Senaste kommentarerna i forumet

Lita på din magkänsla!!

Man kommer ingenstans... Man vill bara sparka ut honom men på något konstigt sätt gör man inte det..
I 4 år har jag levt med lögner, svek, våld, besvikenhet och allt vad det innebär att leva med en alkoholist.. varför ger man dom chans på chans på chans? Man trycker ner sig själv så långt under marken att man hoppas för en stund att man fastnade där... Vi har 3 barn. Inga tillsammans och själva alkoholen påverkar inte barnen utan mer mig och mitt psykiska mående..
varje gång man kommer på honom blir man arg, ledsen, besviken och jag hatar han mer och mer för varje dag som går.. sympatin finns inte där längre. Ingen tolerans finns heller inte kvar.. vill bara han själv ska säga jag lämnar dig. Vill att han ska visa respekt och låta mig leva ett värdigt, lyckligt liv utan detta skit han utsätter mig för...
önskar han lämnade mig....

Man kommer ingenstans... Man vill bara sparka ut honom men på något konstigt sätt gör man inte det..
I 4 år har jag levt med lögner, svek, våld, besvikenhet och allt vad det innebär att leva med en alkoholist.. varför ger man dom chans på chans på chans? Man trycker ner sig själv så långt under marken att man hoppas för en stund att man fastnade där... Vi har 3 barn. Inga tillsammans och själva alkoholen påverkar inte barnen utan mer mig och mitt psykiska mående..
varje gång man kommer på honom blir man arg, ledsen, besviken och jag hatar han mer och mer för varje dag som går.. sympatin finns inte där längre. Ingen tolerans finns heller inte kvar.. vill bara han själv ska säga jag lämnar dig. Vill att han ska visa respekt och låta mig leva ett värdigt, lyckligt liv utan detta skit han utsätter mig för...
önskar han lämnade mig....

Tack för din reflektion av de jag skrivit, tror precis så det blivit att jag missat respekten och kärleken till honom som partner då jag de senaste 5-6 åren fixat allt med våra 5 barn och familjen. Dessutom som 3 av våra barn har adhd och allt vad det innebär.
Ändå känns det jobbigt att lämna och svika honom. Får ofta tanken att jag kanske överreagerar och borde kämpa lite till.
❤️

Tack för din reflektion av de jag skrivit, tror precis så det blivit att jag missat respekten och kärleken till honom som partner då jag de senaste 5-6 åren fixat allt med våra 5 barn och familjen. Dessutom som 3 av våra barn har adhd och allt vad det innebär.
Ändå känns det jobbigt att lämna och svika honom. Får ofta tanken att jag kanske överreagerar och borde kämpa lite till.
❤️

Det första jag tänkte när jag läste var att det låter som du vant dig (och din man) att rodda allt oaktat hans missbruk...han tar inte ansvar för hemmet och barnen. Det gör ju du... Jag tror inte han uppriktigt märker hur mycket roddande det är med allt praktiskt. Det är ju inte ovanligt att det är så även i familjer utan missbruk.
Och när missbruket tillkommer blir det ju extra tungt. Du får ett extrabarn, ett mycket krävande sådant låter det som, att ta hand om. Som du skyddar, och som du skyddar de små barnen från...
Är det värt det?
Våra barn är vuxna. De bor inte hemma. Vi har träffats efter att de flyttat hemifrån och har inga gemensamma barn. Men för mig skulle min mans drickande aldrig få lov att skada barnbarnen. Det är en helig gräns.
Jag är kvar i vår relation av fritt val. Medveten om vad jag gör. Kan välja.
Men barnen kan inte.
Deras får kan däremot välja. Att ta hjälp att bli frisk. Att erkänna sin sjukdom. Att bli en bättre förälder. Och kanske, kanske kan er relation bli kärleksfull igen...
Om du inte hunnit mista respekten för honom redan?
För det går sällan att respektera och fullt ut älska en person som fullt ut vuxen om en känner att en måste sköta om personen i vardagen...
Det är min tanke...
Kram ❤

Vad fint att du har hittat hit och söker stöd efter att du för knappt en vecka sedan varit med om en väldigt omtumlande händelse. Din man har hämtats av polis efter ett självmordsförsök och långvarigt drickande, vilket ledde till en inläggning på beroendeakuten. Jag hoppas på att du har fått en del svar på dina frågor från vården, om du har fått möjlighet att vara med honom på något samtal. Ofta brukar en kontakt med beroendeöppenvården upprättas snabbt efter att man har varit inlagd akut. Med tanke på självmordsförsöket bör ju psykiatrisk/psykologisk vård i någon form vara en naturlig fortsättning. Skriv gärna igen och berätta mer om din situation, om du vill! Ibland kan det ta ett tag innan en ny tråd tar fart och ibland får man skriva flera gånger.
Med förhoppning om att både du och din man ska få rätt stöd och hjälp,
Varma hälsningar
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

Har supit i en månad nu, tills för 4 dagar sen. Spytt som en galning. sista tre dagarna, i vanlig ordning. Nu kan jag tom äta, efter tre dagar, men det sinnessjuka är att jag skall ta mig till nordea, för en ny bankdosa är tanken. Och där ligger systemet och ett par starköl. Hur fan kan man tänka så, när alkoholen äntligen gått ur kroppen och bara ångesten, skammen , förlusterna, problemen finns kvar...

