Senaste kommentarerna i forumet

Det är ett tag sedan jag skrev. Under denna tid har vi båda haft kontakt med beroendemottagningen. Jag har fått mycket hjälp i form av stöd och tips hur jag kan agera och tänka. Min man har fått enskilda samtal och har även anmält sig till en beroendegrupp. Den har inte börjat än. Han har varit nykter i en vecka, men igår var det dags igen och det har fortsatt idag. Jag rasar, trots att jag försöker hålla mig uppe. Jag vill gärna tänka positivt och att satsa på mitt mående. Just nu känns det svårt och jag bävar inför helgen. Min bävan är att han hoppar av gruppen och det goda arbete han påbörjat - och jag kan inte göra ett dugg åt det. Snacka om oro.

Ditt första inlägg här på forumet väcker både viss oro men också hopp. Du finns där som en trygg punkt för dina barn och vill deras allra bästa. Du letar efter vägar att få dem att må bättre i en situation där deras mor dricker alkohol i ohälsosamma mängder sedan flera år tillbaka, där du har fått åka dit och hämta din yngsta när hon varit för rädd för att stanna kvar. Samtidigt har din äldsta dotter mått psykiskt dåligt, till och med så pass att hon gjort ett självmordsförsök. Tufft för er alla. Även där finns alkohol med i bilden och du tänker att alkoholtillgången kanske är en av bitarna i att hon väljer att bo enbart hos modern.

Du har redan fått lite kloka tankar från Ullabulla här ovan. Jag fick också några idéer och funderingar när jag läste ditt inlägg, kanske finns det något som kan bli till hjälp.

Först och främst funderar jag över om/hur du har pratat med dina barn om vad du ser. Har du kunnat berätta om att du är orolig för deras mor och hur det påverkar dem? Kanske t.o.m. frågat dem hur de själva ser på situationen? Om inte kan det vara något att testa. Och i äldsta dotterns fall - har du kunnat uttrycka din oro för HENNES mående och alkoholvanor? Ett avväpnande sätt att ta upp en sådan sak kan vara i form av "jag-budskap", dvs att formulera utifrån vad du ser och upplever och sen utan att döma fråga hur hon själv tänker. T.ex. "jag så glad att du mår lite bättre nu, men är samtidigt orolig för dig eftersom jag vet att alkohol kan göra det svårare att komma tillrätta med nedstämdhet, i vissa fall kan det t.o.m. förvärra en depression... Hur tänker du om det här?" Att försöka, utan att vara för styrande, få henne själv att komma på att det kanske vore bra att ta emot hjälp/stöd från vården (om hon inte redan har det) kan vara något att testa. Jag tänker mig att även om hon mår dåligt med oro och nedstämdhet, så finns en möjlighet att hon ändå kommer att reagera positivt på att det finns en trygg, nykter förälder som ser hennes situation och säger "det här är inte okej, du är värd bättre".

Om dina barn skulle vilja söka stöd som anhöriga till en person med alkoholproblem så finns t.ex. organisationen Maskrosbarn som tillhandahåller olika former av stöd, både live och över nätet. Se gärna https://www.maskrosbarn.org/

När det gäller anmälan till soc, så är ju en möjlighet, som Ullabulla skrev om, att börja med att ringa och rådgöra med dem anonymt, berätta om din oro för de eventuella negativa konsekvenserna och höra vad de skulle kunna hjälpa till med.

Välkommen hit återigen och fortsätt vara den här omtänksamma och ansvarstagande föräldern, du är verkligen viktig för dina barn! Skriv gärna mer och berätta hur det går för er.
Allt gott,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

Skriver av mig en kort

Det har sagts att jag inte klappa till han i bråket. Det skulle för mig vara bättre om det va att jag inte gjorde det

Är så rädd att skapa mer oro och nedstämdhet hos den äldre, att hon faller tillbaka i ett än mer självdestruktivt beteende.
Ja, jag kan se att det vore det rätta ur ett långsiktigt perspektiv, men väger det upp de kortsiktiga riskerna? Den äldre är snart myndig och därmed fri att bestämma själv även om jag aldrig kommer acceptera denna typ av konsumtion.

igen och ser det utifrån.
Visst är det grund för både ororsanmälan och aktivitet/krav från din sida.
Vem skyddar du och varför?
Att vara anhörig/medberoende är ju ofta en sakta utförslutande kurva då man accepterar mer och mer för att man inte vet eller kan påverka situationen på ett bra sätt.
Ring och prata med soc anonymt.
Dina båda barn behöver hjälp och bör inte vara med din exfru som verkar vara rätt djupt ned i alkhoholens värld.

