Senaste kommentarerna i forumet

För kloka råd, tips & insikter ❤️
Jag försöker ta dom till mig ??

Om du tar av dig offerkoftan,vad händer då?
Om du faktiskt kommer överens med din son att han "passar pappa" en kväll.
Kan ringa dig om det går överstyr.
Så får du göra en markering för din egen skull.
Inte för din mans.
Och så kommer du tillbaka i morgon.
Ta in på hotell eller vad som helst.
Varje steg i rätt riktning kommer att lyfta dig en liten smula.
Kanske morgondagen kan bli sonens att släppa taget,sova över hos en kompis etcetera
Och om spiralen fortsätter åt fel håll så kan ni tillsammans (du och sonen) ta in på hotell en natt.
Ha en strategi och håll den de närmaste två tre dagarna.
Längre än så behöver du ju inte tänka.
Det är samma som för den beroende som för oss.
Gör rätt en kvart i taget,en timme i taget,en dag i taget osv.
Återigen,inte för att din man ska vakna upp eller förstå läget eller eller.
Utan enbart för din egen skull och för din egen utveckling.
Skit i konsekvenserna de närmaste dagarna.
Förmodligen dricker han vidare för att du och sonen sviker(vilket ni naturligtvis inte gör).
Han kommer troligen att hålla flaskan ännu hårdare.
Men låt honom göra det.

Så småningom blir han nykter och då ligger denna händelse kvar.

Inga kommentarer,eller konfrontationer eller anklagelser.
Bara en stilla sorti pga att situationen är ohållbar.

Så småningom så kommer man till den punkten att man orkar göra mer rätt än fel.

Du kommer bli starkare och starkare. Kämpa på. En dag kan du säga nej.
Styrkekramar

Och planerade att gå. Ändå sitter jag kvar här. Oförmögen att agera.. Har ju dessutom ett hemmaboende ”barn” att ta hand om/ finnas till för..Och jag är rädd. Så rädd att min man ska göra sig illa, kanske rentav dö.
Det hade jag inte orkat bära..
Maktlös, så maktlös
Mitt liv rasar och jag är oförmögen att agera

Har du testat att skriva till honom? Alltså skriva ned vad du känner, vad du tänker osv. Jag tycker det är lättare att formulera mig "färdigt" när jag skriver. Då kan han inte heller avbryta dig.

Fick höra igår ang lägenheten som han vill han, så fick jag höra den mest omogna ansvarslösa ursäkten som va de värsta jag hört på länge, den är så pinsam att ja inte ens kan framföra den här.

Men träffen vart av, jag försökte flytta den ut på restaurang/pub men han ville skärpa sig så han kunde följa med sen...
Jag klarade inte av att säga,nej :/

Min mamma är psykiskt sjuk och har liksom din mamma ställt till mycket genom åren. Din mammas val är att dricka eller inte dricka. Min mammas val är att äta sin medicin eller strunta i det och bli sjuk. Känner igen mig i dina känslor. Jag är runt 50 år nu men var nog känslomässigt som du är nu när jag var i din ålder. Har också känt mycket skuld och skam. Mest för att jag verkligen inte kan känna kärlek till henne. Har jobbat jättemycket med att helt enkelt skapa distans och utrymme emellan oss. Känner fortfarande ingen kärlek men nu när jag inte känner det där blytunga ansvaret kan jag däremot känna empati. Hatet som jag rent ut sagt kunde känna innan är också borta. Så vad jag vill ha sagt är distansera dig och lämna över ansvaret för henne till just henne. Svårt men der går! Mycket har fallit på plats de senaste åren när jag gått i KBT. Tycker du har helt rätt när det gäller pengar. Varför ska ni finansiera hennes drickande? För det är ju så det blir. Märker att min mamma känner mer ansvar för sig själv nu när hon är mer utlämnad till sig själv. Jag hjälper henne fortfarande men på ett mer normalt sätt eller hur man skall kalla det. När det gäller att förlåta läste jag dessa ord i en bok och det ger mig mycket tröst: ”Jag förlåter dig, inte för att det du gjort mot mig är okej utan för att jag inte tänker låta det förstöra resten av mitt liv!” Dom orden tänker jag ofta på. Man får förlåta för att själv få ro. Är komplicerat när den som borde säga och göra förlåt inte har insikt. Många kramar

kanske kan du helt enkelt bara säga rakt ut ”Jag känner mig så ledsen och orolig” och se hur han reagerar. Det naturliga är ju att han frågar varför. Försök då bara berätta hur du känner utan att anglsga. Det är nog också bra att du försöker komma underfund med varför du är rädd att ta upp det. Om han tex brukar bli våldsam är det ju inte så konstigt att du är rädd. Då är det ju inte konflikträdsla utan något helt annat. Försök att tänka dig in i att du tar upp din oro med honom och försök fullfölja det hela i tanken. Vad är du rädd skall hända? Att bli arg är nog en försvarsmekanism hos en alkoholist. Kom inte och hota att ta min snuttefilt alkohol ifrån mig typ. Kram

