Senaste kommentarerna i forumet

Bara måndag idag, kanske kan du göra upp egna planer för helgen redan nu! Så VET du vad du har att förvänta dig av helgen. Jobbigt när vilodagar blir det motsatta. Har haft många såna helger, man är helt slut när måndagen kommer. Jag gjorde så att jag bestämde egna saker! Var mitt ex nykter var han välkommen med annars inte.

För 5 år sen tog jag mig ur ett långt och jobbigt förhållande som jag stannade i alldeles för länge för att jag gjorde det som förväntades av andra som inte visste hur jag hade det och för att jag är för snäll. Jag träffade ett år senare min nuvarande man. Han fick uppvakta mig ganska länge innan jag gav med mig och insåg att han verkligen var en snäll och ödmjuk man som fick mig att må bra ända in i själen. Vi drack vin ganska ofta tillsammans men inga extrema mängder och ingen av oss blev direkt onykter. Men varje fredag och lördag. Sen började det smygas in något glas här och där på vardagarna. Vi pratade om att vi skulle sluta dricka alkohol överhuvudtaget i veckorna och bara ta något glas på helgen. Det fungerade sådär. Det hade alltid varit mycket på jobbet eller så hade barnen stökat så mycket innan jag kom hem osv. En kväll fick jag nog och började gå igenom alla skrymslen i garaget för han hade spenderat väldigt mycket tid där ute med att plocka i ordning. Jag hittade undangömda tomma boxviner och ölburkar. Jag gick igenom hans bil och hittade även där tomma ölburkar. Jag blev så jävla arg när jag hittade alt det. När jag konfronterade honom så sa han att det var gammalt sånt som han hade lagt där tidigare. Jag sa att man lägger väl tomma saker i återvinningen eller i soporna. Det slutade med ett stort gräl som slutade i att han till slut bad om ursäkt att han hade druckit i smyg och att han lovade att han aldrig skulle göra om det igen.

Vi försökte att bli gravida för två år sen och jag sa att vi måste sluta dricka alkohol med tanke på att det kan göra så att man inte kan få barn eller försvåra det. Han visade inget intresse av att sluta men minskade intaget. Jag blev efter ett halvår gravid och slutade självklart att dricka helt. Jag hade en hemsk graviditet och mådde väldigt dålig under hela graviditeten. Han fortsatte att dricka. En månad innan förlossningen så skulle han sluta dricka helt. Det var inget problem sa han. Han kom hem från jobbet flera gånger och var "trött". Jag lärde mig snabbt att se skillnaden mellan hans riktiga trötthet och när han var "trött". När jag frågade om han hade druckit så förnekade han det och blev sur för att jag ens hade frågat det. Jag fick förlossningsdepression men jag tror att mycket av det handlade om hans drickande, så det kanske egentligen bara var en depression. Men han var med på varje psykologträff och han bad mig att inte säga något om hans drickande till psykologen. Och det gjorde jag inte heller.

Efter att vår bebis kom så började han dricka igen efter två dagar. Inga mängder men ändå alkohol varje dag. Jag drack ingenting då jag ammade. När han gick tillbaka till jobbet så kom han hem en kväll från jobbet och jag såg på honom att han var onykter. Han pratade i telefon och gick in i ett annat rum. Min mamma var hos oss då och jag var tacksam för att han gick in i ett annat rum så att hon inte såg att han var onykter. Jag gick ut till hans bil och sa till mamma att jag skulle gå ut och kolla en sak bara. I hans väska i bilen hittar jag en öppnad boxvin som är till en del tömd. Jag blev så arg så jag stormade in till honom. Jag väntade tills han la på och berättade vad jag hade hittat i bilen. Han bröt ihop totalt och grät och sa att det inte hade hänt förut och att var så ledsen. Han fick stanna kvar på rummet (jag sa till mamma att han fortfarande pratade i telefon) tills mamma hade gått hem. Sen gick jag ut och hämtade vinet och insåg att han hade druckit 1 liter vin innan han hade satt sig i bilen och kört hem (det var tack och lov bara några hundra meter mellan vår bostad och hans jobb då). När barnen hade gått och lagt sig så gick jag in till honom och han skämdes så mycket. Han berättade då att det hade hänt två gånger innan men han lovade att han aldrig skulle göra om det igen och jag lovade att jag inte skulle berätta det för någon. Några dagar efter fick jag en magkänsla att något var fel så jag loggade in på hans bank och såg att han hade varit på systemet igen och att han hade handlat för samma summa som ett boxvin kostade. Jag konfronterade honom och berättade om vad jag hade gjort. Och han sa att han hade köpt en box med vin men fått dåligt samvete och sen hällt ut det. Jag tror än idag inte på honom men det hör inte till saken. Han blev superarg på mig för att jag hade kollat hans konto och han kände sig kränkt. Och det kan jag förstå, jag vet att det var fel av mig. Men jag visste inte vad jag skulle göra.

