Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Min sambo har problem med alkoholen. Varje gång han ska ”ta ett glas” slutar det alltid i bråk. Han blir personlighetsförändrad, beter sig illa, ställer till med bråk, prata med folk som inte finns eller med saker så som väggar och möbler. Han urinerar mitt på golvet (när han somnat från fyllan och går i sömnen). Har sönder saker, hittar inte hem från fester, glömmer mitt och sina vänners namn, blir aggressiv och slåss (aldrig varit våldsam mot mig). Han blir väldigt lätt kränkt och tar ofta illa upp vilket ofta resulterar i bråk. Många av våra vänner ser inte allvaret utan tycker det är roligt när han svamlar och pratar med tex en vägg. Ofta hejar dom på och bjuder gärna in honom till fest eller andra tillställningar där det finns alkohol.
Han dricker inte varje helg men minst en gång i månaden. Han är tidigare drogmissbrukare men har varit ren från droger ett längre tag.
Jah vet att han inte själv vill bli så full som han blir utan har i tanken att bara ta ett glas eller en öl, men så är inte fallet. 9 av 10 gånger slutar det i katastrof. Jag har ställt honom mot väggen flertal gånger och sagt att jag lömnar honom om han inte slutar, han blir ofta ledsen och ångerfull och i stunden ser sina misstag och lovar att sluta.
När jag blev gravid lovade han en förändring men jag ser ingen tyvärr. Nu har vi ett barn ihop och jag vill inte att hen ska växa upp i en miljö där en förälder inte kan ta ansvar och vara nykter. Hade jag inte varit så naiv och lämnat innan jag blev gravid hade jag inte haft detta problemet.
Jag älskar honom och det är så svårt att gå isär. Jag vill ha en kärnfamilj till vårt barn och en trygg miljö men det verkar inte gå tyvärr.
Hans familj är medveten om problemet och jag har stöd från dom.
Jag önskar att han kunde inse att han inte klarar av alkohol och att han måste förbli nykter. Jag tror att han är rädd över vad andra ska tycka om honom eftersom att han ung (24 år). Han är nog rädd att folk ska tycka han är tråkig. Jag har försökt förklara att han måste välja mig eller alkoholen och det håller en kort stund sen är han där igen.

Ett väldigt rörigt inlägg men behöver hjälp från någon. Vad ska jag göra? Ska jag stanna och hjälpa honom eller måste jag separera? Hur och av vem kan man få hjälp? Snälla hjälp mig!

Jag vet inte hur jag ska prata med min man. Nyktert, men en så sur man. Vad jag än säger, så är jag tjatig. Och då är det inte om alkoholen. Jag kan fråga vad han sa, jag kan berätta att jag blir ledsen för vissa saker han säger. Känns som jag bara ska vara glad och tyst, och säga ja till allt.
Hur kan det bli en sådan förändring på en människa? Fy vad jag är less på att anpassa mig efter hans humör och dagsform. Kan det vara abstinens? Blir man verkligen så förändrad? Eller kanske att han vill fly från mig och slippa att försöka hålla sig nykter. Jobbigt.

Mycket tragisk historia och ingen förändring förefaller vara möjlig. Måste vara mycket svårt att acceptera att livet ser ut så, men ändå måste du hantera det. Naturligt att uppleva det som att alkoholen betyder mer för din mamma än barn och barnbarn men så är det inte. Ett beroende som styr och det har inget med förnuftet att göra så ser jag det. Eftersom du inte kan påverka situationen och din mamma inte verkar ha förmågan att förändra sin situation så får du hitta ett förhållningssätt. Rådet att skriva ett brev kanske känns rätt för dig och att lämna bitterhet, ilska, besvikelse m.m. är viktigt. Mitt råd är att delta i något anhörigprogram som kommunen ofta har. Alanon finns också för de som har anhöriga med missbruksproblematik. Där kan man även få stöd efter din mamma kanske inte längre lever. Försök göra något positivt tillsammans med din mamma om det är möjligt. Läste en bra bok, Craig Nacken, Jaget och missbrukaren. Han skriver angående hatet man som anhörig ibland kan känna, att ingen hatar missbrukaren mer än personen själv.
Hoppas du hittar ett förhållningssätt som fungerar för dig.

Tycker synd om dig, som hamnat i det här - men du har ett VAL, och det har inte dina barn.

Sök hjälp åt dem, i alla fall. Det här kan (troligen "kommer") att skada deras relationer nu och i framtiden, och det måste undvikas.

Hej, jag är en universitetsstudent som behöver hjälp och tips från andra anhöriga.
Två nära vänner till mig har tunga alkoholproblem, på lite olika sätt, och jag vet inte riktigt vad jag kan göra i nuläget och vill gärna ha råd.

Den ena vännen har jag en ganska komplicerad relation till, då vi under våra tonår hade ett par år där vårt umgänge praktiskt taget gick ut på att prova så många olika sorters narkotika vi kom över. Jag började bli orolig, då jag såg missbrukstendenser i både mitt och hens beteende. Jag föreslog att vi båda skulle skära ner på allting för att jag inte tyckte det kändes kul längre, och fick direkt mothugg. Detta pågick flera år, och till slut orkade jag inte umgås med hen längre då jag kände mig maktlös när min vän inte tog min oro på allvar. Jag märkte att jag kände mig lugnare och mindre ångestladdad desto mindre jag umgicks med hen, och det gick flera år när vi inte sågs alls.

Under det senaste året har personen försökt återupprätta kontakten med mig, vilket jag först blev glad över då jag i början tolkade det som att hen hade styrt upp sig och sitt liv. Ganska snabbt insåg jag dock att det blivit värre sedan vi sågs sist... Under åren jag inte var där för vännen så hade drogerna bytts ut mot ren och skär alkoholism, och jag har aldrig sett min vän i ett så trasigt stadie förut (personen kan nu inte få jobb eller ha ett socialt liv med goda relationer etc.). Hen skakar och svettas när hen inte dricker, och kan inte samtala som en vuxen person när hen har druckit. Jag har brustit ut i gråt flera gånger av att se hen så här, och vi har återigen haft många långa diskussioner angående min oro. När hen är nykter så tar hen emot mina känslor och det känns som att det finns hopp, men så fort vi inte har setts på någon vecka så är hen tillbaka i flaskan.

Det känns som att jag gjort allt man blivit rekommenderad att göra i en sådan här situation utan någon sorts framgång. Kan även tillägga att vännen varit inne på rehab, tvångsavgiftning, gått på medikation mot alkoholism etc. men inget verkar ha hjälpt, vilket får hela situationen att kännas än mer hopplös. Att vi sedan har en delad historia med narkotikabruk hjälper ju absolut inte, det får bara allt att kännas så fruktansvärt orättvist då jag själv är på ganska god väg i livet just nu.
Vad mer kan jag göra?

Passar på att ursäkta för långt inlägg, men det är en till person jag har problem med...

Den andra vännen har druckit och tagit allehanda droger sen den var alldeles för ung, och det här är inte en lika nära vän som den första. Däremot är personen en essentiell person i min huvudsakliga umgängeskrets, och vi ses därmed väldigt ofta. Till skillnad från den första vännen jag beskrev så är denna person en högfungerande alkoholist med välbetalt jobb, fin lägenhet och många relationer. Hen dricker dock så mycket att jag knappt kan hålla koll på mängden, vilket leder till att hen inte kan ta hand om sig själv och ofta hamnar i våldsamma situationer med till exempel vakter och säkerhetspersonal. Jag blir fruktansvärt ledsen och trött varje gång en krogkväll slutar med att hen blir utslängd, och till skillnad från den första vännen så har jag aldrig vågat ta upp min oro med den här personen. Hen är extremt principfast och har starka, tydliga åsikter, och så fort något gällandes alkoholism kommer upp som samtalsämne så börjar hen försvara sig så intellektuellt som möjligt för att undvika att vi andra börjar anklaga personen. Detta beteende kombinerat med mina erfarenheter från den första vännen får mig att känna att det inte kommer göra någon skillnad om jag lägger mig i, men jag vill verkligen inte att det ska fortsätta så här.

Kort sagt - jag känner innerst inne tyvärr inget hopp för dessa två personer, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Alternativet att säga upp sin vänskap/ställa ultimatum ligger alltid och gror i bakhuvudet, men det känns så ångestladdat att jag aldrig vågar ta det så långt. Finns det något annat man kan göra som anhörig?

