Senaste kommentarerna i forumet

Vad fint att du har hittat hit och söker stöd i en väldigt påfrestande situation med din partner. Jag blir väldigt drabbad av din text, du beskriver så tydligt vilka konsekvenser din mans drickande har fått för dig och för hela familjen. Nu har du precis varit med om en väldigt omskakande händelse där han har somnat när han har haft ansvar för tre barn, som har blivit utan mellanmål och middag. Det är lätt att förstå den ilska, ledsenhet och det motstånd du kände inför att gå och lägga dig bredvid honom, efter att detta hade hänt.

Tidigare har du hittat olika förklaringar till hans drickande, som har haft med dig eller familjen att göra. Det låter tungt, i en jobbig situation så lägger du sten på börda på dig själv. Det är en lättnad att läsa att du börjar landa i att det inte spelar någon roll, det är HAN som väljer att dricka och det är hans ansvar att förändra det. Fortsätt gärna att skriva här om hur du mår och hur dina tankar går. Förhoppningsvis kommer din tråd snart att ta fart, jag tror att många kan känna igen sig från liknande situationer och i känslorna som du beskriver så tydligt.
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

Hejsan! Du har startat en tråd med titeln "När man fått nog". Det låter som att du överväger en förändring eller vill göra plats för något nytt i ditt liv? Fyll gärna på här med dina tankar och funderingar, det som du känner för att dela med dig av. Förhoppningsvis kommer din tråd så småningom att fyllas på med kloka erfarenheter och tankar från andra som är eller har varit i liknande situation!
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

Vad fint att du har hittat hit och tack för att du så modigt och klokt delar med dig av dina känslor och upplevelser av hur det kan vara att gå vidare, dels efter ett eget alkoholbruk och dels efter en skilsmässa, som blev ett steg i rätt riktning för dig. Det låter som att du är i en viktig process där du låter dig själv vara den du är, där du är. Du har tröttnat på att andra vill ge goda råd, snabba lösningar och positivt tänkande, du vill låta alla känslor och upplevelser få finnas och kämpar med att acceptera dem alla, att flyta med och andas. Viktigt! Och ibland tappar du taget och får påminna dig igen om vad du behöver för att må bra. Det låter som att du nu tydligt ser vad som ger ditt liv mening och att du kan uppskatta de positiva effekterna av den stora förändring du har gjort - du är mer närvarande med barnen och kan vara dig själv med dem, du orkar mer nu (i alla fall ibland). Fint att få ta del av! Skriv gärna mer om hur du mår och hur din resa har sett ut, om du vill. Du är förstås fri att använda forumet på det sätt som passar dig bäst. Ibland tar det ett tag innan en ny tråd tar fart och man kan behöva skriva flera gånger.
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

Svar till Skrållan: Så tänkte jag också då jag med mina alkoholproblem flyttade ihop med min man och hans alkoholproblem. Nödvändigt och rätt för mig att sluta dricka där och då, men inte blev det någon förändring för honom. Var och en måste själv välja sin väg ut ur ett beroende. Men. Med det sagt, tror jag att det är det bästa att inte dricka alkohol över huvud taget när man lever med en person som är alkoholberoende. För hur ska du kunna motivera att ditt enda, enstaka lilla glas är OK medans hans alltför många inte är det? Beroendet har sin egen logik! Om du får, får han också. Strunt samma att vi inte pratar samma mängder! Det är enklare, och bättre, att helt och hållet avstå själv. Det skadar inte heller, att på det sättet visa att vi faktiskt inte behöver alkohol vare sig till vardag eller fest.
För övrigt är det för sorgligt att höra att din man börjar bli dumdryg även utan direkt alkoholpåverkan. Tror det handlar lika mycket om att kroppen och hjärnan inte längre hänger med i svängar mellan rus och tillnyktring, att abstinensen påverkar humör och omdöme. Alkoholen förändrar oss alla, till slut. Vilket jäkla gift det är.

