Senaste kommentarerna i forumet

Försöka vara lite tuff med dig Softjessi.
Jag hoppas du kan läsa in min omsorg och välmening i det jag skriver.
Det sista jag vill är att såra dig.

Om du ställer dig följande frågor:
Vad vinner jag på att må såhär?
Vad vinner jag på att stanna?
Vad förlorar jag på att gå?

Där någonstans kanske du kan få fatt på trådarna i det känslokaos du är i just nu.

Kanske vinner du tid?
Kanske vinner du omgivningens sympati och förståelse.
Kanske vinner du makt i att du möjligen plågar även din man då han ser att du mår dåligt.
Kanske slipper du ta ansvar?
Kanske vill du egentligen inte gå men lindar in det i en oförmåga?

Dvs du vill inte ta ansvar för att du stannar kvar trots att allt säger att du borde gå.

Så var det i alla fall för mig.
Inget försvarade egentligen att relationen skulle fortgå,men jag nöp fast som den värsta bulldogg.
Läs anthraxias fantastiska inlägg om hur hon rasar över andras beteende och deras oförmåga att släppa taget om den människospillra som den beroende ibland uppvisar.Trots att hon i nästa andetag säger,att det är ju också jag.

Vi blir samma människospillra,delar samma glasögon och samma oförmåga att göra slut på plågan.

Allt det jag skriver är bara de tankar och reflexioner som jag själv hade.

När jag väl gick/blev lämnad av en som ville dricka istället för att leva nykter med mig så hade ändå första steget tagits mot frihet.
Jag gick aldrig tillbaka även om vi hade tät kontakt och något som ändå liknade en relation men inte fullt ut.

Endast där i ensamhet utan min beroende så kunde jag börja bygga upp mig själv.
Men först rämnade jag ordentligt och förstod hur sjuk jag var,det hade jag inte koll på innan.

Att våga vara ärlig och ta konsekvenserna av den verklighet man lever i är jättetufft.
Jag vet inte om du fortfarande varit på alanon eller tagit kontakt med någon typ av terapi eller hjälp för den situatio du är i?
Det är oftast första steget.
Vi klarar det sällan ensam,precis som den beroende oftast behöver någon typ av stöd och hjälp för att bryta sin nedåtgående spiral.

Separation alltid är den enda utvägen. Det är mycket som spelar in men framförallt insikt hos både den som är beroende och hos den som är medberoende. Om din man följer med till beroendemottagningen har han väl ändå en vilja till förändring och någon slags insikt?! Ett bra tecken och en bra åtgärd att gå dit. Jag valde att lämna dels på grund av noll hopp och dels på grund av att han blev så fruktansvärt elak när han drack. Jag kände verkligen att jag tog skada på djupet. En annan person än jag kan kanske strunta i saker som sägs och görs på fyllan men jag var till slut ett trassel av ledsna och arga känslor. Glöm inte att ta hand om dig själv också och sätta fokus på dig själv. Beroendemottagning är något jättebra men handlar om HANS problem och mående. När ni är där kanske du kan fråga vad DU kan få för stöd också!? Kram och lycka till på mötet. Om du vill dela med dig vore det intressant att höra hur det gick❤️

Var tänkt att vara min! Tid för återhämtning, samla kraft för att orka kämpa vidare, framåt! Att sitta och titta på en berusad man är det sista jag behöver just nu
Men återigen får mina behov komma i andra hand. Känner inte igen mig själv. Orkar varken skrika, gråta eller hälla ut alkohol. Låter förfallet komma
Ångesten pockar på uppmärksamhet
Och jag är trött. Så trött!
Har funderat på att åka iväg ett par dagar för att slippa se eländet men något hindrar mig. Skam? Skuld? Oron att något ska gå riktigt illa? Jag vet inte vad det är men jag är oförmögen att packa en väska och gå
Blir ledsen på mig själv. Att jag sviker mig själv om och om igen. Att jag fortsätter dansa med i djävulsdansen.
Att jag inte älskar mig själv mer..
Att jag är oförmögen att ta kontroll över mitt eget liv och mående.

