Senaste kommentarerna i forumet

I din värld skapa fasta dagar med barnen i lägenheten oavsett om han dricker eller inte?
Dvs planera för egna dagar tillsammans med barnen som ni fyller med vettiga saker.
Och han är helt enkelt inte välkommen oavsett om han dricker eller inte?
Du kan ju då när du inte orkar stå emot,eller inte har kraft återgå till ert gemensamma boende.
Dvs låt din kraft och energi avgöra var du lägger din tid.
Inte hans fyllor.
Då kanske det blir så att han "passar på" att dricka eller tycka synd om sig själv när ni inte är hemma.

Men vem förlorar på det?
Inte är det då ni.
Då frikopplar du så att säga ditt liv från hans på samma sätt som han gör nu när han går in i sitt drickande.
Just nu blir du ju mer av en marionett som dansar utefter hans drickande?
Hårda ord som vanligt från en i grunden mycket förstående Ullabulla som ju varit exakt där du är.

Några veckor sen jag skrivit här sist och ungefär lika många fyllor har passerat.

Ikväll sprack ballongen för mig när hans småfulla elakheter sipprade fram igen. Jag exploderade.. all skit jag burit inom mig ville fram, ville ut. Måste ut. Och ut kom allt.

Men som så många gånger förut till absolut ingen nytta. Han blev som väntat varken ledsen eller ville reda ut nåt, tyckte jag härjar och lagar drama, hittar på saker och överdriver och tycker synd om mig själv så mig skulle han minsann varken prata med, be om ursäkt av för nåt eller hjälpa med nåt alls i framtiden. Så var det några vändor in och ut i garaget och nu snarkar han som inget hänt på soffan.

Suck. Försök nu reda ut nåt, kompromissa eller lösa nåt när det alltid är hans lösning, huvudet i sanden, in med spriten och hoppas ingen minns nåt imorgon.

Har än en gång sagt jag inte står ut med fyllan. Men han lyckas svänga allt till att handla om mig, alla mina fel och brister som alltid är tusen gånger värre än nåt han gjort.

Nåja, vet inte vad jag väntat mig skulle vara annorlunda denhär gången.

Det är det jag behöver göra. Analysera vad jag känner och vargör jag drivs att dricka!
Tack

Det är (nog) ett bra tecken.
Skriver mest i min andra tråd,men tänkte att det var dax att uppdatera lite.
Jag har nu flera gånger under hösten ställts på prov.
Varit nära att falla ned och ibland slunkit ned en bit.
Men snabbt har jag klivit upp på rätt sida gropen och blickat ned i hålet och tänkt att nej..dit ska jag inte.
Känslomässigt har jag ibland slukats av svarta tankar som ätit mig och som jag tidigare lindrat med att gå in i medberoende/ansvarstagande som inte är mitt att ta.

Jag har nu stått emot många gånger och istället agerat lite kallt kanske,men jag känner att jag som person mår så mycket bättre.
Har mer kraft att se klart på situationer och agerat där jag bör och ska agera.

Jag re-agerar inte lika mycket nu heller.
Jag stannar upp,känner en massa men brukar då försöka söka en lugn vrå,inne i mig själv eller i faktisk avskildhet.
Där överlägger jag med mig själv och försöker bena ut vad som händer och om jag ska göra något och isåfall vad.

Jag är precis i en sån situation nu,men jag lyckas avstå trots att tungan krullar sig :-)

Kämpa på ni alla som vill försöka må lite bättre och sluta stångas med drakar som ni aldrig kan vinna över,tex alkoholen.

Något som hände idag var att jag kände mig ledsen och arg, jag förstod inte varför men sen insåg jag....

Det var för att han skrev kärleksfulla förklaringar på fyllan för det första. Jag tycker att det inte är att respektera mig. Jag kommer aldrig mer lyssna eller svara när han ringer på fyllan. Jag kommer säga att har du nåt du vill berätta så gör det när du är nykter.

Att fråga mig på fyllan om vad det skulle betyda om han var nykter från april o på obestämd tid? Det rimmar illa....

Sen kommer det ändå inte bli oss igen varesig han är nykter eller ej

Det kommer bli förändringar och redan blivit, och det ger bara fördelar...

Det är väl mitt medberoende som är där o skaver

funderat över samma fråga som Ullabulla ställer. Det är svårt att förstå ’utifrån’ - men precis så där är det ju. Medberoendet.
Kämpa på / mt

Skriver av mig

Visste han skulle ta och komma med förslag om saker, han frågade igår om vad det skulle betyda om han va nykter från april till obestämd tid?