Så mycket tankar i kväll. Lämna eller stanna? Läste brev som jag skrivit till min man, skrivit av mig bara för min egen skull. Breven är för flera år sedan. Och det står om samma problem som vi brottas med i dag. Inget har ändrat sig. Snarare blivit sämre. Tycker inte han respekterar mig som en vuxen människa. Är hånfull när jag inte förstår. Väldigt sur så fort det är något. Han vill att jag ska ändra på saker jag gör eller hur jag säger saker. Jag frågar mig nu själv, ska jag leva så här resten av mitt liv? Och med den där jädra alkoholen? Tycker jag har föreslagit allt möjligt för att vi ska få det bättre. Och jag har pratat och pratat och förklarat. Känns som det är nog snart. Känner mig ledsen och besviken i kväll, när jag inser ännu mer att inget kommer att förändras.

På en beroendemottagning när mitt ex åkte fast för rattfylla. Han ville jag skulle med och jag trodde verkligen han insett sitt problem. Jag fick en kurator och han en annan. När jag gått 3 gånger sa min kurator att hon tyckte jag skulle lämna honom.. jag tyckte hon var konstig som inte tyckte att vi skulle kämpa tillsammans med hans problem. Så jag slutade gå och trodde exet och jag skulle klara det tillsammans. Men istället för att det blev bättre blev det värre. Han började bli elakare och fullare. Fick paranoida tankar och nu började jag känna mig otrygg hos honom. Jag satte ett ultimatum att antingen slutade han dricka helt eller så skulle det ta slut. Och på den vägen är det. Kände att jag inte orkade med allt, jobbar heltid och har 2 vuxna barn och barnbarn som jag vill umgås med. Inte sitta och fundera om han druckit eller inte...tror inte att de som väljer att stanna kvar hos en som missbrukar kan bli lyckliga någonsin. Kram kram

Så hård mot dig själv..allt har sin tid. Finns det ingen alkohol och drogmottagning nära dig? Kontakta hälsocentralen och hör dig för. Kanske en kurator kan ge dig nya infallsvinklar?
Jag gick tillsammans med mitt missbrukande ex på en alkoholmottagning och kuratorn där sa till mig att efter samtal med exet tyckte hon jag borde lämna honom och satsa mina krafter på barn och barnbarn. Tyckte hon var hård då men insåg till slut att hon hade rätt. Exet spelade bara att han skulle sluta dricka men hade nog aldrig funderingar på det. Visst hoppas jag han slutar dricka en dag men det kan bara han själv bestämma. Medans ska jag leva mitt liv..dagarna går så fort man kan inte slösa bort dem med dumheter.
Har ni pratat om hans problem någon gång? Eller låtsas han att det inte finns något problem? Stor kram

Tack Softjessi ❤. Jag känner igen mig i dig.

Jag vet inte riktigt. Men om jag ska kunna gå vidare så måste jag erkänna för mig själv hur det verkligen känns. Det kommer fortsätta kännas men inte lika starkt. Tidens gåva sägs det.

Jag har kommit långt med mig själv dem här åren. Och det jag gjorde mot mig själv då, kommer jag aldrig göra igen. Så mycket vet jag iaf. Jag har tagit på mig offerkoftan, beskyllt honom för mitt eget missbruk. Beklagat mig. Tyckt synd om mig själv. Hatat mig själv. Hatat alkoholen. Hatat honom. Förhandlat. Satt ultimatum. Men i slutänden handlade det om mig.

Jag behöver kraft för att ta hand om mig. Jag brukade nämligen strunta i det. Det måste vara min prioritet. För jag fungerar ju inte annars. Och med honom kunde jag släppa taget om det ansvaret. Det håller inte.

Dessutom ser vi med olika ögon på berusning, flykt och livet. Det som håller oss isär. Jag vill inte fly längre. Det är tungt och jag orkar inte bära smärtan särskilt länge. Men nu erkänner jag den. Även om den löses upp i självförakt. Lättare att det är fel på mig för jag är något jag kan kontrollera och förändra. Det var min enda tröst så länge. Visade sig att det var inte så enkelt. Nu hoppas jag alla sidor får finnas med. Ingen sannare än den andra. Mitt liv består av dem alla.