Ja skrållan jag lämnat en markering, men känns som han är ändå mer på nu

Jag bör komma till en punkt där jag känner att jag kan släppa helt och veta att han är tillgänglig för någon ny och där är jag inte än. Samtidigt så vet jag att jag inte vill vara tillsammans med någon som han igen

Idag var vi och jobbade tillsammans, på en anhörings restaurang där jag arbetat i många år men slutade för att studera för ett år sedan. Men ikväll var vi alltså där.
När vi satte oss i bilen (jag kör då mannen ej har körkort) och är på väg att åka de 10 mil vi har hem, så är det första han gör att öppna en ölburk. En långburk. Djupa klunkar och plötsligt är burken tom. Då öppnar han ytterligare än. Jag biter mig i tungan, känner irritationen blossa upp och jag är så besviken och äcklad. Ja, jag är äcklad av min egna man. Varför måste han dricka det första han gör?!
Jag frågade lugnt och sansat (brusar lätt upp pga adhd) om han drack ölen för smakens skull eller för att få ett snabbt rus, med tanke på att han svepte. Han svarade då att han var ute efter ett lugn för att kunna somna när vi kommer hem.
Så många gånger jag fått detta svar. Så många gånger som jag låtit bli att fräsa och försökt att tygla mina känslor. Denna gång likaså.
Tårarna bränner bakom mina ögonlock och jag mår illa i hela kroppen, hjärtat slår fort och jag har metallsmak i munnen... Varför ska jag vara så jävla förstående för?! Varför ska jag lyssna på dåliga bortförklaringar och skit?!
Varför kan inte jag bara få skrika att jag inte orkar mer!? Att jag vill att han rycker upp sig och gör något åt detta! Gör något åt ditt förbannade liv. Jävla idiot.
Jag är så besviken och ledsen och arg att jag inte vet vad jag ska göra. Jag äcklas av alkohol. Äckliga jävla äckelalkohol.

Å vad jag känner igen mig. Har inga barn med mannen som dricker, men beteendet känns igen. Min man vill inte heller sluta dricka.
Jag tycker inte du är för hård. Jag tycker du tänker rätt som inte vill utsätta dina barn för detta.
Jag tycker min man börjar bli lite lik den man som dricker även i nyktert tillstånd. Han är ofta sur när han är nykter. Kärleken får sig verkligen en törn när mannen man blev kär i inte är den samma.

Å vad jag känner igen mig. Har inga barn med mannen som dricker, men beteendet känns igen. Min man vill inte heller sluta dricka.
Jag tycker inte du är för hård. Jag tycker du tänker rätt som inte vill utsätta dina barn för detta.
Jag tycker min man börjar bli lite lik den man som dricker även i nyktert tillstånd. Han är ofta sur när han är nykter. Kärleken får sig verkligen en törn när mannen man blev kär i inte är den samma.

Hej

Jag läste din berättelse och sitter i samma sits... Du är inte ensam...

Slits mellan den fina man han kan vara i nyktert tillstånd... Men även den andra sidan som älskar att dricka, och jag vet vilken jag vill vara med... Men de är tufft... hur ska man tänka... hur gör man... kram

Känner igen mig så väl i era berättelser

Gift med 2 barn, insåg nog för redan 10 år sedan att alkoholen inte har ett bra inflytande på min man, blev ful i munnen och kalla mig saker, slog mig 1 gång( dock endast den gången , vilket räcker gott iof) men de va ju alltid på någe vis mitt fel att han betedde sig så.... märkligt !!!! Man köpte väl de och tänkte ja jo, jag gjorde nog så, va inte tillräckligt glad osv osv ... nu har jag insett efter att han slåss med folk, gömmer flaskor, ljuger om mängd, ramlar ( har slagit ut tanden, slagit skallen och in på sjukhus) att jag är minst lika sjuk jag ... har ju " köpt " allt , låtit de gå så långt . Han bedyrar nu att han ska ta hjälp av beroende kliniken ... och han har fått en tid i närtid ( sett bevis på de ) så de vet jag är sant , men nu börjar han sakta men säkert att manipulera tillbaka mig med att säga saker som ja du har rätt jag har mycket o prata om, saker du sagt till mig genom åren som sårat ... va nära på att gå på den igen.... Men valde och skriva av mig här...vad gör man... vill ju ge han chansen att lyckas för att se om de kan bli vi igen, eller hur ska man tänka. Har varit på öppenvården för mitt medberoende , pratat i grupp vilket va fantastiskt ville aldrig att tiden skulle ta slut... längtar till nästa vecka då är de dags igen . Till saken hör att jag har ett intresse i hästar ( har en egen ) .. som är min fristad , mitt andrum... usch finns mer och säga ... Men börjar där ... ??

Hej.
Har 25 år tillsammans med min man, flyttade ihop när jag var 17 och han 20 år, under dessa år har vi fått 5 underbara barn tillsammans. Vi har haft det bra ihop men med mycket motgångar, då tre av våra barn har adhd, panikångest och depression som diagnos, samt ett barn med reumatism sedan 4 års ålder.
Vilket har medfört att vi har fått kämpat mycket.
Min man har alltid sedan vi träffades druckit i mina ögon mycket när det tex varit fest med dock aldrig i veckorna.
För 6 år sedan då han mamma gick bort, började han dricka mer, mest för att kunna sova vilket innebar varje helg fredag, lördag och ibland söndag, han blev dock inte jätte full varje gång men berusad, och vissa gånger oxå full så han skrämde barnen, drack även när jag jobbade natt så barnen fick hjälpa varandra när de inte fick liv i honom när han somnade på soffan och jag var på jobbet.
Han har aldrig satt oss i ekonomisk dålig situation eller misskött sitt jobb. Men han har druckit under varje semester vi varit på. När vi hittat på något bara han och jag så har alkoholen alltid varit inblandad vilket jag hatar. Har på talat det i flera år att jag och barnen tycker det är jobbigt. Han är aldrig otrevlig eller elak.
När vi var på familjesemester i våras drack han sig så full på vår dotters 9 årsdag att han knappt kunde gå, vilket vår dotter blev väldigt ledsen för , där och då tänkte jag att aldrig mer skall han få göra något mot våra barn igen.
Så jag stälde ultimatum att han skulle sluta dricka vilket han gick med på, men redan efter några veckor drack han igen, skall oxå tilläggas att han ofta dricker i smyg, gömmer och ljuger om att han druckit.
Så fortsatte det under hela sommaren dock inte så ofta som tidigare men han fortsatte dricka trots att jag och barnen bad att han skulle sluta dricka i vårat sällskap. Under hela den här tiden har vi haft ett ansträngt förhållande pga av att jag inte vill ha alkohol i mitt och barnens liv. Vi har gått i familjerådgivning där han fått till sig att han bör sluta dricka även läkte på vårdcentralen rekommenderat honom att ta en vit period då hans levervärden varit dåliga.
Så gick hela hösten och vi skulle åter igen åka på familjesemester över jul, och det enda jag bad om var att han inte skulle dricka, väl på plats så köpte han alkohol så totalt på 6 dagar drack han 3,5 liter wiskey och 25 stark öl + lite till när vi var ute och åt.
Kände åter igen att jag vill inte ha det så här i mitt liv och när jag tänker på honom och oss så vet jag inte om jag älskar honom på samma sätt längre.
Har starka känslor för honom men kanske inte så jag vill fortsätta mitt liv med honom, vilket gör jätte ont. Speciellt när jag berättat det för honom och ser hur ledsen han blir.
När jag ber honom att sluta att dricka så säger han att han aldrig tänker göra det för det är en social grej men han kan tänka dig låta bli att dricka i familjens sällskap men det känns ändå som det inte räcker för mig. Är ledsen över att det skall sluta så här, är jag för hård och känslig? Gör jag rätt livrädd för att välja fel? Nyckter är han ju världens bästa pappa.
Ledsen och livrädd, samtidigt jätte trött på att ha 6 barn att se efter och inte bara de 5 jag fött.

Hej Natali!
Det låter precis som min man beredde sig. Det eskalerade tyvärr. Jag tvingades till slut "se" hur illa det var.
Han hade också ett bra jobb, delägare t.o.m. Jag lämnade in skilsmässoansökan i augusti och bodde hos syskon i tre månader innan jag fick en lägenhet ?
Idag bor han kvar i huset, men utan inkomst så det blir svårare och svårare att betala räkningar. Han har nästan lyckats till idag. Är en elräkning som inte är betald... Försöker få huset sålt eftersom jag äger halva. Han lever i förnekelse.
Hoppas du lyckas få tag på en lägenhet eller om du kan bo hos någon anhörig/vän en kortare period. Det är skitjobbigt men ändå bättre än att bo kvar tillsammans ? Du är inne på rätt spår, att flytta, tycker jag. Hoppas du fullföljer för det känns som en väldigt liten chans att din man blir nykter ?
Starta gärna en egen tråd i forumet, så blir det lättare för andra att hitta dig ?
Kram GrönKatt ??

Bra att du så tydligt gjort klart för honom vad du tycker. Hoppas han kan ta till sig det nu. Du har i alla fall gjort en markering. Ett steg framåt. Bra gjort. Hoppas du kan känna dig starkare och starkare i ditt beslut nu.
Styrkekramar

Nu har jag tröttnat rejält, skickat in skilsmässopappren. Men det är tufft för nu är han snäll. Kanske lite nykter. Jag måste hittat nytt boende, Jag vill inte stå bredvid och se hur han super ihjäl sig. Eftersom han dricker och gömmer flaskor, burkar och sedan sover. Men han satt häromnatten i sängen kl 0300 och drack, trots att han lagt sig vi 22. och jag hittade både tomma och fulla burkar i hans rum. Vi delar inte längre säng eller sovrum, han är impotent och jag har tappat lusten. Eftersom han skåpsuper och gömmer spåren ,som jag hittar, Men andra ser inte , vill inte se, så tror ingen på att det är så allvarligt han sköter ju sig socialt och har ett bra jobb. men hemma dricker han. Varje dag (tror jag) aldrig aspackad, bara trött och med humörsvängningar som är mycket trista. Jag anpassar mig - hela tiden. han tar upp hela min tid. Jag kan inte tänka. Jag kan inte sova. Nu skulle han köpa plankor (bör ta 2 timmar) varit borta i 4. Jag ska till alanon för första gången i kväll sa jag när han åkte " vad bra det kan du behöva" Vad är det för kommentar - jag åker dit för att HAN dricker och förstör mig, mina känslor, mina tankar, jag är helt slut - jag orkar inte se honom. Han ljuger nog jämt jag tror honom inte längre. Han låtsas som om skilsmässan inte hänt - kommer hända allt är som vanligt . Och jag är tyst. Jag har bestämt mig - jag orkar inte längre. Men det är så TRIST!!!! Jag vill inte gå men jag KAN inte stanna. Då går jag under.

Skriver av mig

Jag har sagt till mitt ex nu att det här med att vi ses ff mår inte jag nå bra av, att det blir känslomässiga sår.. han förtod inte, han säger att han vill vara med mig, bo med mig, vara ihop. Jag sa att jag inte kan vara tillsammans med någon som har problem med alkohol o stort intresse av att springa ute på krogen.

Han såg arg ut sedan, han sa han blev nedstämd. Jag sa jag förstår men jag säger inte det här för att skada dig, såra dig, jag tycker bara att det här är ett ekorrhjul. Han sa att han va ute pga att inte va ensam....
Jag tyckte mycket av hans kommentarer mot mig va ursäkter, och hålla oss kvar.
Jag sa att du lever de ultimata med att gå ut, dricka o ändå ha mig, medans jag inte alls gillar det här längre, men att det inte har med att jag inte älskar honom utan tvärtom.

Han sa sedan att då får jag göra så att du mår bra, jag sa inget för jag vet vi försökt tidigare

För era ord! Känner mig stärkt av det ni skriver. Tacksamhet... Jag är inte ensam. Ja, Nova5562, det du skrev stämmer exakt, lögnerna är det värsta att man inte ens förtjänar ett förlåt, erkännande. Jag möts bara av tystnad, inte ett ord yppas från hans håll om vad som hänt. Just nu orkar jag inte starta en konversation ens, vad är vitsen? när han ändå förnekar och är helt "oskyldig"? Skrev ett brev, eller några sorts hållpunkter, som jag tycker han ska försöka göra, eftersträva. Tycker att det är lättare att skriva ner vad man känner och tycker, lite enklare en att samtala direkt när personen ändå inte är med på noterna. Vet att han läst det, men inte ett ORD om det till mig! Allt är så otroligt energikrävande och man känner sig helt tom inuti. Men jag ska kämpa vidare, förhoppningsvis till något bättre.
Tack! Snälla för att ni delar med er av era erfarenheter! Det gör stor skillnad!

Kramar i massor

Verkligen rätt. Så menade jag ju inte. Men du har rätt. Nu ska jag mysa, och njuta.

Det var väl kanske inte så du menade, att det var fritt att supa bara han inte gör det hemma...Men var glad du slipper se det. Ta en myskväll för dig själv, låt honom hållas. Kanske han själv inser hur tokigt det är när han kommer hem igen. Styrkekram!

Vet inte vad jag ska göra längre. Mannen mår dåligt, och åkte iväg för att dricka. Ställde ju ett ultimatum, dricker han mer så lämnar jag honom. Men sa också i samma andetag, att jag aldrig ville se honom full igen, då fick han åka iväg. Det nappade ju han på. Så nu har han åkt bort.
Han kommer inte hem i kväll. Vet varken ut eller in.

Jag förstår din ilska, sorg och osäkerhet gällande kontakt med din mamma. Min mamma var också alkoholist, hon begick självmord för några år sedan. Hon hade tagit ett återfall några månader innan och jag var skitarg på henne. Dock svalde jag min ilska och ringde henne 3 veckor innan hennes död och vi pratade länge. Jag sa vad jag ville ha sagt, hon fick säga sitt. Det var ett fint samtal ändå, och jag är så glad att vi pratade innan hon dog.

Angående din situation så måste du bestämma själv hur du vill göra. Det verkar som att hennes cancer är rätt framskriden så hon kanske inte har så länge till att leva. Det är aldrig ett tvång att kontakta och vara med familjemedlemmar bara för att de blir sjuka och ska dö men det kan vara värt det för dig och för resten av ditt liv. Att känna dig till freds med din relation till din mamma. Du kan försöka se förbi alkoholismen och hjälpa henne med saker som gör det lättare för henne i vardagen. Antar att hon inte kan dricka längre? Du skulle kunna skriva ett brev med alla dina känslor och läsa upp det för henne. Du kan inte kontrollera hur hon tar det, eller svarar men det spelar egentligen ingen roll. Säg det du vill ha sagt och förvänta dig ingenting tillbaka. Det viktiga är att du inte fortsätter leva ditt liv med hat och ilska. Det är en sorg att inte ha en mamma som alla andra, men vi kan inte kontrollera det. Du kan bara kontrollera dig själv och hur du hanterar det.

Det sista jag vill säga är att hon älskar inte alkoholen mer än er. Hon är sjukt, mycket sjuk. Alkoholen är extremt beroendeframkallande och det kommer till en punkt då de inte kan leva utan alkoholen. Nu känner jag inte din mamma, men jag skulle tro att hon nog har hemska skuldkänslor och ångrar mycket. Hon kommer nog inte säga något om det då för att överleva håller on kvar vid att hon BEHÖVER alkoholen.

Förlåt om detta svar inte hjälper, jag hoppas att du kan fortsätta leva ditt liv och finna frid och ro.

Nu skrev ja en hint

Skrev till mitt ex att jag inte mår nå bra nu och att jag måste ta det lugnt framöver.... vet inte om han förstår rätt ( vet att de va lite luddigt) men ja vågar inte sätta ord på det fullt ut. Frågar han nu va ja menar så ska ja säga att ja inte mår så bra av att ses så där

Skriver av mig

Senast idag sa mitt ex att han ska va nykter några dagar, han vart låg pga att han druckit för mycket o är slitnare än vanligt....
Fick sms om att han o en vän skulle ta en öl sen gå hem....
Fick reda på att de vart flera öl, prata med han nyss o han va berusad. Jag ville lägga på, hörde han sa saker som inte håller

Då vet jag nu att det är värre än va ja anade, han har jätte problem, trodde verkligen att han skulle skärpa sig några dagar som.han sa... men han klarar inte ens en dag

Något jag kan tycka är lusigt när jag läser andras inlägg, är att det skulle kunna varit jag som skrivit varenda ord, ändå lever vi så olika liv.

Lögnerna för mig är det värsta. Det känns som man inte är värd en sanning, att man inte förtjänar att få den och ett förlåt. Allt hade varit så mycket enklare om man fick höra sanningen, då skulle han gett mig något att jobba på. Jag har inget bra tips på hur man hanterar dom, jag själv jobbar ständigt med min vaksamhet och analysering av hans ord. Det är tröttsamt. Ville bara säga att jag förstår dig så väl och lider tillsammans med dig.

Försök tänka på dig. Vet att det är svårt, för mannen man lever med blir en del av en själv. Har lärt mig att om han inte vill hjälpa sig själv, så kommer jag inte heller kunna göra det.

Styrkekramar <3

.