Senaste kommentarerna i forumet

Nu har jag ställt ultimatum. Jag lämnar honom om han inte slutar dricka. Jag orkar inte mer. Jag sa att jag kan bara bestämma över mitt liv. Han tyckte jag bestämde över hans liv. Han tyckte jag överdrev. Kände mig väldigt bestämd. Sedan började jag vackla, men tänkte nu måste jag tänka på mig, annars kommer jag inte må bra.
Fick senare en verklig bekräftelse på att stå fast vid mitt ord, när jag såg på tv om poliser som tog hand om såå många utslagna med alkoholproblem. Det tog jag som ett tecken. Jag vet att det inte kommer att bli lätt. Men en nykter man i kväll. Håll tummarna. Resan har börjat ?

Kort svar på stort och komplext problem. Försök att fokusera på vad du behöver för att må bra och ha en fungerande liv. Skriv ner allt du kommer på. Fundera sedan på vilka förändringar du behöver göra för att ta hand om dig själv. Vilket stöd och vilken hjälp kan du få för egen del? Det enda du säkert kan förändra är det som du rår över. Han måste själv komma fram till om han vill ändra sina beteenden. Förstår också din oro över vad som kan hända honom men du kan ju inte styra hur han ska bete sig. Känns som hans nykterhet vilar på dina axlar. Vad skulle hända om du släppet taget och fokuserar bara på dig och familjen? Hoppas du kan hitta någon att prata med om allt detta. Det finns en del bra böcker om medberoende som kanske kan vara till viss hjälp tex Bli kvitt ditt medberoende av Melody Brattie ( obs finns säkert nyare som är mer up to date) Lycka till/ Mattan

Några små framsteg...

Jag har inte varit den som tagit kontakt de här dagarna, jag vill inte för jag är less på hans sätt att leva, gå ut efter jobbet, dricka komma hem sent.... det känns på nåt sätt att jag inte vill ge bort nåt fint till han... mig!!!! Då menar jag att han på nåt sätt skitar ner sig och det här med lägenheten som han struntar i när de gäller ett hem... det är så oansvarlugt och oattraherande så jag finner inga ord, och sedan allt med alkoholen och samma umgänge som dricker där han är, och sena nätter som en 20~25 åring tycker de är kul o vara uppe så sent som möjligt o gärna dricka tills han somnar.... då tycker inte jag att han är värd mitt sällskap som vi haft, ja kan komma o träffa,han ute nån dag jag går ut, för jag ska försöka att inte ta hem honom, varför ska han få allt han vill, dricka flera dagar, bakis jobba o sen när ja kommer hem då vill han ses för då är han nöjd med veckan.... nej de känns i inte ok!!!! Bättre träffa han ute där han trivs

En konsekvens.
En konsekvens som gör SÅ förbannat ont att han inte har något val.
Inte ett hot. Det funkar inte. En överjävlig handling.
Din man kommer att fortsätta så länge du vårdar
honom. I din mans alkoholiserad värld är det samma
sak som att du accepterar det.

Jag har svårt att förstå medberoende men förstår självklart
att det inte är lätt.

På samma sätt som ni inte förstår vårt beroende så har jag
svårt att förstå ert sätt.

Besvikelsen och sorgen måste (i min värld) ta slut och
döda den kärlek man har?

Finns det inte en gräns även för medberoendet och man
antingen accepterar eller kapitulerar?

När man blir spyfärdig på det och gör precis vad som helst
för att slippa det?

Har han rätt att säga nej? Jag har svårt att se att han inte skulle förstå att han sårar sonen.
Hjärnan blir ju iofs påverkad och man tänker inte på ett rationellt sätt när man dricker även om det
är i perioder så tar hjärnan stryk.

Nu har jag snart 3 år helt utan alkohol och jag vågar påstå att hela min omvärld ser annorlunda
ut. Jag kan se andras behov och förstå andras resonemang på ett helt annat vis. Hjärnan har
"mognat" och det jag inte kunde "se" för 3 år sedan är nu så glasklart. De mängder vi dricker
skadar naturligtvis vårt tänkande.

Jag tror att den bekräftelse och förståelse du vill ha kommer när din man bryter ihop och kapitulerar.
När alla väggar rasar ihop och man kommer till insikten att jag super bort mitt liv. Jag super bort min familj.
Han har förmodligen ett "accepterande" från dig så länge du är kvar. Även om du inte accepterar det så är det
så i din mans värld. I sin egen värld så har han inte stört, förmodligen stängt dörren och sover och dricker.
Och så farligt kan det väl inte vara? Min fru är ju kvar, så det är väl ingen misär?
Han har svårt att förstå din medberoende sida. Förmodligen dricker han så mycket i sina perioder att han
inte heller minns eller vet att han har betett sig illa.

Det som hände var att min dotter kom hem i en dålig period. Hon var hos sin pappa och jag erkänner att
jag pga av en veckas drickande inte fattade vilken dag det var. In kliver hon i misären jag har lyckats dölja
under många år. Hon såg på mig med orden: Sök hjälp eller så förlorar du mig.
DÅ i den sekunden fattade jag att höll på att förlora den finaste jag har, min familj.
Nu ser jag att hon räddade mitt liv.

Jag har lyckats förskona min dotter från mina perioder då hon har vart hos sin pappa varannan vecka.
Planerat en period - börja dricka när hon drar - supa i en vecka - ställa mig upp dagen innan hon kommer hem igen.
Nu kom hon hem till att se 6 st liters tomma flaskor runt sin mamma.

Inte bra. Hon har egentligen aldrig sett mig bete mig illa, då jag i princip har levt som nykterist när hon har vart med
mig.

Jag förstod bara att jag var tvungen att bryta detta, jag har inte fysiskt beroende men likt din man velat dra ner livs-rullgardinen i en vecka.
Orsaka mig själv en blackout från livet. Precis så. Vakna till. Snabbt dricka 10 cl sprit. Somna om. Vakna. Dricka - klunka i mig.
Somna om.

Men det är SÅ svårt för din man - att se att man har problem. Periodiskt beroende är komplicerat.
Hur funkar det? Av 12 månader är vi nyktra de flesta av månaderna helt utan tankar på A för att 2-3 månader
totalt supa lita narkomaner. Men läs: Narko - mani, Dipso - mani. Det är mani som ligger i grunden - tror jag
själv. Det finns inget stopp.

Hur ser livet ur efter en period? Lever ni som vanligt utan att prata om det?
Någon skrev tidigare i din tråd: Alkoholen är så mycket viktigare än dig och er son.
Skriver det igen. Det är enbart så i en dålig period. I en bra period så betyder ni allt och
alkoholen har ingen plats.

Jag vågar nog säga att din man inte ens har några tankar på A i en bra period. Inget sug.
Tills nästa smäll på käften kommer oavsett vad som utlöser den.

Det jag har fått hjälp med är under KBT: Konsekvenstänkande, impulsivitet, lära mig att "spela hela filmen - vad händer när jag tar första glaset?"
Det visade sig också under min rehabilitering att jag har ADHD, något jag inte vetat om. Jag fick en utredning som ledde till diagnos ADHD.
Valde att medicinera i låg dos. Det har också förändrat mig i kampen mot A.

MM

Min son säger att han har så mycket känslor inom sig och kan inte få ut dem.
Han försöker träna fysiskt och bli helt slut och trött i kroppen men frustration och inlåsta känslor sitter kvar i hjärnan.
Det enda som hjälper är alkoholen säger han.
Han har hållit sig vit i veckor och månader ibland och det är då det byggs upp detta berg av känslor. När han sedan börjar dricka igen så går det över styr.
Han vet inte riktigt hur han ska hantera detta.
Vad tycker ni? Är det en drog terapeut eller psykolog han behöver?
Han var en känslig kille som barn också, antingen jätteglad eller jätteledsen, aldrig mittemellan.
Han kom ut som bisexuell för fem år sedan och vill så gärna hitta en manlig partner men det är svårt då han tvivlar på sin egen självkänsla.
Som mamma vill jag så gärna att han ska må bra och vara lycklig.
Men den helvetiska alkoholen förstör ju så mycket?

