. Det här året med honom, har jag fått fixa hans ekonomi. Jag har fått be honom att skjutsa mig till affären för att jag skulle kunna handla mat för oss båda och slippa släppa hem kassarna. För det mesta sover han ruset av sig. Om jag skulle bli gravid så skulle jag inte våga räkna med att han skulle ens klara av att skjutsa mig till förlossningen (ja jag sa det rakt ut). Han reste sig upp och blev arg, tog sitt pik och pack och började skrika elakheter. Sen sa han att han skulle komma på måndag för att hämta resten, jag svarade nej för att idag upphör jag att existera för dig. Han blev ännu argare...jag fick mina nycklar tillbaks och han krävde pengar för pizzan...på vägen ut skrek han att jag kunde ha talat om för honom att jag träffat någon annan , istället för att låta honom gå igenom så mycket skit för min skull...

jag har aldrig gått bakom ryggen på honom, faktum är att jag slutat träffa alla mina vänninor och även manliga kompisar för att han inte gillade dem, vad gör jag nu, jag klarar inte av att sova just nu...han har ringt mig men jag vill inte svara

Nu har mannen messat från landet. Först ett fint meddelande om att han såg att han har saker att lösa och att han ska söka hjälp för det.
Sen några timmar senare messar han igen och frågar om jag har funderat på bygget. När jag säger att jag vill vänta tills jag ser en förändring så tar det hus i helsike och han säger att allt är meningslöst, att han inte orkar mer och att det enda val han har är att avsluta allt. På en direkt fråga från mig så skriver han att han inte vill leva längre om han inte får göra bygget. Jag försöker ringa honom, men han svarar inte. Jag messar att han ska ringa mig, men han svarar att han tycker inte att det är någon idé eftersom jag inte kan stötta honom.
Nu håller vi på och messar fram och tillbaka och det här känns verkligen inte bra. Jag är egentligen inte så orolig för honom, men däremot förbannad för att han kör med utpressning.

Håller med!
Jaa verkligen!! Så är det!! Jag blir oxå ledsen över att den vuxna människa man pratar med plötsligt mest tycker synd om sig själv!! Det gör ont i mig när man inte når fram. Jag är van att prata om allt med min man men detta går ju absolut inte...

Idag försökte jag ta upp det men han blir bara arg. Säger att han vet att han dricker för mycket men att han inte vill sluta... Svaret jag får är "flytta då". Förmodligen eftersom han vet att jag inte vill det. Jag vill fortsätta leva med min man. Problemet jag ser är att han ju egentligen aldrig blir sådär "full" eftersom han dricker 3,5 % öl. Utan han är ju bara påverkad och lite annorlunda.. Tveksamt om nån annan utomstående skulle märka det på honom...? Då är det skitsvårt att ta på det. Men jag HATAR verkligen de där Burkarna... I början av vårt förhållande drack han sprit på helgerna och flippade ur totalt. Då var det lättare att sätta ner foten... Men nu är det ju inte så längre. Tex blir han ju aldrig speciellt full när vi är iväg tillsammans på fest, men det finns där... Varje dag, hela helgerna, året om... Vet att jag är medberoende på så vis att man hjälper till att "mörka" det för släkt och vänner... Vet inte hur många gånger han "jobbat" på kvällarna under alla år när det varit aktiviteter för barnen....

Skriver av mig

Jag har kunnat skingra mig från mobilen lite, igår satte jag han på ljudlös, han va inte prion utan han sattes i känsla till alla andra vilket va nåt nytt.

Jag börjar misstänka att det är inte är riktigt att jag älskar han på ett sunt sätt längre, utan har med att jag inte kan släppa kontrollen jag haft som medberoende, visst har jag känslor men inte på ett sunt sätt. Hur kan man älska nån som gör en illa ?! Det går inte ihop

Tack InteMera jag jobbar på det, fast det är ensamt ?. Det har iallafall börjat bra. ??.

Du kommer klara det fint!
Du är en stark, vettig mänska som blivit intrasslad i en alkoholists/riskbrukares manipulation, han utnyttjar din empati för att få vad han vill (husrum när det passade honom, pengar när han behöver, nån som tvättar så han får sova istället...) och det du beskriver låter inte som kärlek. Det kommer ingenting gott på sikt ur det beteende han redan nu uppvisar om du väljer att fortsätta förhållandet och kanske skaffa barn. Han kommer fortfarande festa och ligga där och sova och du skulle då utöver dig själv ha barn att ta hand om, ensam fastän ni är två. Knappast den trygghet och det familjeliv du önskar med tanke på din bakgrund!

Försök fundera vad det är du vill ha tillbaka nu när han flyttat, kanske är det inte honom som person utan mer tvåsamheten, att inte vara ensam? Men det finns nog annorlunda män därute, såna som på riktigt vill ha ett parförhållande där man ör jömlik och lyhörd, inte där man blir nertryckt och utnyttjad.

Stå på dig, du vet innerst inne vad som är rätt för dig och det gör de praktiska sakerna lättare!

Herregud, exakt så är det Nordäng67.

"”Strutssyndrom extreme” gör en helt utmattad, tömd på energi! Det känns som att prata med en tre-åring som ställer varför-frågor! Varför är du så arg? Varför är du jämt sur? Varför älskar du mig inte som jag är? Varför vill du förändra mig? Varför kan inte jag få dricka, alla andra får ju? "