Efter det så slutade han dricka helt ett tag sen kom han hem med en fin flaska champagne och ett av mina favoritviner och undrade om jag inte ville dricka något av det med honom. Han hade ju allt under kontroll enligt honom och jag litade på honom. Efter det började han dricka igen. Nästan varje dag. Inte alltid mycket men en del dagar så är det så mycket så att han ragglar när han ska gå och lägga sig.

Jag har svårt att åka bort och göra saker för att jag är rädd för att han ska dricka när han är hemma själv med tre barn. Men igår åkte jag iväg vid 12 med en vän och visste inte hur lång tid jag skulle vara borta. När jag är borta så skickar jag ett sms och frågar om jag ska handla något från en vanlig mataffär. När han ringer upp så hör jag att det är något som inte står helt rätt till på hans röst. Men jag säger inget. När jag senare pratar med min far så har han försökt att ringa till min man och han får inte heller tag i honom och han ringer inte upp. Så jag ringer honom igen utan svar. När han tillslut ringer upp får jag en klump i magen. Han lyssnar inte på mig när jag pratar och han svara inte på tilltal. Då åker jag hem. Väl hemma kommer de två minsta och möter mig. Den äldsta av de två säger att jag ska vara tyst för att han ligger och sover på soffan. Den minsta behöver byta blöja så jag fixar det innan jag går in till honom. När jag försöker "väcka" honom så är han så onykter att han knappt kan öppna ögonen. När jag frågar honom hur mycket han har druckit så säger han ett glas vin. Både han och jag vet att han ljuger men han håller sig fast vid det. Jag ber då det äldsta av de två barnen som är vid oss att gå in till våran äldsta som sitter i ett annat rum och att de inte får komma ut förrän jag säger till. Vid det här laget är jag så arg och har så hög puls så att jag skakar. Jag försöker få upp honom ur dvalan igen och frågar igen hur mycket han har druckit. Ett glas vin svarar han. Jag säger åt honom att se mig i ögonen för han undviker ögonkontakt med mig hela tiden. Han vill inte. Jag säger att han har en chans till att berätta sanningen för mig om hur mycket han har druckit och säger till honom att både jag och han vet att det är mer än ett glas. Men han säger fortfarande ett glas. Jag går därifrån asförbannad.

Jag går in och frågar de två största barnen vad de har ätit för kvällsmat men de har inte fått någon och inget mellis heller. Jag går tillbaka till honom och frågar om barnen verkligen har ätit kvällsmat. Ja säger han. Jag frågar vad de har ätit och han kommer inte ihåg. Jag kräver att han ska berätta för mig vad de har ätit. Han berättar vad de har ätit..men det var ju lunchen...så det visar sig att barnen inte har fått varken mellis eller kvällsmat. Den minsta som inte ens har börjat prata ens håller sig för magen och gråter, i efterhand förstår jag ju att hon är hungrig. Jag får i henne mat ganska snabbt och förbereder mat till de andra två. jag säger åt honom att gå och lägga sig i sovrummet för att sova av sig ruset för jag är så arg så jag klarar inte av att se honom mer. Jag får avbryta matlagningen till de större barnen och ge den minsta välling för att hon inte slutar gråta. Då blir hon nöjd och somnar efter ett tag. Jag kan fortsätta med matlagningen till de större barnen och direkt efter att de har fått sin mat så börjar jag tömma huset på alkohol. Jag häller ut allt förutom några av hans öl. De står kvar i kylen. Jag tänker att de ska han få hälla ut själv ikväll om han själv tycker att det kanske är en bra ide.

Jag var uppe länge igår och hade ont i magen och mådde illa och igår var första kvällen som jag inte ville gå in och lägga oss i våran säng. Jag var så otroligt arg, ledsen och sårad.

Idag har jag haft samma känsla i kroppen och jag vet att det inte kommer att dröja länge förrän mina arbetskamrater kommer att fråga mig hur jag mår för normalt sett så är jag alltid glad och utåtgående. Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara då. Jag vill ju inte riktigt berätta hela sanningen.

