Senaste kommentarerna i forumet

Kloka ord Mulletant. Ja jag ska fortsätta skriva. Även om jag ibland känner samvetskval. Men det här forumet är för mig. Hör är jag fri att säga vad jag upplever. Vet ju att även om vi har en bra dag, där mannen är glad och kärleksfull, så kommer det bakslag när jag inte vet var jag ska ta vägen med alla mina känslor. Ja då kan jag skriva av mig här. Så bra att detta finns, så vi kan ha tröstande ord till varandra?

Tack skrållan

Skriv på ni, dela med er och berätta... det har jag gjort under flera år. Om jag hade börjat skriva medan mannen drack som värst hade det blivit många fler. Jag hittade till forum några månader innan jag fick kraften att gå med tanken att lämna och börja mitt eget liv. Nu blev det inte så, det att jag faktiskt gick gjorde att han valde nykterheten. Idag har vi ett lugnt och bra liv tillsammans.
Jag läser bara sporadiskt numera och skriver än mer sällan men under många år var forumet min livlina och räddning. Här har jag vridit och vänt mina tankar, känt stöd och ifrågasättanden och stark gemenskap. Ältat, sett tillbaka och på ett sätt förstått mitt liv.
Här har jag också lärt mig, långsamt sjönk det in, att min verklighet inte skilde sig från andras som levde med en alkoholist. Att min man inte var den enda som var alldeles underbar utom när han drack. Och kanske det viktigaste, för mig, att när beroendet tar överhanden är han maktlös och även jag. Mest, det tror jag faktiskt, har jag lärt mig av att läsa på forumets ’andra sida’. Där har jag också fått hopp när jag sett att det finns möjligheter och min respekt för kampen att välja nykterhet har djupnat.
Massor av insikter och jag kan inte låta bli att nämna Carinas dåvarande blogg för anhöriga. Där hittade jag några rader som för mig blivit min vägkost; jag är maktlös över vad en annan väljer (att dricka eller något annat) ... Men jag har makt över vad jag själv väljer.
Jag blir sorgsen i hjärtat ibland när jag läser här och känner igen fångenskapen i medberoendet. Men också hoppfull. Idag känner jag många nyktra alkoholister och många allt friare medberoende. Och jag vet, djupast inifrån, att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.
Allt gott, kämpa på för ditt liv och håll taget / mt

Styrka till dig. Du klarar att vara bestämd, fast inte nu. Det är ju en kamp. Det vet vi alla. En dag i taget. Var snäll mot dig själv. Gör något roligt, för dig i dag.
Styrkekramar

Skriver av mig

Kan inte sova, har ångest för jag åkte hem med honom, och irriterad över att veta att han festar tom nu.....

Vi har bestämt ses i veckan, va här hos mig, men nu vill jag inte och vet inte hur jag ska ta mig ur, vill inte göra som han gör strunta i de o välja bort det. Men hur ska jag göra? Och vill jag strunta i det då!? Jag vill att det ska kännas bra men de gör inte det!!! Jag vill nästan att han klantar till det, men det är mitt ansvar att ta mig ur det....

Jag vill inget hellre än att ha en frisk make, men han har noll insikt. Han, alkoholberoende? Finns inte på kartan. Och jag vill inte heller slita ut mig genom att själv behöva ta den konflikten. Jag önskar att han hade kommit lika långt som du, Adde. Jag önskar dig och din familj all lycka.

Det är verkligen skönt att prata av sig här. Låter klokt det du säger. Att man åker med på berg-och dalbanan. Tror jag haft ett medberoende sedan jag varit barn. Ingen alkohol dock, men under andra former.
När man haft en bra dag, så är det så lätt glömma det som en annan dag ger en ångest i bröstet.
Ja jag fortsätter att skriva av mig här. Jag mår ju bra av det. Och det är ju det jag ska göra, må bra.

Jag tror jag måste ta en sak i taget, för det här går inte just nu, jag får just nu nöjja mig med att vi inte är sambon, inte förlovade och att vi inte är ett par...

