Senaste kommentarerna i forumet

Min man dricker igen. Sa att jag lämnar honom om han dricker mer. Så nu måste jag ta ett beslut. Han är dryg och dum i kväll. Fy för den här fyllan. Fick höra i kväll att jag inte är rolig längre. Att det är mitt fel att han dricker. Jo jag vet, något måste han ha att skylla på, hur ska han annars hantera ångesten över att han måste dricka . Men jobbigt ändå.
Kan ju inte fortsätta att kämpa mer. Ingen är ju lycklig längre. Varken han eller jag. Jobbig kväll.

Nej dom är inte värda det man försöker ge dom. Är så less i kväll. Nu är det jobbigt igen. Han dricker. Fy vad jag är less. Jag måste ta ett beslut. Om jag vill leva så här.

Jag svarar mest men är väl inte den som vill ta kontakt, när det skrivs om väder o vind och frågor om dagen funkar det ok men så fort han skriver saknar dig och skickar hjärtan mm då blir de jobbigt...

Jag känner att är de värda de fina? Oss? De beter sig illa, dricker och väljer de livet, varför ge sig till en sån... visst jag är inte tillsammans med honom men som nu när jag vart borta flera dagar och va jag anar så har han supit ons tors o säkert nåt mer innan ja kommer hem.o då är planen att ses, jag får en känsla av sorg i det. Själva stunden i sig är mysig men de är inte rätt...

Han går ut o dricker o sen ska han få träffa mig ändå??? Får se hur länge detta varar

Jag tänker så här att du tror på honom för att han tror på sig själv när han säger det. Läs " Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken så förstår du kanske lite mer hoppas jag. Alltid utlånad på biblioteket så den är riktigt bra. Hoppas du får insikter som gör att livet känns lättare att hantera.

Jag till slut tog det definitiva beslutet sökte jag bevis hela tiden på att han smygdrack och blev också nöjd när jag fick bevis på eländet. Trodde jag kunde höra på hans röst när han druckit men när han till sist ringde och anklagade min dotter för något absurt med en helt normal röst förstod jag att det var illa. Förstod då att mannen jag tyckt så mycket om inte fanns och att han bara utnyttjat mig för sina egna sjuka behov. Märkte när jag blev själv hur otroligt med energi han tagit och hur trött jag verkligen var. Hoppas du får kraft att ta dig ur och att du förstår hur mycket mer du är värd. Stor kram

Visst är det märkligt att det kan kännas så bra, att läsa sig fram till att man inte är ensam om en fullständigt omöjlig situation!

Det stör mig väldigt mycket att vi närstående är de som måste förklara oss och skämmas för händelser som vi aldrig blivit tillfrågade om. Vi blir bara placerade i en omöjlig situation (lite som tv-programmmet ör de släppte av folk i vildmarken med helikopter) och vi förväntas klara upp den ena omöjliga situationen efter den andra, bra ofta löser vi det också med bravur.
Kanske är det därför det kan fortsätta, om jag bröt ihop, stängde in mig, vägrade öppna dörren, vägrade svara i telefonen så skulle jag ju inte längre vara ”Nyttig” och därmed skulle jag också bli Ointressant!

Kanske är det just min egen självkänsla som är den största boven, när jag skall lämna någon som lever på och av mig och det jag gör för vår familj.
Om inte jag producerar och fortsätter att kämpa så är jag ju just Onyttig och därmed Ointressant, jag har fått vänja mig vid att mina behov är värdelösa, jag är Värdelös om inte jag gör det som Han vill eller gillar.

Hur börjar man finna motståndet inom sig själv och börjar värdera sitt eget värde, när alkoholisten hela tiden väver omständigheter där man blir helt förvirrad och bortkollrad?

Jag känner i vart fall så, ihop med min man blir jag försvagad, han använder min energi för sina egna behov och lämnar mitt liv i kaos. Det är inte enbart det inre som är i kaos, lägenheten är rörig, det blir skitigt och saker är omflyttade så att ingenting går att hitta :p

Just ljugandet sänker mig fullständigt, för jag ser ju tecken, men han förnekar.
Till sist tänker jag att det kanske är jag som är knäpp (som hallicunerar). Men så hittar jag bevis (burkar eller flaskor) och då blir jag Glad!
För det är ju ett bevis på att jag inte är knäpp och då känner jag mig knäpp för att jag är glad över något som är förfärligt!