Jag har hela tiden tagit på mig att han dricker pga mig. Jag har gått upp mycket i vikt sen vi träffades och har många gånger tänkt att han inte klarar av att ha sex med mig pga att jag har blivit så annorlunda kroppsligen sen vi träffades (han blir arg och säger att det inte alls är så). Men han tar knappt i mig när han inte har druckit alkohol. Sen tänker jag att det kanske är så att det är pga barnen (jag har två sen tidigare och den största har diagnos och det är lite mycket runt honom emellan varven). Jag är rädd för att han dricker för att han inte är lycklig med det livet vi har (men han blir arg när jag säger det och säger att det inte alls är så).

Men jag inser sakta men säkert på att det inte spelar någon roll. Det är ju han som väljer att dricka, inte jag. Ibland tror jag inte ens att han är medveten om att han dricker så mycket för enligt honom så är han ju nästan aldrig onykter.

Jag vet att det blev en lång text och jag har en hel del till att skriva men jag slutar här. Jag behövde bara få skriva av mig.

Hur kan jag stödja min pappa som vill bli nykter efter 20+ år av missbruk?
Vilka utmaningar och steg kommer han att möta?

Detta är frågor som jag funderar på och vill ha input på. Jag är snart 40 år, har egen familj och lever ett ordnat och relativt problemfritt liv. Bakgrunden är att min pappa, 65 år, efter ett liv i ett djupt alkoholmissbruk (med bostadslöshet, hemlöshet, isolering, missbruksliv, hälsoproblem osv) nu vill ta sig ur sitt missbruk. Han har gjort flera försök innan (otaliga behandlingar med efterföljande återfall) men av någon anledning verkar det vara en annan historia denna gång. Av flera anledningar: han börjar bli gammal och sliten, har dålig hälsa och verkar ha nått sin botten. Har en ödmjukhet inför sig själv och sitt drickande som jag inte har upplevt innan. Inser att det är nykterhet eller graven som är alternativet i detta läge.

Just nu sitter han på ett LVM-hem sedan i november efter en avgiftning. Han har i princip inget nätverk/familj/vänner kvar, och de som finns är själva missbrukare. Inga pengar, boende eller övriga resurser, och har av naturliga skäl svårt att göra sin röst hörd emot myndigheter osv.

Vi har nu återknutit kontakten efter att inte ha hörts på 10 år. Jag unnar honom så att få leva sina sista år i lugnt och ro, och i nykterhet. Men jag inser samtidigt att det kommer att bli väldigt tufft för honom att vända sitt liv efter alla dessa år i missbruk. Han vill själv ha en lägenhet på ett boende där det finns stöd och aktiviteter. Säger att han vill hitta tillbaka till ett liv där han kan glädjas åt det lilla, vardagliga. Utmaningarna är isolering och ensamhet, bristen på nätverk och de psykiska och fysiska problem som han har dragit på sig.

Att ha växt ut med en förälder som är alkoholist har såklart satt sina spår i mig med ett otal svek och en förstörd relation. Att gång på gång ha engagerat sig och fått upp hoppet och ha fått det raserat är en jobbig upplevelse. Tanken att det denna gång ska sluta på samma sätt som tidigare finns såklart. Samtidigt är jag glad att få återknyta kontakten och vill kunna bidra till att han ska kunna få ett nytt liv.

För att kunna veta om och i vilket utsträckning jag ska kunna vara ett stöd för honom behöver jag veta vilka utmaningar och problem han kommer att möta. Vad kommer att bli svårast? Vad är realistiskt?

Tacksam för alla svar!

Alkoholberoende och sockerberoende går väldigt ofta hand i hand. Det bästa är egentligen om alkoholisten kan sluta helt med socker - men andra funkar det för att dricka typ Cola istället för alkohol, men då är ju beroendet fortfarande aktivt, så jag tror inte det är bra...

Det tar förövrigt ungefär 18 månader innan kemisk obalans i hjärnan börjar reda upp sig :/

Hej,

Min man har inte druckit på 10 månader (drygt) och jag har aldrig druckit alkohol så jag vet inte hur man hanterar en person som har slutat. Upplever just nu ett helvete. Skulle du kunna berätta för mig vad som händer i en alkoholist hjärna när han har slutat dricka? Mycket labil är han, lätt kränkt, konflikträdd (men det är väl typiskt svenskt), etc...
Tack för en bra tråd.
Kram

Ja jag är där och går runt i att ta steget fullt ut eller ej. Det är svårt...

Det jag kommit underfull me tiden! Att ge mig tid, att inte fråga om att ses och frågar han så försöka säga de går inte kanske nästa vecka? Osv... för tiden har inte räckt, jag hinner inte tänka klart förs vi sitter här i soffan...

Mycket har blivit bra, att vi inte är ett par, bor inte ihop o inte ska men detta måste förändras.... jag är inte 100% fri än
Kram tillbaka

Vilket starkt första inlägg du skriver. Jag drabbas verkligen av det du skriver: "I 4 år har jag levt med lögner, svek, våld, besvikenhet och allt vad det innebär att leva med en alkoholist." En skrämmande insikt.

Jag vet inte hur det är för dig just nu men jag vill gärna säga att du är klok som sätter ord på vad i är med om. Många i din situation isolerar sig och nästan all energi går åt till att få vardagen att fungera samtidigt som kroppen och tanken är i ständig beredskap riktad mot den som dricker. Du nämner dina barn och ser att ditt mående som en följd av din partners drickande börjar påverka dem. En tuff och viktig insikt. Utifrån ditt inlägg så låter det som att du just nu inte själv har kraft att lämna relationen samtidigt som du tänker att du och dina barn skulle få ett tryggare liv om du lämnade din partner. Stämmer det?

Att leva under våld och hot om våld. oavsett alkohol, kan skapa processer svåra att förstå, till och med för en själv. Kanske har du redan varit i kontakt med kvinnofridslinjen? Om inte skulle jag vilja uppmuntra dig att ringa dit. Du kan vara anonym. Hur har du det med stöd i din omgivning, har du någon att tala med om hur du har det? Alkohol ökar riskerna för att våld, hot och kränkningar förekommer. Personer som nyktra aldrig skulle använda våld kan i berusning bli direkt farliga. Berusning är inte en ursäkt och det våld, de hot och kränkningar som förekommer under eventuell berusning påverkar precis som du skriver relationen även då den som dricker är nykter.

Du är inte ensam och du har nu tagit ett viktigt steg mot att må bättre. Du berättar. Bra.

kvinnofridslinjen.se/

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag vill bara ge dig en stor virituell kram! Hoppas att du får en bra dag.

Varit en jobbig helg. Men ny vecka och nya möjligheter. Nu tar jag nya tag och fokuserar på mig igen.

Vad jag skrattar när jag läser rolluppsättningen av personligheter den som dricker uppvisar! Jag bor också med samma teateruppsättning av olika personligheter! Så träffande och samtidigt så sorgligt. Och så försöker dom inbilla oss att dom inte dricker. Det dom inte förstår är att hela deras person
ändrar och att det inte går att missa. Så till trådstartaren skulle jag också säga, lita på din magkänsla! Att han inte blir vrålfull eller arg och våldsam kan ändå betyda att alkohol är ett problem hos er, om det påverkar ert liv och ditt mående så till den grad att du funderar på separation så är det nog nåt som händer hos er.

drar ut på avslutet och har svårt att komma till ett definitivt avslut! Jobbigt är det men om någon hade sagt att jag skulle skärpa till mig och avsluta helt hade jag ändå inte lyssnat. Så det ska jag inte säga till dig! Men däremot behövde jag träna på att vara i känslor som ledsen utan att genast agera! Kanske du också? Insåg att jag var impulsiv på ett lite annorlunda sätt! Tränar fortfarande på det men numera tar jag för det mesta en ledsen kväll med ro, imorgon är en ny och annan dag! Eller åtminstone har jag insett att det absolut inte blir bättre om jag kontaktar mitt ex, möjligtvis lite dövande ”bättre” för stunden men inte på lång sikt! Kram

Skriver av mig

Var ute ikväll tog ett glas vin och kl va runt 18. Exet gjorde sällskap... under de tre timmar jag var ute hann han med några enheter. Han skrev nyligen att han kommit hem... snabbt uträknat jösses !!!!!! Från kl 18~ ca 02 har han vart ute o drukit.... kan redan nu tänka mig att det är säkert över 10 enheter lätt uträknat, och dessutom skit full!!!