Jag tänkte bara att nu är det ett sätt o få tillbaka mig, jag tror inte på det där, det är väl bra för dig.... det han jag med o få upp i tankarna. Mitt svar till honom va
Ja det är väl hälsosamt och bara fördelar för dig själv. Dock kan en början tillföra abstinens mm.... han sa ja men för oss?
Jag kunde inte svara på det.

Han skrev jag kan inte släppa dig.
Jag tyckte det var jobbigt och kände att det här vill jag inte va med om.

Eftersom jag nu inte vill höra sånt här, så visar det att jag ännu tagit ett steg framåt.
Men jag måste tala om för honom att det här passar inte i längden. Jag vill prata utan sånt, men han är inte där än.

Han ville tom komma över hit. Ja sa inget
Föresten så va han rätt påverkad när han skrev och vi pratade en liten stund i telen.
Han gick till grannkrogen pga att han inte får dricka på sitt arbete nu.

Jag måste framöver säga åt han att släppa mig

Är i kast med att separera en andra gång från min 4-årings pappa.

Vi separerade första gången för 1½ år sedan, och bodde då isär i 6 månader med barnet boendes 3 dagar vardera. I samband med den första separationen övergick hans riskkonsumption till full blown missbruk med abstinensbesvär. Jag förstod aldrig hur illa det var, förutom att när han inte hade barnet kunde jag hitta spritflaskor överallt i våran gemensamma lägenhet där han bodde kvar. Han berättade efter några månader att han själv hade sökt hjälp för sitt alkoholmissbruk hos vårdcentralen och sedan beroendemottagningen. Han försökte dra ned på sin alkoholkonsumption men tog några återfall då och då, så jag flyttade tillbaka hem för att han lättare skulle kunna fokusera på att få bukt med sitt missbruk. Det gick till slut ganska bra och han gick på antabus utan återfall i sex månader.
Han slutade med detta nu i julas och tog sitt första återfall (som jag känner till) för cirka 2 veckor sedan. Han lovade då att återgå på antabus men tog ändå ett återfall igårkväll, 2 dagar efter senaste antabusdosen, när jag hade träffat en kompis på dagen. Jag visste inte att det gick att dricka så tätt inpå antabus men han verkade må "bra" förutom att jag hörde direkt att han var påverkad. Jag konfronterade honom och han erkände men gick i försvarsställning. Några citat:
"Det finns 1000 andra föräldrar som dricker och gör mycket värre saker, men jag kan inte dricka för då är jag en dålig förälder!"
"Jag gör ingenting dumt när jag dricker, ingenting har någonsin hänt när jag varit med (barnet) och druckit"

Och även om han försöker urskulda sig så säger han att han skäms för återfallet, att han inte vill dricka egentligen och hans lösning på att jag ska kunna lita på att han inte dricker med vårt barn igen är att han ska gå på antabus dagligen.

Någon som har erfarenhet, någon form av okej vardag, lösning, tips osv?

När vi separerar, flyttar isär kommer jag inte kunna övervaka honom dagligen så han inte faller tillbaka. Vilken hjälp finns att tillgå?
Hur klarar ni som separerat av att lämna ifrån barnen till en nykter alkis med risk för återfall? (Orosmässigt alltså)
Vad är poängen med att separera, om ens liv ändå kommer gå ut på att vakta sitt barn och ex 24 timmar om dygnet?

Jag har varit mycket borta i helgen. Mannen har varit sjuk och druckit. Inte så mycket, men ändå. I och med att jag varit borta, så har jag inte haft så ont av hans drickande.
Vi har även haft små, bra och roliga stunder under helgen.

Hej ullabulla
Jag fortsätter ha kontakt pga att jag vill det, vi har vart vänner innan vår relation

Just nu får jag kanske inte ut så mycket, sist idag var det jobbigt pga att han öste kärleksfulla kommentarer

Jag vill ha en vänskap, men tror på en distans för att just känslor ska svalna.

Det som är roligt ihop är att vi kan trivas i sällskap tillsammans när båda vill ses, och inge bråk som stört....det är det vi har ihop förutom känslorna till varandra.

Banden är just känslorna, de behöver svalna, jag är på väg dit :)

Tack för stödet, jag inser att jag inte tänkt på mig själv på ett bra tag. Får börja någon stans.

Varför fortsätter du att ha kontakt med honom?
Vad ger han dig?
Vad får du ut av det hela?

Och då menar jag inte kärlek,för jag antar att du tycker mycket om honom.
Men i övrigt?
Vilka band skulle du behöva klippa för att se mer klart på er situation?
Bara litet tips från coachen.