Just nu verkar jag inte klara av att helt gå...senast igår vart det ju så att jag inte klarade av att säga nej.
Mitt i att vi sågs så förnekade han tom att han struntat i att vi skulle sets några gånger, jag vart besviken och ledsen, och ÄNDÅ tar hag hem.honom!!! :((((((
Jag känner mig dum... men jag klarar inte detta nu, det kan ha med att så länge jag är med honom så är han inte med någon annan, det är det jag inte skulle klara av...

Jag mår inte tillräckligt dåligt än av detta, jag mådde sämre förut när vi var ett par, om jag kommer till en punkt att mår väldigt dåligt av det här med så kanske jag klarar av att lättare gå....

Misslyckades :(((((

Det vart att vi va ute o sen gick vi hem till mig
Har ångest idag, känns som jag ör en idiot

Jag vet inte jag.
Det fortsätter fungera bra för honom, men någonstans efter vägen tycker han att vi tappat bort personkemin och kärleken.
"I love you, but I'm not IN love with you" typ.

Så, igår avslutade vi vårt förhållande.

Jag tror att vi är öppna för att vi kanske hittar tillbaka till varandra senare, men just nu så är det väl bara att gå vidare med livet...

Lustigt nog så är jag inte ett skvatt orolig för mig själv - jag fungerar bäst som singel ändåså. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna släppa oron för att han ska trilla dit igen.

Jo, det är upp till honom, och jag har visat honom flera olika mediciner, tillskott, och metoder - det är inte mitt fel eller mitt ansvar.

Men vad hjälper det? Jag älskar honom juh - han har en fruktansvärd sjukdom, och det är ganska naturligt att oroa sig när någon man älskar är sjuk.

As for me; jag har ett diplom att kvalificera mig för, och jag har bara en vecka på mig, så...Jag har fullt upp med det.

Och han?

Det första han gjorde efter att jag åkt var att gå så systemet och köpa sprit. Som han drack upp ensam, på soffan.

Nej, han är inte alls alkoholist. Det är Helt friskt att ens FÖRSTA tanke när man GÖR SLUT är "men så bra, då kan jag ju dricka utan bråk idag!"

en av många delar av medberoendet! Dels skuldkänslor men också ”idag har vi en bra dag” och då passar man på att njuta och vara glad som bare den. Det dåliga som hände igår eller förra helgen sopar man under mattan. Man åker med upp och man åker med ner och sedan upp igen. En frisk människa vägrar sådant och tar ett jättekliv av berg- och dalbanan på ett tidigt stadium. Sen betor det på många faktorer tänker jag. Hur var ens uppväxt, vilken ålder är man i mm. Här på Forumet känner jag mig fri att prata, en skyddad zon på något sätt. Tycker jag att du skall göra med! Ingen dömmer någon här. Tycker det är en skön ventil! Kram

Vet inte hur alla känner här, men som i dag, när jag och min man haft en bra dag, så känner jag samvetskval att jag skriver här och berättar om det som är jobbigt. Har alltid fått lära mig att man skyddar och håller sina nära och köra om ryggen. Alltså inte berättar något för nån. Eller är det mitt medberoende? Ja det är inte lätt med alla tankar.

Rörande beteendet, men jag har däremot har jag en stor portion empati.

Du har ju genomskådat honom helt och hållet. Antagligen försöker han förtränga problemet inför resan, kanske hoppas lite att du ska säga att han är värd en ”fest” för sin insats hittils. Anfall är bästa försvar, du är problemet i stor utsträckning. Du är ivägen för hans lycka. (Det är inte ditt fel alls! Men våra trasiga alkoholhjärnor vill ha nån att skylla på) Hans vänner anser inte att han har problem, antagligen för att de är minst lika illa ute och inte gillar att se sig i spegeln. Min fru var mitt problem under lång tid, i alla fall tills ångesten och ångern satte in och självföraktet slog rot. Till nästa fylla. Men jag blir lite oroad över att du beskriver honom som en person med bristande empati. Det kan ju leda till att du permanent är hans problem. Jag har lättare för att slappna av med alkohol. Avslappning är ett krav för närhet. Det kan nog förklara att han har svårare för fysisk kontakt nu som nyker. Det är en kamp att hålla det vid liv som inte har med min fru att göra utan mer om mig själv. Och honom själv i ditt fall.
Jag har inga råd egentligen men just det där med resan och förnekelsen högg till i mig. Jag visste ju även innan sådana resor att det skulle gå åt helvete på något sätt.
Mina bekanta har nu i alla fall accepterat mitt beslut så risken är låg i mitt fall. Min enda räddning var att jag till slut slutade bara för min egen skull.
Hoppas du kommer fram till vad som är bäst för dig! Ta hand om dig!

