Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas du också har en lugn helg fylld med sånt du gillar! Kram tillbaka☀️

Tack jag behöver verkligen styrkekramen. Jag känner mig så svag just nu.

Jag kan inte byta lås eftersom han har både nycklar till fastigheten och min etta. Det kommer bli en dyr affär för mig så jag måste bita ihop.
Jag ringde honom nyss och bad om hans address, jag sa lugnt att om han inte hämtar sina saker kommer jag över med taxi , och det jag inte kan bära slänger jag.

han blev arg....och kommer hit om ett par timmar. Jag har sådan ångest.

Tack för att du svarade. Det är sååå fruktansvärt svårt. Jag bryr mig jättemycket om honom men jag brister inombords. Varje gång vi försöker prata vänder han på allt till att det är mitt fel och får mig att framstå som kontrollerande och att jag är sjuk och över reagerar. Al hans brister är små jämfört med mina och jag är den som inte har empati förmåga. jag har ont i magen av att jag vet att han kommer över inom par timmar för att hämta sina saker.

Kul att du gjort något som lyfter dig. Hoppas din helg blir lika bra. Kram

Tack för att du delar med dig av din historia. Den liknar många av våra historier. Min uppfattning är att det är inte ovanligt att vår syn om alkoholförbrukningen inte stämmer överens med den som dricker. Men det är ingen ursäkt utan det du upplever är din historia och du måste tänka på vad du mår bäst av. Visst är det svårt att se den vi älskar förstör så mycket både för sig själv och för sin omgivning. Hade det inte varit så, hade vi inte varit medberoende. Jag har fått rådet, och jobbar för att följa det, att lägga alkoholens verkningar i alkoholistens knä. Använder han sina pengar för att köpa alkohol, måste han ju ta konsekvenserna av detta ( inga pengar till mat, kläder etc).
Stå på dig, du tänker rätt. Lycka till!

och fundera på vilket råd du skulle ge någon annan som skrev det här.

Mitt råd är att klippa helt och blocka hans telefonsamtal. Du kan ju byta lås utan att behöva blanda in honom och skicka passet som ett rekommenderat brev.
INGEN är värd att bli behandlad så som han behandlar dig, du förtjänar så mycket bättre!

Styrkekramar Spinoza

Jag har just brutit upp från ett förhållande. Rationellt sett så var det nog ett klokt beslut men det känns så jobbigt och jag behöver någon som säger mig att jag har gjort rätt som avslutade det.

Jag är 37 år och han är 36år. Vi har varit bekanta i 5år men för ett år sen tog vi beslutet att ingå ett förhållande eftersom vi var attraherade av varandra och vi är båda i en fas av livet där vi känner att vi vill ha ett stabilt liv/förhållande. Det har var ett år av ..ja..allt.

Jag har jobbat hårt för min karriär och jag har ett jobb som kräver mycket. Samtidigt vill jag ett stabilt förhållande och familj om det känns rätt. Min partner visste från början om detta. Han erkände att han är en person som inte bryr sig mycket om sin karriär MEN att han gillar att festa och njuter av en god whiskey och vill stadga sig. Men jag fattade nog inte hela bilden och nu känns det som att jag ska gå sönder.

Hans liv är jobb måndag till fredag 9-5, efter 5 tar han sig ett glass whiskey för att koppla av (alternativt vodka eller flaska vin). På fredagar var det fest där han kom hem 3-4på morgonen, däckad, spyor över hela toaletten, och sen sov han av sig ruset till på söndag eftermiddag när det är dags att förbereda sig för veckan. Vi började bråka väldigt tidigt om detta eftersom min far var alkoholist och jag var psykiskt misshandlad som barn av honom. Min partners beteende triggade hemska fysiska minnen även om Han var ...glad full. Och ja vi gjorde slut efter 4 mån då jag inte kunde tänka mig att ha barn inom en sådan relation.

