Senaste kommentarerna i forumet

Det är så svårt att lämna någon man älskar. Men undan för undan så tar det ju på känslorna. Tex. så var jag också livrädd att någon skulle få reda på att min man dricker. Nu har jag kommit så långt att jag lämnat över ansvaret på honom. Det ör inte jag som avslöjar honom, det gör han så bra själv.
Jag tror att man måste bolla dom här tankarna i huvudet, och till slut är man mogen att fatta ett klokt beslut om man ska lämna eller stanna.
Styrkekramar till dig

Stort tack för ditt svar, Softjessi. Så som du säger; öppenhet och ärlighet och att berätta om sjukdomen tycker jag också är ett vettigt utgångsläge. Jag har haft några kortare samtal med min son tidigare, men kommer att ta upp det igen vid ett bra tillfälle. Han tar in det jag säger och jag hoppas att han inte får samma levnadsvanor som sin far i framtiden. Jag känner också en bottenlös sorg över att ha en livspartner som är oberäknelig och saknar all insikt. Lycka till till dig med!

Jag vet så väl innerst inne att du har rätt..
Ändå stannar jag kvar apatisk & handlingsförlamad
Vet inte var jag ska hitta mod & styrka att stå upp för mig själv, resa mig och gå
Jag pendlar mellan att hata & tycka synd om
Det finns ingen logik i mina tankar
En del av mig säger stanna.. Så farligt är det inte.. Han är ju nykter stor del av tiden
Jag vet innerst inne hur tokigt det är
En annan säger gå! Gå & få sinnesro
Skaffa ett liv, ett hem, en tillvaro utan ångest
Jag vet bara inte hur jag mentalt ska klara av att släppa honom.. Kan jag någonsin sluta oroa mig?
Det känns omöjligt just nu

Dig ett par gånger tidigare.
Jag förstår såväl din vånda.
Jag har själv några gånger utsatt mina
Barn för fylla.

Men du vet trots den ångest du sitter med:
Lämna och må långsamt bättre.
Eller stanna och må långsamt sämre.

Det finns hjälp att få även för oss anhöriga.

Med ångest som fyller varenda skrymsle av min kropp. Känns som hjärtat ska hoppa ur halsgropen.. Mentalt utmattad, dränerad på energi. Igår blev det en hetsig diskussion mellan min man och son.. Jag var rädd att det skulle spåra ut, gå till handgripligheter
Orden som sades har spelats upp i mitt inre hela natten. Min man var en främling jag inte känner och sonen lät honom veta att han har förlorat all respekt för honom
Det var första gången det hände och det gjorde fysiskt ont i mig
Att inte jag som mamma kan skydda mina barn från det som gör ont..
Mannen sover fortfarande
Här sitter jag och vet varken ut eller in
Hjärta och hjärna är oense som så många gånger förr
Mitt förnuft vet vad jag borde göra men mitt hjärta säger annat.
Jag sörjer att jag är så sjuk i mitt medberoende. Ingen normal, frisk människa hade utsatt sig själv och sina barn för detta och förlåtit om och om igen
Men genom att glömma och förlåta slipper man ta itu med det som gnager och gör ont.
Man låtsas som ingenting
Men i hjärtat finns ett svart hål där besvikelse, oro och ångest bor
Det är fan ett under att man som medberoende inte brakar ihop totalt av all påfrestning och bergochdalbanor man tvingas åka. Funderade nyss på att åka hemifrån. Komma bort
Men tom det är jag för svag för
Min ångest gör att jag inte fungerar..
Tänk om han ger sig ut på byn efter mer sprit, hamnar i trubbel..
Om han träffar någon vi känner
Ja! Jag skäms över honom när han är inne i en period, likt en manisk blodhund som fått upp ett spår. Omöjlig att stoppa
Jag borde ringa en vän, prata
Men jag skäms över min egen svaghet
Att jag tillåter mig själv att bli sviken om och om igen. För en frisk utomstående är ju rådet självklart att lämna. Brukar också få råd att säga åt honom att sluta dricka, skärpa sig, hälla ut drickan eller dylikt. Det låter enkelt men jag vet ju att det inte fungerar.
Så här sitter jag. Ensam med min ångest

Väldigt bra beskrivning av en depression. Känner igen mig i dina känslor på pricken, nästan vartenda ord. (Förutom att jag inte är anhörig utan nykter alkoholist.)