Finns det någon mer därute som känt som jag?

Först vill jag säga till dig att sök hjälp för egen del. Någon att prata med. Alanon är för anhöriga, leta på nätet. Socialförvaltningen brukar ha anhöriggrupper eller en kurator på vårdcentralen kanske. Förändras du så brukar även den anhöriga, i detta fall din son, tvingas att förändra sig. Oron du känner är förfärlig och nedbrytande. Har själv känt väldigt mycket av det. Oro, maktlöshet, sorg m.m. massa jobbiga känslor. Därför viktigt du får hjälp för egen del.

Det verkar illa med din son och kanske klarar han inte att bli nykter på egen hand. Din son behöver kanske proffessionell hjälp. Antingen i öppenvård eller på behandlingshem. Söker man på socialförvaltningen. Sedan får man tyvärr räkna med att återfall kommer och det är väldigt svårt att hantera men då skulle alanon eller någon samtalskontakt kunna hjälpa dig. Bra att träffa anhöriga i samma situation tycker jag, eftersom man bär på så mycket oro, skam för man känner sig misslyckad som förälder. Som jag ser det måste du ha hjälp att hantera situationen för det är väldigt svårt att vara känslomässigt bunden till en person medmissbruksproblem. Din son verkar ju utsätta sin hälsa för stor fara eftersom han även har diabetes och haft problem med levern. Om han inte frivilligt vill ta emot hjälp för sitt missbruk så kan du göra en anmälan till socialförvaltningen och det kan då bli aktuellt med tvångsvård om man bedömmer att det är fara för hans liv. Inte roligt men jag vill att du ska veta. Som jag ser det är du viktigast och att du får det stöd du behöver. Sedan kanske du även har möjlighet att hjälpa din son om han vill förändra sin situation. Läs gärna någon bok om medberoende. Alltså du först så tänker jag.
Lycka till!

Jag tänker att om det går så bör du prata med din man om detta så som du beskriver det i tråden. Kanske med hjälp av familjerådgivning?
Och sedan undersöka det praktiska på riktigt. Kan du bo kvar och han flytta? Kan ni sälja och du därmed kan köpa något mindre. Vill han ha barnen halva tiden som det är nu?

Du vill inte ha det såhär. Men du kan bara göra dina egna val, inte hans.