1 månad senare ringde killen upp mig desperat. Han berättade för mig att han att de fina märkes käderna och flotta klubb livet var bara teater. Han har försatt sig i skulder, och han kommer bli utkastad från lägenheten. Dessa skulder enligt honom kommer från studielån och sjukhus kostnader efter en stroke. Han hade endast 100 kr för mat för 3 veckor tills hans månads lön på 70 000 kommer. Ja 70 000 jag skojjar inte...min är hälften av det. Naturligtvis var inget av detta var hans fel etc. Han bad mig att hjälpa honom i en månad så att han kunde åtminstonde betala av en del av lånet. Han flyttade in i min etta, med muntligt kontrakt om att han skulle betala för värme el och mat tills han hittar eget. För min del, var det skönt att slippa vara ensam och jag frågade honom om alkoholen men han sa att han inte hade ett problem, att jag är för pryd och traumatiserad av min far. Att de flesta män dricker mycket mer än vad han gör....jag vet inte om detta är sant...

En månad blev 4 månader tillsammans. Hans story för arbetskompisar och familj var att han flyttat ihop med sin tjej. Vi var sambos och jag sa ingenting. Varannan helg var han däckad. För det mesta festade han själv hemma men ibland gick han ut- 1000-5000kr notan. Han drack dagligen och det var mitt fel för han var så uttråkad med att sitta hemma i min lägenhet och vänta på att jag skulle komma hem så vi kunde laga middag och ha sex. Jag var så tråkig under helger för jag ville veckohandla mat, och tvätta kläder...vilket han inte ville så han gav mig sina smutskläder och bad mig lämna honom till att sova ruset av sig ( det var naturlightvis inte för att han var påverkad utan att han jobbar så hårt dagligen och måste pendla till min lägenhet, mitt fel igen). Vi hade perioder av bra förhållande..men bråkade varje vecka.

Jag har mått så dåligt och jag har själv reagerat osunt. Att komma hem till en påverkad man var min mardröm ...han skulle berätta för mig hur smart han var, och hur hans hjärna är snabbar på att processa än någon annans...han talade om för mig att jag är en olycklig människa som inte har förmågan att bli lycklig, att jag är 37 år och barnlös och kommer förbli det eftersom jag jobbar så mycket. När vi bråkade sa jag själv elaka saker som att han inte beteer sig som en man och saknar ryggrad, och bara lämnar sin skit åt mig att fixa. Jag kastade saker runt omkring mig för jag blev så arg av att ingenting var hans fel eller hans ansvar. Jag är inte stolt över mina utbrott och jag skämdes över det nästa dag. Jag bad honom flytta ut men han vägrade, sen blev han snällare och vi fortsatte till det en kväll bara var nog för mig.

Han har nu ett andra hands kontrakt på ett rum in en lägenhet. Idiotskt nog hade jag fortfarande känslor för denna man. Han kom hem till mig på helgerna när han var nykter och tog sin smutstvätt med sig.

Två månader efter detta, har jag nu gjort slut på riktigt. Jag har bett honom komma och hämta sitt pass och ge mig mina hem nycklar tillbaks. Jag har sagt åt honom att han är alkoholist och behöver hjälp. Han påstår att han inga problem har, att det är mig det är fel på....att han kan få vilken kvinna som helst, vackrare och bättre än mig som tjänar mer....jag gråter för jag mår så illa av detta.

Han har flertals gånger skickat sms "du är inte den enda som är sårad av detta, och kan du swisha 100kr så jag har för mat den här helgen"

Förlåt för den här långa storyn. Jag behövde skriva av mig- jag har inte berättat det för någon, min familj bor långt borta och jag skäms att berätta. En stor del av mig vill ha ett förhållande, är trött på att vara ensam , vill tillbaks till detta sjuka för att känna tillhörighet men jag är så himla utbränd. Jag behöver vara stark och stå på mig den här helgen. Det är måste bli sista gången. Jag planerar att ta en taxi till hans bostad och kräva mina nycklar tillbaks.

Idag har jag gjort nåt för och med bara mig själv! Och det kändes underbart!
Ska nog fortsätta jobba på mig själv, har nånstans bestämt mig för att frikoppla mig från hans drickande och hur det får mig att må, och börja sätta energin på att göra saker jag gillar och som stärker mig.