Min son är i övre tonåren och skötsam med trevliga kompisar och bra fritidsintressen. Barnets far, min make dricker dagligen och största problemet är hans oberäknelighet (främst raseriutbrott) och snarstuckenhet när något går emot honom. Finns ju några pinsamma skandaler på meritlistan i arbetsrelaterade sammanhang. Han är dock mycket kärleksfull mot vår son och tillgriper aldrig fysiskt våld eller använder kränkande uttryck mot oss i familjen. Jag funderar på hur jag på bästa sätt kan diskutera pappas alkoholberoende i förebyggande syfte med min son utan att verka tjatig eller t o m göra honom nyfiken på alkohol. Jag talar aldrig illa om min make. Vår son har börjat umgås med kompisar så som man gör i tonåren, med lite fester och olika aktiviteter. Hur har ni andra diskuterat alkoholberoende med era barn? Med största sannolikhet bär min son på den i folkmun kallade "alkoholist-genen".

Många tankar man får när man läser hur era köra blir när dom dricker. Min man har druckit varje helg i många år, kanske någon nykter helg emellan. Och sedan ibland en fylla på en vardag. Men det som slog mig nu är att jag faktiskt känner igen ett beteende som han har när han är full, det har också kommit på senare tid när han är nykter. Han kan bli väldigt irriterad och säga dumma taskiga saker när han är full, och det gör han även nu emellanåt när han är nykter. Kan det alltså vara så att det blir förändringar i hjärnan av många års drickande så att beteendet ändras?
Jag själv dricker inte mycket. Mindre och mindre har det blivit. Är det så att det kan hjälpa honom om jag är nykter hela tiden? Är det någon som vet? Vi har inga barn hemma, så jag behöver inte bekymra mig om det.

Många tankar man får när man läser hur era köra blir när dom dricker. Min man har druckit varje helg i många år, kanske någon nykter helg emellan. Och sedan ibland en fylla på en vardag. Men det som slog mig nu är att jag faktiskt känner igen ett beteende som han har när han är full, det har också kommit på senare tid när han är nykter. Han kan bli väldigt irriterad och säga dumma taskiga saker när han är full, och det gör han även nu emellanåt när han är nykter. Kan det alltså vara så att det blir förändringar i hjärnan av många års drickande så att beteendet ändras?
Jag själv dricker inte mycket. Mindre och mindre har det blivit. Är det så att det kan hjälpa honom om jag är nykter hela tiden? Är det någon som vet? Vi har inga barn hemma, så jag behöver inte bekymra mig om det.

Har exakt samma erfarenhet och slutsats som du. Jag lämnade för mer än ett år sedan när jag började tänka om som du också gjorde.

Du verkar så stark Måne68. Så starkt att du ringde till polisen. Jag har ju också en man som jag träffade senare i livet, och blev störtförälskade i. Efter många år med mer och mer drickande älskar jag fortfarande denna man, men nu är jag mer tveksam till att jag kommer att hålla. Jag vill inget hellre än att leva med min man, men om jag blir sjuk, då kan jag ju inte hjälpa någon alls. Mina tankar om att lämna går hit och dit, mellan dagar med en full man, dagar med en sur man, dagar när vi har roligt ihop och skrattar. Ja allt är inte helt klart. Inget är svart eller vitt. Jag försöker fokusera på mig, men vissa dagar tänker jag bara på vad jag ska göra med resten av mitt liv.