Hej mina medmänniskor
Det är en sak jag funderat mycket över. Är det enda lösningen en separation från den beroende? Eller går det att hitta ”lösningar” till ett fortsatt samliv? Vad är det som gör att man stannar kvar? Är det alltid den medberoende som ska ge vika? Jag förstår er som separerat varför ni gjort det. Men ni som valt att stanna, vilka lösningar har ni hittat?
Imorgon ska vi besöka beroendemottagningen. Jag hoppas vi kan få hjälp och goda råd både för mig och min man.
Många kramar till er alla.

Tack!
Tagen av hur berörd jag blir av era personliga svar, till mig.
Tack Exhale. Tack Skrållan. <3
Och tack IronWill. Tack Clara. <3 Allt ni delar, i detaljerna, gör skillnad för mig.

Skrattar till av råheten i orden "Och om du ändå inte går att älska - då kan du ju lika gärna vara oälskad av ingen, som av honom.". Ja, kanske precis så. Kanske är helt okej att vara oälskad av ingen. :) Jag finns ju ändå.

Herre gud ja, vad har jag hållit på med i alla dessa år. Nöden av att ha ett värde genom att vara behövd.
Räknas genom att någon velat vara med mig.

Tack, tack, tack. Ska nog hålla mig återkommande här på forumet ett tag.
Komma ihåg att det här inte är problem som bara går att "fixa", om jag bara kämpar lite till. Påminna mig själv om att det här Är han. Och om han inte vill att det ska va det så är det helt upp till honom.
Och hur bra han eventuellt, eventuellt, eventuellt kan bli i en relation en dag blir irrelevant för mig, och berör enbart honom och hans (förhoppningsvis då lite mer lyckosamma) framtida partner. Ifall han blir så skraj för att vara ensam att han håller sig undan från att göra samma misstag.

Ska komma ihåg vilken 'tur' jag haft, som sluppit undan innan dragit ner mig ännu mer. För exakt ett år sedan hade vi en gemensam lägenhet på gång.
Men när vi skulle till att säga ja och skriva på hyreskontrakt så var hans lön plötsligt slut, en vecka efter löning. En omöjlighet. Jag bönade om att han skulle visa sitt bankkonto, eftersom han hävdade att det var utgifter för mat, till oss. "Visa bara så jag kan skriva på kontraktet!" Att bo ihop har ännu mer varit hans dröm än min. Och lägenheten var så fin och med rimlig hyra. (Odyr hyra var min önskan. "Lyx och flärd" hans. Tumlade om allt att avbryta.) Men båda drömde vi om ett liv som inte är verkligt.
Som aldrig kommer bli verklig. Då hade vi redan varit i den underbara drömmen. Två människor som älskar och stöttar varandra. Kanske strävar och uppnår små gemensamma mål, och med iaf lite utrymme för viss självständighet och frihet.

Istället har vår relation varit en oändlig mardröm med enstaka lugna, avdomnade tidsperioder, men där jag helt slutade att göra saker, då han tyckte det var jobbigt att vara själv och det blev för krävande att göra saker med folk samtidigt som en fick smsa med honom i timmar för att han plötsligt blev helt pratsam och social. Då blev det lättare att ge enbart honom uppmärksamhet, istället för alla andra människor OCH han. Hur sjutton kan sånt bli normalt? Hur kan det bli så självklart att bara vara självuppoffrande?

For fucks sake.
Kan vi ha håll-dig-borta-från-medberoende-lektioner i skolan? Färdighetsträning! Rädda människors liv.

Shit va lätt det är att gräva ner sig i allt som varit. Tar bort klarheten, och fokuset framåt. För behöver ju inte längre vara så som jag beskriver det! Har egentligen aldrig behövt att vara så. Mitt beslut. Min frihet.
Nu har det gått en vecka och en dag. Snart kanske jag kan känna sån där lycka i självständighet och över att vara vid liv igen.