Och välkommen hit :-)

Hej, första posten, första tråden, såg att det fanns liknande, men är ofin nog att starta en ”egen”.

Har två barn, 17 resp 14år gamla tillsammans med min exfru.
Det finns ingen fungerande relation mellan oss 12år efter skilsmässan dessvärre.

Mitt äldsta barn har haft vissa problem i skolan och med sociala kontakter vilket slutade med ett självmordsförsök under sommaren. Alkohol och sömntabletter. Den äldsta är boende hos modern, den yngre vecka/vecka.
Det har framkommit att ”självmedicinering” med alkohol varit ett problem under en tid före självmordsförsöket, men även fortsatt efter.
Detta är illa nog. Barnet är numera stabilare psykiskt, men inte på en ”normal” nivå ännu.
Träffar det äldsta barnet 2-3ggr/mån, men ej enligt någon form av schema.

Till detta kommer att modern, min ex-fru, under de senaste 5-6åren även hon konsumerar alkohol i en mängd som inte är hälsosam. Jag har flera gånger fått åka dit och hämta det yngre barnet på vardagskvällar/nätter då denna varit rädd för att stanna. För att närmare beskriva vilken status ex-frun haft vid dessa tillfällen har det varit utslagen i soffan, alternativt knappt kapabel att hålla sig upprät med stöd av exempelvis dörrkarm.

Det kommer med jämna mellanrum ”rapporter” från den yngre om att modern är väldigt arg, och dricker. Barnet är väldigt lojalt mot sin mor, så när det når mig som far har det passerat en nivå kan man konstatera.

Hur lämpligt är det att ett barn (det äldre) med den historiken är boende hos en mor likt detta?
Vad kan jag göra som far?

I och med att den äldre är så pass gammal så får hon välja vart hon skall bo, och har gjort så, gissningsvis för att tillgången till alkohol och en väldigt förstående inställning till konsumtion finns hos modern.

Jag står lite handfallen och vet inte riktigt vart jag skall ta vägen.
Har funderat på orosanmälan, men vet inte om det är grund för det, dessutom riskerar jag att ”putta tillbaka” den äldre när denne ännu är på återhämtningsspåret, även om jag inte vet hur kvalitativt det är, hur understött är det av alkohol och vad är därmed bara en fasad.

Skriver av mig

Nåt jag kanske inte delat med mig är just sömnbrist. Jag vakar över telen, om han är aktiv eller skrivit nåt ( har på ljudlöst)
Så har jag vart under hela vår relation lite då och då pga oro eller ja... just medberoende beteende.

Men nu har det vart ännu mer, och tydligare, så mycket att jag förstår mer och mer att det här är ohållbart!!!! Jag måste kunna släppa det, inget blir bättre av dålig sömn. Ja menar även om han är aktiv eller skrivit så syns det ändå sen. Men va spelar det för roll då tänker jag?!

Ja jag har kvar nåt beroende och det märks mest på kontroll över telen.

Mycket har blivit bättre, jag går frammåt men det finns mycket att ändra på tills det släppt helt. Nu ska jag åka och jobba så då blir det lättare med allt och jag mår bättre när jag är på arbetsplatsen

Tack skrållan
Kram :)

Inte detsamma, men en styrkekram härifrån. Tror du är på rätt väg nu.

Bra att du åkte bort och att det inte gjorde så ont av hans drickande

Just ikväll känns det tungt. Jag vet att det kommer och går, att jag måste genom faser.

Det är sorg, frustrerande, och nån saknad för det känns tomt. Just närheten till nån...

Jag kan inte för mitt liv se mig med nån ny på väldigt länge, saknaden av att Jag vill bara just nu bli omhållen.

Jag var klantig och ville ha en ursäkt

Jag ville ha det igår då jag var på en liten fest med vänner. Det va inge bra läge att skicka ett medelande till han om sånt. Jag var upprörd över att han inte bett om ursäkt eller sagt att de va inte bra o skicka sånt på fyllan och på natten. Men åter igen så slog det bara tillbaka på mig.

Han kastade tillbaka och tyckte jag ska be om ursäkt!!!för vad vet jag inte, det verkar bara vara som han är arg nu för han ligger i underläge, jag blir starkare och han beter sig exakt som en person som förlorar greppet.

Dock ångrar jag mig lite att det vart medelanden som ja skicka igår, för jag vart bara mer arg och upprörd, det där måste jag försöka ändra på! Att är det så att jag är på nån fest med lite vin i kroppen så är det så lätt att skicka sånt. Och det vart ju inte nå bra av det.