Bra, stå fast vid ditt beslut. Jag hejar på dig. Tror du kommer känna dig starkare när du gjort enligt din plan. Heja på

Jag känner också igen mig i dina känslor. Bor ihop med en man som älskar sin alkohol, mer än mig. Blir så trött på att hela tiden gå på tå. Inte säga för mycket och inte för lite. Försöker att släppa ansvaret, och låta han bestämma om han ska dricka och hur mycket. Men det blir mycket surhet om man skulle prata om hur mycket han dricker. Både när han är full och på veckorna när han är nykter. Helst pratar jag inte med honom om något när han är full, men ibland blir det så ändå.
Vill också ha en vuxen relation med min man. Där jag kan ventilera vad jag känner och tycker, om allting. Men det känns ibland som att den fulla mannen och den nyktra flyter ihop. Irriterad och vill inte alls veta vad jag vill.
Att lämna? Ja dit har jag inte nått än. Men tankarna finns ju där. Är rädd för att ångra mig. Att sakna honom. Att bli ensam. Trots allt som hänt, finns ju kärleken till denna man. Men han älskar alkoholen mer.

Jaa tillbaka till planen. Tänka på mig nu. Fokusera på det jag tycker om. Men ibland är det som tankarna på mannen och hans drickande upptar hela ens hjärna.
Ja det är så skönt att få skriva av sig här. Här förstår alla direkt hur man känner. Ingen som dömmer, varför man inte bara lämnar.

Och jag skäms. Sa också till slut hemska hemska saker. Skrek ut min smärta. Föll ihop i smärta. Blandat med peppande ord. Påhejande av nykterhet. Skuld. Mitt fel att han drack. Vår dåliga relation orsaken. Undanflykten. Självlögnen som fick det att gå ihop.

Jag skäms så. Jag slängde saker på honom till slut. Kastade ett stort blockljus mot hans huvud(träffade inte, det enda som räddar mitt skadade självförtroende). Inte då i onykterheten. Jag skadade värre än han i min överväldigande frustration. Och ja det är oförlåtligt. Och jag accepterar fortfarande inte mitt beteende. Men jag kan förstå smärta. Den förtvivlande smärtan över konsekvenserna i vår vardag. Av att alkoholen i vårt gemensamma liv satte precis alla ramar. Det som bubblade därunder fanns inte plats till. Kände som du. JAG måste få finnas. JAG får inte plats här.

Hur man går vidare vet jag inte. För jag har inte gjort det än. Satte ett ultimatum och fullföljde. Jag halkar. Men har en vän som håller mig på banan. Hjälper mig resonera kring rimlighet. Kasta av mig offerkoftan. Sluta sticka på en ny.

Jag ogillar ju pepp. Så. Men blicka inåt. Vad säger magen och hjärtat djupast därinne. För där inne finns det enda svaret som går att stå ut med. Annars faller man tillbaka igen. Så tror jag.

Det är varje gång jag brutit som han har tagit nödvändiga kliv mot nykterheten.
För ett år sedan gjorde han det det närmsta han hittills kommit att göra det "på riktigt", i mina ögon.
Han sökte professionell hjälp. Sa till vänner och familj att han måste leva nyktert.
Han har nu levt nyktert och drogfritt (vad jag vet) i ett år, med endast ett återfall. Han har kommit jättelångt.
Men personen bakom alkoholisten finns ju kvar.
Och det är förstås i personen som problemet finns. Och alkoholen och drogerna har "bara" varit hans lösning. Hans mycket skadliga lösning.

PROBLEMEN
Oförmågan till empati och kontakt med sig själv och sina känslor och behov.
Oförmågan till empati och kontakt med mig.
Resultatet: Det lögnaktiga resonemanget. Viljan att tysta mig och det som är jobbigt.