Det är lite tufft, men jag känner mig ändå så säker på att jag gör rätt. Frågan är bara hur det bli nu - kommer han att "ge sig" och gå och sura och hur ska jag i så fall förhålla mig till det? Eller kan det här vara en start på att han tar tag i det som ligger i grunden till hans alkoholmissbruk? Ja, hoppas kan man ju alltid men frågan är om jag själv har passerat någon slags gräns...
Tack för att ni finns, det är så fantastiskt att få stöd och förståelse från helt okända människor som engagerar sig. Kram på er alla!

Hej.....Jag är en kvinna på snart 40 år...4 barn och en sambo som är alkoholist....Jag orkar inte mer....Jag är helt slut hans drickande tar död på mig. Han är en bra människa som nykter men med alkohol är han hemsk....det lilla minsta problemet blir gigantiskt, vi har haft fysiska bråk ....det är alltid hårda ord som kommer ur hans mun. Förra helgen var jag och min äldsta son idioter och nollor, detta sitter våra 3 gemensamma barn och hör vid middags bordet. Mitt hat växer sig så pass större att det även går över till när han är nykter.
Dagen efter är allt ångest laddat och han gör ALLT för mig dagen efter ...men det är inte värt det. Nu sitter han ute i sitt "rum" och dricker som en fjortis.....VARJE fredag är det så här. Märk väl förra lördagen efter hans fredags öl, kom vi överäns om att om han skärper sig med sitt drickande och jag tar tag i mitt körkort så har vi något att triggas av.....fredagen efter( idag) gör han samma sak ändå . Jag vill verkligen ge upp men jag är rädd att förlora mina barn LIVRÄDD . Hjälp mig vad ska jag göra ???!!!

Känner mycket igen mig! Starkt och bra gjort. Det är en sak att veta vad som är rätt. En helt annan att sedan följa det. Kram!

Gjorde ett försök att tala med äldsta idag, inget vidare gehör, den yngre har jag ändock en ok dialog med kring detta.
Skall försöka fånga den äldre igen, annars blir det väl SOC, även om det ännu oroar mig som koncept

Härligt att du orkade stå fast vid ditt beslut. Jag tycker det är klokt att vänta med större projekt. Ladda nu batterierna och ägna helgen till dig och det du tycker är kul. Lycka till. ?

Svårt befinna sig i det mellanlandet du beskriver. Jag ser det som att du lever med två personer, jaget och missbrukaren. Kan varmt rekommendera denna bok av Craig Nakken. Att förstå vad man upplever känns skönt och det blir lättare att fatta beslut. För personen med missbruksproblem handlar det ju inte om förnuftet. De flesta vet ju att man dricker för mycket. Det är ju känslorna som styr och som man inte kan hantera på ett konstruktivt sätt utan man har valt att fly. Sedan skapar ju drickandet i sig ett beroende, speciellt om man dricker dagligen, men jag rekomenderar boken och sedan finns det ju även hjälp du som anhörig kan få på detta forum, troligen genom socialförvaltningen. Alanon finns på flera ställen och har möten varje vecka. Leta på nätet. Hoppas du hittar ut ur ditt mellanland för det stjäl mycket energi.

Nu har jag varit hos terapeuten och det var skönt att få lite hjälp att sortera i tankarna.
En sak som jag kom fram till var hur mycket energi jag lägger på att göra min man mindre olycklig utan att lyckas särskilt bra. Så det ska jag sluta med!
Nu har jag sagt ifrån att jag inte vill börja på byggprojektet i år eftersom jag känner mig så osäker på hur det kommer att bli för oss.
Han blev helt förtvivlad och jag fick kämpa en del för att inte ge efter (igen). Men mitt beslut står fast och nu får vi se hur han kan hantera det. Vi tar en helg isär igen för att fundera och jag känner mig konstigt nog glad och lite lättad trots att vi är mitt inne i en kris.

När det pingar till.
Man kan läsa samma rader hundra gånger och tänka ..hmmm. kanske finns en sanning där.
Och till sist tar man ända in i ryggmärgen in saker som gäller för en själv.
Förnekeslerna och de egna lögnera för vad man befinner sig i faller.