Ska inte falla i ”ge råd fällan”, men använd kämparandan till att komma ur depressionen. Först när den dragit sugslangarna ur din hjärna och återvänt till vinden så kommer du att kunna ta nästa steg. Den bild av världen du har nu är inte den enda. Så lätt för vänner och släkt att säga ”ryck upp dig” men så enormt svårt att göra. Problemet ligger ju i att man måste tvingas att omvärdera hur man ser på saker. Tvingas att umgås med ”glada”. Tvingas släppa allt det negativa som man håller fast vid med näbbar och klor, det känns ju så bekant, enkelt och kanske till och med tryggt. Jag har haft återkommande depressioner och har lärt mig mer om hur jag själv kan ta mig ur dem. Tyvärr svårt att ibland ens förstå att man hamnat där igen. Ondsekfull sjukdom.

Idag gäller det

Jag och mitt ex brukar ses efter jag jobbat, han hintade med att han i sin tur slutade tidigt ikväll.... vilket är ovanligt en helg.
Jag anade nåt!!!att han ville ses, men skrev att jaha! Då hinner du hitta på nåt..
Han skrev att han ville göra det med mig.. då skrev ja kanske! Det vart lite korta ord från han då, jag tror han va helt inställd på att jag som vanligt skulle nappa av glädje....

Jag kände mig lite taskig, otacksamm på nå konstigt sätt... men samtidigt kände jag att han ska inte få som han vill jämt, att jag alltid finns, och tom när han sagt nej o struntar flera gånger i att vi tom bestämt att ses. Han har ju valt flaskan istället, med dåliga ursäkter som inget ombyte hemma hos mig mm...
Så ikväll ska jag säga vi tar de någon annan dag. Säga det på ett bra sätt men ändå med öppna dörrar,, så som han gör...
Det kommer kännas svårt men jag MÅSTE för min egna skull!!!!

Jag märkte att han vart ute igen, han har vart full flera gånger i veckan och imorgon är det en hemma fest han ska på.
Jag tänker stå ut nu med att säga som jag skrivit och tänkt göra !!! låt han festa, det är ju det han vill och har som största intresse....

Idag gäller det

Jag och mitt ex brukar ses efter jag jobbat, han hintade med att han i sin tur slutade tidigt ikväll.... vilket är ovanligt en helg.
Jag anade nåt!!!att han ville ses, men skrev att jaha! Då hinner du hitta på nåt..
Han skrev att han ville göra det med mig.. då skrev ja kanske! Det vart lite korta ord från han då, jag tror han va helt inställd på att jag som vanligt skulle nappa av glädje....

Jag kände mig lite taskig, otacksamm på nå konstigt sätt... men samtidigt kände jag att han ska inte få som han vill jämt, att jag alltid finns, och tom när han sagt nej o struntar flera gånger i att vi tom bestämt att ses. Han har ju valt flaskan istället, med dåliga ursäkter som inget ombyte hemma hos mig mm...
Så ikväll ska jag säga vi tar de någon annan dag. Säga det på ett bra sätt men ändå med öppna dörrar,, så som han gör...
Det kommer kännas svårt men jag MÅSTE för min egna skull!!!!

Jag märkte att han vart ute igen, han har vart full flera gånger i veckan och imorgon är det en hemma fest han ska på.
Jag tänker stå ut nu med att säga som du ska, låt han festa, det är ju det han vill och har som största intresse....

Jag har bestämt mig för att lämna honom. Tänker på det varje dag. Drömmer om hur mitt nya liv kommer att se ut. Men det verkar som att det aldrig blir rätt tillfälle. Har inte ens sagt till honom att jag tänker lämna honom. Varför är det så?

med InteMera och vill också lägga till att jag känner mig seriöst oroad över din säkerhet !
Kan han slå sönder badrumsdörren så är nästa steg att slå sönder dig om du inte gör vad han vill !

Varningsklockorna ringer högt här ! Dra därifrån och gör nåt bra för din egen skull !

Kram !!!

