Senaste kommentarerna i forumet

Att du har tagit dig ur ditt alkoholmissbruk är fantastiskt starkt gjort!! Ur dina barns synvinkel så är det den finaste gåva du har gett dem, du har valt dem framför alkoholen❤️ Låt det stärka dig ❤️ Min mamma har valt alkoholen framför mig, mina syskon och sina fyra barnbarn i över 25 år så jag vet hur betydelsefullt detta är för dina barn ❤️ Kram

Hej. Efter att jag postade detta inlägg förra veckan, tog jag mig en rejäl funderare över vad jag anser är viktigast i mitt liv. Det är helt klart mitt egna mående (har levt med en man tidigare när jag var yngre som misshandlade mig psykiskt under ett par år..) och min familj. Jag beslutade mig för att ta ett sista ordentligt snack om alkoholen med min man, jag lade alla korten på bordet och sa som jag känner. Jag har gjort detta tidigare, men då har jag mest varit arg. Denna gång grät jag av panik och jag bad honom verkligen att be om hjälp.
Jag var beredd på att han skulle neka att han har alkoholproblem, att han skulle skämta bort min oro och mina känslor. Men det blev helt tvärtom!! Vi samtalade i flera timmar och han var väldigt mottaglig, han sa till och med att han själv insett att det gått utför och att han är sjuk. Vi har nu idag gjort upp en plan om hur vi ska tackla alkoholproblemen och ska tillsammans söka hjälp. Det känns väldigt skönt, men jag slappnar inte av riktigt ännu.
Jag ska försöka finnas där och stötta honom, men jag ska inte glömma bort mig själv. Det blir inga barn gjorda så länge han har problem och dricker aktivt. Jag vågar inte riktigt ropa hej än, men det kändes väldigt skönt att han var mottaglig och att han inte gjorde som vid tidigare samtal, skrattar bort min oro.
Nu ska vi kämpa tillsammans. Tillsammans för ett liv som ska räcka länge.

Åter igen ställt honom mot väggen. Tog honom på bar gärning. Ändå dessa undanflykter, rena lögner... Få allt kastat i ansiktet, tagen för en total idiot. Har följt efter, stått och passat vid bolaget och väntat, och vet redan på förhand vad jag kommer att få se, ändå utsätter jag mig för det! Vad vill jag bevisa? Jag vet ju redan sanningen? Att utsätta sig för förnekelserna, lögnerna, förklaringarna som kommer som en strid ström ur hans mun. Hur fan ska man orka börja gå åt rätt håll? Har inget socialt nätverk, ingen ekonomi, inget jobb ("hemmafru") ett par år, tagit hand om funktionshindrat barn, servat, gjort marktjänsten, allt sånt som inte räknas som jobb. Idag blev det direkt konfrontation efter hans jobbpass så jag väntade och mycket riktigt! det bar av direkt till bolaget. Denna gång blev det ett par öl. Följde efter i bilen och visste direkt var hans skulle parkera och sitta o dricka så jag körde in där också och ställde honom mot väggen. Arg, sårad, heligt förbannad, nä vet att det inte biter på en alkoholist, men nån gång rinner det över! Vet ju exakt vad jag borde/ska göra; att lämna! Men vägen dit är väldigt snårig och tuff. Måste klara detta annars går jag totalt under!

Min man dricker inte sedan lång tid tillbaka men han tar återfall ibland i form av hysteriska cykelturer, golf, han bara stänger in sig i en bubbla och blir elak, precis som när han drack. Exakt samma beteende som vid aktivt drickande. Jag tror att det han gör just nu med den andra kvinnan och lögnerna beror på att han ör nära att ta till flaskan igen och då behöver han alienera mig för att berättiga det. Kan det vara så?

Min mamma är också alkoholist och hon kommer aldrig bli frisk. Jag vet det för hon är svårt sjuk i aggressiv cancer och trots det har hon inte kommit till insikt. Hon är så besviken på oss barn för att vi inte finns där för henne nu. Men hon har varit alkoholist i över 25 år. Cancern gör ingen skillnad. Men givetvis kommer allt upp till ytan igen och alla känslor rör runt. Jag har insett att jag måste ta hjälp och att jag måste förlåta henne för att själv få ro och kunna gå vidare med mitt liv. Har tre barn och jag vill inte att deras uppväxt ska präglas av en mamma som mår dåligt. Men med största sannolikhet är det något som jag inte kommer prata med henne om eller säga till henne att jag förlåtit henne utan jag måste göra det enbart för min egen skull. Hon är så pass sjuk i sin alkoholism att hon inte längre kan inse vilken skada hon gjort och min övertygelse är att ett samtal oss emellan inte slutar bra. Hon är så djupt i skiten att hon inte kommer förstå varför jag skulle förlåta henne utan hon tänker nog tvärtom. Att det är jag som behöver hennes förlåtelse för att jag inte finns där för henne när hon nu, ovanpå alkoholismen, också är döende i cancer.
Men jag tror absolut att du och jag kan läka och förlåta men det kommer kräva mycket jobb och jobbiga känslor som kommer till ytan. Kram!!

Jag är uppväxt med en mamma som är alkoholist. Idag är jag 35 år, 3 egna barn och en usel relation till min mamma. När jag tänker tillbaka så inser jag att min högsta önskan är/var att min Pappa tog tag i det. Han skulle tagit oss barn och flyttat från henne. Hon skulle blivit tvungen att välja mellan alkoholen och oss barn tidigt under sin alkoholism. Vi barn förstår mer än vad vuxna tror och vi mår oerhört dåligt av allt som sker i ett hem med alkoholism. För din egen skull och för dina barns så hoppas jag innerligt att Du finner styrkan att genomföra flytten! Ni är värda att må bra!! STOR KRAM!!

försöker hitta någonting att sätta ankar i. Note to self. Ge dem inte mer bränsle.

Acceptans...tans...tans...tanz. Dansa mig fri. Fri. Fri.

Inte denna dag. Inte denna stund.

Hej,

skriver från "andra sidan" och hoppas att du inte misstycker.

Jag skulle säga att det är omöjligt att få den effekten av lättöl. Det är nog tyvärr bara en av alla alkoholist-lögner som serveras dig. I och för sig spelar det inte så stor roll vad han dricker - han beter sig illa och det är det som räknas. Om din man inte hade problem med alkoholen skulle han lyssna på vad du säger, be om ursäkt, ändra sig och dricka mindre/sluta dricka. Men eftersom han inte lyssnar, fortsätter bete sig illa, fortsätter dricka, kommer med undanflykter och till och med beskyller dig för det hela = klara tecken på att hans hjärna är kapad av alkoholen.

Tro aldrig att det är ditt fel att din man dricker. Det är alltid hans eget val att döva sina känslor med alkohol. Du kan heller inte få honom och sluta, utan det måste han göra själv. Tar han inte beslutet själv, inser sina problem och väljer att sluta, så spelar det ingen roll vad du gör. Och jag skriver just "val", för även om man är beroende så har man ett val. Varje dag har vi ett val. Varje timme och stund har vi ett val. Varje gång vi väljer att föra glaset till munnen är det ett val. Ett val som kan göras annorlunda. Men då måste viljan också finnas.

Fokusera därför på dig själv istället för din man. Hur vill du att ditt liv ska se ut? Hur vill du leva ditt liv? Vad vill du att ett gott liv ska innehålla? Har du detta idag? Sök också stöd och hjälp utifrån. Det finns många i din situation och ensam är inte alltid stark.

Kram till dig

Lider med er alla. Själv har jag egna problem men tar allt stöd jag kan från AA med flera. Läste att de som lyckas bri fria från skiten (för det är svårt, hjärnan blir helt övertagen). Går på AA-möten. En imponerande hög siffra jämfört med de som försöker på egen hand. De där lättölen är nog spetsade med vodka skulle jag gissa antingen mellan burkarna eller rent av i?

Blir först fundersam. Han dricker ett par cider och 12 lättöl och sen välter han omkull saker, ta sönder saker och spiller öl. Han verkar redlöst berusad. Märkligt sätt att dricka på 12 lättöl en kväll. Är det verkligen så eller är det kanske så att han menar att hans alkoholkonsumtion inte är någon fara eftersom han "bara" dricker lättöl. Finns många sätt att förringa sina problem. Träffade en man som drack dagligen, men som ansåg att han hade inga problem för han hade inte blivit medvetslös av sitt drickande och därmed i te behövt ambulanstransport till sjukhuset. Skäl att dricka finns det ju alltid. Antingen är man på gott humör och då kan det vara trevligt eller är man på dåligt humör och behöver tröst. Låter inte trevligt att inleda helgen, när man ska koppla av, med en partner som är berusad innan man ens kommit hem.

Förstår du är rädd, men det är materiella saker du mister och det finns väl inget som säger att du inte kommer att kunna få hus, trädgård, bil m.m. igen. Vad det gäller barnen så kan dom ju inte vara hos sin pappa om han dricker. Om han inte förändra sin situation blir det ju dig dom får bo hos. Om en förälder inte är nykter när han är tillsammans med sina barn gör man en anmälan till socialförvaltningen och då får barnen bo hos dig och du kan även få ensam vårdnad. Förstår att dina känslor förändras när du under åren blivit besviken, arg och ledsen så många gånger. Efter så många års drickande kan man anta att ett starkt beroende har skapats och dessvärre blir ofta drogen (alkoholen i detta fall) det viktigaste t.o.m. viktigare än anhöriga och det är mycket skrämmande. Din kontroll har väl inte gjort att han blivit nykter. Han behöver hjälp för att sluta och tyvärr behövs det oftast, troligen alltid, negativa konsekvenser för att ta det steget. Det finns hjälp och stöd man kan få som anhörig till någon med missbruksproblem. Både för dig och barnen. Är du intresserad av detta kan du vända dig till socialförvaltningen och höra vad dom kan erbjuda. Lycka till du vet själv vad du måste göra för att må bra och därmed även dina barn.

Är ju det viktigaste. Har inte själv barn men var ju en gång ett barn och varken min mamma eller min pappa tog sitt ansvar. Det är upp till dig att skydda dina barn. Honom kan du inte styra. Och ja, det är så farligt. Förlåt om jag låter hård men detta är inte bra för barnen.
Jättebra att du hittat hit, fortsätt skriv!!! Kämpa på vännen, du är inne på rätt spår. Jag önskar att jag hade en så klok mamma som dig.??

För de fina orden Skånetösen ❤. Du har rätt jag känner mig inte stark. Mest ledsen. Naken skrämmer mig. Och jag vet inte hur jag ska tackla dagarna. Men framåt går dem. Och mina ögon är smärtsamt öppna. Så nu kan de inte blunda mer. Det betyder nya funderingar. Val. Att välja vad jag vill ska ta plats. Var jag ska vara och hur jag ska deltaga. En bit i taget.

.

.

Jag har alltid vetat att alkoholen varit ett problem, men valt att stanna. Till och med, med öppna ögon valt att skaffa barn med honom. Det enda vi bråkar om och alltid gjort under de här 16 åren är hans alkoholkonsumtion. Den har successivt ökat, speciellt de senaste fem åren.

Bit för bit känner jag att jag tappat bort mig själv, mitt riktiga jag, på vägen. Jag är sällan glad, skrattar sällan hjärtligt, har nästan inga riktiga vänner kvar, ingen energi och det går ut över barnen.
Är hård och arg mot dem fast jag egentligen bara är arg och besviken på honom. Försöker att inte döma mig själv för mycket.

Skyr sociala sammanhang (jag som är supersocial), ser aldrig fram emot högtider eller semestrar. För jag vet att mitt fokus är på honom, hur mycket han dricker och vad han gör, för att sedan kunna parera och förebygga/ lindra för barnen.

I våras fick jag ett nytt jobb, efter 11 år hos min gamla arbetsgivare, vilket gjorde att mitt riktiga jag sipprade fram! Såg bitar jag inte sett på väldigt länge. Och jag gillade dem! I somras berättade jag också om min situation för hans familj. De visste att han har problem, men inte hur illa. Det var skönt. Jag vet att jag har deras stöd. I somras konfronterade även min mamma honom utan min vetskap. Jag har förstått att hon vetat, men vi har aldrig pratat om det.

Han nekar inte, är ärlig med att han har problem. Försöker efter mina utbrott (som kommer regelbundet) att dra ner på drickandet. Men han glider alltid tillbaka efter några veckor och han tar aldrig nästa steg; att söka hjälp. Han har nämnt det några gånger men vill inte ha någon press eller deadline. Han är såklart rädd. Rädd att behöva sluta helt. Och månaderna, åren, går.

Det här med att ta tag i saker är generellt ett problem. Inget händer. Ingen aktion. Och det stör mig mer och mer.

Anledningen till att jag söker hjälpen just nu är en kombination av flera faktorer.

Jag har blivit starkare, vill hitta tillbaka ännu mer till mitt riktiga jag som jag nu fått glimtar av.

Hans drickande har eskalerat rejält senare månaderna. Nu har gin/whiskey/rom etc kommit in i bilden, i huset. Regelbundet. Under vår semestervecka i januari drack han minst 35 starköl, tre liter vin och en flaska rom. ”Skönt att det är semester då är det legitimt att dricka (mycket) varje dag och att börja vid lunch”

Jag inser mer och mer att det här förstör för barnen. Att min roll, hur jag mår påverkar dem för livet. Mitt ena barn låg bredvid mig inatt och undrade varför jag grät så mycket. Jag som trodde hen hade somnat. Kunde inte svara.

Jag vill inte det här mer. Jag vill vara lycklig. Jag förtjänar att må bra. Hans problem har blivit ett problem för mig och om inte han vill göra något åt det så måste jag agera. För barnen och för mig själv.

Men det är skrämmande. Valet innebär också att jag skulle komma att mista hälften av tiden med mina barn och det är brutalt. Ett knytnävslag i magen. Jag gråter när jag skriver de här orden. Ekonomiskt är det också svårt. Tanken att mista vårt underbara hus, trädgård, bil etc är svårare än vad jag egentligen vill erkänna. Men materiella saker betyder ändå en del. Kontrollen är också med i bakhuvudet. Jag skulle inte kunna kontrollera hur mycket han kommer dricka de veckor han har barnen, om han däckar i soffan, däckar med ett omkullvält vinglas bredvid sig och ett tänt stearinljus på bordet... Rädd är jag också över att han sedan skulle kunna träffa en hemsk partner som skulle bli en del av mina barns vardag.

Och då velar jag. ”Är det verkligen så farligt?” Han sköter ju sig, dricker bara några öl per dag, det är på helgen det kan gå över styr, han fixar jobbet. Få utåt anar.

Men älskar jag honom? Jag vet inte längre. Är blind av den sura alkoholångande doften jag somnar och vaknar bredvid, blind av det kontrollbehov jag har, räknandet av glas, burkar... blind av en önskan om något annat.

En rätt vanlig historia i detta forum. Glad att jag hittat hit.

Tack för att ni orkade läsa <3 Jag är så himla ledsen.

Rödd på ett diffust sätt, visste inte vad jag var rädd för. I efterhand har jag tänkt och bearbetat. Jag var rädd att han skulle sluta dricka när jag hade lämnat och att någon annan kvinna skulle få honom nykter. Helt galet att jag kunde känna så men det gjorde jag. Då skulle någon annan dra nytta av allt mitt slit typ. Grejen är ju att om en alkoholist slutar dricka gör han ju det för att han har kommit till insikt och vill sluta. Det har nog väldigt lite med andras insatser att göra. Jag har varit singel i över ett år nu och lever? så det ör inget att vara rädd för. Visst känner man sig ensam ibland men det är en sund ensamhetskänsla. Som går att göra något åt. Det var sju resor värre att känna sig ensam i förhållandet. Mitt ex hör fortfarande av sig ibland och påstår att han älskar mig och saknar mig. Det gör han säkert men flaskan ör fortfarande hans stora kärlek. Även om han skulle sluta dricka så skulle jag inte vilja gå tillbaka tror jag. Dels att leva med skräcken för återfall och dels att jag tycker han gjorde oförlåtliga saker gör att det känns hopplöst. Hoppas du hittar en väg som känns bra för dig❤️

Nej, innerst inne vet jag att jag förtjänar bättre, men det ör som om hela han håller mig i ett grepp om hjärtat. Det är väl mitt medberoende som spökar. Är då rädd att bli ensam, fast jag har mina barn. Jag har aldrig varit singel och det känns som om jag skulle gå väldigt svårt att lita på någon framöver. Och när vi har det bra, är det ju ok. Fast egentligen aldrig så som jag skulle önska mig att livet skulle vara idag. Allt i mitt liv kretsar ju kring hans nykterhet och hans eventuella dåliga mående.
Känner du också igen beteendet att alkoholisten försöker skada dig för att skaffa sig ett eget utrymme? Och sedan kommer han springande när du drar fig undan?
Kram

Du kanske inte känner dig stark men det tycker jag du är. Har också psykisk ohälsa, har varit så hela livet. Har gått igenom flera djupa depressioner. Vet hur det sliter ner en. Hur tungt allting blir. Att du har haft det så svårt men ändå lyckats med att ta dig ur en destruktiv relation OCH slutat dricka är ta mig fan helt fantastiskt!
Du har all anledning att vara stolt!
Du beskriver hur det känns så bra, känner igen mig jättemycket. Och du är inne på helt rätt spår, du måste satsa alla krafter du kan samla på dig själv. Smärta är en del av livet, den kommer ingen människa undan man får göra vad man kan för att minimera den så gott det går.
Det är så lätt hänt när man mår dåligt att man bara ser sina fel och fokuserar på det man inte gör istället för att se vad man faktiskt gör och lyckas med.

Du skriver att du inte kommer vidare men jag tycker det låter som att du tagit stora kliv åt rätt håll. Jättestora.
Du har slutat fly. Du har blivit en bättre mamma. Du sätter gränser.
Och det krävs mycket mod att våga vara naken. Försök att lägga fokus på allt bra du åstadkommit. Inte står du stilla. Det tar tid att läka. Klart det gör ont. Jag har själv aldrig haft någon längre relation och har inga barn men tycker det inte är så konstigt att du känner sorg över det som varit.
Kämpa på vännen.

på flera sätt. Dels när det gäller din mans beteende. Mitt ex (alkoholist) kunde göra fruktansvärt svekfulla saker bakom ryggen på mig som sved i själen. Han bara avfärdade det och sa att det inte betydde något och att det var mig han älskade. Tror spriten gör att de tappar normala gränser, empatin skadas och mycket annat. Känner igen mitt egna beteende och reaktioner i dina. Jag förlät och förlät tills jag var helt geggig i huvudet. Tappade själv omdömet och tänkte att det nog var jag som överdrev. Lämnade honom i december 2017 och nu med lite distans och perspektiv så förstår jag mig sjölv bättre. I början när jag hade lämnat var jag så arg på mig själv för hur jag hade låtit mig behandlas. Men man blir känslomässigt tilltufsad. Det är som att stå på en matta som någon rycker undan hela tiden. Varje gång slår man sig rejält i huvudet så att säga och kan till slut inte tänka klart. Bra att du har eget boende. Du förtjänar så otroligt mycket mer! Kan han ge dig det du förtjänar? Kram

Jag fick förra veckan reda på att min man har gått bakom ryggen på mig, han har inlett en relation med en annan kvinna och kallade hem mig (vi är särbo pga hans alkoholism sedan 5 år) för att berätta att han ville skiljas. Jag blev helt tagen på sängen. Hade känt i ett par veckor att han varit annorlunda, vi jobbar ihop och han har setts med den andra kvinnan på ett sätt som jag reagerade på. ( vem väler ut en kvinna på den gemensamma arbetsplatsen ens) Så idag, tre veckor senare har han bedyrat sin kärlek till mig och vill ha mig tillbaka. Han säger att den andra kvinnan inte betyder något, vilket jag tror på. De har inte ens rört vid varandra. Men de har varit på gemensamt AA möte och pratar i telefon i ca. två veckor. Det som gör mest ont är att han gjort allt detta bakom ryggen på mig. Jag känner att han ör spönd och ifrågasättande mot mig.
Jag tror att han är så nära ett återfall att han behöver putta mig över gränsen för att jag ska lämna honom. Då behöver han inte stå för sina beslut och handlingar, utan det är jag som tar alla beslut. Jag känner så väl igen detta när vi för fem år sedan sålde vårt hus och flyttade isär. Han ville inte skiljas och jag gick med på att ge det en chans eftersom han gick i behandling och den verkade falla väl ut.
Sedan i somras har jag känt av hur kan blivit mer och mer lik den han var när han var aktiv i sitt missbruk och nu verkar det ha kulminerat. Jag har fått veta att man behöver kunna massor om sjukdomen om man ska leva nära den och jag har gått massor av behandlingar och varit på nämndemansgården genom hans behandling. Ändå drogs mattan undan när han sade det han sade. Mitt medberoende har åter smugit sig in och förlamar mig. Är det någon som känner igen sig? Vet inte hur länge jag orkar leva detta livet, ingen av mina vänner eller barn hejar på oss längre. Alla som har insyn i vårt liv tycker att jag förtjänar ett bättre liv.

Vill instämma i råden. Läs och skriv här. Det ger hjälp på vägen. Hans överflyttande av anledning till drickande på, om livet bara vore bättre..., skylla på dig, skylla på ångest. Gå inte på det om du kan. Det är beroendet som talar. Inte egentligen han. Det är så han kan fortsätta och ursäktar det för sig själv. Sätt en tydlig gräns där i ditt inre. Det är nödvändigt. Jag har också gjort den resan. Du överdriver inte, du känner. Du har rätt att känna. Om det inte var ett problem för dig skulle du inte skriva här. Det är ditt inre som talar om för dig att du behöver agera för dig själv på något sätt. Skulden är vidrig att bära, det gör många av oss här. Det finns ingenstans att vända sig för man vill inte lämna ut, varken sig själv eller sin partner. Men om du kan finn ngn att våga vara öppen med, kanske ngn som inte är så nära er, så du inte behöver bära så mkt skuld. Du är inte ensam.

Sure....?

Min bror har haft alkoholproblem i ca 20-25 år, förra året kom han in på sjukhus efter avgiftning som helt slog ut honom, demens, efter minnesutredning konstaterad alzheimer början på det. Trots detta bor han i sin lägenhet med fru, dricker ca 1 box vin om dagen. Han erkänner inte att han dricker utan säger att han slutat, vilket han inte gjort då jag sett systembolagsbesök på kontoutdrag. Han vidhåller att han inte dricker och säger det till socialtjänsten. Vad kan jag som anhörig göra då han själv inte erkänner att han dricker, inte tar hjälp, inte anser sig behöva någon hjälp med sitt alkoholproblem. Han är skild, ingen/dålig kontakt med sina barn, miste sitt jobb för några år sedan. Vilket ansvar har socialtjänsten, vi har gjort orosanmälningar flera ggr, inget händer.

Lycka till och håll fast vid vad du beslutar. Ditt välmående är viktigast. Kram