Och då kan man se,åtminstone för en stund och kanske orka dra upp nya strategeier.
Så ja,för mig är det ett sjukdomstillstånd eller åtminstone känslotillstånd som man kliver in och ur.

Jag känner, och gör likadant, InteMera. Försöker planera min dag, trots att det tar emot. Vi är ju ett par och jag vill ju att vi gör saker tillsammans. Detta gör att jag släpper mina planer när han är nykter. Snacka om anpassning. Det är en lång process att inse att, för att jag ska må bra, måste tänka på mig och planera utifrån vad jag vill göra. Det är viktigt att vi stöttat varandra på detta forum, åtminstone är det den feedback vi behöver så väl.

Tack InteMera. Jag har sovit gott ändå.

Hoppas du kan sova Skrållan! Kom ihåg att inget blir bättre av att du oroar dig, dig själv vet du var du har och honom kan du ändå inte påverka just nu. Låt det vara som det är, om så bara för just nu. Sov gott!

Svårt med förändring om din man förnekar att han har problem. Du kan nog utgå från att han vet, men både lögner och förnekelse är ju en del av missbruket/beroendet. Lita på dina upplevelser och rådet jag kan ge är att vara ärlig med vad du ser och upplever, berätta om din oro, kanske sorg du känner. Tala inte om vad han ska göra det väcker ofta motstånd och det blir en kamp om vem som har rätt. Det finns program för anhöriga till beroende och socilförvaltningen brukar kunna upplysa om det. Även Alanon kan du kontakta, leta på nätet. Därifrån kan du få stöd av personer som lever under liknande omständigheter.

Som vanligt har du rätt. Jag borde fokusera mera på att göra som jag själv vill och planera helt utan inverkan av hans görande. Jag tänker att om jag planerar mitt kommande och gående helt utan hans påverkan så är vi liksom inte längre ett par. För par tar hänsyn till vad den andra vill och planerar liksom tillsammans. Och då slår det mig att det bara är jag som ser det så. Han tar inte hänsyn till mig, han gör som han vill, medan jag anpassar mitt liv efter hans. Så vi är oavsett inget par enligt min syn då det skulle kräva att båda agerar likadant. Så ja jag är duktigt medberoende, fixar och parerar ifall han är full och när han är normal gör jag då också som han vill och finns där.

Ping, där trillade polletten ner. Jag dansar helt efter hans pipa och han verkar vara nöjd med sitt liv i och med det. De gånger jag inte gjort det väntade blir han arg och sur, mönstret bryts och han kanske då till och med känner en oro jag på riktigt ska lämna honom.

Ja god vänner, dethär med medberoende börjar jag tror också är en sjukdom...

Varm kram Nordäng67?
Starkt jobbat och jätte bra att sätta fokus i vad den andre kan begära, jag är den som har a problem... men inser ju verkligen vilken hjälp ni som vill hjälpa OSS behöver❤️
Fint skrivet av dig ❤️

Vi åker bort i helgen. Mannen kommer inte kunna dricka något. Men då dricks det i kväll istället. Så trött jag blir. Så trött på hur han blir, hur han går, hur han pratar när han är full.
Hoppas jag får sova i natt. Stänger av mina känslor och får svårt att sova när han dricker. Känner oro.

Fy vad jobbigt. Förstår din känsla, när man hoppas, och sedan rasar allt igen. Å vad man känner igen sig.
Man skulle bara vilja ruska om dom och säga, vad håller du på med. Men man inser ju att man inte kan göra något alls. Fy.
Hoppas du hittar styrkan igen.

Håller med ovanstående, både att det inte är okej att bo med en mamma som dricker och att det skulle vara bra för barnen att delta i något program för barn till missbrukande föräldrar. Nyttigt för deras självkänsla. Socialen kan nog också ge förslag på detta. Förstår att du är rädd för att din äldsta dotter ska må sämre, men det är ju jätteviktigt att prata med henne och uttrycka vad du ser och den oro du känner. Vad som är bäst eller rätt och fel vet man ju inte förrän i efterhand, men vi har ju ofta en tendens att föreställa oss det värsta. Tycker du har sunda tankar och i dina barns situation är du säkert jätteviktig för dom.