SÖNDAGS FÖR EN VECKA SEDAN
Han bokade en flygbiljett till en resa med sina gamla polare.
Det har så vitt jag vet alltid förekommit mycket alkohol och droger på deras resor.
Och vännerna har återkommande varit ovilliga att acceptera att han har problem med att hantera alkoholen. Argumenterar emot och tjatar. Och well, drogerna... Ja.. De ser helt enkelt inget problem i att använda droger.

Han hade nämnt förslaget en gång innan.
Kommer inte ihåg hur jag svarade. Avvaktande tror jag. Uppmuntrande i att jag vill att han ska kunna resa. Jag vill att han ska göra saker som ger honom glädje i livet. Nyktert, och drogfritt.
Men avvaktande för att jag inte ville bråka. Att beröra missbruket gör honom ofta arg eller irriterad.

Avvaktande för att han är en fri person. Och en relation där jag måste styra är inte en relation med två vuxna, jämbördiga människor. Jag vill dela mitt liv med en vuxen, jämbördig person. Det är en parrelation för mig. Andra konstellationer är ju bara olika versioner av beroendesituationer.
Avvaktande för att honom hängandes med personer som ej stöttar hans nykterhet gör mig orolig.

Nu när han meddelade att han bokat flygresan så blev jag på spänn.
Hade hoppats att han skulle se galenskapen i det.
Att de liv vi är i färd med att äntligen bygga upp inte är värda att rasera.

Jag frågade försiktigt.
Hur ser du på risken...
Min önskan: att öppet reflektera. För att tillsammans kunna hitta strategier för hur och vid vilka tillfällen han skulle behöva skydda sig.

Hans reaktion:
Irritation? Motstånd. Ilska?

Minns inte vad han svarade. Något otydligt tror jag. Han blev nog ställd.

Jag tog hans hand, såg på honom och försökte förmedla den kärlek jag kände, och den glädje jag hade med mig av ett bra möte med min kusin på morgonen. Allt den kraften av kontakt och kärlek som jag känner till. Och sa med all min glädje och styrka: jag VILL att du ska ha roligt. Jag vill att du ska kunna resa med dina kompisar.

Det gjorde honom sur. Han tycker över lag inte om att jag tar i honom, men vi har hållit hand ett par gånger.
Han uttryckte något om att jag tog bort hans glädje för resan.
Beklagade det i mitt stilla sinne, men visste också att jag inte kan leva i en fortsättning av den galenskap med alkoholen och drogerna som vi sedan ett år tillbaka lämnat.
Det kostar på för mycket. Det gör det svårt att leva. Jag behöver leva.

Hans reaktion förvånade också.
Den var som på tiden när han drack och han skulle ut, och när jag frågade om drickandet så svarade han undvikande, och jag förstod att han skulle komma hem redlös.
Vid de tillfällen när jag enkelt frågade om han skulle dricka då han skulle ut och han uppriktigt och förvånat svarade att nej han ska inte dricka - då skedde inte heller det.

Nu blev han sur. Och hamnade i försvarsposition.
Ja. Jag förstod. Han ville kunna lura sig själv. Och jag pajade hans självlögn.

Så, han svarade att jag inte behövde ta upp det när han precis bokat resan.
Ställd och sur över att han lägger ansvaret på tryggheten i vår relation för mig på mig enbart (trots att vi är två i hans missbruk, och där han är grunden) svarade jag att då kanske han skulle lyft det själv, innan han bokade.
Han lever ju ändå i en relation. Hänsyn är obligatoriskt. Han är nykter alkoholist och missbrukare. Det är relevanta frågor att beröra innan man bokar en resa med knarkarpolarna. Hade t.o.m varit ett utmärkt exempel på hur man gör när man tar ansvar för sig själv och sin relation i förhållande till sitt missbruk.
Att resa med sina knarkarpolare och reflektera kring risken att man ska falla dit är förstås en nödvändighet. Men han är inte där. Hans accepterande av sitt missbruk är inte på den nivån.
Självreflektion är dessutom inte hans grej. Det är så han har kommit så långt i sitt missbruk. Snart fyrtio, och inte kapabel att hantera känslor.

Då svarade han att det hade ju inte jag gjort. Då jag bokade en resa med mina kompisar.
Det här gjorde mig rasande då det finns noll risk att jag ska göra något dåligt då jag reser.
0 risk. Jag har aldrig gjort något som skadat honom då jag varit ute med mina vänner.
Men han har konstant ställt mig till svars för saker som ej hänt, och jag har fått lägga timmar på att försvara mig, och även lagt timmar på att prata lugnt, vara öppen, låta honom läsa min mobil och facebook i smyg, allt för att visa att han inte har något att oroa sig för.

Så det gör mig rosenrasande att han igen väljer att bemöta min oro och mitt mående i förhållande till hans drickande och knarkande med att ställa Mig till svars.
Och han har lyckats varje gång.

Maktlösheten i vår relation gör mig så förtvivlad.
Jag kan inte hantera den längre. Blivit som allergisk och det tar över hela min kropp och själ. Får mig att skrika, hemska, hemska saker, och vilja slå sönder allt omkring mig. Jag vill så förtvivlat gärna få räknas. Jag vill så förtvivlat gärna få finnas, med mina behov. Jag vill få existera, på lika villkor.

Kan bara börja med mig. Värdera mig själv.

Han mår så mkt bättre nu. Jag kan lämna utan att oroa mig för att se honom sönderknarkad på tåget om 10 år.

Allt faller på att jag är hundra procent säker på att jag inte går att älska. Suck.
Inte bättre när man är ett svart moln av ilska och maktlöshet. - Inte precis en älskvärd person.

Jag svor och skrek. Tog de sista sakerna jag hade hos honom. (Otaliga gånger av lämnande gör att jag inte har så mkt saker kvar tack och lov.) Finns säkert tusen saker att tänka på som jag hade kunnat göra bättre. Men jag är inte pedagog. Jag är inte hans personliga assistent.
Det måste finnas något mått av ömsesidighet.

Behöver nu pepp för att våga tänka att vi kan bryta på riktigt. Se små steg framåt. Fylla livet med glädjeämnen.

Har så lätt för att halka tillbaka. Höra hans behov av tröst och stöd. Och falla tillbaka i att leva genom och för honom.

Hur har ni andra gjort?

För att du delar med dig av ditt liv och dina kloka tankar! Kämpar också med ältande tankar om det förgångna! Tar till mig de ord din vän hade sagt till dig! Man väljer själv! Både vad man vill tänka på och vilka man släpper in i sitt liv! Jag försöker fylla på mitt liv med sånt jag tycker om och umgås med människor man mår bra av! Kanske kan man till slut känna att dåliga saker som hänt är färdigältat! Önskar dig massor med styrka! Kram

Depression, kris och konstant kaos har blivit mitt normaltillstånd. Jag kommer inte längre ihåg hur det är utan. Jag har ingen erfarenhet av det. Kommer kanske aldrig få det fullt ut. Det svåraste är skulden över att när jag är öppen med mitt mörker så dras min omgivning in i det. Jag försökte så länge som möjligt hålla fasaden uppe. Nu är jag naken. Och har inte kraft. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Balansen mellan nuet och de slingriga klibbiga tankarna. Självhatet. Otillräcklighet. Normaltillstånd. I flykt normaltillstånd. Sen i avstängdhet. Total avstängdhet. Då från alla känslor. Det var ett tag behagligt. Inte längre. Inte mer.

ge råd och kämpa heja rop. För ja, vad mer kan man göra egentligen.

Tack Sofia. Tack Ironwill.

Även om jag vet att ältandet är depressionens klor och att det sårar mig mer i slutänden så fortsätter jag. Problemet är nog att den fortfarande är kvar. Depressionen. Det är inte jag. Det är dens tankar. Repeat.

Det pyser ut små korta nysningar av äkta skratt nu, så obekanta. Detta sprudlande. Oftast i samband med att också tårar fått rinna. Så jag vet att det är på väg. Vägen.

Det har gått några veckor nu sen jag skrev. Och kan nu tydligt se att det ändå är tankar sprungna ur mörkret. Men ja jag saknar honom och jag är arg på situationen. Jag är dessutom inte på fötter, inte ens i närheten. Men det börjar lätta. Den kommer lätta. Även om jag får leva med att svänga. Det är så det är.

Är stolt över beslutet att ta till medicin istället för alkohol. Hur jag mår nu går inte ens att jämföra med då. Så bättre det blir det. Vare sig min depression vill eller inte.

Jag har barn. Två stycken. De börjar också landa i förändringarna. Vi är en ny familjeenhet nu. Vi tre. Min yngsta har nästan glömt att vi bodde tillsammans. Att huset var vårt. Han trivs här där vi är nu. Gjorde mig glad. Men också otroligt ledsen. Han kommer inte minnas. Att vi var fyra från början.

Men vi är bättre versioner av oss själva nu ändå. Både han. Och jag.

Vill ju lära mina barn gränser. Och i tvåsamhet saknade jag mina. Funderar mkt på varför. Jag är som jag är. Så jag kan gå vidare. Med ramar.

En nära vän sa till mig ngt som berörde och fastnade djupt. Andemeningen ungefär såhär: glöm inte att det är du själv som väljer vad du vill vara en del av. Om man smakar på den meningen ordentligt. Vrider och vänder på den. Ja då blir det tydligt. Nej är ett ord du kan använda närsom. Behöver inte bli en konflikt. Behövs bara tydlighet. Mkt styrka ja. Och stöd.

Just nu virvlar jag runt i en härlig sörja av oro och lättnad. Det fladdrar hit och dit. Lite av varje. Livet är ändå lite av varje.

Vet precis vilken kamp du strider
Kampen som känns omöjlig att vinna då kärleken till alkoholen tycks vara större än allt annat.. Ångesten/ avskyn man känner när man hör burkar öppnas, när ens älskade förändras till ett fyllo
Ibland tror jag att vi anhöriga lider mer
Försök ta hand om, fokusera på dig själv även om jag vet det är svårt
Vi är värda så mycket mer
Man känner sig ensammast i världen men det här forumet är guld värt för mig med så många kloka insikter
Stor styrkande kram från mig

Tack för input! Ja visst är det svårt, så svårt..
Könslorna tar stryk när man känner sig sviken om och om igen, alla hårda ord och all ilska och hat. Det tär på både en själv och relationen. Kanske är det inte längre kärlek jag känner? Att självutplåna sig själv borde ju inte vara kärlek
Men så blir mannen nykter och man förlåter, puttar undan känslor och hoppas
Tills nästa smäll
En resa som aldrig tycks ta slut
Våra vänner/ släkt vet att min man dricker
Jag försöker att inte skydda honom även om det är svårt. Tankarna far fram och tillbaka. Ena minuten är jag redo att lämna för att i nästa vakla och tycka synd om
Hoppas få ordning på tankarna snart
Stor kram tillbaka

att jag gjort min behandling så erbjöd jag båda barnen att betala eller hjälpa till med att ordna en barn/familjevecka för dem. De var på besök under min behandlingstid och det var första gången jag hade mod att prata öppet om hur min sjukdom ser ut och så har vi fortsatt. Tyvärr tog bara ett barn chansen att åka på en barnvecka och det gjorde så otroligt gott att se den skillnaden efteråt ! Skam och skuld var borta och hon insåg också att hon var medberoende och kunde jobba med det. Den äldre vill inte åka iväg "för det var inga problem" :-(( Han följer idag medberoendes egna schema och har skaffat ett förhållande där partnern har psykisk ohälsa. Och han är inte heller ett dugg intresserad av sammanhangen alls trots att han numera utvecklat rena psykosomatiska besvär. Men förnekelsen är så stark.

Inget av barnen är direkt sugna på alkohol, tack och lov, de är inte absolutister och kan smaka ibland men ingen av dem gillar det sinnesförändrande som alkohol medför. Mitt mål i början av min karriär var ju att få "yrsla" för att senare i livet supa mig medvetslös. Men vikten av att prata öppet är oändligt viktigt ! Det är ju, trots allt hemlighetsmakeri, en sjukdom.

Mannen har druckit 3 kvällar den hör veckan.Så trött på hur han blir, hur han luktar, hur han pratar med mig. Vill stänga av när han är full. Men då blir han sur och irriterad, så jag spelar med för att få lugn och ro när han somnar. Vi har gjort aktiviteter fredag och lördag. Men då går det ju att få i sig mängden alkohol efter att man kommit hem. Eller gå upp på natten, och dricka lite till.
Vilken sjukdom detta är. Frågade min man i kväll, blir du aldrig trött på att dricka. Nej, sa han, jag gillar det.