Är förtvivlad som alla andra här. Jag är ny här och vet inte vart jag ska ta vägen med allt. Vet inte hur jag ska få ro någon gång i mitt liv. Uppvuxen med alkohol och droger. Partade lite som ung. Men har själv aldrig haft problem. Dricker ingenting och hatar alkohol. Min son har gått i sin fars fotspår som jag ej lever med sen många år tillbaka dels på grund av detta. Han dricker mycket och vår son går i hans fotspår. Hans beteende. Kopia. Trodde han skulle gå i mina som har tagit hand om han själv sen han var 10 och vi har gått igenom så mycket o kämpat mot vad hans pappa har gjort och gör fortfarande. Jag trodde min son skulle bli hälsosam. Träna. Gilla naturen osv... vilken dröm. Men näe. Det ska snusas rökas både det ena och det andra och dricka alkohol. Han blev sjuk för ca 2 år sedan i diabetes 2 och hamnade på akuten och levern var i riskzonen. Han bättrade sig. Gick ner massa i vikt o jag blev så glad. Men det häll inte länge. Dricker varje helg. Dricker o sover. Jobbar annars på vardagar. Jul och nyår var värst samt hans firmafest då Polisen fick hämta han.Julaftons natten tog jag med han hem till mig då han höll på att elda upp sin lägenhet o jag bädda åt han i vardagsrummet. Visste inte att han hade alkohol med sig. Vaknade på natten av jävla brak o ett brak till har rivit ner halva vardagsrummet.Kunde inte styra han. Hade fyllt på badkaret o skulle bada. Vi bråkade. Han gick ut helnaken och visste ingenting av vad han gjort. Jag börjar klä på mig för att gå efter han. Han var helt borta och jag har ingen kontroll över han. Han kom tillbaka tack o lov o gick i badkaret. Jag mäktade inte med han och var tvungen att tillkalla polis. Jag är ensam och har ingen som kan hjälpa mig. Han var skitförbannad. Ringer du snuten på din egen son. Jävla horunge sa han till mig. ett par gånger. Polisen kom. Fick på han kläder. Dom var hjälpsamma och lugna. Va bara två veckor tidigare jag fick hämta han i stan då han hamnat i fyllecell.5 på morgonen ringde han mig. Full hade sprit kvar när han blev frisläppt. Men dom körde han till akuten och hade om jag inte minns fel 2.7 promille plus sin diabetes. Hela Jul och nyår blev en katastrof. Tog bort allt jag hade dekorerat och gjort fint hemma. Jag sa att det räcker nu och satte ner foten. Du får välja om du vill ha mig kvar eller flaskan. Han förstod och ville leva och inte dö. Tills idag. Hade en känsla av att det inte stod rätt till. Hade en oro i kroppen. Vi har kontakt varje dag. Men han ville inte svara.. Ringde ett par gånger skrev att han var upptagen. Då förstod jag att han har druckit igen. Han ringde upp till slut o frågade. Vad vill du.. sluddrar. Sa bara att jag var orolig och ville prata lite.. Var det något mer du ville sa han. Går inte att prata med någon som har druckit. Sa bara att jag var lessen och du behöver hjälp.. Han sa att det behöver du. Så jo jag behöver hjälp. Jag är förtvivlad. Jag vet av erfarenhet att man inte kan hjälpa en alkoholist som inte kan erkänna för sig själv att han behöver hjälp. Just nu har jag hittat hit och hoppas att jag får någon hjälp. Hur ska jag gå vidare. Jag är så trött o lessen mamma och känns om jag har misslyckats fast jag har kämpat så hårt åt det andra hållet. Har aldrig funnits alkohol i mitt hem. Vad ska man göra. Se på när dom super ner sig och går åt helvete. Min pappa dog av alkohol. Min väninna dog av alkohol. Många runt omkring går ner sig i träsket. Mina bröder som jag ej vill ha kontakt med som dricker på helgerna förstår ingenting. Jag vet att jag ej är ensam. Fast jag känner mig så ensam att jag har ont i hjärtat. Inte lätt att prata om. Skäms. Vill bara gå o gömma mig o inte finnas. Vill inte prata om det här med mina vänner. En vet. Känsligt. Vad ska jag göra nu.. Orkar inte så mycket mer. Kram på er alla som kämpar och krigar.

Hej!
Är man aktiv alkoholist så saknar man fullständig förståelse för att närstående mår dåligt har oro skam och skuldkänslor sömnproblem mm.
Är nog en kombination av egoism och förnekelse.
Som alkoholist är jag helt säker på att ingen närstående kan tjata eller be hen att sluta dricka det blir snarare bara värre.
För att sluta måste man till en början ha en egen önskan om att tillfriskna sedan ta tag i problemet själv och där börjar en lång kamp medgång och motgång.
Så fram till den dag då hen själv bryter ihop och erkänner sitt problem och försöker förändra sig tycker jag ni ska leva era liv som ni vill och må bra.
Ni har ansvar för ert liv och ska inte behöva pausa det tills någon annan har kommit till insikt hur mycket hen förstör för er.
Ingen vet när den dagen kommer kan vara i morgon eller om 15 år kanske aldrig kommer.
Mvh

Verkligen igen mig...på något sätt lyckas de alltid vrida på det så att man själv blir den som anpassar sig. Varför förstår aldrig alkoholisten hur mycket skada de gör för sin omgivning? De är ju inte fulla jämt..Är säker på att de skulle förstå om det varit deras partner som druckit...Ibland funderar jag på om de kanske var empatilösa redan innan de började dricka,. Jag bröt med min särbo för 3 månader sedan och saknar honom väldigt på kvällarna. Har barn ( inte hans dock) som inte vet hur dåligt jag mår. Liksom du säger så känner man sig dum som kan älska en idiot och de förstår verkligen inte att man kan sakna någon som gjort så mycket dumt. Har liksom du försökt i flera år att hjälpa honom men inget har hjälpt, det går bara rakt utför och jag är helt maktlös. Har sagt att jag skulle komma tillbaka om han slutar dricka men han vägrar lova något. Han har förlorat allt, jobb, körkort, vapenlicensen (jakt var hans liv) , hans dotter och mig men förstår ändå inte??
Vi har gjort slut flera gånger men har bestämt att inte söka upp honom nå mer,,i slutänden är det jag som förlorar hela tiden. Hoppas på att ett mirakel sker en dag,,att han ringer och säger att han bestämt sig för att aldrig dricka mer i sitt liv..Tills det sker måste jag försöka leva mitt liv. Kram till er alla tappra här inne...

Min mans drickande började för femton år sedan och har bara eskalerat.
För ett år sedan fick jag verkligen nog, jag var trött på att hitta buteljer gömda och att ständigt leta efter tecken.
Då bestämde han sig för att ta hjälp, helt plötsligt kunde han gå till alkoholmottagningen, äta antabus osv.

Okey, så då försökte jag igen för vem vill inte hjälpa pappan till ens vuxna barn. Jag har ju en gång valt honom för att jag tycker om honom.
Det fungerade några månader, därefter tyckte han inte att han behövde några samtal med alkoholmottagningen. Han klarade av det ändå sa han.

Så åkte vi på inplanerad semester och där tyckte han att han kunde unna sig några öl, när vi kom hem tyckte jag att jag kunde känna att han luktade och han blåste promille i den alkoholmätare jag köpt, gång på gång. Han hävdade att det var fel på mätaren och försökte att på alla sätt manipulera den. Till slut fick jag nog!

Han skulle då köpa sig en lägenhet för att lära sig att ta vara på sig själv och sina problem, köpte drog ut på tiden, alla lägenheter hade olika typer av problem. Till slut fick jag engagera mig även i detta.

Jag har köpt ut min man ur vår gemensamma bostad, han vill att det skal vara möjligt att flytta tillsammans igen när han lärt sig att kontrollera sitt liv och uppskatta de vi haft.

För var gång vi träffas vill han sova över och att vi skall planera vår lediga tid tillsammans, men när jag pratar med honom om att jag behöver hans garanti ”över att han beslutat sig för och skall håll sig nykter” så backar han och säger att ingen kan garantera någonting kring sin framtid. Det kan han ju ha rätt i, samtidigt känner jag verkligen skarpt att jag inte vill lägga mer av min tid på en person som inte drar sig för att ljuga mig full i lögner, som använder mitt kapital och min tid samt mina omsorger för att berika sig själv enbart.

Han hävdar ofta att jag skall glömma det gamla (för det kan han ändå inte förändra) det har han så klart rätt i, samtidigt så känner jag att jag inte gärna kan fortsätta att förlåta utan att han är beredd till en beteendeförändring. Alltså det han begär av mig är att jag ensam skall omforma mig och mina behov så att han inte behöver förändras.

Är det någon av er andra som har liknande förutsättningar och hur har ni löst det?

Jag känner för egen del att jag krängt både hit och dit och omformat mig så många gånger, att jag idag inte är riktigt säker på någonting, jag vet att jag vill ha lugn och ro i mitt liv ”framförhållning” och att jag vill sluta upp med att tvingas lägga allt fokus ch all kraft på någon annan.

Men livet har blivit så besvärligt och insnott så jag känner inte att jag kan prata med någon annan om mina problem, hur förklarar man ovanstående utan att själv bli idiotförklarad av närstående?

Tycker du gör rätt i att inte skriva till honom. Vi måste inse, att vi inte kan göra något för att våra män ska sluta dricka. Hur mycket råd vi än ger.

Jag har sagt till honom att jag inte kan vara tillsammans med honom eller bo med han pga hans problem, men när jag säger det kommer det lovord han inte klarar av att hålla. .

Nu är jag borta och jobbar och det har kommit medelanden på natten då jag förstår han vart ute efter jobbet igen...han skrev saknar dig osv, att han glömt skriva när han kom hem osv, ett typiskt medelande jag känner igen. Känns som han skäms på nåt sätt. Jag skrev inte tillbaka, jag vill inte skriva så mycket när jag är på jobb, för jag märkt att jag inte mår bra av det, jag får ta att han kanske blir ledsen över att jag inte skriver så.mycket

Förstår att det är jobbig situation för dig. Men ingen, mer än du kan ju ta ställning om du ska lämna din man. Att man inte lämnar direkt kan ju ha med medberoendet att göra också. Man orkar inte ta ställning. Sedan är ju kärleken till mannen som står i vägen.
Vet ju inte vad din man gjort, men lägg ansvaret på honom. Det var ju inte du som gjorde något. Det är så lätt att ta på sig skulden. Men man sitter ju inte ihop med sin man. Man är ju två olika personer.
Är nu släktingar och vänner sura på dig, så säg till dom att han bär ansvaret. Vad du sen tar för beslut, det är ju bara du som kan bestämma. Man har ju oftast ett liv som man gått igenom ihop. Kan ju inte bara slänga bort detta. Man vill ju försöka få det bra.

Ja visst blir man trött Azalea? Jag har skrivit här på forumet tidigare. Då kunde jag inte alls tänka mig att lämna min man. Nu har ju det kommit närmare. Det är väldigt tröttande när man vissa perioder bara tänker på den som dricker. Man blir uttröttad. Både fysiskt och psykiskt.
Har genom åren skrivit brev till min man, om situationen. Han har aldrig läst dom. Breven har varit för min skull. Det är också skönt. Att skriva av sig, så man får ur sig all frustration.
Vet någon i din omgivning hur din situation ser ut?
Det är ju också till hjälp att man har någon att prata med.

Välkommen hit. Bra att du skriver här. Det är skönt att skriva av sig. Min man har också druckit i många år. För några år sedan eskalerade det. Efter det hade han ca ett år relativt nykter, efter en jobbig händelse. Nu har jag ställt krav att han får sluta dricka, annars lämnar jag honom. Sa att jag vill aldrig se dig full igen. Det tog han fasta på och har vid ett tillfälle åkt bort för att dricka. Så nu känns det som jag också lever i ett mellanland. Jag slipper se honom dricka, men jag vet ju att han tar sig en fylla. Vi har nu haft ett par bra dagar. Ingen surhet, som det ofta blir på vardagarna. Min man har ju druckit sig full fredag och lördag, tills han somnat. Och ibland en vardag. Ja lätt är det inte. Men det är skönt att skriva här, att veta att man inte är ensam.
Jobbigt för dig när du inte kan lita på vad han säger. Men det hör väl till missbruket.

Hej Jondalar! Bara att du skriver här kan hjälpa DIG mycket, så fortsätt med det och läs andras berättelser. Det gjorde jag och fick perspektiv på min egna situation. Nu är det mycket bättre och jag har jobbat med mig själv och läst o lyssnat på poddar om medberoende och om beroendesjukdomen. Så mitt råd är att skaffa egen kunskap, prata m andra som har samma erfarenheter och fokusera på vad du mår bra av. Det är lättare sagt än gjort men prova att gör något annorlunda som kan göra att du mår bättre. Skriv ner det som händer konkret kan också vara bra, utan att värdera. Han tänker på sig pga sin sjukdom och nu ska du tänka på dig. Kram

Vi har varit tillsammans i 20 år, gifta i 10år och har två tonårsbarn. Under våra första år drack han sprit och mycket. Blev våldsam, elak och minnesluckor. Vår första dotter kom tidigt och jag har KÄMPAT med hans drickande som efter ca 5år nu endast består av folköl. När spriten försvann slutade också hans beteendeförändring och han själv tackar nästan alltid nej till sprit. Erkänner att han inte klarar av att dricka det. Men han dricker minst ett 6pack folköl varje vardag, mer på helgerna. Och har så gjort de sista 15 åren... Jag har ju aldrig tyckt om detta men han har "hållet sig i skinnet". Blir nästan aldrig full när vi är borta, sköter sitt jobb även om det vissa perioder blir trixigt för honom på morgnarna när han ska köra bil. Han är ju inte samma person nykter och när han dricker. Han kompenserar dock sitt dåliga samvete med att göra det mesta i hemmet, köpa blommor och presenter, tala om hur mycket han älskar mig... Ofta... Under alla år har han i perioder LOVAT att nu ska han minsann sluta dricka... Sagt att han varit i kontakt med Vårdcentralen och att nu ska det bli ändring.. Men det händer aldrig nåt. Han drar kanske ner på det men bara för nån vecka... För ca 1 månad sen blev han sjukskriven. Jag vet att det är kroppen som säger ifrån ang alkoholen men han skyller på stress på jobbet...det är säkert det oxå. Sover inte, lättirriterad och får utbrott. Läkaren skriver ut sömntabletter. Han förklarar för mig gråtandes att han nu berättat om sitt missbruk och att han ska börja i nån grupp. Jag förklarar att jag verkligen tror på honom denna gång men att jag är rädd för att det ska bli som alla andra gånger hn lovat ta tag i det... Nån vecka senare går han på det här gruppmöte och berättar ingående vad de sa och hur jobbigt han tyckte det var. Jag tror verkligen på honom men tycker det är lite konstigt att han dricker lika mycket som innan... Gjorde igår det man inte får. Loggade in på hans "mina vårdkontakter" när han sov, och löste hans journal. Jag löser anteckning där det står att han uppger att han ALDRIG dricker i veckorna, har måttliga vanor. INGENTING om att han söker hjälp för sin alkoholism... Hela mitt förtroende för honom rasade igen.... Nu vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare... Ifrågasätter jag honom om gruppen blir han sur att jag inte litar på honom och han är expert på att hitta på troliga historier om ALLT!!
Men jag vill inte ge upp. Älskar den han är när han är nykter och det är ju aldrig katastrof när han dricker så jag känner mig i nåt land mittemellan. Det är lätt att känna sig knällig själv, det kanske inte är så farligt. Jag som är överkänslig? Finns det någon mer som lever eller har levt med någon som dricker för mycket men inte "för mycket"??

Allt dumt som har hänt genom åren är helt sjukt. När man npgon gång ibland tänker tillbaks genom åren och summerar allt som hänt då undrar man verkligen. Är det jag/Vi som accepterar detta? Hur man varje gång lägger det ena efter det andra bakom sig och försöker glömma det. Fast det blir svårare och svårare att "glömma" känner jag. Nä, min ryggsäck är så himla full med elände så det får inte plats med nu. Är så himla trött

Så svårt. Att veta vad och hur man ska göra. Men det är ju så att han kan bara bestämma själv om han vill sluta dricka. Det kan inte du göra åt honom. Det är så jobbigt när man ser sin man gå ner sig så. Försök att tänka på dig själv. Så att du mår bra. Styrkekramar

Vad lika det låter. Ditt och mitt förhållande. Ja ibland känner man ju befrielse när dom väl somnar efter en fylla. Usch så mycket dumt som hänt min man när han varit full. Och så många år det pågått. Trodde aldrig att jag skulle acceptera sånt här.

Nu har vi haft några bra dagar. Nyktert. Och då får jag samvetskval för att jag säger något. Men det är ju som en berg-och dalbana. Ibland går det lött. Vissa dagar är skit. Så svårt.

Jag tycker det är så svårt att vara ärlig, säga som det är. ” Jag vill inte vara ihop med dig förrän du tagit tag i ditt drickande, och är nykter”. Är väl också ett tecken på medberoende. Man vill ju inte säga rakt ut, förrän man vet att man kan stå för det. Man velar, för att kärleken till mannen är ivägen. Och sedan mår man skit när man inte kan vara ärlig och säga vad man känner .

Ja jag känner mer ett måste, tvång, bör än vill :(((
Det är samna här berg och dalbana.....

Jag märkte igår då det gått två dagar vi inte sågs att jag har mer energi, jag mår bra att fokusera på mig o vad jag vill göra...
Men sen igår sågs vi ute... jag tog lite aw inte alls nå mycket medans han drack rätt mycket... han sa han saknade vi går hem tillsammans och att han inte skulle vilja fortsätta leva om jag och han inte skulle ses nå mer, va väl lite överdrivet men ändå.....fortsatte o sa att han vill inte ha någon annan än mig och att han lix ville kolla om jag tyckte han hade skärpt till sig o dragit ner på alkoholen, men jag va tyst, o det är för att han har inte det, jag ville inte säga nåt igår pga han va onykter

Idag har jag gråtit, gråtit pga att just det här sliter i mig, att se hur jag betyder för honom och det gör det svårt men ändå så känner jag då att jag gör rätt i att inte bli tillsammans med honom igen eller flytta ihop igen