Och varmt välkommen hit! Mitt ex var också som två helt olika personer. En person man älskade mycket mycket när han var nykter och totalt urhemsk och elak när han drack. Förstår precis ditt dilemma. Man vill lämna fyllot men vara ihop med den nyktre. Jag gjorde en lista på sånt jag behöver och vill ha i ett förhållande. Det första som hände var att jag inte kom på en enda sak, skrivkramp direkt. Jag var helt enkelt inte van att fokusera på mig själv. Men det lossnade och jag skrev min lista. Jag rangordnade det jag skrivit och de absolut viktigaste punkterna för mig var trygghet, stabilitet och tillit. Efter det gjorde jag en lista på vad jag har i mitt förhållande. Ingen av ”mina viktigaste punkter” hade jag med honom. På så sätt började jag mer och mer se honom som EN person. Innan hade jag nästan sett honom som två personer. Jag började inse att hans nyktra person kan göra val och ta ansvar för hur han blir när han är full. Jag började gå i KBT för att lära mig att fokusera på mig sjölv, träna på att veta vad jag själv känner, tänker och tycker. Börja fokusera på dina egna behov. Du skall inte behöva sitta inlåst på toan av rädsla för den du lever ihop med. Om du tänker att din bästa kompis hade det så och berättade det för dig. Vad skulle du tycka då? Jag kan fortfarande tänka så när jag hamnar i någon situation som jag känner mig osäker i. Man går utanför sig själv och ser det utifrån. Vet inte om du har någon nytta av det jag skriver men vill bara tala om att du är inte ensam. Vi är många, för övrigt helt vanliga människor, som är eller har varit i något onormalt. Man kan förändra men bara sig själv. Din man kan förändra sig men det är inget du kan påverka eller ta ansvar för. Däremot kan du göra val för din egen del. Kram

Du har tagit ett viktigt första steg, du har vänt dig hit! Dethär forumet är en enorm stöttepelare för många av oss som kämpar med exakt ditt dilemma: lämna eller stanna? Stanna till vilket pris?

Använd din egen tråd som avlastning, släng ur dig alla jobbiga tankar för här kommer du att mötas av förståelse, pepp och kloka råd av mänskor som verkligen förstår. Som lever eller levt i exakt din situation. Läs i andras trådar så förstår du att du inte är ensam, att det minsann inte är not fel på dig och dina tankar är helt normala för en medberoende! Och sluta skämmas! Det är inte du som gör fel eller är galen men du lever i en situation som sliter ut den mest levnadsglada till slut. Ta det på allvar om det gått så långt så du inte känner igen din egen personlighet längre, om du till och med betvivlar du ens vill leva längre. Men tro mig när jag säger: det finns en väg ut och det finns ett bättre och annorlunda liv som väntar dig! Du behöver börja bygga upp dig själv med så pyttesmå steg i början så du kommer igång och sen kan du börja ta itu med de stora besluten. Gör nåt litet redan idag, bara för att du mår bra av det och för att visa dig själv du faktiskt kan återta kontrollen över ditt liv. Ta en kaffe på stan bara du, ta på dig din favorittröja eller gå på museum, vad som helst som du har makt och kontroll som du mår bra av. Du har inte kontroll över honom och hans drickande men ditt eget liv och mående.

Jag hejar på dig, välkommen hit och fortsätt skriv!

