Senaste kommentarerna i forumet

Skriver av mig

Senast idag sa mitt ex att han ska va nykter några dagar, han vart låg pga att han druckit för mycket o är slitnare än vanligt....
Fick sms om att han o en vän skulle ta en öl sen gå hem....
Fick reda på att de vart flera öl, prata med han nyss o han va berusad. Jag ville lägga på, hörde han sa saker som inte håller

Då vet jag nu att det är värre än va ja anade, han har jätte problem, trodde verkligen att han skulle skärpa sig några dagar som.han sa... men han klarar inte ens en dag

Något jag kan tycka är lusigt när jag läser andras inlägg, är att det skulle kunna varit jag som skrivit varenda ord, ändå lever vi så olika liv.

Lögnerna för mig är det värsta. Det känns som man inte är värd en sanning, att man inte förtjänar att få den och ett förlåt. Allt hade varit så mycket enklare om man fick höra sanningen, då skulle han gett mig något att jobba på. Jag har inget bra tips på hur man hanterar dom, jag själv jobbar ständigt med min vaksamhet och analysering av hans ord. Det är tröttsamt. Ville bara säga att jag förstår dig så väl och lider tillsammans med dig.

Försök tänka på dig. Vet att det är svårt, för mannen man lever med blir en del av en själv. Har lärt mig att om han inte vill hjälpa sig själv, så kommer jag inte heller kunna göra det.

Styrkekramar <3

.

Hejja dig skrållan, att han säger du överdriver är bara för att få dig tillbaka, du tar ett bra beslut
Kram

Du verkar ha kommit till en punkt där du säger nog är nog. Det räcker nu. Du har nått din gräns. Det är första steget till ett bättre och annorlunda liv! Jag kommer så väl ihåg när jag själv nådde den punkten och även om jag ännu inte flyttat trots att det gått ett drygt år så mår jag ändå bättre nu än då. För jag har börjat se saker annorlunda, göra saker för mig. Se mitt eget värde och att jag faktisktinte är tvungen att stå ut med vad som helst. Kom kamp och svårigheter men att förbli i surdegen är liksom inte längre ett alternativ när ögonen öppnats och dimridåerna fallit och man ser verkligheten för vad den är. Och plötsligt inser man att framtiden måste bli annorlunda. På ett eller annat sätt och vägarna kan vara många och brokiga. Men nu har din resa i alla fall börjat!

Gläder mig att du tänker på dina barn, att de känner sig sedda och hörda i detta ❤Och att de förstår att det inte är normalt men inte heller att de ska känna skam för vad som sker i familjen. Jag kan inte ens föreställa mig att vara i din sits, hur tufft det måste vara så jag har full förståelse för att du tar små steg. Små och viktiga steg.

Du är arg. Bra! Använd det som drivkraft framåt. Blir man ledsen och uppgiven kommer inte heller beslutsamheten och energin att förändra att växa sig starkare, snarare bara skuldkänslorna för att man ”sviker”. Du vet redan det du behöver, sluta plåga dig själv med att gång på gång behöva bevis för att han dricker. Som om det skulle vara tveksamt, om det stämmer. Du vet han dricker. Krass sanning. Fokusera nu på dig själv, han kommer ändå göra det han gör oavsett du vaktar på honom eller inte. Du verkar vara en målmedveten person och jag är övertygad om att du kommer klara dig utmärkt utan honom. Av allt det tuffa du lever med nu så kommer det snarare bli lättare sen, då du slipper irriteras och oroa dig varje dag för om och hur mycket han dricker och kan fokusera på dig själv, barn, att skaffa dig en inkomst och sånt du själv vill göra. Och inte spendera din tid till att vakta ett vuxet barn som gör som han vill och inte bryr sig om dig. Han verkar inte inse problemet och tar för givet du stannar. Oavsett.hur han beter sig. Vad om du kunde åka bort ens några dagar,till nån släkting eller på hotell med eller utan barn. Få andas och fundera några dagar utan att räkna flaskor. Tänka på vad du behöver och hur du vill leva din framtid?