Tack för dina tankar Anthraxia - Ja, har har genomgått behandling i 12-stegs programmet genom Alfagruppen, men det var för över 20 år sedan, i hans tidigare förhållande. Efter det var han nykter i nära 17 år. Nu har han tagit återfall, men jobbar och sköter sitt företag felfritt, vi har ett vackert hem, reser och har en fin fasad. Han har uppdrag i en branschorganisation osv. Men på kvällarna är han inte nykter... Men den här gången säger han att han inte ska behöva nån behandling utan tänker sluta själv...när det är dags för det.... Tror att han inväntar nåt slags stopp. Att någon annan ska ta ansvaret, indirekt. Det gör mig arg. Jag har som sagt talat om att jag ringer Polisen om han kör full en gång till.
Och igår kväll när jag kom hem hade han kommit hem under tiden. Kört bil. Och var mycket berusad. Och för första gången riktigt otrevlig. Inte våldsam alls, men arg och sur när jag konfronterade honom.
Så nu i morse har jag lämnat uppgifter om honom, hans bil och hans körvanor och tider till Polisen. Nu är gränsen nådd. Jag vill inte medverka till hans trafikbrott.
Inte pga hans ilska. Men för att jag är konsekvent. Med det jag säger. Jag älskar honom. Det betyder att jag vill hans bästa. Jag vill inte att han vare sig dör eller dödar någon efter vägen.

Arbetsgivare är ofta duktiga på att blunda för den typen av problem ända tills att det måste hanteras. Enklare att han är sjukskriven några måndagar här och där än att behöva dra igång rehabkarusellen. Många chefer orkar inte. Tyvärr.

Hej!
Jag känner igen mig, fast på ett annat sätt... i mitt fall är det alltså min pappa som är den här personen. Jag va så djupt medberoende, och trots att jag bott utomlands i flera år så kastades jag med i dom där vågorna av hopp och förtvivlan.. Efter en händelse, för två år sedan (tillbaka i Sverige) så bestämde jag mig för att det fick va nog, jag bröt kontakten helt med pappa under några månader.. nu säger jag inte att det är något dina barn bör göra.. men det var lite räddningen för mig, för att få mig att inse hur påverkad jag varit.. idag har pappa och jag kontakt igen, pratar på telefon, och ses ibland. Men jag har så mycket mer distans till allt tokigt som händer, jag var tvungen att på egen hand lära mig att det han gör är inte mitt fel.. jag lyssnar på mycket poddar och läser böcker om medberoende och har insett att man behöver förstå sjukdomen för att på nått sätt förstå varför det blivit så tokigt... Det är verkligen så himla svårt att sluta bry sig så mycket som man gör, men jag tror att det kan vara till fördel att prova olika strategier, det hjälpte mig.. jag säger inte att jag är botad från mitt medberoende, eller att jag inte bryr mig längre.. dock har jag fått betydligt mer distans. Jag ser vågorna utifrån, jag simmar bara inte i dom längre.. Hoppas du kan hitta en väg som funkar för dig! Lycka till!

Tror det är pga att jag vet nåt och inte han!!! Att vi sagt hur vi ska ha det... bo isär, inte förlovade, inte vara ett par men att ses ibland här och inte vara med andra, inte dejta eller sexuell kontakt med andra.

Och ja! Vi kämpar/ jag kämpar för att komma ur detta, men han vet inte det... och därav skuldkänslor! Jag kommer säga när väl det kommer en fråga och jag säger nej och sedan igen och igen att jag har inte velat sets här hemma ( kan ses ute bland folk ) frågar han mera ingående får jag säga jag behöver tänka, att få distans
Kram

Varför ska vi som står bredvid känna skuld. Vi försöker ju bara kämpa för att överleva. Säg till honom att du för din egen skull, behöver tid för dig själv. Jag tycker att det låter som en bra idé att få tid att tänka vad du vill och känner.
Styrkekramar till dig.

Skriver av mig

Ikväll har jag fått skuld, dåligt samvete....
Det är för jag känner mig falsk...
Här går jag och bestämmer att försöka förhindra att vi ska ses medans han har en bild och vår överenskommelse att fortsätta ses och hålla om intimt till varandra!!
Måste jag berätta det!? Eller se om tiden kan hjälpa mig.... att vinna tid!? Menar att om jag lyckas förhindra det nästa gång han tex frågar så hinner jag känna efter...

Tänker sedan att nån dag om det sker upprepande gånger, att han märker att vi inte ses som innan... frågar mig varför!?

Skulle det ske då måste jag klämma fram att jag inte kan ses just nu
Att jag behöver vara ifred från det.

Hej
Tufft! Ett gott råd är att ta kontakt här, och kontakt med nåt liknande irl, att gå på nån form av stödsamtal för din egna skull.
Det är tungt att gå och bära på det själv
/ troja

Mindfulness handlar om att leva i nuet. Har inte bprövat själv. Upplever att det är väldigt svårt det här att hoppas på att någon ska bli nykter/drogfri. Man tror eller hoppas att det går att undvika besvikelse om man inte hoppas. Jag är tveksam till att det går att leva utan hopp och jag tror inte man kan gardera sig mot besvikelse. Hoppet är det sista man överger sägs det. Så tänker jag.

Hej och välkommen!

Blir lite fundersam över hur de nyktra helgerna ser, för det finns väl såna också? Sen undrar jag över hur du vill ha era helger och om det finns något som tyder på att det kommer att bli så. Smärtsamt att se, men en människa i missbruk/beroende är inte sitt "rätta jag". Pratar ni om det som är ett bekymmer när han är nykter och när ni är något så när lugna om det finns såna stunder. Låter som det är bara du som erkänner att det är ett problem. Lust och nöd jag är inte gud, men tycker nog att det ska finnas åtminstone hopp om förändring för att man ska orka kämpa. Mitt råd är fundera på hur du vill leva och se om det finns någon möjlighet till det i er relation och vad som i så fall behöver förändras.
Det är inte lätt och definitivt inte smärtfritt men lycka till!

Skriver av mig

Är på väldigt dåligt humör,
Tror det är för att jag vet vad som komma skall, nästa steg i processen....
Säga,nej till sova här, inte planera nåt här, får använda mig av att han valt/ väljer bort det flera gånger nu, då det tom vart planerat en av gångerna.
Och det handlade åter om att han förstört!det är han som ville dricka han vet att han inte kan följa med när han druckit, då valde han alkoholen, och själv fick jag gå hem, och det har börjat upprepats, senast igår.
Jag är nästan säker på att han tar det här träffarna föregivet. eftersom detta upprepas och ändå efteråt så får han ändå komma när han känt för det, ändå fast han gjort mig besviken pga att han lovat komma o skitit i det.det är alltid han det hänger på, det är aldrig jag som backar, struntar i det, utan jag frågar, väntar på svar. Det är inte konstigt att det känns som jag bara ser till att vi ses de här lilla. Och det kommer nog inte kännas något bra för honom om jag nu klarar av att styra undan det ,om han frågar att få komma hit !!. Vem som helst förstår ju att det är ju pga av att han hela tiden nu väljer att dricka istället som jag inte orkar finnas tillgänglig, att de passar honom en dag.jag har ju passat på att ses pga att jag velat det på ett sätt! Det känns inte något roligt längre att ens ses när de inte är så intressant för honom, att väljas bort även nu när det ända vi har kvar, är nån dag ihop och sedan vänskap som innan vi var ett par.
Jag tror att jag vinner på att styra undan att ses framöver. Ses ute visst, höras på telen, men jag menar att inte vänta längre på att han kanske vill ses här. Varför ens försöka se till att nåt blir av.....
Blir han ledsen över att det inte blir av längre då får han bli det! Det har han ju själv ändå sett till....

Du har så rätt InteMera. När man läser sina egna inlägg så finns det oftast svaren. Men sedan är det just det att ta ord till handling. Och kärleken förstör ju i detta läget. Men ska man gå år efter år och vänta på att mannen ska bli den han en gång var? Ja inte är det lätt?

Hej Nordäng!

Intressant det du skriver, att du tror kropp och själ hänger ihop och är vänner, talar med varandra, är språkrör åt varandra.

Verkligen tänkvärt att det drabbar en själv om man behandlar sig själv dåligt, och man då tyvärr lätt väljer in människor som behandlar en på samma vis.

Underbart att din kropp återhämtar sig nu när du stannar upp och är snäll mot dig själv, bryr dig om dig själv, är engagerad i dig själv, tar hänsyn till dig själv o dina känslor, din ork.

Jag försöker göra detsamma. Har fått styrke- och avspänningsövningar att göra hemma och ska kanske börja på KBT i vår.

Tack för inspiration!

Kram tillbaks till dig ♡

om det verkligen funkar för dig så är det ju ok! Men tänker också att du kanske är som jag: medberoende och då har man liksom vant sig vid att inte ha det hälsosamt och är ”trygg” med det. Andra människor tycker gärna, en del av ren omtanke och en del för att de själva känner sig duktiga om dom får dela ut pekpinnar. Lyssna på dig själv, bara du vet vad som är bäst för dig! Jag hade det lite som du: mitt ex kändes som mitt livs stora kärlek och han missbrukade alkohol. Jag klarade inte av det livet trots att jag älskade honom väldigt, väldigt mycket. Men man är olika. Kram

Jag beundrar ditt beslut att leva med det - det kan inte jag.

Däremot blir jag fundersam om han försökt söka hjälp?

Det låter mycket som att han bestämmer sig själv, och inte fixar det själv - så då måste han ju ha sökt hjälp?

Jag var absolut vuxen när vi träffades, jag och min nuvarande man. Hade en vuxen dotter och en tonåring son. Var singel efter att ha lämnat ett långt, psykiskt destruktivt förhållande bakom mig.
Jag mötte min kärlek lite av en slump, han var en bekanta bekant och vi kände varandra till namnet inte mer. Jag visste att han hade haft ett brokigt liv med missbruk men att han vårdats och levt nykter i 17 år, hade eget företag som gick bra, hade ett ordnat liv nu. Och så blev jag kär - Så där handlöst kär, så det fanns ingen återvändo. Jag visste på en gång att det var honom och ingen annan jag ville leva med.... Underbart!
Vi blev ett par. Han hade börjat dricka i sociala sammanhang för ett par år sedan berättade han, sa att det gick bra, att han nästan var förvånad själv. Men att han hade velat kunnat ta en öl och en grogg ibland " som andra gör .... "
Det tog inte länge alls inte det gick överstyr. På en födelsedagsfest drack han som det inte fanns någon morgondag. Hela glas med ren sprit. Skrattade oberört... raglade, satt på golvet. Men glad var han. Tills det blev sen natt. Då kom ångesten. Första gången jag såg den. Han ville dö... ånger, självömkan... Nån vecka senare. Han blev jättefull på en nyårsfest. Inte otrevlig alls, bara glad och yvig. Högljudd, tog mycket plats. Dagen efter. Ännu värre ångest. Rullade runt i sängen. Skrek och grät. Nu skulle han sluta!!

Han slutade tvärt. Ringde sina barn. Berättade. Grät. Ångrade, bad om förlåt. Samma till föräldrar och vänner. Det var hjärtslitande att se. Men samtidigt skönt. Hans drickande hade ju inte skadat mig. Men att se honom må så dåligt - detta hade varit horribelt.

När återfaller sedan kom, i smyg förstås, 10 månader efter blev jag helt slut. Vågade inget säga. Inte till honom. Inte till någon. Men han ringde mig på jobbet och berättade till sist. Aspackad var han. Jag blev arg, förtvivlad, ledsen. Och skämdes...Varför?!
Jo, jag hade inte berättat för någon om att jag visste att han drack igen. Jag ville inte bli ifrågasatt i mitt val att leva med honom. Jag som gått från ett dåligt förhållande för att leva med honom.
Jag ville inte bli dömd. Inte ta risken att någon skulle säga att jag måste lämna honom.

Så här det fortsatt. Nykter ibland, dricker ibland. Vi är gifta nu. Jag älskar honom outsägligt mycket. Och jag vet att jag är djupt älskad tillbaka.
Jag har valt att acceptera att jag lever med en alkoholberoende man. Att vi har ett slags kollektiv här hemma. Med en omväxlande passiv och aktiv familjemedlem som är alkoholen. Förjävligt är det mellan varven. Men jag vill inte lämna den mån jag älskar, som gör mig så lycklig, som är allt jag drömt om!
Jag har ställt ultimatum till honom: att jag kommer att polisanmäla honom om jag har minsta misstanke om att han kör onykter.
Och att jag inte vill att han ljuger om sitt drickande för det ser jag igenom.
Men jag tror inte längre att han kommer att vara nykter för evigt, trots goda intentioner. Jag lever med det. För det är han.

Det jag känner är svårast är mina tankar om att jag måste försvara min kärlek till honom. Känslan av att vara ifrågasatt. Som att jag stannar för att sköta honom. Av martyrskap, eller medlidande. Eller för att inte förlora ansiktet själv. För så är det inte. Jag är här med honom för att han är mitt livs kärlek. Inget annat.

Hur tänker andra kring det här?

Det viktigaste att ta till sig är att han alltid kommer att vara alkoholist. Nu är han alkoholist fast utan alkohol. En missbrukare men inte i aktivt missbruk. Det kanske är sorgligt att tänka så, för en vill ju att det ska vara ett tillfrisknande som är bestående när den en älskar lämnar en sjukdomstid bakom sig.
Men din mans sjukdom - missbrukssjukdomen - Den har han alltid. Dessvärre. Det kommer att vara en kamp. I stunder en hård kamp. Det handlar som det låter nu mycket om att kämpa mot demonerna som ropar om det som varit, och det ger smärtsamma minnesbilder för honom. Den tiden är olika lång, kommer tillbaka olika ofta också.
Min man har haft långa nyktra perioder. Då har vi det sådär också. Jag brukar kalla det "gråt å förlåt-tiden" för mig själv....kanske lite vanvördigt, jag vet. Men det känns som att det blir ju inget bättre så länge det är hemma hos oss han utgjuter sig. Han har ju skadat sina vänner, sina vuxna barn mfl med sina lögner och så. Och dem undviker han att reda upp känslorna med. Även sina egna trassliga känslor och tankar säger han sig inte behöva ta tag i. Så han har avbrutit sin samtalskontakt. Men han tar medicin mot ångest och depressionssymptom.
Just nu tänker han sig att klara detta själv. Utan annan behandling. Det är ett ganska långt återfall som lämnats denna gången. Även han beskriver saknaden efter alkoholen. Nästan som efter en älskad person...

Nej, det går inte att säga att nu är din man fd alkoholist. Men han är nykter alkoholist. Det är bra, det är en början på ett nytt liv för honom, för er. Och det tar tid att hitta formerna för det. Att veta hur man ska förhålla sig. Till när andra dricker, i sociala sammanhang, hur man ska göra när man blir ledsen, är arg, är stressad, är glad och ska fira - alltså alltid när alkoholen haft en given plats.

Bäst vore om han blev överens med sig själv om att han inte behövde skämmas över att han behöver hjälp. Försök prata med honom om det. Peppa honom att söka sig till AA eller någon annan grupp där han kan få prata med dem som förstår hans situation.
Det är skönt att få upp frågorna i dagen, att inte hålla sig under radarn. Det blir säkert konflikter. Men det är värt det, jag lovar.

Jag tänker att det är viktigt att försöka hitta saker att göra tillsammans också, när det är tufft. Att ha roligt tillsammans. Så man skapar minnen där glädjen har varit nykter, mer och mer.

Men viktigast av allt - Ta inte på dig ansvaret själv! Han har druckit, han har slutat dricka, han har saker att reda upp, han ska leva nykter. Du - liksom jag - ska släppa vårt medberoende. Ett arbete som pågår varje dag för mig. kram ❤