Nu har även jag hittat hit. Känns skönt att läsa om andra som är med om liknande, att man iallafall inte är ensam.
Så nu sitter man här på golvet i badrummet igen en fredagskväll. Har stängt in mig eftersom han är full och för att han skrämmer mig. Väntar på att han ska somna. Som så många andra gånger.
I början var jag tuff, jag berättade för mina föräldrar, hans familj, mina vänner... jag berättade om hur han blev när han blev full, att han kunde bli så arg och elak mot mig.
Nu berättar jag inte det längre för någon. För jag skäms. Jag vet att de undrar hur fan jag kan stanna.
Jag åkte tex alltid hem till mina föräldrar förut när han blev full och arg, för han blir som sagt lätt det när han dricker. Han blir en helt annan person som jag verkligen skäms över och han kan bli så jävla elak mot mig. Det har hänt att han slagit sönder saker i hemmet och en kväll slog han hål i badrumsdörren eftersom jag hade stängt in mig där med bilnycklarna för han ville ta bilen på fyllan. Ofta minns han ingenting dagen efter men har ångest såklart.
Nu åker jag aldrig hem till mina föräldrar längre när han blir full fastän jag vill hemifrån. De har sagt upp kontakten med honom pga hur han har betett sig och jag vet att hans familj också kommer att göra det om jag berättar att han dricker igen. Dom tror han är nykter. Han har lovat dom. Han har lovat mig också såklart, säkert 1000 gånger. I början skrev vi nykterhetsavtal men han höll dom ju aldrig. Sen har han lovat muntligt och hållt sig nykter en period men alltid så har det smygit sig tillbaka och en dag så är han där igen.
Och jag orkar inte berätta för någon längre just för att jag inte orkar det här snacket ”inte nu igen. Du måste lämna honom”....
Jag har dock insett att det aldrig blir bättre. Hans nyktra jag är ju den jag älskar och då är han underbar (nästintill iaf) och det är därför det är så jävla svårt att lämna, eftersom att det är ju den onyktra personen som jag inte vill leva med.
Idag fick jag nog igen. Jag har packat en väska som står redo i hallen men jag vet nu att jag inte kommer dra imorgonbitti för det kommer bli samma visa. För jag kan inte låta bli att förlåta honom när det nyktra jaget träder fram. Och det blir för jobbigt att dra iväg, en jävla process bara. Jag känner mig så svag, jag orkar ingenting... jag är inte lycklig längre. Och nej, det är inte bara att lämna honom. Jag har försökt flera gånger men alltid förlåtit honom och gått tillbaks. Fan det är helt sjukt det här. Senaste tiden har jag till och från haft självmordstankar. Jag som älskade livet. Nu är jag fast. Vem kan man prata med? Hur söker man hjälp? Jag har haft min bror och min mans familj som ett stort stöd men jag behöver få prata med någon annan. Vem vänder man sig till? Kan det bli bättre?

Jag gråter när jag läser detta. Är i precis samma situation. Min man kan bli så frutansvärt elak mot mig när han är full och arg över minsta lilla så varje gång han dricker är jag livrädd och sitter på nålar. När han är nykter har han ångest ,så han dricker för att dämpa den.
Jag är inte lycklig. Det var inte såhär jag ville leva. Sen när han är nykter så är han ju en helt annan person och så skäms han och ber om ursäkt och jag ”glömmer” för då är han ju den jag vill vara med. När man hör hur det låter utifrån så kan jag förstå hur andra tänker, hur man kan stanna i en sån destruktiv relation men det är så förbannat jävla svårt att lämna. Min man har också lovat mig 1000 gånger att sluta. Jag vill bara säga att du är iallafall inte ensam <3 :-(

Har exakt samma problem som dig. Nu efter 10 år känner jag direkt när han druckit. Det syns i ögonen och msn blir så ledsen när det förnekes och jag sen får höra hur paranoid, oförstående och elak jag är. Han har ju "bara" tagit en öl. Nej jag säger som de andra. Lita på din magkänsla.

Förstår att du har det väldigt jobbigt. Att kontrollera hans drickande hjälper varken dig eller honom. Som jag ser det behöver han professionell hjälp, genom gå behandling för sitt alkoholmissbruk/beroende. Jag tror inte han klarar det på egen hand. Det har han säkert försökt många gånger. Du är på inget sätt orsak till hans drickande. Sådan makt har vi inte och inte heller makt att få honom nykter. Förutom att du mår jättedåligt är hela situationen ohållbar. Han kör uppenbarligen berusad med alla risker det innebär. Jag vill inte skrämma dig, men skulle han t.ex. bli tagen av polisen för rattfylla skickas en anmälan till socialen och barn får inte leva i hem där det förekommer missbruk. Din sak är att skydda barnen och du verkar ju vara en engagerad mamma och att det är viktigt för dig att barnen har det bra. Det som är bra för barnen är alltid det rätta. Så tänker jag.