Min mamma är döende i cancer - munhålecancer. Största orsaken till det är alkohol och rökning. Jag är idag 35 år och min mamma har varit alkoholist i minst 25 år av dem. I 25 år har jag varit medveten om det så med största sannolikhet är det ex antal år fler än det. Vår relation har blivit sämre och sämre ju mer åren gått. Vi har försökt få henne till att ta hjälp flertalet ggr men hon har gjort halvhjärtade försök och sen har hon börjat manipulera oss igen. När jag var gravid med mitt första barn tog jag upp det igen. Att jag inte kommer tillåta mina barn att ha en nära relation med henne. Hon ville inte kännas vid att hon hade alkoholproblem. Jag bad henne att inte dricka i min närvaro - de klarade hon inte. Höggravid flyttade vi in i vårt nya hus och bjöd alla som var där på mat - hon öppnar en starköl. I min närvaro. Jag bad henne att inte dricka på mitt bröllop - hon blev skitarg. Hon Sa till min syster att hon tyckte inte jag hade rätt att kräva det. Varpå min syster svarar att kan hon inte respektera det är de bättre hon inte går på bröllopet. Hon går men sitter vid honnörsbordet och ser ut som ett åskmoln. Servitrisen erbjuder bara henne alkoholfritt då de är informerade. I efterhand fick jag reda på att hon druckit en fördrink. Jag har nu tre barn och vår relation är sämre än någonsin trots att vi bara träffas ett fåtal ggr/år. Min syster och mostrar har sagt upp kontakten med henne men hon fortsätter att välja alkoholen. Hon har gjort oss så illa under så många år men på något sätt har jag hittat sätt att förhålla mig till det. Tills förra året. Då hon fick cancern. Cancern som på ngt sätt gav oss ett uns hopp. Nu kanske hon inser att livet är skört. Vad hon gått miste om både gällande sina barn och barnbarn men icke. Hon har fortfarande på sig den största offerkoftan som går att finna. Inte ett ord om alkoholen. Hon kunde inte ens avhålla sig från alkohol för att kunna göra de undersökningar som behövdes så allt blev försenat med strålning mm. Lagom lyckat med aggressiv cancer.
Efter strålning genomgick hon en operation, som var riskabel. Jag tror jag blev besviken när hon klarade den. På något sätt tänker jag att de vore så mycket lättare att hantera sorgen efter hennes död än detta. Veta att hon lider oerhört mycket just nu av sin cancer. Kan inte äta, dricka och knappt prata. Samtidigt som Vi, hennes barn, inte hör av oss till henne. Jag vill och kan inte stötta henne i detta men samtidigt mår jag ändå oerhört dåligt över hela situationen. Vet att hon sitter där och känner sig som ensammast i världen, olycklig och deprimerad. Men hjärnan är en dimma, hon har fortfarande inga insikter om sitt alkoholmissbruk och offerkoftan sitter stadigt på. Det är så jävla tragiskt. Bl.a fick vi höra att hon var besviken för att vi barn inte hörde av oss till henne vid jul. Hon hörde inte heller av sig. Eller jo. Hon ringde min syster - som sagt upp kontakten med henne men som öppnar dörren på glänt nu med tanke på cancern. Och hon skickar god jul till mina svärföräldrar. Mkt märkligt beteende om ni frågar mig men inget som förvånar.
Jag vet att jag inte vill stötta henne i detta men samtidigt har alla känslor börjat bubbla igen. Ilskan och besvikelsen över att hon älskar alkoholen mer än sina barn och barnbarn. Jag måste arbeta med mina känslor. Jag måste ta hjälp. Jag måste hitta vågar framåt att tackla detta. För min egen skull och för min familjs. Men var börjar Jag? Jag behöver hjälp att ta mig framåt och hitta verktyg för att hantera det. Pratat om det har jag gjort avigt och rätt - med familj och vänner. Vilken hjälp har ni tagit? Vad finns online?

Tack Livet83! Jag är också uppvuxen i ett hem med för mycket alkohol och minns väl den otrygghet jag kände. Jag konfronterade en gång min mamma om mina minnen, att jag minns de hetsiga bråken mina föräldrar hade fulla på nedrevåningen när jag var barn. Min mamma förnekade allt och sa jag inbillar mig, att det aldrig hänt. Att jag kommer fel ihåg. Men det vet jag ju jag inte gör. Hon dricker fortfarande för mycket och lever ensam och undrar varför ingen vill hälsa på.

