Senaste kommentarerna i forumet

Tror min kropp och min själ hänger ihop och är vänner, talar med varandra, är språkrör åt varandra. Firar snart ett år utan stark medicin för hemsk migrän. Har också haft ledvärk i flera år. Vart på undersökningar men nej inte reumatism och inget annat fel har dom kunnat hitta. Vart är ledvärken idag? I princip borta! Kan känna lite i händerna men otroligt mycket bättre! Jag har gått i KBT, akupunktur mot migrän, hypnosterapi för att plocka fram bra barndomsminnen, gått på massage mm. Ja helt enkelt börjat bry mig om mig själv, blivit engagerad i mig själv! Helt säker på att migrän och ledvärk var resultatet av att jag levde utan att ta hänsyn till mig själv, mina känslor, min ork mm! Jag bara körde på och behandlade mig själv på ett sätt jag aldrig skulle behandla någon annan. Såå visst kan supande män och sjuka föräldrar ställa till det för en men värst drabbar det en om man inte är snäll mot sig själv. Då är det också lätt att välja in människor som behandlar mig som jag gör! Nu ska jag vara nummer ett i mitt liv, inte på något självcentrerat sätt utan på ett ”självfokuserat” sätt! Kram till er mina fina forumvänner!

Du har just Skrållan redan skrivit svaren i ditt inlägg. Du vill kunna leva, känna frid och glädje. Något du inte könner mycket av tillsammans med din sura man. Oavsett han dricker eller inte. Det har väl gått så långt så det egentligen inte längre ens handlar bara om alkoholen, utan den person han är även som nykter. Ni har inte roligt tillsammans löngre, väntan på roliga gemensamma stunder är borta. Att leva tillsammans men ändå separata liv, är det trevligt? Är det så du vill leva nu, om fem år, tio år?

Jag känner precis som du att ett förhållande där man bara planerar för sig själv och där den andra aldrig ingår i planerna, inte känns som det liv man föreställt sig när man ändå lever i ett parförhållande. Att aldrig göra nåt gemensamt, att det inte ens finns nåt att prata om mer, att den andra aldrig ber dig med nånstans likosm du själv slutat räkna in honom i nåt du ska göra. Vad är det för ett liv?

Tänk att ens intuition aldrig har fel. Skrev 5 januari att jag har en känsla av att nåt kommer hända. Och det har det gjort. Jag är sjukskriven för en gammal åkomma som smärtar till igen så jobb är omöjligt och samtidigt har mannen fått veta att företaget han jobbar för läggs ner så nu blir han utan jobb om han inte fort hittar nåt annat. Jag är livrädd.

Redan igår for han ut i garaget och kom inte in på hela kvällen, drack väl sin starköl jag såg i en hylla där tidigare på dagen. Nu om nånsin är risken enorm han trillar ordentlig i spriten och jag känner mig hemsk som samtidigt tänker att jag tänker minsann inte stanna här och försörja honom om han är utan jobb, utan pengar och sen dricker.

Jag vet att jag kommer bli tvungen att gå tillbaka på jobb oavsett hur jag mår, jag som faktiskt tänkt vara sjukskriven så länge som jag har ont för att sluta vara duktig flicka men ja nu måste vi ju ha åtminstone en inkomst så det är bara att ta mediciner och streta på oavsett. Varför är det precis alltid så att när jag för en gångs skull skulle behöva få vara svag och tas omhand så blir det alltid han som har det värre och så ska jag bita ihop och hålla karusellen gående? Saker som händer honom drabbar alltid mig och det är ingen som undrar hur jag ska orka. Är så trött på det. Sist han var utan jobb för rätt många år sen var han odräglig med sitt drickande, och man visste aldrig vad som väntade när man själv kom hem från jobbet. Vill inte ha det så igen.

Och med värk i kroppen går renoveringen i min lägenhet verkligen inte fort framåt men jag måste bara hitta mina superkrafter för att komma framåt, komma vidare för jag tänker verkligen inte sitta och se på om han tänker bli hemmasittande med sina flaskor. Inget gott kommer ur det att gå hemma men kanske jag som är förhandsnegativ, kanske han hittar ett bra jobb som han trivs med och inte känner behov av att dricka? Ja önskedrömma kan man alltid.

Tack
Bra du blivit tuffare, det blir man tillslut
Kram

Förstår att du kämpar. Det är en fruktansvärd kamp. Ibland vill man bara kramas och ser åter den där mannen man blev kär i. Andra dagar vill man bara skrika på dom. Jag har börjat säga ifrån. Tänker inte dalta och försöka reda ut och prata. Min man tycker jag har blivit tuff. Bra!! Det är det jag ska vara i fortsättningen.
Styrkekramar till dig Trojja.

Jag blir så less på allt. Ingen alkohol för mannen, men en sur man ändå. Ska man aldrig få ro. Jag som vill göra så mycket roligt, i resten av mitt liv. Jag vill inte bli ett offer. Jag vill leva och ha kul.
Jag hoppas att tiden ska ge mig de svar jag behöver.

Du är på rätt väg ? , vi är nog många här som hoppas att du får styrkan att ta dig ur. Så fort du blir sorgsen och minns de bra stunderna..försök minnas hur mycket skit du fått utstå..att du är värd så mycket bättre. Försök vända nedstämdheten till ilska. Personen du blev kär i finns inte kvar. Du har försökt,, medan han inte försöker nog mycket,,Fortsätt din väg Ansan du kommer att må så mycket bättre...stor kram

när jag var ihop med mitt ex undrade jag ofta vart den där mannen jag blev så himla kär i tog vägen! Fortfarande kan jag bli ledsen när jag tänker på att vår fina kärlek utvecklades som den gjorde! Från kärlek till destruktivitet! Tänker också ofta på hur sorgligt det är att han slösar bort sig själv, sitt liv, sin relation till sina barn och vårt förhållande för vindunkar och ölflak! Usch nu känner jag mig deppig när jag tänker på detta! Ta hand om dig, panikväska låter klokt! ❤️

Sjuka sjuka människa

Hade världens tillfälle,
Följa med hem, äta gott, film o gott sällskap.... va gör han????
Nä ja har inte byte / underkläder hemma hos dig !!!!!!
Ja tänkte herregud vilken dålig ursäkt för att stanna där vi va, på hans jobb, hans lediga dag, full iförrgår men ändå valet!!!! Vilket jävla skitval,,,,,,

Jag gick ja skiter i han, sitt där sup ner dig tänkte ja, fy fan

Tack för era kloka synpunkter och tips. Det ger mig styrka att ta tag i min situation. Jag har idag packat en panikväska, redo för nästa fylla. Helst av allt vill jag ju att det är han som flyttar, men detta får bli första steget.... Jag kommer i veckan kontakta beroendeenheten för att se om de kan hjälpa mig på något sätt. Jag behöver allt stöd jag kan få.
Jag känner att han driver mig längre och längre från honom och den han är nu, vet jag att jag inte vill dela mitt liv med. Han är i de stunderna inte den person som jag blev kär i och som jag älskar så mycket. Det är så tråkigt att en så bra person ska kasta bort sitt liv. Men jag misstänker att det är fler i denna grupp som delar mina tankar.
Som jag sagt tidigare, detta år ska jag hitta mig själv igen. Ta väl hand om er alla. Kram

Tack för dina råd. Det ska jag ta till mig, just att inte se så långt fram, utan ta en vecka i taget.
Tack

Hej!

Jag lider så oerhört med dej och dina barn. Förstår att du måste ha det hur tufft som helst. Det är SJUKA mängder han drack! Och detta efter att du sagt ifrån.

Jag skulle verkligen vilja säga till dej att det där tror jag inte ändrar sig. Jag vet ju givetvis inte det och känner inte er situation men det låter som att du stannar i något som inte är rättvist vare sig mot dej eller dina barn...

Vad skulle hända om du pratade med honom igen och sedan satte en tidsgräns? Om inte annat så för dej själv? Att du säger att är det fortfarande så här om tre månader så räcker det.

Som ngn skrev här så spelar det ju inte ngn roll om man har en tuff period. Det är bara en ursäkt att supa. Och det skadar resten av familjen.

Önskar dej all lycka och stanna INTE om det fortsätter....

Det är EXAKT så det känns...som att han blir passivt aggressiv om jag inte tar alkoholen till mig liksom...

Och han vänder saker. Säger att det är mitt fel at han måste döva sin ångest. Att jag är elak som skällt för hårt genom åren när han varit asfull. Att vi har så tråkigt ihop så han dricker. Jag bär liksom alltid ansvaret för all skit enligt honom och då är jag inte alls en trist person....

jag har extremt många ggr uttryckt på alla vis hur detta får mig att må. Vad det gör med mej men då menar han att jag bör söka hjälp och ska fundera på mina gränser....och då backar jag.

Men jag gick hem för ett par dagar sedan och sa att jag tänker inte leva mitt med att försöka kontrollera ditt drickande så som jag försökte som barn med min pappa. DU bestämmer. Gör vad du vill men jag kommer också fatta mina beslut därefter. Drick på!
Han lyssnade...men i längden tror jag han kommer ledsna och hans viktigaste relation kommer vinna: alkoholen...:(....

Jag förbereder mig på ett liv ensam nu. Med mina barn..

Tusen tack för ditt svar!!

Tack snälla för ditt svar!

Jag tänker så med...det blir som att jag sviker hela mig själv. Det finns mycket bra och fint hos min man som jag skulle sakna. Det gör det svårt men samtidigt klarar jag inte leva med hans drickande ändå...

Jag blir bara så osäker på mig själv...om det är jag som är överkänslig....och då är jag vanligtvis en bestämd och stark person....men inte i detta...

Tack för välkomnandet! :)

Tack snälla du!! Jag hoppas det...Hoppas allt blir bra för dej med...

Ja han flyttade in och hjälpte mej som skydd mot min tidigare man. vi gjorde upp börjar du dricka igen så flyttar du, har var nykter i 6 veckor började sedan. Han flyttade ut omedelbart. Fortsatte träffas när han var nykter. Sedan eskalerade hans missbruk sitter nu på behandlingshem. Får se vad som händer han har ju en del att bevisa angående våran kärlek. Den som lever får se. Skaffar han bostad jobb och är nykter. Då vill jag träffa honom annars inte. Då träffas vi på samma arena....

Varför utvecklar ett barn i en syskonskara i en alkoholistfamilj sjukdomen alkoholism? Inte sån av de andra barnen?

Ibland när man är som tröttast på alltsammans kan det vara bra att korta ner tidsperspektivet lite, så det inte känns som en omöjligt lång framtid man ska kämpa. Se bara just denhär veckan framför dig och planera in nåt kul, exakt som du gjort, och ha en plan vart du kan åka om han dricker och du inte vill vara hemma. Styrkekram till dig!

Jag håller med Nordäng! Åk bort nästa gång det ska drickas, helst före han ställt till det så du helt slipper se röran! Bo på hotell om du inte vill besvära släkt och vänner, bara du kommer bort och låt honom undra vart du tog vägen. Men var beredd på att det kan ta ändå till följande kväll innan han ens märker du är borta...Så var det för mig en gång när jag åkte bort med barnen, och han hade ännu mage att låssas som om jag åkt på nåt kul med barnen i två dagar för att vi inte kunde vara hemma för att han drack!

På tal om stöd kanske det finns AA anhörigträffar där du bor eller via beroendemottagningen på din ort kan komma i kontakt med terapeut eller nån grupp likasinnade? Du är stark och kapabel, du kommer klara dig fint även utan honom om du bestämmer dig för att lämna. Försök vara arg och fokuserad istället för nedbruten och ledsen, det kommer ta dig fortare framåt! Stor kram till dig!

Hej...
Jag är ny här på forumet. Jag har en son som fyller 30 i år som jag måste erkänna, svårt, är alkoholist.
Nu har han börjat att missköta jobbet. Det är så svårt att stå bredvid å se hur han börjar att rasera livet.
Hur överlever man det?
Jag vet att han måste inse själv att han har problem det är väl först då han tar emot hjälp..
Men som anhörig..vad gör man?

Vad tror du om detta förslag: ha en övernattningsvöska packad, nästa gång han är full och kissar ner och ställer till det tar du din väska lämnar bostaden i det skick han har ställt till den i, så åker du hem till någon du känner dig trygg med (och som du har förvarnat läget om) och sover där! Kanske får han sig en tankeställare av att vakna nykter till sitt eget inferno och du är spårlöst försvunnen. Symboliskt vaknar han till sitt framtida liv där du har tröttnat och lämnat honom och där han får torka sitt eget kiss! Kram

Efter förra helgen då han kraschade har han varit nykter och sökt hjälp. Jag började hoppas och tro på en förändring. Men idag var det dags igen,han kom hem med alkohol... Jag kastades ner i avgrunden - igen. Blev jätteledsen, arg, förtvivlad och besviken. Funderar mycket på hur nästa steg ser ut. Så som det är nu är det bara nedbrytande för mig. Var kan jag få stöttning?

Välkommen hit. Bra beslut att bli medlem. Jag har varit medlem tidigare och nu är jag här igen. Känns så skönt när man får råd och pepp från alla här. Så som du skriver, så hemskt när man ser att den mannen man blev förälskad i blir så förändrad. Man blir så less. Jag har också haft en jobbig helg, men försöker nu fokusera på mig igen. Hoppas du också kan göra det. En stor styrkekram till dig.

Tack Overtherainbow och Nordäng67. Ibland är det bara så jobbigt. Känner mig starkare i dag. På fredag är det ordnad aktivitet. Så bra med råd. Ibland ser man inte klart. Kram till er

Så hittade jag till slut hit... Tog steget att bli medlem... Så förbannat trött på dessa helger då hans motto tycks vara "varför vara nykter när man kan va full" sen kommer måndag morgon och baksmällan med påföljd att inte klara av att masa sig till jobbet... Att inte arbgivare reagerar är för mig ett mysterium... Visserligen är det inte varje måndag men tycker att det är tillräckligt många..
Vad hände med den man jag en gång lärde känna? Blev så förälskad i att jag inför gud lovade att älska i nöd och lust?? Hur djävla mycket nöd ska det vara?? Ursäkta mina ord är bara så grymt ledsen och sårad.. Och arg.. ? Behöver bara få skrika ut det... ?