Jag känner mig arg!! Vill just nu bara ringa o skrika på han... varför? Jo för han förstör, han gör det hela oattraherande, det jag tyckt känns ok känns smutsigt just nu, och han ska komma hit imorgon. Men ändå veeeet jag ju att han dricker hela tiden. Men just ikväll blir jag äcklad. Jag förstår inte hur man kan på över 35 år sitta på sitt jobb o dricka sig kalas full o komma hem på en tid då 20 åringar fått nog.
Det kryper i mig. Jag skrev i allafall en hint om att oj då så här sent, du måste vara så full!!!!
Inge svar, han har väl däckat, eller gått och fyllt på från boxen han köpt hem...
Och så på detta ska han jobba imorgon! Det sjuka är att han skäms inte, han tycker det här levendet är ok. Det här är hans största intresse!!! Att gå ut efter jobbet på krogen, va på krogen... helst till de stänger kl 02 o helst också stanna tills kollegorna städat klart och ska hem vid 03, kanske tom följa med på efterfest!!!Att va full 2~3 g per vecka, ca 20~25 enheter gång på gång per vecka, plus alla folköl han häver i sig på sin valda " nyktra" dag hans intresse...vill ja ha en sån pojkvän , vem fan vill de. Du va har din kille för hobby, intresse jo han vill gå o dricka öl efter sitt arbetspass, och när han är ledig då är det fest!!!

O sen får han ändå träffa mig på detta! Va är det jag vill, sluta träffa för han ska skärpa sig???? Nej så är det inte, sluta träffas här hemma pga skydda mig mot alkoholiserad person. ja kanske.....
Jag tycker det här är.... äckligt, omoget, oattraherande,

Han har skickat saknar, älskar....
Jag skickade inte nåt sånt tillbaka. Tycker inte han är värd det nu. O plus fylla o sånt passar inte att skriva.

Men att jag blir så arg!!!! Det måste ha med kvarlevande kännslor, eller sorg över att alkoholen förstört så mycket.

Jag måste skapa mer distans. Iallafall inte vara kärvänlig emellanåt. Säga jag älskar dig osv. För sedan kommer de här nätterna igen o igen, o då känns allt bortkastat. Då är det nog bättre och försöka skapa distans till känslorna. Att hålla sig, att inte åtminstone säga sånt, för då skapar jag nån känsla som håller kvar.

Det du skriver Måne68, om att alkolisten har olika roller, det är så klockrent. I all sorg det innebär att leva med en alkoholist så blev jag full i skratt när jag läste det. Exakt så är det. Jag har också mött hela gänget.

Hej Nordäng67!!!
Super tack för ditt snabba svar!
Jo min man brukar träffa en psykiater men han verkar väldigt rädd för att stigmatiseras för hans gamla alkoholvanor och därför pratar han inte då mycket om att han träffar en "läkare" som han säger så fint. Han och jag har inte känt varandra i år och jag dricker aldrig och har ALDRIG gjort det så jag förstår inte känslan för en alkoholist. Misstänker att det är mycket som han har ångest för men som han inte berättar för mig. Hans far var en alkoholist innan han dig själv i en lägenhet men de hade ingen kontakt sen han var liten. Nu har han två vuxna barn som ställde honom mot väggen angående supandet och därför slutade han. Plus att han alltid har haft alkoholist fruar (2ggr innan). Jag ser ju på hur han äter sötsaker samt ej sover fram till kl 4-5 på morgonen att han inte får ro. Känner att han egentligen saknar flaskan men inte vågar erkänna det då det innebär "slutet " för honom.
Tack igen och kramar

Hej Nordäng67!!!
Super tack för ditt snabba svar!
Jo min man brukar träffa en psykiater men han verkar väldigt rädd för att stigmatiseras för hans gamla alkoholvanor och därför pratar han inte då mycket om att han träffar en "läkare" som han säger så fint. Han och jag har inte känt varandra i år och jag dricker aldrig och har ALDRIG gjort det så jag förstår inte känslan för en alkoholist. Misstänker att det är mycket som han har ångest för men som han inte berättar för mig. Hans far var en alkoholist innan han dig själv i en lägenhet men de hade ingen kontakt sen han var liten. Nu har han två vuxna barn som ställde honom mot väggen angående supandet och därför slutade han. Plus att han alltid har haft alkoholist fruar (2ggr innan). Jag ser ju på hur han äter sötsaker samt ej sover fram till kl 4-5 på morgonen att han inte får ro. Känner att han egentligen saknar flaskan men inte vågar erkänna det då det innebär "slutet " för honom.
Tack igen och kramar

Känner du att han blir märklig så är det så. Min man dricker också, som han tror, i smyg... Vilket hyckleri det är! Inte går det att smyga med de olika personligheter som det stundtals innebär. Jag lever med en person som i nyktert tillstånd är glad, trevlig, kärleksfull, omtänksam och klok. Han är rolig, vill göra många saker, är aktiv och social. I berusat tillstånd är han fortfarande inte otrevlig på något vis, det är inte det. Kan möjligtvis bli lite med diskussionsbenägen mellan varven, på ett envist sätt. Haka upp sig på en känsla som ska redas ut till varje pris... Men oftast inget sånt ens.

Det är tiderna mellan drickarsvängarna som är jobbiga. När han försöker vara nykter, och blir lättretlig, sur och brusar upp för ingenting. Aldrig något våld. Han är en snäll person så. Men det blir högröstat, och han har fanimig rätt i allt! Och det brukar sluta med att han markerar att nu måste han ut, till garaget, och där ska han jobba. Själv!! Alltså ska han dricka sprit i sin ensamhet. Bli borta länge.
Och när jag konfronterat honom med detta så har han i perioder förnekat beteendet, för att sedan erkänna, gråta och be om förlåtelse.
Ja, inte lurar han någon. Kanske sig själv?

Vi som lever med dessa missbrukare vi vet ju ändå. Vi vet om de är iordning eller inte. Vi vet i vilket läge de är. Alltid. Och vi tar inte fel.
Att de sedan försöker dyvla över på oss att vi misstar oss, det handlar bara om att vända saker mot oss för att ploga problemet framför sig ett tag till. För de vet ju egentligen hur det ligger till. Och det är obehgligt och jobbigt.
Martyren och Offerkoftan, Surgubben, Argmannen, Lipsillen och hela gänget. Jag har mött dem alla. Men mannan som jag älskar finns också kvar. Jag hoppas att han vinner över resten av packet.

Jag undrar om Du funderat närmare på vem som egentligen sviker vem i er relation? Vari ligger ditt svek tänker du - som har hand om hem, jobb, ungar och att upprätthålla fasaden och se till att allt inte rämnar för din man som dricker oavbrutet och inte tycker att han är "jättefull" när han t.ex druckit sig genom en hel semesterresa och både du och barna tycker att han är jobbig som bara den...?
Alltså, du har inte svikit det minsta lilla. Och din man kanske mest av allt fortsätter att svika sig själv - om du vill ha en förmildrande tanke kring hans drickande och vad det för med sig. Jag tänker utifrån min egen makes drickande. Han vill ju inte heller att alkoholen ska sabba nåt fint, förstöra förtroenden och ställa till i vardagen. Inte är det därför han dricker, smusslar och ljuger när han är igång med sitt missbruk. Han är ju helt och håller slav under flaskan.
Samtidigt är alkoholen en socialt accepterad drog - Vi ska kunna dricka "som folk" i sociala sammanhang, vi ska kunna varva ner med ett glas vin, njuta av en god whisky med vännerna osv. Men var går gränsen? För alkoholisten finns inte gränsen längre. De är gränslösa. De är också maktlösa inför sitt drickande. Så länge de inte tar ett beslut att kapitulera och be om hjälp!!
För det är det som krävs. Insikten om att vara maktlös, utlämnad och utan kontroll. Ett erkännande. Inte för oss i omgivningen. Utan för sig själv.
Och så länge vi i omgivningen täcker upp, fixar, roddar och det saknas konsekvenser - vi tar ansvaret och det blir ingen skillnad i deras vardag oavsett de dricker eller ej så fortsätter de dricka.
Jag har i dagarna sagt till min man att det är ju inte förbjudet för en vuxen man att dricka sprit - Så det kan han göra bäst han vill! Drickandet måste vara hans beslut i alla lägen.
Men jag har 2 krav: Han måste sluta ljuga om att han dricker. Och han får aldrig mer köra bil när han är påverkad.
Om jag har minsta misstanke om att han ev kommer att sätta sig i bilen när han druckit kommer jag att ringa polisen.