Så ja jag vet att barn ser och förstår. Därför försöker jag prata med mina barn om det som är svårt, så de känner sig sedda och hörda även innan någon flyttat. Och ja jag vet både barnen och jag är värda bättre.jag har bara valt att göra ändringar i min egen takt och på ett sätt som jag tror blir bra också för barnen på sikt.försöker undvika överilade beslut och förhastade ogenomtänkta praktiska drag för att bespara oss alla bråk och elände på sikt, men samtidigt utan att dra ut på processen längre än nödvändigt. Det kommer att bli bra för mig och barnen även om det just nu tar lite tid, men även små steg leder framåt som bekant och vips är man framme.

Jag är uppvuxen med att min mamma är alkoholist. Idag är jag vuxen och har tre barn. När jag tänker tillbaka så önskar jag så mycket att min Pappa hade varit tillräckligt stark och lämnat mamma och tagit oss barn därifrån. Det är ett helvete på så många olika sätt att växa upp med en alkoholist och det påverkar så länge. Jag är 35 år och fortfarande väldigt påverkad av min uppväxt. Jag förstår att det är oerhört svårt men dina barns och ditt egna välmående är det absolut viktigaste!! Kram ❤

Jag vet inte om det kan hjälpa dig eller så... Men jag har suttit i samma sits som dig. Jag har en snart 2 år liten kille tillsammans med en nykter alkoholist. Jag fick honom att välja bort alkoholen helt när jag var gravid. Allt har gått bra på så vis att han inte har druckit en droppe. Trodde jag....
Idag hände det som inte får hända... något som gjorde mig så otroligt besviken, ledsen, arg och allt däremellan. Mest av allt arg på mig själv för att jag varit så dum att jag litat på honom...
Jag fick ett samtal från min man som var hemma och vabbade med vår febriga son. Eller ja, det var ju åtminstone det jag trodde. Han hade blivit stoppad i en poliskontroll efter att han varit ute och handlat snus. Han blåste 0.31 mg och blev intagen för förhör och ytterligare blåstester. Han hade lämnat vår son ensam (!?) hemma eftersom att han sov middag. Då jag har 2 mil resväg från jobbet beslutade polisen att de skulle hämta vår son och att jag fick komma till stationen och hämta där.... Jag har inte märkt något, jag har inte haft en aning. Jag har trott att min son varit trygg hos pappa. Detta satte punkt för mig. Definitivt.

Nu kommer jag att få gå på möte hos socialen för utredning om jag är lämplig som förälder. Att hans körkort är indraget och all annan påföljd av detta ger jag blanka fan i. Kanske skriver jag nu i affekt, men jag kan inte förlåta vad han gjort, vilken risk han utsatt vårt barn för. Hur framtiden blir, det vet jag inte. Men jag vet att jag inte kommer att lämna mitt barn i hans omsorg ensam något mer.

Tilläggas bör att sonen var ensam i ca 20 min och sov hela tiden. Ingen skada skedd där... Men han blev väckt av en söndergråten pappa och två poliser. Nä fy! Aldrig mer!

Ja jag vet skrållan de här är tufft, det är ju så att om jag väl säger att nu är de så att vi inte kan ses mer känns det som jag ger honom till nån ny jag inte kan fixa just nu...
Jag vet också att de här drar bara ut på det hela...

Jobbigt Troja. Hör att du kämpar. Kämpar med att göra dig fri från din man. Så jobbigt det är. Man vill bara ha ett bra liv. Hoppas du kan känna att du inte behöver bry dig, att du kan börja ditt liv utan att tänka på vad han har gjort. Hur mycket han har druckit.
En styrkekram till dig.

Tack, ja jag försöker att tänka logiskt, iallafall ibland ?
Både igår och idag har min man varit väldigt pigg och alert och gör saker. Känns som att han faktiskt förstod hur illa det blivit och att han vill förändra det. Men jag slappnar som sagt inte av än. Men ingen alkohol än så länge, känns skönt!