Jag fick samtal nyss från han
Han hade slutat jobbet

Det gick bra att prata först om vardagen, sen vart han obekväm när jag frågade han om han förstod att vi inte kan ses mer som innan. Han ville inte prata om det, tror att det är för det känns jobbigt. Jag har bearbetat det mera än han, för de va inte längesedan han sa att han vill inte va utan mig så.

Fick bekräftat att han nu fått chefen på sig gällande alkohol på sin arbetsplats. Han får inte handla det där, och det känns rättvist pga att han ska inte komma undan i sin del av bråket.

Han har inte bett om ursäkt för sitt dåliga beteende sist men det har jag. Jag tycker man ska ta sitt ansvar, men vill han inte det så bevisar det ytterligare vilken petson han utger sig för att vara. Tycker han är en skitstövel

Ledsen över att jag inte får vara på hans arbete... vet inte hur länge det kommer vara. Det är bra ändå men jag vill det ska vara självvalt o inte tvång!

Hört senast idag att han fick avstängning på drickande på sitt jobb för bråket sist...
Vet ej om det stämmer men hoppas. Det har vart så förut att han inte fått dricka på arbetsplatsen.

lämnade honom för 2.5 år sedan pga. alkohol, droger. Kom till en punkt där det inte fanns någon annan utväg. Det bästa jag gjort i mitt liv. Tyvärr så slutar inte problemen när det är ett barn inblandat, önskar så att jag hade kvar kontrollen man har som medberoende (vet att det låter sjukt...) men lämna sitt älskade barn till någon som man inte litar på överhuvudtaget är skit! När vi gjorde slut spårade det fullständigt, sommaren därefter var 3 mån fylla och droger. Visste knappt om han levde ibland. Efter flera sjukhusvistelser hamnade han tillslut på behandlingshem, efter det har han haft barnet varannan helg ( i början med annan vuxen närvarande) gått hos familjerätten vilket jag inte tyckte gav nånting. De tyckte att jag skulle bearbeta min oro... vilken har varit fullkomligt berättigad enl mig. Sedan har det gått rätt så bra senaste året, med undantag för återfall när han inte haft barn hos sig. Men senaste månaden har det varit sämre. Han skulle ha haft barnet för någon lördag sedan. Jag hör på morgonen att han är full. Jag säger nej och får massa elaka sms hela dagen. Någon helg efteråt ”lurar han mig” att komma med barnet när vi bestämt att han ska vara där. Visar sig att han har druckit. Slutar med att både pappan och barnet säger åt mig att åka. Jag gör alltså det som jag lovat mig själv att aldrig göra. Jag åker! Men har såklart kontakt hela kvällen. Nu är det en liknande situation inför imorgon. Jag får på riktigt ångest och mår skit av detta. Vet inte om jag borde söka ensam vårdnad, men är sjukt rädd för att inte få den också. Vill ju bara att det ska funka på nåt vis! Någon som varit i liknande situation? Hur har ni gjort? Vi har tidigare kommit överens om 0 tolerans när barnet är där. Dricker han klarar han inte att sluta. Inte ens nästa dag.

Nu har jag bestämt mig kommer lämna min man. Har berättat för honom att jag inte älskar honom längre och vill inte fortsätta leva med honom.
Måste Bo ihop ett tag till då jag har svårt att få tag på ett boende till mig och våra barn.
Även fast jag bestämt mig är det jätte jobbigt att se honom må så dåligt, han ber om ursäkt skickar sms, frågar flera gånger om dagen om det inte finns någon chans för oss. Hör hur han kräks på toaletten bara för han mår så dåligt för att jag skall lämna honom.
Har också jätte dåligt samvete för att jag gör honom ledsen och för att han kommer behöva låna pengar för att lösa mig ur huset, vet att det låter galet med tanke på vad han utsatt mig och barnen för när han druckit.
Har en skön känsla i magen att jag tagit beslutet men mår ändå skit.
Rädd för att barnen inte kommer trivas lika bra vid mig som vid sin pappa eftersom det är jag som måste flytta plus att jag kommer inte ha råd med en lägenhet där alla våra 5 barn får var sitt rum utan kommer få dela rum med varandra.
Är livrädd har aldrig bott utan min man då vi flyttade ihop när jag var 17 år.
Någon som känner igen sig.