Det är oerhört smärtsamt att se på när ens barn raserar sitt liv och maktlösheten är svår att acceptera. Du vet att han måste inse att han har problem och som anhörig är det ju lätt att man försöker " hjälpa till" genom att försöka se till att konsekvenserna av missbruket inte blir så katastrofala. Tyvärr är det just det som kan bli motivationen till förändring. Har själv en son i samma ålder och med svåra missbruksproblem. Som mamma vill vi ju att våra barn ska klara sig och få bra liv och sedan får vi istället se på när dom raserar sina liv. Skulle vilja råda dig att ta kontakt med alanon på nätet och se om det finns en anhöriggrupp i närheten dit du kan gå för egen del. Sedan har du detta forum och kanske du även kan få en samtalskontakt/psykiatrin. Socialförvaltningen brukar även ha anhörigprogram. Själv har jag gått ett anhörigprogram under en vecka på Nämndemansgården, men det kostar ca 11000 kr. Vet inte vilka möjligheter du har till detta, men det var värt pengarna. Ta emot all hjälp du kan få är mitt råd för det är nog något av det mest smärtsamma man kan uppleva att se sitt barn rasera sitt liv.

Fredagkvällen ensam efter massor med snöskottning! Du har redan börjat gå din egen väg, du har en egen strategi! Och det är bra för då hittar man sig själv igen. Kram och hoppas du får en vilsam helg!

Min fredagkväll tillbringar jag ensam framför tvn. Min äkta hälft somnade innan 19:00. Jag hoppas verkligen att du och dina barn kan hitta någon slags ro och få en så trevlig fredagskväll som möjligt. Det gäller att hitta guldkornen, även om de är små. Just nu är mitt guldkorn att det är JAG som bestämmer vilket program jag vill se på tvn.
Sköt om dig och hoppas din helg blir lugn. Kram

Också ikväll skulle det drickas till en fylla i garaget. Raglade in för en stund sedan och sjasade resten av oss i säng för nu var det dags att sova tyckte han och bäddade ner sig själv på soffan.

Orkar inte ens protestera mot galenskapen för då får jag bara höra att han har minsann inte druckit, varför låter jag barnen vara uppe mitt i natten (klockan 19.30 på en fredag), han är sliten som är orolig efter att ha fått sparken och bla bla bla. Alltid en god nog ursäkt i fickan för att ta sig en fylla. Lugnast att låta honom somna så slipper barnen höra bråk åtminstone. Är bara så less på dethär nu.

Hoppas nån annan därute har en trevligare fredagkväll!

Lever själv med en periodare och mina barn har tyvärr fått se och utstå en del pinsamheter under åren
Mina barn är vuxna idag. 1 bor fortfarande hemma. När barnen var stora nog att förstå har jag pratat öppet om/ försökt förklara så gott jag kan om sjukdomen. Båda mina barn blev erbjudna anhörigvecka men endast 1 deltog. Det är en stor sorg att leva i en familj där man aldrig vet om den ena föräldern är att lita på.. Kan jag ta hem kompisar? Tänk om pappa gör sig illa osv.. Så många gånger har mina barn fått ”ta hand om” sin pappa och det har jag svårt att förlåta mig själv för. Med facit i hand skulle jag nog ha agerat annorlunda, gjort andra val. Även mina barn har utvecklat ett medberoende gentemot sin pappa och letat flaskor, stannat hemma för att ha koll osv..
Sånt som inte hör barndomen till...
Men genom att vi talat/talar öppet om det vet mina barn idag att det inte handlar om dem eller avsaknad av kärlek
Även om de såklart känner så ibland precis som jag gör. Vi har nyss haft ett dödsfall i familjen och min man tog till den medicin han känner bäst, som lindrar, får honom att fly bort, sova.. Alloholen
Jag och min son satt nyss och åt middag ( mannen sover) Min son uttryckte en sorg och besvikelse att inte få stöd av sin egen pappa då även han sörjer en kär familjemedlem. Tycker pappa är egoist som bara bryr sig om sitt eget mående
Och det gör ont i mig!
Nu blev det ett långt och rörigt inlägg men det är så det känns just nu..
Med barn i övre tonåren är mitt tips att vara öppen och ärlig! Berätta om sjukdomen
Mina barn dricker väldigt sällan och väldigt sparsamt. De vet vilka förödande konsekvenser ett missbruk kan få
Men det där kan såklart se väldigt olika ut
Kanske har min man ärvt sin gen efter sin far som också var alkoholist
Lycka till!