Jag har också reagerat över den allmänna alkoholreklamen. Någon lagar en god middag på tv - och vad ska vi dricka till? Naturligtvis ett glas vin, aldrig eller väldigt sällan kommer även ett alkoholfritt alternativ. Just nu har vi ingen alkohol hemma och jag njuter av nuet. Jag inser att helt fritt från alkohol kommer det inte att vara, men jag hoppas att det dröjer länge innan nästa period kommer. Mitt råd till dig Overtherainbow är att njut av nuet och gör det ni inte kan göra när alkoholen tar huvudrollen.

på alkohol. Så trött på alla bilder i sociala medier av folk med ett vinglas i handen. Så trött på alkoholnormen. Så trött på att behöva förhålla mig till alkohol. Tänk, bara tänk, om alkohol inte fanns. Visst skulle det säkert ha uppfunnits något annat rusmedel, men om vi låtsas som att det inte fanns heller... så mycket oro som skulle minskas, så många brott som skulle förhindas, så många löften som inte skulle brytas. Jag är i ett läge där jag får taggarna utåt och magen vänder sig så fort jag hör det viskas om alkohol.

I mitt hem har det nu inte funnits alkohol på en och en halv vecka. Hurra, fanfar och konfetti! Jag är jätteglad för detta! Samtidigt oroar jag mig "i förväg". Kommer det fortsätta så här? Hur länge kommer det fortsätta så här? Önskar att det verkligen var för alltid. Vill vila i känslan av att det inte är någon alkohol idag, och troligtvis inte imorgon heller, eller nästa dag, eller nästa vecka. Men i min hjärna sitter en liten djävul och viskar: "Men vad gör du när det väl händer då?". Kan man programera om sig så att man lever i nuet? Vill gärna ha receptet på det i såna fall.

Hej.
Förstår precis hur du känner, sitter i liknande sitts, dock har min man erkänt att han som han kallar det använder alkoholen på fel sett, vi har haft ett jobbigt halv år bakom oss pga hand drickande. Då jag sagt i från, drickandet har blivit mindre under hösten var på jag trodde att nu kanske det blir bättre, men sen åkte vi på resa över jul och på 6 dagar drack han totalt 3,5 liter wiskey och minst 25 stark öl + massa öl när vi åt mat. Innan kl 8 på morgonen hade han redan druckit 2 stark öl.
Han var inte dygn full men berusad under hela resan. När jag på pekar det så säger han att han måste ha missförstått mig, att de skulle vara ok från mitt håll att han drack bara han inte blev jätte full.
Jag känner besvikelse över att han åter igen dricker trots att han vet att det är den stora anledningen till att vi haft det tufft relationsmässigt i ca6 månader tillbaka.
Vill förstå hur han tänker men Kan inte.
För ont i magen för att jag ser att barnen far illa av hans drickande då de tycker det är jobbigt när han dricker.
Har dagligen ångest över om jag skall stanna eller gå, kan pendla från att på morgonen vara ledsen och vilja stanna till ett par timmar senare bara vilja flytta i från allt.
Känns som att allt hänger på mig, skall de bli bra igen och vi skall fortsätta är det jag dom skall fixa det om vi skall gå skilda vägar efter 25 år är det jag som skall ta beslutet och de är jag som skall berätta för barnen det är jag dom skall flytta mm
Är så trött på att det är jag hela tiden som är den som skall ta beslut och rodda allt.
Så trött och osäker på hur jag skall göra.

Hej...
Jag tänker att ni levt tillsammans under lång tid ni två. Men med tiden har alkoholen blivit "Person nr 3" som ni också delar vardag och helger med. Och nu tar den personen mer tid än du vill, medan maken tvärtom tycker att han och "Person 3" har en riktigt schysst relation som han inte ser något bekymmer med.
Han vill absolut inte att ert kollektiv bryts upp. Inte att "Person 3" bara hälsar på ibland. Nu ska ni leva ihop ni tre. Med nya vanor. Du får antingen omvärdera dina tankar om vad som är era gemensamma värderingar och stilla infinna dig i det nya kollektivet. Eller kalla till familjeråd och kräva att maken tar med "Person 3" till bordet....
Det är smärtsamt. Det kommer att bli sorgligt och snorigt. Och en måste vara någorlunda klar med sin egen tanke om hur en vill ha det egentligen. Jag tycker inte att en behöver lämna sin make som rådet ofta är... Älskar du honom, är du beredd på att såhär är det nu, och tänker dig att du kan leva med det här - