Senaste kommentarerna i forumet

Jag råkade se ditt inlägg och häpnade över hur du berättar om hur du har det. Det kunde lina gärna vara mitt liv du beskrev. Jag har en man som missbrukat i 7 år och fyllorna är hemska på ett sätt. Blir otrevlig och arg innan han till slut somnar vilket är en befrielse. Men de dagar han är nykter så är det så surt att det är också olidligt och ibland känns det nästan som det är enklare när han dricker och sover för då är det på något sätt lugn och ro. Du gör rätt i att ställa krav på honom, det är ju trots allt inte bara hans liv det handlar om. Vi blir ju bakbundna i vårt förhållande och ska bara finnas på plats och le när det passar dom. Var stark, du klarar det. Tänk på att du är den viktigaste personen i ditt liv. Kram

Förstår att det är svårt Troja. Så jobbigt när man måste välja, fast man inte vill. Här går det fram och tillbaka. Har haft några bra dagar. Det är som att åka berg-och dalbana. Känslorna går upp och ner. För dig med förstår jag.

Hej alla som hittar hit. Första gången jag skriver här. För snart 2 månader så hände det, min sambo gjorde en otroligt dum handling på fyllan när vi firade en händelse, nästan hela min familj var på plats samt mina vänner och några av hans. Ingenting olagligt. Det här slutade i att två av hans vänner avskyr han, min familj är förbannade uttryckligen förutom min mamma som finns här för mig. Två av mina vänner är arga. Alla är arga. Jag lever själv med ångest och gått av och till i terapi 6 år även gått på antidepp. Och det här tär på mig så fruktansvärt. Min sambo är mitt livs kärlek, det han gjorde sårade även mig och jag visste inte om jag kunde stanna med han. Efter att träffat min psykolog och han har tagit kontakt med en kurator om hans alkohol problem så hjälpte de mycket för att de sa att situationen som uppstod var inte som alla andra målade upp den. Men en av mina vänner som var närvarande målade upp mig som lika skyldig som stannade kvar och hans vänner som avskyr hatar väl mig också nu. Men min sambo, mitt livs kärlek, har genom den tiden vi har haft tillsammans visat mig vad kärlek innebär. Inte bara genom de han ger mig men även hur jag vill göra allt för att hjälpa han genom svåra situationer. Den här mannen hjälpte mig genom min tuffaste period i livet. Samt att han var en 3 för 1 deal och fick två otoroliga bonusbarn på köpet. Så jag älskar de som de vore mina egna, jag skulle göra allt för alla tre. Men nu är det hat överallt och det är så infekterat runt omkring oss. Ingen litar på mitt omdöme, min pappa sa att jag måste vara som en misshandlad kvinna och att jag inte vet bättre än att bara dra. Men så är det inte, jag är mycket medveten om situationen. Välutbildad men lever inte enligt samma resonemang som andra, jag vill kunna kommunicera och förstå vad som hände när det går fel. Jag vill ha förmågan att förlåta och gå vidare, förstå hur alkohol kan förstöra. Min sambo är inte en dålig människa, han är en bra människa som gjorde en dålig sak. Han har tagit tag i sina alkohol vanor, han påvisar att han vill inget annat än att vi ska vara lyckliga och hur ledsen han är över att såra mina känslor. Han har uttryckt saknad av alkohol och att han vill dricka men har inte gjort det. Och jag litar fullt ut på det han säger, men tror inte det kommer vara en lätt resa. Men jag vet inte hur jag ska hantera allt utifrån? Är det någon som har gått genom något liknande som har några hjälpmedel för att kunna hantera känslan av hat från andra för att man inte gör som de tycker. Har även alkoholberoende i min familj från både mamma och pappas sida och det gick inte bra för dom. Förlåt om det blev en förvirrade text..

Hej!
Tycker inte man ska kategorisera han spelar ju ingen roll i vilket fall.
Det är ju konsekvenserna som är intressanta.
Hur mår du och din mamma har ni skam skuldkänslor oro rädsla sömnproblem mm.
Tycker du ska prata med din mamma hur du mår .
Om han själv inte lider av sitt drickande men har vetskap om att ni gör det kanske han kan göra förändringar.
Du har tagit ett kliv i rätt riktning ser fram emot att läsa mer av dig.

Känns jobbigt o lite ledsamt att höra honom säga att han vill vara med mig, bo med mig mm

Det skär i hjärtat att höra det, han säger inte ja vet det inte går, vet vi bråkar då mm
Det är bara jag som säger, jag vet sedan tidigare, jag klarar inte av att vara tillsammans med någon som är alkoholist. Det är ett helvete, en kamp mot flaskan, man är ständigt nåt som är svårt att de kan va trogna mot, för alkoholen kommer först, medans de inte ser det, vi ser det som är anhöriga... vi är ständigt redo att ta fighten, att förklara att bli bortvalda, att försätta oss i oroskläderna!!! Hela tiden på spänn.... han är ledig, han vill ut, han slutar tidigt, han passar på o gå ut, han sa en öl de slutar med 5... han skulle höra av sig men man hör inget...
Hela tiden de här snurrandet i huvudet....
Man är trött när man vaknar, kollar mobilen, kollar när han senast va online,
Och sedan blir man arg för att man är så här, man är uppvarvad i tankar... va han full igår, gick han hem eller gick han på efterfest... är han bakis, ska vi ses eller vill han hellre festa ..... de är ständigt tjat i huvudet, tankar, en viss oro ( värre förut)

Känns ju mer vi sets, o nu.när de inte vart bråk så känns känslorna till honom mer....
Jag vet att jag inte kan vara tillsammans med honom, skulle vilja att det kunde gå men det går inte pga hans drickande och intresse för att gå ut....
Plus att han gör av med sin lön på spel.... har försökt fått han att spara men det har inte gått, så resan vi skulle gjort blev inte av...
Det här med att ses som vi gör är bara tillfälligt och plågande

Välkommen hit. Bra att du skriver här där många känner igen sig. Som du beskriver är din pappa alkoholist. Dricka varje dag är inte normalt.
Någon som dricker normalt kan ju ta alkohol på fest, eller något glas till helgen. Inte varje dag.
Du ska gå på din magkänsla som jag hör att du har innerst inne. Lyssna på den.

Hur vet man egentligen med säkerhet att någon är alkoholist. Min pappa förnekar och min mamma är medberoende. Har aldrig lärt mig att lita på min egen känsla och lita på att min instinkt är rätt. Enligt min mening är ju pappa alkoholist. Han har alltid skött jobbet och har en välordnad fasad. Är ingen som super sig redlös och ”blir borta från världen”. Men... han isolerar sig tillsammans med min mamma, har inga vänner och inga intressen. Hela dagen är en rastlös jakt för tills han kan ta första glaset vin och slappna av. Han dricker vin och flera stora groggar varje dag. Blir dimmig och lullig och ibland aggressiv. Avstängt känsloliv, isolerad, håller saker hemligt. I min värld har alkoholen/avstängdheten ett för stort grepp och hindrar närhet/intimitet i alla hans relationer. Men är han alkoholist?

Ge inte upp forumet. Jag har också skrivit inlägg med noll respons, men det betyder inte att vi andra struntar i det du skriver. Vi har våra battles också att uthärda. Ibland läser jag inlägg som jag vill svara på men jag vet inte hur jag ska formulera det hela i ord, då jag inte vill att det ska bli fel. Att kissa ner hela sängen är ett tecken på att man har druckit alldeles för mycket. Att dricka som en Dansk låter mer som en ursäkt. Jag är glad över att du har kämpat dig igenom cancer, och därför tänker jag som att du kanske ska tänka mer på dig själv.

Hej skrållan
Nej ingen av oss va nyktra
Vi sätter gränser och han höll dem

Vi kan även ses nere på krogen men är det så att han blir full o dricker mer än va ja klarar, det är då han inte får följa med..

Nej min vän är helt oerfaren när de kommer till sånt här, han fattar inte varför ja bara slutar träffa han, ja förklarar o förklarar gång på gång hur svårt det är för mig, att jag är ändå glad vi flyttat ifrån osv att de just nu får räcka så länge

Så skönt att det gick bra. Höll han sig nykter?
Du kan väl förklara för din vän, som du skriver här, att det blev så med fotot. Sen är det ju så att dom som inte varit i den situationen som vi här på forumet har varit i, kan inte riktigt förstå hur svårt det är att bryta. Tror många utomstående tänker, det är väl bara att lämna.
Skönt att det blev bra träff i alla fall.

Fortsätt skriva av dig här. Som Mulletant skriver, kan det ta en stund innan någon svarar. Alla kämpar med sitt.
Om du har en känsla av att han dricker för mycket, så stämmer det oftast. Lita på din magkänsla. Har du pratat med honom om drickandet? Se hur han reagerar. Men sedan kan du ju inte bestämma åt honom att sluta. Han måste ju vilja själv.
Han kan ju inte skylla på olika saker, som att han dricker som en dansk. Då får han väl sluta med det då. För det blir ju för mycket.
Försök att tänka på dig själv. Gör något som gör dig glad.
Styrka till dig

Skriver av mig

Det gick bra igår
Dock blev jag taggad i foto här hemma och det såg verkligen ut som vi var ihop i texten..
Han frågade om han fick tagga och ja hade inte hjärta att säga nej, o heller inte pga hans födelsedag....

Känner dock att de kanske inte va så bra, tänker på va vännerna tycker nu, och till min bästa vän som försöker hjälpa mig ur detta....
Jag vågar knappt höra av mig till den vännen pga inlägget... men de löser väl sig

Välkommen till forum! Förstår att det känns trist att du inte fått respons, men ge det lite tid. Ibland dröjer det innan man blir ”upptäckt” här, det beror inte på ointresse eller ovilja. Medan du väntar skulle jag tipsa dig om att läsa i andras trådar här, du kommer att känna igen dig och förhoppningsvis känna dig lite mindre ensam i din situation. Vi är många som har levt eller lever med mycket liknande erfarenheter. Det viktigaste, enligt min erfarenhet, är att komma till insikt om att du inte kan få honom att ändra sig - till en sån insikt måste han komma själv och ha vilja att ändra sina alkoholvanor. Det du kan göra är att ta hand om dig själv, på bästa sätt. Det är viktigt, i synnerhet eftersomdu själv har haft enallvarlig sjukdom.
Alltså, stanna kvar, läs andras erfarenheter, kanske svara i andras trådar och framförallt: ta hand om dig och gör sånt du mår bra av?
Varm hälsning / mt

Tyvärr verkar ingen bry sej här så jag drar mej ur detta forum.

Kloka ord InteMera. Ska försöka ta hand om mig själv mer. Så får vi se hur detta slutar.

Det är just det Skrållan, man orkar inte! När alla dagar är en kamp, med en sur man oavsett dom dricker eller inte just den dagen. Då orkar man inte. Den dagen han erkänner problemet och verkligen försöker göra nåt åt det, då kanske man orkar. Annars rinner nog både orken och hoppet ur en för gott. Och ur det finns det kanske bara en väg ut för att rädda sig själv. Att endera lämna och leva själv eller stanna kvar i tvåsamheten men att mentalt öndå leva bara för sig själv. För att ta hand om sig själv måste man om livet alls ska vara värt att leva och då är frågan om han längre är mödan värt när man fått upp ögonen för sitt eget värde och rätten till att vara lycklig. Med eller utan honom.

Idag kan saker hända

Mitt ex fyller år och innan frågade jag han hur han ville firas, va väldigt oklara svar men jag frågade om då han ville komma till mig, att jag fixade lite mat mm och paket. Det ville han jätte gärna... för någon dag sedan hade han gått till en kollega och frågat om de skulle ses nere på jobbet på en öl o skåla hans dag, det berättade han efter han hade sagt ja till mitt erbjudande,som att det var en ide innan vi går hem till mig.... jag vart orolig, lite lätt ledsen pga att nu har flera av kollegor hört det.
Jag sa hur tror du de kommer gå? Du vet hur det bjuder dig, de gör alla som fyller år, han kom på sig själv att de här va en riskerande faktor, han vart lite sur o jag försökte få bort att jag skulle fixa nåt här hemma men då sa han att ja va mera värd än dem.

Nu är dagen här och han har lovordat att han ska göra allt för att hålla gränserna, för annars får han inte följa med. Då kommer han såra mig och allt jag ordnat idag, med inhandling och present.

Jag har ingen bra magkänsla av det här. Jag tror att det kommer sluta med att han blir bjuden och klarar inte av att tacka nej och då kommer jag gå hem.själv.
Blir det så då har han sårat mig oss för sista gången

Han påstår att jag vill kontrollera han.
Jag har erfarenhet av att leva under samma tak som alkolister sedan liten flicka. Den enna värre än den andra. Min mammas förmåga att hitta män var enastående. Och jag och mina syskon fick lida mycket. Något jag aldrig pratat om. Men så har jag nu själv en sambo som inte kan kontrollera drickat. Ibörjan hete de jag dricker för att jag är ledig och kopplar av. Det är gott. Och att han minsan hade minskat på alkohol konsumtionen sedan innan vi sågs. För det var tydligen 7 resor värre innan. Men så fort han ska ut med kollegor eller annat så blir det för mycket. Sist kissade han ner sängen utan att märka att han gjort det. Han var så berusad. Det var så obehagligt jag sa att händer detta igen lämnar jag dig. Jag vet hur det slutar med alkohol missbruk. Han söker inte hjälp. Vet inte vart han ska vända sig sen tror jag inte han vågar. Han tror att han ska kunna lösa detta själv. Villket jag har dåliga erfarenheter av. Jag vill tro på han självklart men gör det inte för jag vet allt för väll hur det hella kommer te sig. Jag funderar på att lämna han redan nu då han anser att han ska ut med sina kolleger igen och att jag har kontrollbehov för att jag säger att jag kommer må dåligt och vill helst att van låter bli. Då använder jag samvetskval påstår han så att jag ska känna mig dålig. Men jag blir ju ledsen vart ska all min oro och information gå om inte till han och han stänger allt jag säger ute. Jag har ofta sjukat mig från jobb pga att han driker eller bråkat om hans intag. Jag har ofta gråttit mig till sömns jag har ofta varit orolig för han. Jag har ofta lämnat bostaden pga våra bråk eller hans misbruk. Jag står i ett val om att lämna han eller få han att söka hjälp. För jag vill inte må såhär dåligt. Vart kan han vända sig? Vad kan jag göra? Hur får jag han att lyssna? Jag är ny här inne.

Tack ullabulla

Ja tror det här är nån fas jag på nåt sätt måste komma ur sen.
Jag klarar inte av att säga nej när han frågar om att ses hos mig, jag har försökt...
Jag funderade senast idag vad som gör att jag är kvar?? Hur mådde jag förut när vi va ihop, bodde ihop hade alla bråk, det var för jävligt och nu är jag inte där.
De är inte de bråken, jag bor själv och vi är inte ett par som förut, det gör nog att jag hamnat i bekvämzon.. därför så gör inte de här lika ont som innan, men jag vet att det inte är nån bra zon att va i och ingen framtidsplan. Men antagligen mår jag inte tillräckligt dåligt nu, som jag gjorde innan.. jag tror att nån del.av mig lix hamnat i ett läge ähhh gör de sen, om det känns värre gör de sen, du har ju i allafall brytit förlovningsring, sambo, och fått tryggheten tillbaka här hemma hos mig med att sluppit blivit vräkt mm.

Jag har skrivit nuuuu nu ska jag säga de är över mm men jag är inte där än
Och på nåt sätt skäms jag, och känner mig feg, men samtidigt måste jag ändå tycka nåt har blivit bättre

Hur det känns.
Man tar i med järnspett och lyckas häva sig upp med våld.
Där kan man befinna sig ett tag och sätta gränser.
Sen ramlar man tillbaka.
Inget är ju hugget i sten,men försök hålla fast vid det som är viktigast.
Kanske aldrig träffas i din lägenhet?
Aldrig när han är onykter,eller något annat som är viktigt för dig.
Kliver han över även den markeringen så ser du ju hur lite han respekterar dig och dina gränser.
Om han väljer att dricka när han inte är hos dig,fine.
Men ha någon strategi du kan hålla fast vid även när du är som svagast.