Jag vet.. Jag vill och vet att jag måste härifrån för mig och våran dotters skull. Jag tänker på det varje minut. Jag söker lägenheter sen när det börjar närma sig visning drar jag mig ur. Blir så jäkla trött på mig själv.
Jag vill ha lugn och ro i livet. Jag orkar inte mer. Helgerna ser jag inte ens fram emot längre, han dricker inte i veckan men då är han hela tiden så lättretlig och sur. Man får knappt snyta sig då blir det ett jäkla liv. Det enda han ser framemot är helgen och sina öl...

Kunde tyvärr inte dela länken. Synd..
Handlade om hur stark och modig man är när man lämnar någon man fortfarande älskar ❤️ Du kan hitta texten i min tråd om du vill

redigerad länk av admi då sidan innehåller reklam och försäljning

Är som att leva ensam... Dina ord och din sorg griper tag i mig! Jag kan känna den fysiska smärtan när man inser att det är över och förbi.. Kan känna ångesten som uppstår när skratten tystnar. Jag vill bara säga att jag tycker du är både stark och modig! Att försöka göra gott för dig själv och dina barn
Att lämna trots att man älskar
Att ge upp kampen
Kampen mot alkoholen som tycks vara en orubblig motståndare
Jag önskar jag hade ditt mod!
Hoppas du snart blir hel och kan känna glädje igen ??
Stor kram

Hej!
Det rådet jag kan ge är att berätta hur du upplever det och inte vad han ska göra. Berätta om din oro. Lättare att det inte blir ett försvarstal om du pratar om dig själv. Har du inte redan mist kontrollen. I vilket fall som hjälper det nog inte honom att bli nykter att du kontrollera. Prata om din oro som du uttryckt väldigt bra.

Uppskattar människor som vågar vara i mörkret. Det är nog den vägen du behöver gå. Något jag läst om tröst som många vill förmedla och som du inte verkar må bättre av. Människor säger
Tänk det kunde varit värre vilket förmedlar skuld eller
Vi måste minnas det som varit bra förmedlar hopplöshet.
Det blir bättre. Saker förändras men vi vet inte hur.
Det verkar som du behöver bli lyssnad på och bekräftad och det är vi inte så bra på. Lycka till du är modig. Hur det går det har jag ingen aning om.

jag har hängt här i många år nu utan att skriva. För jag mår dåligt när jag öppnar upp. Jag får ångest av det jag skriver. Men jag har ångest oavsett så.

Igår bröt jag ihop. För första gången tror jag sen separationen. Vi pratade om vårt barn och han log. Ni vet det där leendet. Det som värmer varje centimeter i ens kropp. Det som man längtar efter att få. Så innerligt.

Tårarna kom. Och med dem den bottenlösa smärtan över att det inte är vi längre. Kommer inte bli vi. För våra barn behöver dem där leendena och tillsammans kan vi inte ge dem. Men det gör ont. Väldigt jävla ont.

Jag fick så sällan se dem leendena till slut. Skratten dog ut. Det var då jag visste att det var över. Gick ett par år till sen men. Jag minns stunden när jag insåg att det tystnat.

Leendet jag inte saknar är det onyktra. Det skeva, påträngande, falska. Man är inte sig själv när man är onykter. Att leva tillsammans onyktra är att leva ensamma.

Hur vet man att den andra dricker? Hur mkt är för mkt? Frågor jag brottades med i många år. Nu vet jag att de inte är viktiga. Det är ensamheten som är det viktiga. För som jag längtade efter honom. Och han var nästan aldrig där. Kanske låter hårt. Men så känns det för mig.

Hej,
Jag är ny i forumet, men mindre ny som anhörig till en mamma som är missbrukar av alkohol. Jag slåss med mina motstridiga känslor kring min mammas drickande. Hon har druckit i sedan jag var ungefär 11-12 år, jag är idag 28. Jag har även två yngre syskon. Drickandet eskalerade när jag var 15 och hon började visa upp ett destruktivt beteende som att stanna på kvarterskrogen och inte komma hem osv. Det har även bidragit till många elaka och obehagliga personlighetsdrag som drabbat hela familjen men även andra närstående och jag har i perioder känt att jag inte haft kraft att vara kring henne eller ha någon kontakt. Hon blev nykter för ett ett år sedan ungefär som höll i sig i fem månader men är nu tillbaka i hennes beroende. Hon kommer med stor sannolikhet bli av med jobbet, men vill söka hjälp. Vilket är jättebra. Vi har pratat inom familjen vad vi ska göra om hon blir av med jobbet. Min bror och min pappa (som är hennes ex man sedan 14 år tillbaka och som redan försörjt/hjälp henne sedan de separerat) menar att vi ska hjälpa henne med pengar osv vilket jag och min syster är tveksamma till, främst för att vi anser att pengarna kommer sponsra hennes beroende och att det finns andra sätt att hjälpa. Hon har ingen förståelse över hur hon har bettet sig mot hela familjen genom åren. Men jag har så enormt mycket skuldkänslor, jag vet inte hur jag ska hantera känslan att vilja hjälpa henne samtidigt som jag är så fruktansvärt förbannad på henne. Det känns mörkt inom mig när jag känner likgiltighet inför henne. Hur förlåter man? hur kommer man över ilskan? Känner någon igen sig?
Oerhört tamskam för svar!

Ja jag vet faktiskt inte, han säger ju inte så mycket om nåt längre, men han sagt att han hoppas på att få just den lägenheten.

Han har haft eget hem innan så han vet att det är eget ansvar. Han tycker inte om ansträngande ansvar

Det kanske är så att han hoppas att ni ska flytta ihop igen? Så att det är därför han drar på det. Om han drar på det och hyresvärden ger lägenheten till någon annan, så kan han ju säga det. Någon annan fick lägenheten.
Med en lägenhet kommer ju också ett stort ansvar. Är han villig att ta det ansvaret?
Bara lite tankar

Skriver av mig

Jag kan inte annat än tappa hakan....
Han är ett samtal bort, från att få ett topp läge till eget hem, nära stan, väldigt låg hyra, balkong, flytta in direkt exakt ALLT som han kräver, har denna lägenhet..har fått höra att hyresvärden väntar på att exet ska ringa, men icke..... han sitter o väntar in hyresvärden, på att HAAAAAN ska ringa hur kan han ens tro att de ringer. Hon som fixat fram det här sa att va fan håller ditt ex med på... jag skrattade o sa det är ( hans namn ) du pratar om, han anstränger sig inte...även hon kliade sig i huvudet ( nu tänker ni kanske varför lägger troja energi på detta ) jo för att sånt här slarv, lathet, oansvar gör att jag ännu.mer tappar känslor... jag använder det här till min egna fördel...

Sen försöker jag ännu idag att skjuta på att ses, jag kommer med förslag utanför hemmet, får se om det går

Jag är fel människa att säga det här, för jag stannade också, tills för några dagar sedan, då vi gjorde slut utan skrik och gap.
Jag fick den ovanliga ynnesten att faktiskt få se min partner sluta dricka.

Alltså, han gick från en halv/en hel dunk vin om dagen, varje dag, till en fylla var annan/var tredje helg.

Och trots det var vi ju inte lyckliga. Trots det gjorde vi slut - och här sitter jag och inser att jag KASTAT bort hela det senaste året.

För det första han gjorde efter att vi bestämt att det var slut, var att knapra i sig sitt piller, och vandra iväg på Systemet.

De senaste dagarna har både han och jag pratat om att försöka igen, men jag inser mer och mer att det går inte.

Så länge jag är där så är han nykter. Så länge han ska jobba så är han nykter.

Men MITT LIV har gått ut på enbart honom så länge nu.

Ja, visst - han är sjuk, din man är sjuk, men om karln din har antabus hemma, och inte tar den utan väljer att utsätta DIG för det, då finns det ingen orsak att känna skuld eller tycka synd om - han säger klart och tydligt att du ÄR mindre värd än spriten.

ÄR du det?
Är du och ditt liv mindre värt än alkohol?

Även om han skulle bli nykter så skulle det för alltid ligga i bakgrunden.

Snabb fråga; hur ser dina drömmar för de kommande fem åren ut?
Har du några?
Passar han in i dem UTAN att sluta dricka?

För ditt liv passerar nu - du kommer inte få tillbaka de här åren. Är det verkligen värt det för att sitta och må dåligt?

Vi och dom..nä vi är lika "sjuka" i vårt beteende. I vår omsorg och välvilja för att sen då minsann,ska relationen börja på riktigt.
När de förstår vilken ängel de lever med och hur mycket man ställt upp.
Men de lapar och tar tacksamt emot stöd och hjälp men är inte så värst intresserade av att släppa taget om flaskan.
Förrän konsekvenserna blir för stora och de inte längre kan bortse faktum.
Samma är det nog för oss anhöriga.

När medicinen blir för tuff att ta och smakar för dåligt så börjar vi förstå att man måste gå en annan väg och börja läka sig inifrån och ut.
Lycka till på Alanon -mötet. De första brukar kännas både omtumlande och befriande och obekväma.
Men samtididgt som att komma hem,eftersom vi i grunden har rätt liknande problem även om vi är olika som inidivider.