Tack. Era ord räknas. Eyes forward. - Och forumet får mig att komma ihåg det. Jag kanske också kan hålla mig ifrån att sticka en ny offerkofta. ^^ <3

Tack för din bekräftelse IronWill. Det berör mig.
Jag tror jag egentligen alltid sett hur skadad han är. Men försökt jämka mitt intryck med hans ofta helt oresonabla ord. Försökt stå fast i att det går att resonera och komma fram till klokheter tillsammans... En "måste" ju ta in andra. Och så har processen bara gått vidare. Ifrågasättandet av mig själv och det jag ser och vet.

Tack tack tack.

Ja, jag är övertygad om att min far är alkoholist, vi står ganska nära, dock umgås vi inte så mycket. Det finns en viss chans att han är mottaglig för att gå in på rehab, då han kort önskade att han kunde dricka när jag konfronterade honom att han dricker på en måndag, han var märkbart påverkad och stank alkohol (han dricker varje dag).

Min mor skilde sig med honom.
Han känner sig konstant oönskad, även fast jag visar tuff kärlek mot honom.

Han skulle nog ändå ha svårt att gå in på rehab heltid pga. av vad kollegorna skulle tro om honom.
Nämnar jag alkoholproblem blir han defensiv på ett ögonblick och projicerar.
Han söker aktivt ursäkter till att dricka mer.

Sök hjälp för egen del. Givetvis behöver även han hjälp men det är hans sak. Just nu är du viktig. Vet inte var du bor men mitt råd är gå in på nätet och sök på alanon, grupper för anhöriga där du kan lära dig om medberoende. Kanske finns det en grupp i närheten och där kan du få hjälp och stöd. Kommunen, socialförvaltningen har ofta anhörigprogram för personer som lever med t.ex. en partner med missbruksproblem. Du behöver nog hjälp, stöd och kunskaper om hur beroende fungerar. Jag tänker att du behöver bli starkare själv för att kunna göra något. Inget tyder väl i dagsläget på att en förändring kommer att ske, förutom att du bryts ner mer och mer och då är det inte lätt att göra något. Du verkar ha det förfärligt just nu. Omänskligt att leva så tycker jag.

Varför har jag så svårt att konfrontera?!
Min man har passerat gränsen för riskbruk med råge, och säkert för länge sen även att det smugit sej på.

Men denna tråd handlar om varför jag har så svårt att konfrontera honom.
Jag säger aldrig något de dagar han dricker (fre-sön) men han vet, jag kan inte dölja mina känslor, så han vet.
Och jag tänker hela tiden att imorgon ska jag prata med honom ordentligt om det här. Men när tillfälle väl ges ör jag för konflikträdd och feg.
Idag satt vi i soffan i 1,5timme, barnen sov och vi tittade inte på något speciellt. Jag tänker inte på något annat än hur jag ska börja, men jag sa aldrig något :(
Jag får hjärtklappning och blir nervös.

Rädd att det ska bli ett bråk, rädd att han ska säga något elakt, rädd att jag ska göra allt värre, att han kommer börja smyga ännu mer, och att jag då tappar kollen totalt på hur mkt han får i sej.

Så jagas inget ikväll heller :(

Jag vill att det ska bli ett bra samtal, utan bråk och försvarstal.
Jag vill att han ska förstå min oro, oron för honom, oron för vad detta kan leda till, oron för barnen, oron över vad som kommer hända med vårt förhållande.
Att denna oro äter mej inifrån.

Hjälp mej våga!!

Blir ledsen när jag hör hur mycket skit du får ta. Ingen ska behöva stå ut med något sådant. Om du inte kan ta steget att lämna för din egen skull, är du skyldig ditt barn att visa vad som är rätt och fel. De kommer att tacka dig en dag och du kan få lugn och ro. Visst kommer du att vara ledsen ibland men vetskapen att ditt barn slipper se eländet väger upp tusen gånger. Stor kram

Välkommen. Bra att du hittat hit. Här kan du få stöd och råd. Och kunna prata av dig.
Lever också med en alkoholist.
Har inte heller vågat lämna, men har börjat lista upp varför jag är så rädd för att lämna. Tänker att man får lite perspektiv på allt då. Men jag har också dagar när jag känner att allt är svart.
Du ska ju inte behöva stå ut med att bli kallad allt möjligt hemskt. Försök att tänka på dig, och gör roliga saker som du vill.
Tror att kärleken till sin hälft förstör och att det är därför det är så svårt.

Ny här.. Men behöver er hjälp, hur vågar man lämna?! Så sjukt less på att vara en hackkyckling. Så sjukt less på att varje helg få höra hur vidrig jag är, hur vidrig min familj är. Bli kallad horbarn och gud vet vad...
Vi har varit tillsammans i 10 år, och det känns som jag levt på hoppet lika länge. Jag vill bort!!! Så sjukt frustrerad, varför är det så jäkla svårt att ta steget. Varför tänker jag att... Jag kan lika gärna bo kvar och ha det såhär han kommer ändå aldrig att lämna mig ifred, har ett gemensamt barn och jag känner att jag måste ta mig ur det här

Det är fruktansvärt tungt att se någon göra val man önskar personen inte gjorde. Särskilt när det finns många runt omkring som oroar sig och tar skada utan att personen menar eller kanske ens förstår det. Bra att du tar stöd, genom att skriva och läsa här. Finns det något annat som du också får stöd ifrån, vänner, professionella, bekanta eller aktiviteter som får dig att skingra tankarna?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har startat en tråd med rubriken "alkohol som självmedicinering". Det låter som en fråga många här pratar om. Om du vill att din tråd ska få fart, berätta lite gärna mer eller så kanske du redan har gått vidare och hittat svar på dina funderingar på annat håll.

Hur som helst, välkommen!

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej!

Du har för en liten tid sedan hittat forumet här och startat en tråd. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och man kan behöva skriva flera gånger.
Om du vill att tråden ska få liv skriv gärna och berätta lite mer.

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

på att det otrygga blir ens snedvridna trygghet! Ligger nog i människans natur att sky förändring även om man innerst inne vet att det blir till det bättre! Du har fattat ett beslut och det är bra, du vet vart du vill. Du kommer hitta styrkan och modet! Kram

<3

"Jag har träffat en ny kille!"
"Vad kul, hurdan är han?"
"Han är oempatisk och saknar kontakt med både sig själv och mig. Dessutom ljuger han, och kollar min mobil i smyg."
"Å, vad kul! Grattis!"
sa ingen nånsin.
Du sitter ju själv på hela svaret. Du KAN INTE vara ihop med den här killen. Ja, du kanske kommer att se honom nerknarkad på tåget om tio år. Man överlever det också. Jag har varit skild ifrån min alkis i drygt tre år. Då och då kommer det bilder från kompisar och grannar som sett honom ligga utslagen här och där. För våra gemensamma barns skull blir jag ledsen. För min egen skull - inte längre. Inte så ofta, i alla fall.
Jag köpte en lägenhet bakom hans rygg, med hjälp av mina föräldrar. Sen skickade jag ett mejl, dagtid, till hans jobbmejl, och sa att nu skiljer vi oss.Det blev inte så populärt, och helvete vad han har guilt trippat mig genom åren. I dag lever jag i en ny relation med en sund och snäll man. Vi har väldigt roligt tillsammans. Exmannen har supit sig till demens. Det är tråkigt, men det är inte mitt ansvar. Och jag hade inte kunnat förhindra det - jag la drygt tio år på att försöka. Han var min bästa vän, mitt livs kärlek - men den personen finns inte kvar.
Och om du ändå inte går att älska - då kan du ju lika gärna vara oälskad av ingen, som av honom. (För övrigt är det inte sant. Det märks ju, bara på din text, att du är en smart och klok och bra person. Nån kommer att älska dig på schysta villkor, kanske förr än du tror.)
Sitt på dina händer. Gå inte tillbaka. Du klarar detta. Du är värd detta.
Stor kram!

Snart kan du. Döm inte dig själv så hårt.

Jag försökte men det gick inte, jag får träffa han imorgon och försöka med nya tag nästa gång :/
Jag är för svag just nu ingen energi :/

Kanske du kan skylla på något annat. Att du är uppbokad på något, som du glömt. Då får du lite andrum, och behöver inte träffa honom.
Jag tycker jag känner lite som du. När det är jobbiga perioder, så är det som att man inte tänker på något annat än hur man ska göra. Man blir så uppfylld av allt som händer så bara det existerar.
Finns det något annat du kan göra? Träffa någon kompis? Altt för att få något annat att sysselsätta sig med. Känner din frustration men jag tror att undan för undan kommer du till ett beslut som du kan stå fast vid. Så försöker jag tänka.

Har faktiskt tänkt på det. Ska försöka ta mig till ett möte?

Klarade inte av att skjuta fram träffen
Orkar inte :/

Jag läser vidare här, för oavsett om det här förhållandet är slut eller ej så måste mitt medberoende fixas, annars kommer jag snart sitta i samma skit igen, med honom eller någon annan.

Så jag läser och blir mest arg och fylld av förakt - hur fan ORKAR folk spendera hela sina liv på att harva om sina jävla alkoholister? Har de inget egenvärde? Är de bara tomma bihang, någon sorts ynkliga själsliga parasiter, som suger sig fast i andra för att slippa ta ansvar för sina egna liv?!

Känner downright avsky.

...notera ordvalet, dock; "de" - inte JAG; JAG är ju en fungerande människa.

Blir så jävla trött på mig själv - jag är ju likadan jag.

AlAnon har visst ETT möte VARANNAN VECKA här på orten. Jävla håla. Men jag ska gå på det där otillräckliga mötet och SUGA i mig allt. JAG kan ju för fan inte vara en sån där, en jävla jag-svag idiot som måste leva Genom andra.

Arg. Jag kanske tillochmed kan lära mig säga "jag" istället för "de" - men efter att jag lärt mig det tänker jag omgående se till att ordet slutar gälla mig.

Jag vill inte vara ett ynkel. Jag har aldrig sett migsjälv som en svag människa - men det ÄR jag, annars skulle jag inte behöva leva Genom någon annan.

Så det ska bort! Jag ska bli bättre nu. Jag har också ett liv.

det är inte alltid så lätt. Men det är en väg. Jag har gjort en lång resa. Min första kontakt med beroendeproblematik var i 16 års åldern. En nära vän. En vänskap jag blev tvungen att avsluta för att jag inte hade tillräcklig kunskap om mig själv. Jag saknar henne fortfarande.
När jag var 20 gick jag in i min första djupare depression. Då träffade jag Honom. Han som skulle bli min man. Jag visste. Redan efter 3 månader visste jag. Men jag blundade och trodde det var något som jag kunde vara med att förändra. Och just det satte alla möjliga käppar för mig sen. För att jag inte visste vem jag var och kunde stå upp för mig och mina behov i förhållande till andra.
Sen för några år sen började resan med insikten. Det är såhär det är. Den jag lever med har en beroendesjukdom och jag är sjuk i medberoende och i ett beroende av relationer och alkohol. Jag valde efter en lång period av självrannsakan mig själv och att vara ensam med min egen kamp. För jag kunde till slut inte skilja på mig själv och honom. Allt var en sörja. En ilsken utmattad sörja. Som gjorde alla inblandade illa. Bitter. Förnärmad. Oälskad. Inte sedd. Inte medräknad. Men hur skulle någon kunna se mig när jag inte såg mig själv. Svaret nu. Idag. Det går inte.

Sök dig gärna till Alanon också. Dit hittade jag så småningom och den gemenskapen har betytt och betyder mycket?
/ mt