Jag måste ta tid att gå tillbaka till start av denna tråd då jag ögonblickligen känner igen mig. Min man kan också vara nykter (om jag är hemma o inte på resande fot) i många månader, men så fort han reser till Sverige (bor utomlands) eller om jag gör det så tappar han fullständigt kontrollen.
Senast nu denna vecka då jag varit i Sverige, då jag åkte hem för att fixa en sak åt honom, så fullständigt kraschar han, spyr på balkongen så grannarna ser, gömmer sprit i buskarna utanför, nästan medvetslös och spenderade 12.000 på sprit. På 8 dagar!!

Ska läsa mer om din resa,
Kram

De gick inge vidare när jag kom hem, fick höra att han vart ute ons, tors, fred, o lördag va värst ...... han va ute från 19~05 och efterfest hos en vän till mig ja inte alls fatta va ha gick dit för.

Han hade erkänt att han är ute på hal is nu med mera o mera alkohol. Han o ja har pratat och han sa att de är bra om han själv tänker efter nu. Jag sa inte så mycket än att jag vill inte va på han o ta ansvar o heller inte skydda honom.

Det gick inte som jag trodde för ja träffa han ändå, så nu måste ja ta nya tag igen :((()

Välkommen till oss. Du har sökt dig till ett forum för anhöriga och kanske behöver du få berätta eller ta del av hur andra har hanterat att vara nära någon som dricker för mycket? Om du vill, berätta gärna mer då ökar sannolikheten att du får svar.

Du är inte ensam,

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hans beteende måste få konsekvenser, han måste inse HUR illa han gör er - enda sättet att få in DET i hans skalle är troligen att lämna honom. Tills dess är det ju bara du som "gnäller" - men det KAN INTE vara så illa som du säger, för då skulle du gå.

Så, enda sättet att skära genom alkis-filtret är troligen att lämna.

Jag vet inte. Jag tror det.

(Edit: notera att "gnäller" och "Kan inte vara så illa" inte är min åsikt, utan mitt förslag på alkis-resonemang - och jo, jag tänker fortsätta säga "alkis" hur jävla kränkande det än må vara för det stackars missbrukarna, för mig ligger skillnaden i "alkis" = självisk skithög som glatt förstör allt omkring sig UTAN att ens göra ett seriöst försök att bli frisk - så känner man att man inte matchar det så behöver man inte ta åt sig; mitt förakt är reserverat de som vägrar säga "såhär är jag, jag trivs med det, jag tänker inte förändras, du slösar ditt liv om du tror något annat" istället för att fortsätta ljuga och ljuga och ljuga och ljuga, och ge falskt hopp, och slösa andra människors liv genom att låtsas att de tänker förändras)

Lättöl? Inte fan blir man så packad på några cider, och lättöl innehåller ju knappt någon alkohol alls.

Karln ljuger.

Mitt ex är/var lika; så länge jag var där och vaktade så var han nykter, och om han drack så tog han Naltrexon.

Om jag INTE var där så söp han, och ljög om det, och ljög om att han tagit sitt piller.

Folk kommer alltid med den här "du kan bara förändra dig själv" och "Vad händer om du slutar kontrollera?" Och i din (och min) situation är ju svaret solklart; om vi släpper taget så brakar allt åt helvete - och uppenbarligen KAN vi, genom vår blotta närvaro, förhindra supande.

Det är ju där det blir svårt...

Jag försöker göra en liten rationell pryl där; ok, han är nykter när jag är där - är jag inte där så är han inte nykter.

Dvs han VILL INTE vara nykter. Ville han det så skulle han vara det.

Dessutom bryr han sig inte om mig. Gjorde han det så skulle han börja med t.ex Antabus, så att jag kunde lämna huset UTAN att vara rädd hela tiden.

Och, visst - vill han dricka så måste han väl få det. Och jag vill för fan inte leva med någon som inte bryr sig om mig.

Ungefär så.