Ja så är det nog som du säger. Att det är bättre om jag avstår helt. Har inget behov av det heller. Jag har ju sett vad det gör med en människa.
Han är ju väldigt pigg på att hälla upp en öl eller servera mig ett glas vin, utan att jag bett om det.
Ja fy vilket gift alkohol är. En älskvärd, rolig, stark man blir förändrad. Jag förstår ju att alkoholen påverkar en människa och att det är en drog. Men ibland undrar jag, hur han kan vilja ha det tillfälliga ruset, som ställer till det så för honom. Både med relationer och med hans kropp. Jo jag vet. Det är en sjukdom. Men fy så jobbigt det är.

För ett par dagar sedan förlorade vi en kär släkting och vi sörjer.. Ångesten river & drar
Tyvärr tar mannen till den enda lindring han vet. Alkoholen. Som hjälper honom att fly bort & slippa känna ?Jag gick in i gamla mönster direkt. Min ångest & mitt kontrollbehov slog till med full kraft. Försökte prata honom tillrätta, uppmanade att ta Antabus, piller mot ångest. Jag bönade & bad. Till ingen nytta! Än en gång tog jag en kamp, gick in i en strid jag vet att jag inte kan vinna. Idag har jag ingen ork att argumentera & strida. Jag letar inga burkar eller flaskor. Jag försöker vila i insikten att det finns inget jag kan göra mer än att ta hand om mig själv & mitt mående så gott jag kan. Var hos läkaren imorse. Vi kom aldrig in på min mans missbruk.
Men läkaren ordinerade antidepressiva & något att dämpa ångesten med. Samt 2 v vila. Min kropp & mitt psyke behöver tas om hand. Det är dags för mig att sätta mig själv & mitt mående i första hand. Men det är så svårt.. Jag får stålsätta mig själv
Jag bär gärna allas oro, ångest & bördor
Vi har ju barn. Vuxna men 1 bor fortfarande hemma. Har ångest över att han återigen ska behöva komma hem & mötas av en onykter förälder. Det gör fysiskt ont i mig
Vem är jag som inte kan skydda mina barn från det som gör ont? Varför har jag inte dragit i nödbromsen tidigare?
Nu återser bara att se hur detta återfall blir. Just nu dricks det cider då det är det enda som finns. Kanske stannar det där, kanske inte. Jag påminner mig själv igen att det finns inget jag kan göra. Valen & kampen är inte min. Skickar en kram till alla er andra som kämpar på ❤️

Vad fint att du har hittat hit och söker stöd i en väldigt påfrestande situation med din partner. Jag blir väldigt drabbad av din text, du beskriver så tydligt vilka konsekvenser din mans drickande har fått för dig och för hela familjen. Nu har du precis varit med om en väldigt omskakande händelse där han har somnat när han har haft ansvar för tre barn, som har blivit utan mellanmål och middag. Det är lätt att förstå den ilska, ledsenhet och det motstånd du kände inför att gå och lägga dig bredvid honom, efter att detta hade hänt.

Tidigare har du hittat olika förklaringar till hans drickande, som har haft med dig eller familjen att göra. Det låter tungt, i en jobbig situation så lägger du sten på börda på dig själv. Det är en lättnad att läsa att du börjar landa i att det inte spelar någon roll, det är HAN som väljer att dricka och det är hans ansvar att förändra det. Fortsätt gärna att skriva här om hur du mår och hur dina tankar går. Förhoppningsvis kommer din tråd snart att ta fart, jag tror att många kan känna igen sig från liknande situationer och i känslorna som du beskriver så tydligt.
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

Hejsan! Du har startat en tråd med titeln "När man fått nog". Det låter som att du överväger en förändring eller vill göra plats för något nytt i ditt liv? Fyll gärna på här med dina tankar och funderingar, det som du känner för att dela med dig av. Förhoppningsvis kommer din tråd så småningom att fyllas på med kloka erfarenheter och tankar från andra som är eller har varit i liknande situation!
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet