Senaste kommentarerna i forumet

att hålla isär starka känslor! Vrede och sorg blir passion och mycket annat! Hemskt när man inser att det man trodde var stark kärlek var sorg, frustration, ilska! Känns starkt i hjäretrakten alla dessa känslor men är långt ifrån samma sak! Har börjat lära mig sortera. Om du slår någon är du troligtvis hårt ansatt och pressad! Backa ur, för ditt eget bästa! Jag ville repa hans nya bil, skära sönder hans nya badrum och mycket annat som inte alls är jag egentligen! Men jag var stressad och pressad! Är glad i efterhand att jag inte gjorde något av detta! Jag sansade mig och drog mig ur! Gör det du också så du inte gör dig själv olycklig! Kram

Äntligen har jag ilska
Hellre det än ledsen....

Jag sa faktiskt rätt ut i luften nyss ( är själv och är hemma) jävla skithög typ... det kändes bra! Har inte vågat sagt det inför mig själv för ja fått dåligt samvete men inte nu!!!!

Var han en mycket fin man som gjorde mitt liv helt.
Men alkoholen och hans dåliga mående gjorde det omöjigt att fungera ihop.
Och trots flera tillfällen även efter brytningen så upprepade jag mina krav.
Sök hjälp,var nykter så börjar vi om.
Men han klarade aldrig att avstå så jag lyckades till slut bryta mig loss och inledde sen en ny relation.
Då vaknade han och lovade total nykterhet om jag skulle välja honom.

Men jag gjorde inte det utan valde min nya kärlek.
Det tog honom tre år att ta emot hjälp
Han är idag nykter och vi är goda vänner.

Nu förstår och ser han,men han var för sjuk då för att se vad han förlorade.
Jag vill bara säga att man blir nog inte "klar" så länge man som anhörig ser sjukdomen för vad den är.
Ett beroende som trotsar allt förnuft.

Så att gå medan man fortfarande har känslor är mycket svårt.
Att leva med ett acelerande missbruk vilket alkoholism ofta är och behålla ett gott liv är mycket svårt.
Kag klarade inte att vara frisk och jag slutade helt att förvänta mig normala saker som bör ingå i en relation.

Men det är jag och min historia.
Den finns här under anhörigsidan
Jaha och nudå.
Lycka till skrållan.
Ta de steg du orkar och vill ta.
Det finns hjälp även för oss anhöriga.

Känns jobbigt när man tänker på att lämna. Nu har vi ju haft några bra dagar och då tönts hoppet. Om det kommer att drickas i helgen vet jag inte än. Mitt hopo är ju att om jag ska länna att jag kommer till en gräns, och då vet jag att det är dags. Men det kan ju också bli ett val man inte alls vill, men att man måste gå för att överleva, som för dig Ullabulla. Kan det fungera att leva med en alkoholist utan att gå under? Kan man ha ett bra liv ändå? Min man kommer nog aldrig erkänna att han har problem med alkoholen. Han tycker det är ett normalt drickande. Eller är det bara ett spel för att få fortsätta? Jaa många tankar.

Tack för era svar <3

Jag blir inte klok vid han
Jag blir inte en bra människa. Jag är tydligen mer arg, besviken, frustrerad än va jag anade. Det märktes här om dagen då jag vart fysisk. Jag är inte stolt över att jag slog den jag säger att jag älskar. Jag är ingen sån person utan jag och han blir en dålig kombo! Ilskan attJag vet att jag offrat så mycket, och lider än idag att jag tex lämnade ett arbete som jag älskade o hade kämpat för att få och jag tog ett beslut i att sluta där pga hans drickande.
Ville se hur en vardag funkade med honom, att skaffa ett arbete som inte innefattade resor.

O vad det värt det?? Inga dagar i veckan. Snälla gör inte som jag ingen är värd det OM inte personen självmant säger du jag behöver hjälp hur gör jag?

Jag skulle vilja dela med mig av vad ditt inlägg väckte hos mig. Det som med kraft slår mig är intensiteten i det du berättar. Något som jag ibland tänker är att vi alla ibland blandar ihop eller misstar just intensitet med intimitet. Att starka känslor blandas ihop med kärlek. Det som bekymrar mig när jag läser ditt inlägg är att du skriver att du slog en person. En mänsklig reaktion i förtvivlan och samtidigt en handling som kan få konsekvenser. Du blir någon du inte vill vara.

I det tidigare inlägget skriver du "Jag märker att jag laddar när jag är ifrån han." Då kan vara dig själv.

Jag vet inget om hur du upplever kärlek eller hur du känner just nu och jag hoppas att det jag skrivit här kan leda till reflektion utan att vara någon "sanning" i denna känslokarusell du sannolikt befinner dig i. Tack för att du har generositeten och modet att skriva här. Du sätter ord på vad som faktiskt sker och det kan hjälpa andra att våga. Vi behöver se för att finna vägen.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så var det inte alls för mig.
Jag accepterade mer och mer och gick ned mig.
Och fjärmade mig visserligen,men hade adlrig kraften att gå.
Ställde ultimatum gjorde jag men trots återfall så gick jag inte.
Och ändå,när han reste sig upp och gick för att få dricka ifred utan störningar så var det fruktansvärt jobbigt,men alldeles nödvändigt.
Det fanns inget kvar av vår relation då den var uppäten av misstroende fylla dåligt mående osv.
Men jag var inte alls klar,eller hade magkänslan att det var dags att gå,tyvärr.

Tack för alla kloka ord. Läser dom och tar till mig. Det är ju verkligen en prosess. Trodde aldrig att detta skulle vara så jobbigt. Att det skulle ta så psykiskt på mig. Trodde, men det är väl bara att lämna. Men det är ju inte det. Man måste nog verkligen känna när tiden är inne. Hoppas jag.

hur man själv dras med ner på nåt sätt! Blir som en våg man inte har kraft att ta sig ur! Man sänker nivån lite varje dag och till slut känne man inte sig själv! Jag pekade med det berömda fingret, kallade mitt ex för gubbj-vel, kastade saker och mycket annat som egentligen inte är jag för fem öre! Man skall ha positivt inflytande över varandra! Göra varandra till en bättre version av sig sjölv inte tvärtom! Fattade aldrig var mitt ”temperament” kom ifrån! Det fattar jag nu: enorm psykisk belastning! Styrkekramar till dig Troja!

Så jobbigt Troja. Styrkekramar till dig

Kan inte somna tänker för mycket på gårdagen. Han har inte bett om ursäkt för hans del men jag har

Jag är ledsen!!!!

Det viktigaste tycker jag är att låta processen ta tid & smälta in. Vi har alla olika bagage som gör att vi tar våra beslut olika snabbt.i relation till andra människor. Beroendepersonligheter ör i många fall mycket sensitiva, intuitiva och kärleksfulla människor. Det är ju därför det inte ör lätt att stänga av och gå. Att reda ut sina egna behov och veta när det är dags att lämna måste få ta tid.. Men när vägen börjat vandras finns ingen återvändo. Att lita på och värdesätta sin egen magkänsla och tanke är det som tar, och som måste få ta tid. Att lita på processen är viktigt. När du vet att det är dags att gå, då vet du.

Det viktigaste tycker jag är att låta processen ta tid & smälta in. Vi har alla olika bagage som gör att vi tar våra beslut olika snabbt.i relation till andra människor. Beroendepersonligheter ör i många fall mycket sensitiva, intuitiva och kärleksfulla människor. Det är ju därför det inte ör lätt att stänga av och gå. Att reda ut sina egna behov och veta när det är dags att lämna måste få ta tid.. Men när vägen börjat vandras finns ingen återvändo. Att lita på och värdesätta sin egen magkänsla och tanke är det som tar, och som måste få ta tid. Att lita på processen är viktigt. När du vet att det är dags att gå, då vet du.