Min pojkvän berättade i början av vårt förhållande att hans ex hävdat att han är manipulativ - jag tänkte alltid att det är jag för smart för att falla för. Och till viss del hade jag rätt; jag har genomskådat varje försök att manipulera mig till att "låta" honom dricka, jag har undvikit att känna mig skyldig som inte "låter" honom "ha ett socialt liv" (haha)

Men jag hade missat den djupare manipulationen; jag hade inget LIV längre. Jag satt helt fast i hans missbruk - så länge jag var där så var han nykter, men då satt vi bara hemma och övervakade varandra - inte kul.

Och om jag åkte bort, för att träffa vänner, åka på semester, gymma, whatnot, så KUNDE JAG INTE slappna av och ha kul.

Helt, 100%, kontrollerad av att kontrollera honom.

Det är ju för fan inget liv - det är pinsamt och tragiskt, och värdelöst.

Det är bara att inse; det går inte att vinna över alkohol.

Förlåt för sent svar..
Du har så rätt.. I att han ser det som ett accepterande från mig som förlåter och stannar kvar gång på gång.. Det blir en ond cirkel och jag tycks oförmögen att hitta ut
Jag tycker själv att det här med periodiskt beroende är svårt att greppa.. Man är ju ”frisk” långa perioder. Sen blir det precis som du säger mani. Det är kusligt att se..
Efter en period.. Jo vi pratar. Jag söker en förklaring. Mannen säger att det inte finns någon bra förklaring.. Han vill bara sova bort det sjuka som just då härjar i kroppen. Precis som du beskriver. Jag lider med både honom och alla andra som drabbats men är samtidigt så besviken på honom att han inte söker mer hjälp. Han tycks mer acceptera att det är så hans liv ser ut. KBT låter lovande! Hade varit fantastiskt om han gav det en chans. Samtidigt blir det så att jag tassar runt lite på tå. Vill inte älta perioden för mycket. Vill inte trigga igång ångest
Vilket såklart är helt galet
Besvikelsen och sorgen ligger såklart och gnager. Tilliten försvinner.
Många gånger har jag önskat att kärleken ska ta slut så jag kan avsluta relationen och gå. Men den finns kvar där. Kärleken till min nyktra man. Men en dag rinner det säkert över och kärleken dör ut
Jag önskar så innerligt att min man kunde kapitulera precis som du gjort
Innan det är för sent!
Jag beundrar dig MM!
Stor kram

Ja. Skäms över att tycka att det materiella spelar någon roll. Det viktigaste är ju faktiskt att barnen har det bra och det kan de lika gärna ha i en etta. Men framför allt handlar det om att jag, om detta skulle bli aktuellt, troligen inte kommer hitta ett boende som jag har råd med i vårt område. Och jag vill verkligen inte behöva slita upp barnen från vänner och förskola och skola.

Har svårt att tro att jag skulle få ensam vårdnad. Är inte ens säker på att jag vill att de inte ska få vara med sin pappa. Han är ändå städad, speciellt under veckorna, blir inte full. Han är en fantastisk pappa och vi lever ganska jämställt. Han tar ansvar. Det mesta av drickandet och framför allt det som går över styr sker när barnen sover. Men jag hör mig själv nu... skyddar honom.

Sant att jag varken kan kontrollera eller bestämma vad han ska göra.

Tack för dina ord och råd <3

Tack <3 Ja, barnen är de viktigaste. Har alltid tänkt att om något påverkar så är det hans beteende. Men inser ju nu att även mitt beteende gör det. Vi båda ger dem fel start i livet.

Det är bra att du är rak. Tack för dina ord!

kan det vara så! Tror inte det hjälper att ”bara” sluta dricka. De behöver komma till rätta med roten till det onda så att säga. Jobbigt för dig. Försök undvika ansvar som han skall ta och fokusera på vad du behöver för att må bra. Har märkt med mig själv att när jag inte har en man som super att engagera mig i så sugs jag som en magnet till annat som stör mig. Ligger i en medberoendes natur. Så även vi som är medberoende behöver ta tag i oss själva. Vi har också våran ”drog” som vi skall bli fri ifrån. Kram

Dina ord i sista inlägget är kloka när det gäller att vänta med att skaffa barn ❤️Och jag vill bara förstärka det. Jag är uppväxt med en mamma som är alkoholist och jag önskar innerligt att inga barn ska behöva växa upp i såna förhållanden ❤️ Kram!