Hon är 45, jag år 50, vi har en dotter på 15.
Hon har gjort en gastric bypass för ett antal år sedan och jag vet att en sidoeffekt är att man tål alkohol sämre än "normalt". Att det kanske sedan har funnits ett osunt förhållade till mat som nu kanske ersatts är väl inte heller någon vild gissning,
Vi har en bra och kärleksfull relation även om den inte varit så fysisk under denna period. Jag tycker väl inte det är så kul med någon som bara vill vara nära när hon är full
Jag dricker själv inget sedan 5-6 år tillbaka, detta är inte relaterat till några alkholproblem.
Vanliga anklagelser är att jag är tråkig som inte vill göra något. Detta är korrekt men bottnar i att jag inte vill göra saker som leder till att hon blir full
Anklagelser att jag är så jävla perfekt men nu är hon gammal och ful och inte ens hennes man finner henne attraktiv.
Allt detta ovan är såklart helt fel och när jag säger att mitt enda problem är alkoholen så himlas det med ögon och fnyses.
Svårt att sammanfatta alla konstiga saker man fått höra under tiden men detta ör nog en bra sammanfattning,
Hon har inte druckit varje dag. Praktfylla nör man minst anar det 2-3 ggr per månad är mera grejen här. Sällan bakfull, alltid pigg och fräsch dagen efter.

Skulle vara intressant att veta mer om hennes/ert problem innan jag ger mig på någon kommentar. Hur var ert förhållande innan dessa 12 månader? Hur gammal är hon? Lider hon av några andra problem? Hur ser hennes fylla ut? Hur kommunicerar hon med dig? Berätta som sagt gärna mer.

Helt ny på detta forum och jag har så mycket att skriva/prata om att jag kommer fatta mig kort i denna första post.

Senaste 12-18 månaderna har min frus förhållande till att hantera alkohol blivit mer och mer destruktivt. Jag har tittat lite på trådarna och även om merparten handlar om män så är symptomen ganska lika. Det som skiljer är möjligen fysiska aggressioner av naturliga skäl.

I måndags passerade det alla gränser vilket gjorde att jag ställde ett ultimatum. Antingen så infinner vi oss båda på ett öppet möte för AA i Gbg direkt på tisdag morgon eller också är relationen och vår framtid över. Under veckan har mycket skett, hon har besökt upp mot 15 möten och verkligen börjat resan mot att inse sin sjukdom och hur man kan leva symptomfri. Dock inser jag att det är en lång resa men jag är försiktigt hoppfull.

Jag har också fått tips om organisationen https://www.al-anon.se/ och deras arbete med anhöriga som behöver prata. I vår relation är det nog så att jag mer behöver prata än min fru. Och jag kan också förstå att det hon säger i sina AA-möten inte kanske ens lämpar sig för en anhörig.

Dock är hemsidan trasig rörande listan på möten (mycket märkligt för övrigt. det är ju bara att fixa en länk till ett google document så är saken fixat) plus att kontakt ej är möjlig pga sportlov i Sthlm.

Så en fråga så här i första posten. Finns det folk i Gbg här som har koll på när och var möten hålls?

Tack på förhand

Att förstå att det jag krävde,önskade var rimligt från min sida.
Och helt omöjligt från hans.
Just för att det är en beroendesjukdom.
När polletten till slut föll ned att ilska,drama lögner,löften ryms i denna "maktkamp" och ingen är vinnare.
Varken den som dricker eller den anhöriga.
Och att berömma,vilket jag ofta gjort,för si och så många nyktra dagar känns ju också helt fel.
Som att det vore ett barn man levde med.

Försök att kliva ur denna karusell och se det utifrån.
Vilka mönster klarar du att förändra?
Vilka vill du förändra?

Sen lämnar du hans resa helt och hållet till honom och jobbar på din front för din egen själsfrid.

En liten hjälp

Jag fått höra att en som hade sett han och mig tyckte att han hade vart väldigt otrevlig och tyckte inte de va konstigt att sett mig så arg och att jag hade reagerat som jag gjorde

Hon valde att stå på min sida i detta och det gör mig varm. Äntligen ser andra hur han är mot mig, och säkert gjort det förut men jag har hela tiden trott att allt fokus vart på mig pga jag hörs o syns mer. Han kan döda med en blick och ton vilket kanske inte hinner uppfattas som jag som visar tydliga känslor av frustration och blir ledsen. Jag vill än en gång påpeka att det INTE va och är INTE ok att slå till någon människa, men jag förstår och gör det ännu mer ju mer dagarna går att jag gjorde det.