Jag har aldrig förut ställt krav på det sättet. Jag har både varit tyst, jag har varit arg, jag har gråtit, jag har vädjat. Men nu är det slut med det. Det är hårda fakta som gäller. Det är inte jag som sviker här. Det är han som sviker - Sig själv. Han riskerar sitt jobb, han riskerar sin trovärdighet, sin försörjning, sitt anseende - sånt han sätter mycket högt, det vet jag. Han vill vara en bra människa. Han vill att jag ska vara stolt över honom, som han säger att han är stolt över mig. Han vill vara en man att älska, som han säger att han älskar mig.
Jag vägrar från och med nu att höra på att " han valde att inte säga att han druckit för att han inte ville såra mig". Det är lögner och undanhållanden som sårar mig. Inte alkoholen. Det är han som sårar mig. Inte "alkoholmissbruket" - som att det var nån annan. Han har missbruk. Han är inte sitt missbruk. Han måste - trots sitt missbruk - ta ansvar. För sitt liv, och för andras.

Samla dina tankar, Skriv ner allt du tar ansvar för och gör. Fundera över vad du skulle vilja ha hjälp med i din vardag - fundera på när du fått hjälp: Vem hjälpte dig då, de senaste året? Din man? Någon annan? Skriv ner när du var riktigt glad - Med vem: Med din man eller med andra?
När var du ledsen, orolig, skitförbannad?
Jag tror inte det är en helt dålig gissning att du har roddat ännu mer än du tror om inte helt själv, så i alla fall med hjälp av någon annan är honom..

Nej du sviker inte. Du har rätt till luft, ljus och liv. Det har han också. Du får älska honom, om du fortfarande gör det. Men han måste visa att han älskar dig tillbaka. Det är du värd. Kärleken är vi alla värda att ha. Kram....<3

Får din man proffessionell hjälp? Tror de flesta som skall få ordning på ett beroende behöver det. Mycket som kommer till ytan när alkoholen inte fördunklar och dövar längre. När mitt ex hade nyktra perioder vällde ångesten upp. Ångest över allt han orsakat under sitt drickande, ångest för att han saknade alkohol så mycket att han kände att framtiden kändes grå och tråkig (hans egna ord), ångest över barndom med supande far, ångest över bortslösad tid med sina barn. Hans hjärna klarnade helt enkelt och verkligheten kom ikapp! Hade han accepterat att gå till psykolog så kanske han hade klarar att fortsätta nykter. Istället tog han till den medicin han kände till: alkohol! Kanske kan detta vara anledning till din mans mående. Tror de första åren som nykter kan vara riktigt hemska och jobbiga på många sätt. Sen undrar jag: tror du din man vill sluta på riktigt eller tror du han ser det som ett uppehåll för att sen kunna bli ”normaldrickare”? Jobbigt för dig detta. Man tror ju gärna att allt skal bli bra när de blir nyktra. Men resan har liksom bara börjat. Kramar till dig!

Hej,

Kan någon snälla hjälpa mig att förstå hur en fd alkoholist beter sig efter att ha varit nykter i 10 månader? Det mentala mest. Upplever att min man är lätt kränkt, noll tålamod, konflikträdd så att han till och med flyttar till sin lägenhet i dagar/veckor. Tar ingen kritik, skyller allt på mig, sötsugen jämt, går på ångest tabletter samt antidepressiva. Väldigt hypokondri, bekräftelsebehov.

Äktenskapet rasar snart så hjälp mig förstå hur man hanterar nykterister och vad som egentligen händer i hjärnan efter alkoholen. Känns som att min man är vilsen.
Tack för hjälpen!
Mvh

I nattens timma känner jag mig förtvivlad. Känner mig ledsen för att jag och min man inte längre har något liv tillsammans. Han är bara inriktad på alkoholen. Hur mycket han ska få i sig. Han flirtar med andra på fyllan. Vi är inte längre vi. Han somnar full. Raglar upp efter en stund, och ramlar. Lägger sig och sover tungt och snarkar. Rummet stinker alkohol. Ska snart försöka att sova. Vet nu att jag måste gå och prata med någon. Känner mer och mer att jag stänger av. Är inte mitt glada, positiva jag längre. Men vet inte riktigt vart jag ska vända mig. Psykolog, psykolig för medberoende, familjeterapi? Fast jag varit med ett tag så känner jag mig nu helt vilsen. Bara så trött på allt.