Tack för att ni orkar läsa och engagera er ❤️
Betyder massor!
Du har så rätt igen Ullabulla! Jag vill ha betalt, vill att han ska skämmas..
Men mest av allt vill jag nog ha en bekräftelse på att han förstår hur illa han gör oss när han dricker. Och den uteblir ju om det bara slätas över.. I fyllan låtsas han åtminstone vara helt oförstående när jag påtalar hur det påverkar oss..
Då är det bara han, hans ångest och spriten som räknas. Åh vilken fin dikt! Precis så!
Har läst mycket om boken och försökt köpa den utan att lyckas. Får kanske prova på biblioteket. Samtidigt tänker jag.. Är det möjligt att vara likgiltig inför någons missbruk om man fortfarande älskar?
Eller det är möjligt först när man gett upp och slutat älska?
MM! Jag erbjöd min man att köra honom till ett hotell där han kunde supa i fred men svaret blev nej.. Han tycks inte förstå hur hemskt det är att tvingas se på misären
Jag tror han är väldigt rädd för att vara ensam.. Båda våra barn blev erbjudna anhörigvecka i samband med min mans behandling. Dottern gick men sonen ville inte. Sonen är mer inbunden.. Säger att han inte orkar bry sig om pappa mer.. Att han har svikit så många ggr.. Att han inte kämpar tillräckligt själv.. Han är uppgiven och även han trött på att det efter en period förväntas va som vanligt. Ska ta upp anhörigvecka med honom igen.. Kanske han är mogen och mottaglig nu 5 år senare.
Ja! Hjälp måste mannen få. Men det tycks finnas mer okunskap kring periodare.. En svårare nöt att knäcka? Och om man är nykter långa perioder vaggas man in i någon sorts trygghet/ förnekelse..
Får jag fråga hur du själv gjort för att bryta ditt missbruk?
Han dricker mycket och allt han kommer över.. Denna gång har det varit bag in box, vinflaskor, bubbel samt otaliga flak öl och cider.. ( då det var vad som fanns tillgängligt)
Han dricker snabbt för att sedan kunna somna, vaknar och upprepar samma procedur.. Det är väldigt destruktivt
Sprit är nog att föredra egentligen då det ger en snabb och önskvärd effekt ganska direkt.
Det är så sorgligt att se.. Hur en människa kan bli som förbytt över en natt.
Kram till er båda ❤️

Ja tiden går fort. Det är det jag tänker också. Jag är äldre än du. Så det är ju också en tanke. Att livet springer ifrån mig. Vill ju att min tid ska vara nu. Och att jag får vara lycklig.
Kram

Jag känner igen mig i det du skriver, just att helgen blir förstörd, fredag för dig, fredag , lördag för mig. Då mannen dricker. Men min man har ökat sitt drickande under åren, och dricker ibland även vi veckan någon dag.
Det som man hela tiden tänker, det kanske inte är så farligt. Men det är det ju. Det ör ju ditt liv, och tycker du det är jobbigt att han konstant dricker fredagar, så är det ju så. Man måste ju tillåta sig själv att känna.
Finns det någon möjlighet att du kan göra något för dig själv någon fredag? Dels för att ta bort fokus från din man som dricker, och sedan får du något annat att tänka på. Något för din egen skull.
Jag vet ju själv att man tänker och tänker på allt som rör drickandet så man blir snurrig i hjärnan.
Jag har också dåligt samvete ibland när jag skriver här. Men jag försöker tänka att jag behöver detta. Det här är för mig. Hoppas du också kan tänka så.
Fortsätt och skriv.

Ullabulla - du är en mycket klok kvinna. Läser mycket av det du skriver. Klok är ordet.

Softjessi - vad skulle hända om du nästa gång din man är på väg in i en manisk period -
bad honom gå? Han kan ta sina perioder någon annanstans. Varför ska du gå?
Menar inte för gott - men för att visa sin familj respekt.

Din son mår förmodligen dåligt och tyvärr är risken
stor att han hamnar i ett medberoende i vuxen ålder.
Är det något du har funderat på?
Att skaffa honom hjälp för detta för att minimera den risken?

Ledsen att det sket sig igen .....
Hoppas att din man förstår att han måste ta hjälp.
Vet du hur mycket din man dricker under en period?

MM

För att man "står ut" med fylla och dumheter som sägs och görs på fyllan.
Som inte är den man,man egentligen lever med.
Man vill ha förklaringar och förlåt och gottgörelser.
och det är liksom den betalning,eller lön man får för mödan.
Att de är snälla,bekräftande lite hundiga i sitt beteende.
och man får storsint förlåta dom.

Dvs man är då plötsligt i överläge igen för att tidigare ha varit i ett extremt underläge.

Men det är den karusellen man mår bäst av att bryta.
Och för att bryta måste man göra annorlunda.

Och hur man gör det,det måste man komma underfund med själv.
Men ilska och anklagelser,eller tyst surande biter definitivt inte.
och gör en själv inte ett dugg gladare heller.
För man köper så gärna deras aldrig mer.
Som ingen tror på,men ändå försöker man.
Du kanske har läst Märta tikkanens fina dikt:
Tycker den så fint beskriver hur man beter sig.

Dikt av Märta Tikkanen, Århundradets kärlekssaga

"Om jag inte hade älskat dig
så oerhört
och alltid hade trott
på dina ord
om att det här var sista gången
definitivt och oåterkalleligt
allra sista gången
du drack
så hade det kanske varit lättare
att stå ut med
de gånger som kom sen

Men jag trodde ju alltid
på det du sa
och älskade dig
och var övertygad om
att du egentligen inte ville någoning annat
än sluta dricka
och aldrig börja igen

Det föreföll förresten
fullständigt logiskt
för vem skulle frivilligt
vilja ha det så jävligt
som du hade det varje gång
och det blev dessutom alltid
lite värre
än den förra bottenjävliga gången

Nångång när jag misströstade
frågade jag dig
varför du inte hade slutat
fast du så säkert lovade
att du skulle göra det
förra gången

Då svarade du
att du egentligen inte
hade velat sluta
innerst inne
den gången eller nån annan gång
Men, sa du, nu ville du
på ett helt annat
och alldeles nytt sätt
Nu ville du
alltså verkligen
aldrig mera dricka
Och trodde jag dig?

Naturligtvis trodde jag
nu när du ville
också allra innerst inne
Och jag älskade ju dig

Småningom blev det så
att jag kanske egentligen
inte längre trodde
när du försäkrade att du
skulle sluta

men jag kom på mig med
att jag tydligen ändå
hade gått omkring och hoppats
eftersom jag varje gång
blev så ohyggligt
besviken

Man borde förstås
varken tro eller hoppas
utan bara älska
och vara lika
överraskad
och tacksam
varje nykter kväll
efter en nykter dag

Så är det bara inte
det är inte alls så

När jag inte längre tror
och inte längre orkar hoppas
bryr jag mig inte om
ifall du är nykter
eller super

Nu får du tro och hoppas
alldeles för dig själv
jag har tröttnat på
att bli besviken
jag ställer inte längre upp
på dina villkor

Av alla sätt
vi har prövat på
verkar det här vara det enda
som faktiskt har effekt

Synd bara
att det kom för sent
för mig

Så var det alltså
min likgiltighet
du behövde
medan min kärlek tydligen
bara var dig till skada"

Märta Tikkanen
Århundradets kärlekssaga

Tack igen för kloka ord & input
För att du ger mig nya infallsvinklar.
Skulle behöva en Ullabulla i mitt liv ❤️
Ja.. Vad händer då? Jag kan inte låta bli att känna mig sviken... Och besviken.. Och kan tycka att genom att låtsas som ingenting kommer han lätt undan, utan några större konsekvenser.. Jag vet inte.. Ett förlåt och tack för allt du gör/ står ut med!?
Men det är kanske min sjuka medberoende sida som spökar!? Är kanske inte rimligt...
Men att låtsas som ingenting känns ju som ett medgivande att det är ok?
Gillar att du bråkar med mina tankar?

Tar in,ända in att din man är sjuk.
Inte rår för sitt beteende och sitt beroende.

Visserligen är ansvarig för sitt tillfrisknande,men inte egentligen för den sjukdom som han just nu är mitt uppe i.
Om du bara konstaterar att nu är det klart för den här gången. Ruskar på dig och kliver upp ur soffan.
Inte låter honom stå till svars osv.
Utan bara fortsätter med ditt.
Vad händer då med dig?
Vad händer med honom?

Nu stirrar jag tomt på skärmen och försöker komma på hur jag skall uttrycka mig och jag känner mig osäker. Det kanske är så att jag egentligen inte har ett problem. Men dessa ångestfyllda fredagar. Det har pågått i felar år. Det senaste året har jag tänkt varje vecka att nu orkar jag inte längre.

Min man dricker inte i veckorna utan håller sig utan undantag till fredagar och har gjort i många år. Han jobbar som bagare och har därför tidigare dagar än vad jag har. Oftast är han full redan vid 17.00 när jag ringer och är på väghem. Jag måste erkänna att jag även ringer för att kontrollera och höra "vilken slags" fylla han har just den fredagen. Min man spendera nästan alla fredagar med att skriva musik och dricka tills han stupar. Han menar att alkoholen hjälper honom i den kreativa processen. Offtast av det jag ser och uppleber leder det till att han på fyllan välter omkull och tar sönder saker och spiller öl överallt. Mycket värre är hans personlighets förändring som sker så fort han får en droppe alkohol i sig. Han kan bli som förbytt. Min man som jag blev kär i är den snällaste och roligaste personen jag träffat är för det mesta helt underbar att ha i närheten. Men han blir helt annorlunda när han dricker.

Han kan bli så fruktansvärt elak när han är onykter, det är många gånger jag har gått sönder och vart nära på att att ge upp. Men så plötsligt lugnar han ner sig och blir förlåtande och snäll igen och försöker förklara sitt beteende på olika sätt. Oftast handlar det om hur mycket ångest han har och hur han har svårt att sova. Ibland handlar det om att något har hänt som han vill glömma och då dricker han. Dessa förklaringar har fungerat jag tycker synd om honom och vill hjälpa och ta hand om honom. Det brukar leda till fina samtal där det finns ett ljus i tunneln för mig. Lördagen kommer och vi pratar igen om att han borde söka hjälp och gå och prata med en psykolog för att ta sig an ångesten som han verkar bära på. Veckan brukar därefter bli bra och vi har mysigt och en ganska vanlig vardag. Men så blir det fredag igen och allt börjar om på ny kula igen. Jag har låtit det rulla på och anpassat mycket av vårt liv och efter hans vilja och hans krav för att (som många i forumet förklarar ) behålla husefriden. Jag har även försökt att fokusera på allt som är bra och tänkt att jag kanske bara måste leva med det där. Vilket också inser jag kanske låter honom göra det. Så som en medberoende person gör.

Han har sagt att han aldrig kommer att sluta dricka för han anser att han inte har något problem för att han aldrig går ut på krogen och dricker starksprit. Var på jag har poängterat att det inte är någon skillnad bara för att du är hemma. Nu dricker han inte starksprit vad jag vet, utan dricker några starkcider och 12 lättöl på en fredags kväll. Jag avskyr ljudet när en ölburk öppnas.

När jag har konfronterat honom om det jag känner och upplever brukar det slå helt bakut och han anklagar mig för det ena och det andra och säger att han inte kan slappna av i sitt eget hem, var på jag får dåligt samvete igen och jag sluter mig.
Det känns som att jag alltid har dåligt samvete. Jag har dåligt samvete nu för att jag skriver denna texten. Jag känner mig osäker, Överreagerar jag? Har jag rätt som tror att han inte kan hantera alkoholen? Jag har läst så många berättelser på forumet och det har fått mig att börja tänka att min situation kanske inte är så farlig ändå?

Det senaste året har jag börjat fundera på det här hjulet som jag har hamnat i och hur det får mig att må. Jag brukade som sagt konfrontera honom tidigare men har helt slutat med det nu. Det är ingen mening med det. det verkar inte förändra något. Jag har skrivit mycket dagbok på senaste och det tydligaste mönstret jag ser är att allt handlar om hans behov och hur allt verkar handla om honom och hur jag sopar vägen för honom med allt.

Jag vill inte lämna honom, jag älskar honom så otroligt mycket. Men jag orkar snart inte längre. Jag känner själv hur jag sluter mig allt mer och mer både för honom och andra människor i min närhet.

Nu känner jag framför allt bara skuld.

är att dagar blir till veckor som blir till månader och hux flux har ett år sprungit iväg! Jag passerade 50 förra året så kanske är det en ”ålderskris alternativ” som inte handlar om rynkor och hängbröst utan om min tid! Den är dyrbar, en ovärderlig investering och livet går inte i repris. Så bra av dig att du skrev brev om ditt liv som du kunde läsa nu. Då har du svart på vitt att inget har förändrats. Man glömmer lätt. Ta vara på livet och ta hand om dig själv! Du förtjänar att ha det bra utan att kämpa allt för mycket. Kram

Nykter men tilltufsad och säkerligen väldigt ångestfylld sitter mannen i andra hörnet av soffan.. Inte ett ord har han yppat om tokerierna som utspelats här hemma ?
En veckas galenskap...
Jag väntar.. Väntar ut honom.. Väntar på en ursäkt, en förklaring, en plan.. Väntar på något!!?? Någon som känner igen det här beteendet? Är ju vansinnigt att tro man kan bete sig som ett svin och komma undan med det ?

För att slippa ensamhet som jag tror är en vanlig anledning föreslår jag att du pratar med honom om att gå med i AA eller Länkarna. Sedan finns ju möjligheten under tiden han är LVM omhändertagen att genomgå behandling på ett behandlingshem för att få mer redskap att bevara sin nykterhet. Vården är enligt paragraf 27 LVM. Det kan han prata med sin socialsekreterare om. Anhörigprogram tror jag är bra för dig. Både som ett stöd men också för att få insikter och kunskaper om missbruket. En bra bok för att förstå tycker jag är "jaget och missbrukaren" av Craig Nacken. Anhörigprogram brukar kommunen/socialförvaltningen anordna och det finns även Alanon som är för anhöriga. Skulle du nog ha nytta, hjälp och stöd av. Hoppas du kan använda dig av något. Boendefrågan är socialförvaltningen som får hjälpa honom med, om han inte kan det på egen hand. Kommunen har yttersta ansvaret för kommuninvånarna, även om det också för dom är svårt att ordna boende. Hoppas ni får några fina år tillsammans.

Hej, jag och min man har varit gifta i 27 år (gifte oss unga) och har vuxna barn samt en 8 årig dotter.
Sedan 15 år arbetar och bor vi utomlands och då började hans drickande att eskalera. Varje gång han varit på jobbresa så kommer han (oftast) hem full från flyget och fortsätter ofta att dricka hemma ett par dagar.. När vi båda är hemma så dricker han inget alls på flera månader men så fort jag inte är vid hans sida så trillar han dit och dricker som en galning.
När jag väntade vår yngsta dotter så var det så illa att han satt utanför 7-eleven och drack kl 11 på morgonen och jag (höggravid) tog min väska, barnen och checkade in på hotell. Bönade o bad (detta var inte första gången jag gjorde detta) och efter detta så var han nykter i några år.

För några år sedan så dricker han inte när jag är hemma med honom men om jag flyger till Sverige, eller om han åker på jobbresa så vet jag att han direkt börjar dricka.

När han va i Sverige i november så gick han ner sig så han började planera sitt självmord, olika planer som skulle se till att jag skulle få ut hans livförsäkring. liknande tankar har han tidigare förmedlat.

Det jag finner svårt är att det funkar fint när jag är med honom, samtidigt så blir det ju en press på mig, jag limiteras av detta, både själsligt och fysiskt.
Jag avskyr den han blir när han dricker och han har tagit en del dumma beslut som påverkat våra liv (men det nekar han ju till förstås) men då det funkar bra när jag är där, samtidigt som det försvårar då vi inte bor i Sverige och jag inte kan vara kvar i det land vi bor i om vi inte är gifta gör att mitt beslut är så svårt!

Nu är jag tillfälligt på besök i Sverige och har inte pratat med honom på några dagar (han skyller på att telefonen inte funkar) men jag vet ju att han dricker igen, men egentligen inga bevis....jag är såååå trött på att ständigt vara orolig för att han ska dricka, det sätter spår inom mig.

Råd önskas:)

Tack för din berättelse. Den gick rakt in i mitt hjärta. När jag tänker, om jag är på samma plats om 5 år, nej jag vill inte. Jag orkar inte. Förstår att det kommer inte bli bättre. Är förvirrad och tänker mycket. Skönt att höra ett lyckligt slut med din man. En berättelse som slutade att du ändå kunde leva med honom.
Något beslut måste snart tas, både för min skull, men också för hans. Vet inte varför jag inte gör det.
Rädsla kanske.

Tack för din berättelse. Den gick rakt in i mitt hjärta. När jag tänker, om jag är på samma plats om 5 år, nej jag vill inte. Jag orkar inte. Förstår att det kommer inte bli bättre. Är förvirrad och tänker mycket. Skönt att höra ett lyckligt slut med din man. En berättelse som slutade att du ändå kunde leva med honom.
Något beslut måste snart tas, både för min skull, men också för hans. Vet inte varför jag inte gör det.
Rädsla kanske.

Herregud, känner igen allt så väl... Kunde varit jag som skrivit. När gråten och orken tagit slut måste vi kämpa vidare. Kram!

Skriver av mig

Igår hörde han av sig fråga hur de va via sms...
Svara att de va bra, tog många timmar tills natten då han svarade, antog att han va ute igen eller åtminstone full. Jag brukar fråga om han är ute, eller festar mm men jag lät bli.... varför jag gör det är för att slita mig loss från att veta va han gör, samtidigt så ger de han en ny signal att jag inte " bryr" mig om hans drickande.

Det kliade i fingrarna men jag lät bli, tänkte att varför skulle han ändra sin livstil på några dagar när han ff i samma veva och kommer nog troligtvis inte ändra sina vanor...
Men han svarade sen och det slutade med att han klämde fram att han hinner o vill träffa mig när ja kommer hem....
Jag skrev att du jobbar när ja kommer hem så de blir svårt.... då vart det tyst, han bara släpper diskussion så jag skrev att ja måste sluta för jag måste sova....

Då tänkte jag att varför ska jag ens va sjysst framöver att skriva att måste sova, eller säga hej då utan jag kan väl göra som han bara helt plötsligt släppa diskussion. Det är inget jag brukar göra men eftersom han gör då gör ja samma.

Tack till er
Kram :)

Han tycker att du är elak, och vill separera.

Han har sagt att han inte tänker sluta dricka. Och HAN vill separera.

Jubla; valet är inte längre ditt - du slipper känna skam och skuld, för han har fattat det svåraste beslutet i ditt liv ÅT dig.

Spring innan han ändrar sig.

Och ditt föregående. Som att läsa mitt liv i backspegeln. Snabbspolat. Hittade nyligen brev jag skrev till mannen flera år innan jag gick. Och det blev inte bättre. Det blev värre. Och ditt senaste inlägg, det som gjorde att jag loggade in, exakt så var det den kvällen jag tog beslutet att gå. Jag var på en aktivitet, bad kärleksfullt om löfte att han skulle vara nykter när jag kommer hem (så naivt, tänker jag idag, så okunnigt om beroendets makt). När jag kom hem var det som det du beskriver. När han somnat bar jag ut grejer i bilen och tidigt på morgonen gick jag ut och for till en vän. Ringde och meddelade att jag gått. Lämnat.
Där och då förändrades mitt och vårt liv.
Efteråt när vi pratat har jag frågat hur han tänkte då när han lovade att vara nykter när jag kom hem.... Så här svarade han ungefär: Far iväg nu på ditt så att jag får dricka ifred... Så är det att vara fången i ett beroende. Att vara styrd av en drog. Att vara helt ofri.
Jag har sällan gett råd här, alla måste göra sina egna insikter och egna val. Men jag kan inte låta bli att skriva: det lönar sig inte att vänta, det blir inte bättre av att du är kärleksfull, anpassar dig, eller av sig själv.
Du äger ditt eget liv. Ta hand om det och dig själv. Det kan du ta makten över!
Med kärlek / mt, numera Alanonmedlem som fortsatt lever med sin numera nyktra man (som går på AA)