Om du tänker så här då. Du får tre alternativ:
1. Lämna nu. Du får resten av ditt liv till att göra vad du vill.
2. Lämna sen. När är sen? Du får resten av ditt liv att göra vad du vill, men det är en kortare period än om du väljer 1 och du kommer antagligen alltid ångra att du inte valde nr 1.
3. Inte lämna. Du blev aldrig fri.

Vad väljer du? Nr 1 såklart. Men om du inte vågar så kan du ju alltid skjuta på det lite o vips är du på nr 2. Och ju längre du skjuter på beslutet desto närmare kommer nr 3.

Du har bara ett liv och det är bara du som kan fatta detta beslut.

Jag tror också att det ska komma något gott ur det hör. Vi har haft det bra dom hör dagarna i alla fall. Får se hur det blir framåt.

Det har blivit bråk igår... han va otrevlig tom så att andra reagerade. Personalen reagerade men jag vart så arg att jag klappade till han en gång

Det är mycket ångest idag, många medelanden skickades igår att nu kan vi inte ses nå mer på det här sättet.
Jag får inte komma till hans jobb heller just nu, och det är dubbla känslor. Bra på ett sätt men tråkigt när flera av mina vänner är där.....

Jag har gråtit o gråtit hela dagen men jag har kommit fram nu, men de gick inte riktigt rätt till...
Men ibland så behövs de bråk för att nåt ska ske. Han har inte svarat på de medelanden just när det handlat om att jag inte tycker det är nå bra att fortsätta ses. Jag misstänker att han inte tar åt sig vid det utan ser de mera temporärt! Fanns inga svar om att ja nu är det över osv...

Jag vart förvånad över att en av hans kollegor tog mig i försvar och nu har jag dessutom hört hur trötta de faktiskt är på han!!! De säger att han dricker ännu mer ( det har ja också märkt) och att hans jobb ligger i riskzonen

Dags för ett nytt återfall. Alltid lika plågsamt för jag kan inte sluta hoppas att min son som jag älskar ska bli drogfri. Märker hur jag tappar fotfästet alltmer. Det är som marken försvinner när oron rädslan tar över. Är rädd för att bli riktigt psykiskt sjuk för såna fasansfulla saker händer när han är påverkad bl.a. var han försvunnen 16 dagar vid senaste åtetfallet. Det är för plågsamt jag klarar det inte men det bara fortsätter och blir hela tiden värre. Idag är allt nattsvart.

”Strutssyndrom extreme” gör en helt utmattad, tömd på energi! Det känns som att prata med en tre-åring som ställer varför-frågor! Varför är du så arg? Varför är du jämt sur? Varför älskar du mig inte som jag är? Varför vill du förändra mig? Varför kan inte jag få dricka, alla andra får ju? Välkommen hit till Forumet! Bra att du sätter ord på dina känslor! När det gäller ditt ultimatum: försök att tänka det som ett löfte till dig själv istället för ett krav/gräns för din man! Och håll löftet till dig själv så du kan lite på EN person iaf: dig själv! Kram

Min man har inga problem med alkoholen säger han... Efter många års löften om bättring blev vårt barn invigd i ”hemligheten” (då 16 år) för 1,5 år sedan. Då sa han att han inte behövde hjälp och lovade vårt barn att inte dricka och skulle begära hjälp om det inte gick bra. (Sjävklart har jag bara väntat på att livet skulle bli detsamma igen. Jag har inte längre några illusioner om att vinna över älskarinnan Sprit.) De senaste månaderna har han varit ”trött”, dimmig i ögonen, kan inte hänga med i samtal osv. Varje gång han har gått ut i garaget eller in i sovrummet så kommer han tillbaka och ser påverkad ut. Jag har återigen konfronterat honom och han blir arg och säger att jag måste lita på honom. Förra veckan hittade jag en av gömmorna med alkohol. Trots att jag har fotat flaskor som sedan är borta så hävdar han att han inte har druckit upp dem. Jag har sagt att han har två veckor på sig att ordna professionell hjälp. Han säger nu att han har en tid om några dagar så att de får ”se om han behöver hjälp”. Han säger också att han inte förstår varför jag är arg för han har ju hållit sitt löfte att inte dricka och nu har han ju frivilligt sökt hjälp! Det är som att han bor i en annan verklighet än oss andra. Jag VET hur det är med beroende men jag känner mig så arg och förnedrad över att han fortfarande inte kan se att han har ett beroende och behöver hjälp.

Kanske ändå bra för er båda att ni kom till en punkt där nåt måste hända? Kanske ni nu kan börja prata mer öppet med varandra, tänker att elefanten i vardagsrummet nu blivit synlig för er båda? Kanske ni finner en väg framåt tillsammans eller kanske hittar ni ett varaktigt sätt och ett aktivt val att bo isär på riktigt längre fram?

Jag tror nåt gott kommer ur det i alla fall, ni har ruskat om allt nu och det ska förhoppningsvis inte åka tillbaka under mattan igen!

Nej det tog emot men ja skickade det ändå.
Du kommer komma framåt det lovar jag
En dag har du kraft o mod..
Jag märker att jag laddar när jag är ifrån han. Därav är min jobb perf för jag reser iväg.se till att distansera dig ifrån han
Ta en dag o sedan nån mer dag osv

Det är inte lätt att vara bestämd när det gäller dessa män/kvinnor som dricker. Jag ser att du kämpar på Troja. Hoppas du går framåt och inte bakåt som jag gjorde. Min man är ju hemma igen.
Är väl mer medberoende än vi tror.

Kl är snart fem på morgonen och inte hört nåt av han...

Jag tog kraft o mod i att skickat ett meddelande till honom där jag rakt på sak skrev att jag ställer in de vi bestämt under veckan pga att jag mår inte bra och.är nedstämd. Det känns tråkigt för då försvinner två kvällar med han,men samtidigt är han inte värd mig. Och jag kan inte ta hänsyn till om han tar illa upp. Saker och ting kan ändras och nu vart det ytterligare en anledning att jag vart låg i att inte få höra nåt livstecken under kvällen, natten eller nu ens på morgonen.. jag tror o är nästan säker på att han kommer förstå att ja blivit låg pga att inget hört

Kl är halv fyra och inte hört nåt sedan kl va 18 på kvällen inte ens aktiv på Facebook.

Jag har inget att lita på, han gör återigen som han vill o är van nu att inte få höra nåt att jag inte gillar det osv. Vi är inte tillsammans men det spelar ingen roll för jag vill ändå inte ha det så här. Hade det vart jag, hade jag hört av mig under kvällen o speciellt när jag kom hem. Och faktum är att jag redan sagt till han att ja inte kommer må bra av oss längre, då ville han skärpa sig extra , så va är detta då???

. Jag tänker göra så här att hör jag inget att han kommit hem mm så kommer jag för första gången orka skriva att jag inte kan ses imorgon ( han ska komma hem till mig i två dagar o sova )

Tänkte skriva imorgon att jag är låg och att hinta nåt i stil med att jag måste ta mig en funderare krin våra träffar

Skriver av mig

Jag ligger och tänker på vem som mår dåligt i de här o det är jag.. han har ju allt en man önskar. Frihet, inga krav, kan dricka o springa ute på krogen tills stängning plus helst vänta tills personal har städar klart vid en så där kl tre på morgonen...

O sen låter jag han träffa mig ändå. Han har allt!!! Jag har inte det jag vill ha. Antingen singel eller så vill jag ha en man som INTE har intresse hobby att springa ute 5 dagar i veckan.

Jag måste avsluta detta. Jag har nog inte velat pga olika orsaker. Just idag och igår kände jag att jag inte vill ta o säga till pga att han kommer bli väldigt ledsen. Men det kan jag inte ansvara över. Jag ansvarar över mitt liv inte hans