Tack för ditt svar. Ja visst är det kämpigt många gånger. Min man dricker även i kväll. Fast nu sover han. I morgon börjar en ny dag. Bättre hoppas jag. Kram till dig

det är inte lätt! Känner igen mig så väl i det du beskriver. När jag var ihop med mitt ex hade jag svårt att avsluta för jag kände att då var ju åren tillsammans helt bortslösade. Han hör av sig fortfarande ibland, senast idag. Nu känner jag det motsatta: även om jag saknar mycket i vårt förhållande är det ingen idé att investera mer tid i något som är dömt att misslyckas eftersom alkohol fortfarande finns i hans liv. Bra att du tar hand om dig själv, tänker på dig själv och går din egen väg! Kanske kommer din man till insikt så småningom. Trevligt att du har startat en egen tråd och delar med dig! Kram

Skriver av mig

Jag har träffat han...
Vi har sovit ihop... tänker att jag pausar i läkandet!? Jag vet ärligt inte vad jag känner, det har va jag kan säga inte spelat någon roll om han kommit eller ej....

Jag har mitt i detta mått bättre på nåt plan... fokuserat mer på.mig i mitt hem tex, arbetet mm

Han dricker som innan,en nykter dag för han är 4 folköl! Jag bryr mig inte lika mycket längre, jag skiter i att han vill leva så... jag vill ändå inte vara hans flickvän.

Jag vill ändå inte träffa någon annan, tänker att det lite är därför han fått vara här. Men ändå hur tar det på min självkänsla?! Det är ju lite snedrivet! Efter allt jag stått ut med, alla bråk mm så låter jag han ändå komma!?

Det ända jag känner är ähhhh va spelar det för roll vi ska ändå inte bli ett par igen

Hur går det för dig ?? Vad händer med dig nu ? Vad ska du göra ? Och hur mår du i övrigt förutom att du tyckte det var skönt med en ensam natt där du antagligen fick sova ordentligt första gången på länge ?

Kram !

Visste inte om jag skulle starta en egen tråd här, men kände att det är skönt att kunna skriva av sig här ibland.
Är tillbaka här efter flera års uppehåll. Har kämpat i många år med en man som dricker. Fick ett år med en relativt nykter man, men inte helt nykter. Det dracks alkoholfria öl, och då kunde det ju även slinka ner en med alkohol i också.
Kärleken är stark till denna man, och gudarna ska veta att jag inte vet varför. Men jag tror att jag fortfarande längtar efter den glada, snälla, starka mannen som jag träffade när jag blev kär. Vi har också tagit oss igenom mycket i vårt liv tillsammans, och jag är en kämpe som inte lämnar i första taget, på gott och ont. När vi haft det som bäst, så har jag nog inte skrattat så mycket med någon som med han.
Innan året som relativt nykter, så var det en fruktansvärt jobbig period. Han drack varje helg tills han stupade. Han var ute och drack, kom in och lade sig, och somnade direkt. Jag hade mina egna kvällar. Tittade på TV och stängde om mig där jag satt. Jag tänkte och tänkte under den här perioden, det var fruktansvärt, hjärtat gick på högvarv. Visste inte vad jag skulle göra. Visste inte vilket beslut jag skulle ta. Lämna någon man älskar. Så svårt. Sedan blandade han alkohol och medicin, och det slutade på sjukhus. Då lovade han att sluta med alkoholen och gå i terapi. Men som sagt, det blev ett år relativt nyktert, men ingen terapi. Det var ju inget för honom. Han har tyckligen inte nått botten än.
Sedan var vi borta, och då skulle han ju bara ta några öl. Ja och på den vägen är det, nu är det igång igen, om än lite mildare form. Han dricker varje helg igen, men har dragit ner lite grann.
Och jag stänger av. När han börjar dricka så känner jag ingenting för honom. Vet presis när han tagit sin första öl. Ser det i hans ögon. Hans prat. Hans sätt att berömma mig på, för att i nästa sekund bli arg på mig. Är glad när han somnar. Men när jag lägger mig så stinker det alkohol, och detta dröjer sig kvar när det är morgon. Sedan börjar han sakta bli sig själv igen. Men sedan dras han med abstinens under veckan, sur och tvär ibland. Blir det för jobbigt, så köper han öl under veckan också. Men inte så många.
Jag har ju börjat lära mig att ta hand om mig själv. Jag kämpar inte längre för oss utan för mig. Jag tänker att det få gå som det vill. Jag kan inte styra honom, bara bestämma över mig själv. Gör sådant jag tycker om. Försöker att inte tänka så mycket på oss. Tänker att tiden får utvisa hur allt slutar.
Ja det är inte lätt när mannen man älskar, älskar alkoholen mer.