Vi har skrivit lite idag och det är för att vi ska ses om några dagar och prata. Det kanske låter onödigt men då har det ändå gått nästan två veckor sedan vi sågs, och vi kommer ändå ses bland vänner mm så bättre ses bara han och jag och checka av läget.

Jag tror att han kommer vilja försöka få mig tillbaka men det kommer inte ske, däremot vill jag kunna ha en vuxen vänskaplig relation, men tror det kommer va lite svårt just nu. Jag har ju kommit längre i detta, han vill fortsätta ses som tex ett par. Det i sig kan medföra att vi får vänta med vänskapen tills han kommit längre fram, men vi får se, det beror på om han klarar av att ses som vänner framöver.

Hur mår jag då?
Ja jag känner att det här är bra, att jag absolut inte vill tillbaka ÄVEN om han blir nykter ( vilket inte kommer ske)

Det har hänt för mycket, och han är inte nå bra att kommunicera med när det kommer till konflikthantering. Han skyller över, tar inte sitt ansvar, eller ser sina brister. Sen dricker han som han gör.

Jag tycker det här va de ända rätta

för din reflektion och omtanke!

Så bra att du skriver här. Jag tycker det hjälper när man varken vet ut eller in. Det jag tänker när jag läser din text är att du låter så bestämd med åt vilket håll du ska gå. Och att du fått din man att gå till terapeut är ju jättebra.
Att du inte ger dig in i något byggprojekt är ju väldigt klokt, så länge du känner dig osäker. Även om din man blir ledsen så kan han ju bli ännu mer ledsen om han tror att allt är bra, och att du senare ändå lämnar.
Du känns väldigt rak, och att du tänker på hur du vill ha det. Det tycker jag är bra.
Lyckat till hos terapeuten.

Nu har vi haft en hyfsat lugn vinter och hoppet började återvända om att min man skulle kunna hitta en mer normal balans i sitt drickande.
Men sen hände det två helger i rad - där han drack så mycket att han var asfull när jag vaknade och skulle gå upp på natten.
Efter första helgen så sa han att han skulle begränsa sig till en flaska vin, men det bröt han redan helgen därpå och tyckte dessutom att det var mitt fel eftersom jag hade frågat honom om han ville ha ett glas vin...
Efter det så sa jag att jag inte ville påbörja ett byggprojekt på vårt landställe som han har gått och längtat efter att göra (men själv dragit ut på tiden i nästan 2 år) eftersom jag känner mig osäker på om vi kan fortsätta tillsammans och inte vill investera mer där om vi sen går isär.
Då tog det hus i helsike och han blev arg och förtvivlad över att han inte fick göra "det enda som är en ljuspunkt" i hans liv just nu. Vi tog en helg isär och jag hann både göra min egen budget och en lista på hur vi ska dela upp allt. Sen sågs vi på söndagen och pratade och även om det var ganska lugnt så kom vi inte vidare i våra diskussioner. Han tycker att han har ett förslag på lösning (att dricka max en flaska vin) och tycker att jag bara tittar bakåt i stället för framåt. Jag sa att jag inte tycker att det är bakåt utan så som vi har det NU eftersom han ständigt bryter mot det han säger att han ska göra. Men då säger han bara att vi tycker olika.
Jag lyckades få honom (motvilligt) att gå till en parterapeut i början på förra veckan. Terapeuten ställde rätt mycket konkreta frågor om min mans drickande och min man försökte förringa hur mycket det var (vilket jag påpekade). Det var ändå ett rätt bra samtal och vi enades om att ta en vit månad och gå tillbaka till terapeuten efter den månaden för att lägga upp en strategi framåt. Det kändes jätteskönt och nu den senaste helgen var vi på landet med några vänner och det var så skönt att jag slapp oroa mig för drickandet.
Men sen var vi ute på promenad på söndagen och då tyckte han att det var onödigt att vi gick tillbaka till terapeuten eftersom vi hade hittat en lösning på problemet och kunde klara det här själva. Jag sa då att jag behöver att vi går dit och då säger han att han kan göra det för min skull. Den här konversationen har vi nu upprepat ett par gånger, men med samma resultat - dvs han gör det för min skull.
Nu tror han att vi har bestämt att vi kör igång byggprojektet efter den här månaden och jag får bara ont i magen när jag tänker på det hela. Jag är inte alls övertygad om att han har koll på sitt drickande, jag tror att han faktiskt helt sticker huvudet i sanden.
Jag vill inte binda upp mig praktiskt/ekonomiskt med ett bygge när allt känns så osäkert och samtidigt känner jag mig så taskig som gör honom så ledsen. Ja herregud, jag ser ju själv hur sjukt det låter när jag läser det jag skriver!