Jag vill påstå att min man har ett slags beroende till alkohol. Vi har haft många duster kring detta genom åren, extra svårt är det för att vi är två extremer på var sin ände; jag dricker i princip inget, kan tänka mig 1-2 glas till maten när det ska vara mysigt/festligt. Har aldrig druckit ordentligt eller varit full. Blir obekväm av fulla människor men är väldigt social och har trevligt på fester.
Maken vill inte dricka för njutning eller trevnad, han dricker/tål MYCKET, dvs nästan 1 hel flaska whiskey OCH ett antal starköl eller några glas vin på en och samma kväll eller spritt över ett halvt dygn.
Det beror på vad han haft råd till.
Han dricker intensivt minst en kväll och i sämre fall fyller han på även dag 2 och 3.
Som sämst går det en vecka mellan fyllorna och som bäst 3-4 veckor.
Han gömmer tomflaskorna för att inte jag ska se dem (då blir det tjat och han skäms).
Vi kan inte ha alkohol stående hemma alls för då dricker han upp det vid tillfälle om han mår dåligt. Ex jag fick en fin champagne i present från jobbet när jag fyllde jämnt, den drack han upp. Han gömde tomflaskan och skulle köpa en identisk så inte jag skulle upptäcka det, men det gjorde jag. Blev arg! Ofta får man en flaska vin i present när man har gäster. Jag har nog aldrig fått smaka av de viner vi fått, han dricker upp och gömmer flaskan. Jag blir arg för det var ju tänkt till oss båda. Hans respons blir alltid densamma; jamen jag köper en ny då! Som om det var det som var problemet.
Hans skrivbord är FULLT med tomma whiskeyflaskor som samlats/gömt över tid.
Senaste tricket för att fylla på förråden är att han ”glömt” köpa snus sist vi handlade så han måste in till stan igen.
Han köper aldrig bara 1 whiskey utan minst en bag in box/flaska vin/liten flaska brännvin också.
Ja, jag är ett kontrollfreak. Medberoende? Absolut! JAG gömmer alkohol för min man. Om jag får en vinflaska eller får tag på hans sprit så gömmer jag den. För att se om han letar, om det suger, om han kommer prata med mig om det. Men det gör han inte, han skäms. Och på en direkt fråga om var vinflaskan vi fick igår har tagit vägen så ljuger han mig rätt upp i ansiktet. Ingen aning!
Vi har haft flera samtal om min oro. Han tycker jag överdriver och är tjatig. Mycket ilska, gråt och tandgnisslan.
Och någon gång en aning där han själv sagt att jo, det är ett problem. Jag ska försöka dricka bara varannan vecka och jag behöver inte whiskey OCH vin, det kan räcka bara med det ena.
Sluta dricka kommer inte på frågan. Men jag var nöjd med ”löftet” ovan; något jag kunde förhålla mig till. Men så blev det såklart inte; det löftet var snart glömt och så drack han efter behag igen. När jag kontrade med vad han sagt så ruskade han det av sig.
Dessa löften/lögner. Som jag förstår kommer av mitt tjat. Som aldrig kan hållas. Och som alltid gör att min respekt för min älskade partner urholkas.
Älskar honom så högt men är olidligt trött på vårt liv. Vill jag leva med honom så är detta dealen. Frågan som återstår är då om jag vill leva med honom?

Jag har svårt att sova
Och det kommer upp minnen av när vi va tillsammans hur illa han faktiskt gjorde mig. Satt full här hemma och gapade och skrämde mig när jag skulle på anställningsintervjun. Dagen jag skulle börja första dagen har jag för mig han söp till med och härjade här hemma.

Gånger jag ringt två vänner och min bror
KOM OCH HÄMTA MIG HAN SKRÄMMER MIG!!!!!!!!

Jag är inte rädd längre, de är väl allt de här som kommer upp nu så fort han får de här sidorna. Jag förstår mer och mer min frustration och ilska. Jag känner den kommer fram redan nu! Nu när jag skriver!!!! Det är bra

Känslan av att va i h.....e har jag hållt på med :( varför offrar jag så mycket till någon som inte ens förtjänar det!? Jag skulle gått, jag skulle aldrig blivit tillsammans med honom, jag hade i flera år levt innan den här med en alkoholist och tog mig ur den. Lovade mig själv att aldrig mer träffa en sån.... och sen den här mannen.

Jag kan kontrollera mig själv när jag är nykter.
Skulle jag vara allt för berusad och han är otrevlig mot mig de är då jag kan bli fysisk.

Jag kan säga med säkerhet att jag är pressad, va vädigt pressad frustrerad häromdagen

Nu händer det inte så att jag bli så där påverkad som ja va häromdagen och
Vi ska inte ses här hemma och sluta sova med varandra så känslorna kommer nog svalna lättare...

Men visst har jag också velat göra saker. Repa hans tv tex mm men ja gört inte

Kram