Skriver av mig

Det går inge bra, han bryr sig mer, har prioritera mig mer, o jag orkar inte göra nåt, han sa tom senast igår att det känns som vi pratat mer o han känner sig närmre mig.
Vet inte om det är för att hålla fast mig...
Jag klarar inte att avbryta det här nu, inte nu

Min särbo sen 2 år dricker 2 extrastarka öl 0.5 l varje dag. På helger blir det minst en egen flaska vin både fredag och lördag kväll. Han kallar det att han dricker som en dansk. Jag vet inte hur jag ska ta situationen. Lite trött på det då jag inte dricker själv. Kanske tar ett glas rött varannan månad. Han har tränat mycket alltid som sprungit någon mil om dagen. Men nu inte riktigt lika mycket träning. Han har nattsvettningar vilket han skyller på att han har hög ämnesomsättning pga träning. Jag tror mer det är alkoholens effekter men inte sagt något. Har inte orkat ta itu med det då jag själv överlevt bröstcancer förra året och innan dess har en annan sjukdom o en skada som gör att jag rullar 24/7. Har ni något råd? Ekonomin kretsar också kring att det är viktigt att ha råd med öl, vin och snus. Nu har bilen hans gått sönder och då kan man gärna ta ett glas extra för att lugna nerverna.

Funderar och funderar. Hur ska jag orka? Tänker på min mans alkoholmissbruk när jag vaknar, och när jag somnar. Hur ska det gå? Vart ska det sluta?
Medberoende? Ja visst, fullt ut. Vill inte. Vill leva mitt liv i lugn och ro. Inte med en massa gräl och surheter. Säger till min man att sluta dricka. Ja, men då gör han det för att jag säger det. Det vet ju vem som helst, det kommer ju inte hålla. Han måste ju vilja själv. Fast han tog sig en fylla, fast inte hemma. Inte bättre det. Jo, jag slipper ju se eländet. Men han är väldigt beroende, men han erkänner inte det ens för sig själv.
Ser ju på honom att han inte mår bra. Börjar se tecknen i hans lite svullna, röda ansikte. Känner att han avskärmar sig från mig, jag som ställer krav. Vet ju att det är en sjukdom, alkoholismen, så den drar väl i honom.
Längtar efter min man från förr. Det är det som håller mig kvar. Men kommer han verkligen komma tillbaka? Han är ju inte beredd att ta tag i något alls. Bara köra vidare, dricka som om inget hänt, inte prata om det för då finns det inte. Hans abstinens gör honom så sur. Kvittar vad det är så reagerar han med surhet.
Hörde på tv om medberoende. Tänk på dig själv, var råden. Och det vet jag ju. Men i nästa andetag, säger någon, ge inte upp om den som missbrukar. Var på och prata om missbruket. Men hur ska man orka?

Hej kämpe!
Är själv alkoholist och jag kan säga att jag kan inte sluta dricka för att någon annan vill det man måste ha viljan själv.
Är uppvuxen med alkoliserad far och en mor som inte hade viljan att ta sig själv därifrån eller oss barn.
Att växa upp med den oro och skam även se beteendet hos en full far att som barn behöva ljuga för för att skydda även vara medberoende är psykisk tortyr och sätter sina spår.
Skilsmässobarn är inte skoj men dom slipper veta och se missbruket.
Vet ej om jag blivit alkoholist pga uppväxten eller om det är genetiskt men uppväxten har påverkat mig mycket negativt.
Mitt råd skydda dig och ditt barn.
Jag själv har sluta flera gånger men trillat dit de senaste åren.
Jag är nu själv på mycket god bättringsväg .
Vill tillägga att min bror även drack mycket fram till sitt självmord kan ej bevisa att detta har med uppväxten att göra men det är ett faktum.
Förlåt om jag låter skrämmande men barn måste få vara barn.

Känns ändå som om alla våra alkoholister har en sak gemensamt, nämligen att de inte släpper taget om oss när vi lämnar dem...