Nu har jag i alla fall bokat en tid själv hos terapeuten i morgon för att få hjälp att reda ut mina snåriga tankar och för att hitta en strategi så att jag vågar säga NEJ!

Ursäkta lite röriga tankar, men det är mycket som snurrar i skallen nu...

Tack Li-Lo

Ja jag blir mer och mer arg, nästan som ett störande moment mitt i läkningen så fort han säger jag älskar dig, saknar mm.

Han får känna så men vill helst slippa höra det framöver o speciellt på fyllan.
Vill han ses på en fika bara för att säga hur han känner så visst, det är mer på vuxen nivå, än det han gjorde inatt och även nån natt tidigare. MEN även om han lättar på sitt hjärta så förändrar det inte nåt.

Jag är starkare, och visste att det så småningom skulle bli så, det var bara en tidsfråga.

Att jag vart arg inatt,och fick nog har nog satt sina spår i honom, nåt gick nog fram. Han läste inte allt igår, men idag har han gjort det och inte kommentera det alls.

Jag tänker att ska han kunna fortsätta ha en vänskaplig relation med mig så funkar det inte med att göra som han gör och inte ens be om ursäkt heller.

Vill bara titta in och säga att din växande styrka märks i din text. Att vilja ha upprättelse är mänskligt och kan samtidigt bli en livslång längtan som förtär en. Att du nu allt mer fokuserar på vad som blir bra för dig och inte har med ditt ex att göra är upplyftande att se. Du ger dig själv upprättelse oavsett vad som sker i framtiden eller huruvida ditt ex kommer att sluta göra som han gör eller inte. Det låter som att du inte tänker utsätta dig för situationer som kan göra dig illa. Snyggt!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skriver av mig

Jag är där.... jag är där då jag lämnade mitt förra ex, han skickade också saknar mm på fyllan och jag fick nog....

Jag blockade han då, och jag har faktiskt lite samma tankar på denna man. Det går fort fram nu, jag är glad över det, men hoppas att nåt gått in i huvudet på honom, för jag vill kunna höras utan sånna här sms

Jag undrar hur du har det idag. Du har skrivit och stöttat i andra trådar och jag gissar att du pendlar mellan förtvivlan och hopp. Så svårt att stå bredvid med hjärtat i handen. Att ibland vilja distansera sig för att överleva och samtidigt vilja göra allt för sin son. Hur är det med svärtan? Vad eller var kan du finna en strimma ljus just nu? Om det hjälper skriv gärna här.

Varma hälsningar Li-Lo

Nej, han har inte provat någon medicin. Tyckte ju att han var "frisk" efter han gått på samtal på beroende enheten, detta skedde under sommaren 2014. Efter det var det lugnt, både för honom och mig men tydligen insåg ingen av oss problemets omfattning. Tror inte att han är ärlig, varken mot mig eller sig själv.

Jag tror att han haft problem ändå sedan dess. Jag har väl vara blundat.
Men när jag pratar med honom om det så minns han ingenting! INGENTING! Enligt mig märkligt att man inte minns en endaste gång som man druckit....

"enligt honom så tycker jag att jag alltid har rätt, att jag är ofelbar"

Det där är missbrukare 101; de försöker alltid vända pratet från sig själva till att lägga skuld och fokus på den andra, i detta fallet du.

INGEN är ofelbar, och det vet både du och han.

Så vitt jag analyserat fram så kommer den typen av självförsvar från skam. Alltså är han fullt medveten om att han har ett problem.

Har han provat mediciner (antabus, baclofen, naltrexon, campral) eller bara kört på "självkontroll"?

Alkoholism är ändå en sjukdom, så det vore kanske värt - FÖR HONOM - att fundera på.

Nu har han igen skrivit att han saknar mig.. de här va kvart i tre i morse.

Jag frågade är du nykter, fick svar hyffsat

Jag tror han är full igen. Jag fick nog och skrev att der här kan han ta med mig när han är nykter och att det passar inte att slänga ur sig kl tre på morgonen med alkohol i kroppen. Skrev seriöst.... sånt här slänger man inte bara ur sig hursomhelst. Hur tror du jag tar det här?

Hans svarade på hälften av det jag fick ur mig ......ok! Sen slutade han att titta vad jag skrev. Han vart säkert förvånad, ledsen, kanske tom arg men vem som helst förstår nog att sånt där passar inte som sagt att säga på fyllan, och att det sårar mig mer än det gör gott.

Jag tycker det var helt rätt att säga åt han

Jag vill kunna sitta ner med min man och att vi ska kunna prata ut som vuxna människor. Men det går inte - SÅ frustrerande!! Han kallar mig fyrkantig, enligt honom så tycker jag att jag alltid har rätt, att jag är ofelbar. Så är det inte - jag har liksom honom massor av fel och brister. Jag vill bara att vi ska kunna prata ut om dem. Istället slutar det med att han suckar och jag blir frustrerad. Vi springer i ett ekorrhjul och kommer ingen vart....

Älskar man någon, som han säger att han gör (även om det var längesen) så ljuger man väl inte? Jag vill ha en älskade som jag kan berätta allt för, en bästa vän. Han förstår inte det där... i vårt äktenskap är min skit min och hans är hans.

Är i liknande sits.

Min alkoholist fru ( nu mera nykter i +120 dagar) släppte bomben i sommras om att gå isär.

Vi gick några gånger hos familjeterapin i kommunen, ingen av oss kände att det gav något.

Vi bodde varannan vecka med barnen i lgh. Hon distansierade sig mer och mer ifrån mig, barnen, ja alla.

I höstas kom erännandet att hon är alkoholist, hon söp bort känslorna för mig och oss. Hon får behandling via arbetsgivaren (26 månader).

Fram till årsskiftet var det behandling 3 gånger i veckan (mån,ons,fre) + AA. Nu har hon behandling 1 ggn i veckan.

Hon är fortfarande känslomässigt avstängd om oss.

Vi är nu mera särbos på riktigt, hon har sin lgh och jag har min. Vi ska ha barnen varannan vecka, men det är nästan bara jag som får ta hand om dom ändå. Det känns som att hon har bytt beroende, arbetet går först. Jag sliter häcken av mig med jobb, med barnen.

Det känns som att jag snart går under, jag får ingen luft. Men jag kör på i 200 för barnens skull, de är de 3 viktigaste personerna jag har.

Jag försöker ta hand om mig själv och mitt egna mående. Går på Al-anon möten. Men jag har svårt att få tiden att räckatill till mig själv.

Processen i hennes nykterhet och mitt tillfrisknande kommer ta tid. Det kommer vara mycket upp och ner för oss bägge.

Ursäkta röran, är nere i en dal och brottas just nu. Har missat några möten och det märks i mitt mående.

Ta det lugnt så löser det sig

En dag i taget

Tack

För att göra en lång historia kort, 2014 åkte min man dit för rattfylla och det uppdagades att han hade druckit under en lång tid, något som jag också misstänkt. Jag hade en lång tid innan detta hittat ölburkar i massor i garaget. Vid ett tillfälle vet jag att jag samlade in alla och pantade dem. Några veckor efter var där en massa igen och jag fattade inte varför. Naivt eller hur?! Han blev personsförändrad och jag började undra om han var sjuk... Jag har försökt förklara detta för honom, hur han blir och hur jag kan se och höra på honom att han druckit. Men han bara skrattar bort det. "Jag är väl trött" brukar det låta.

Iallafall, efter rattfyllan då han för övrigt även hade vår 2 åring i bilen började han gå på samtal på beroende enheten i kommunen. Allt kändes bra. Men det här med smygande fortsatte i form av snus. Inte alls lika farligt eller hemskt, men själva grejen med att smyga stör mig så mycket!!!

I maj 2018 hittade jag undangömda flaskor igen. Han hade självklart en bra förklaring.

Nu är han hemma sjukskriven sen slutet av december för utbrändhet. Han har börjat gå i samtal hos kurator och mycket skit från hans barndom har kommit upp till ytan. När han börjat prata har han även börjat må bättre, det syns på honom.

För 2 veckor sedan hittade jag en undangömd flaska i bilen, samt massa tomburkar. Vi pratade om det och det kändes ändå bra. Även om det inte kändes som att han såg allvaret som jag gör. Men han skulle kontakta beroende igen, vilket inte blev. I fredags hittade vår 6 åring en ny flaska! Jag höll på att dö!!

Jag skulle så gärna vilja att han kunde sätta sig ner med mig och bara prata ut. Men han säger att han mår bra, att det är gamla flaskor och att han inte minns att de fanns där. Jag kallade honom för alkoholist Idag, han blev sur och kan liksom inte ta in att han är det.

Vet att det förmodligen är så som sjukdomsbilden ser ut, efter att ha läst en hel del här.

Jag känner mig helt uppgiven och vet inte vad jag ska göra. Även om han aldrig varit "redlös", varit våldsam eller sagt dumma saker till mig eller barnen så vill jag att han ska sluta! Jag vill bara ha ett normalt liv med den familj som jag älskar!!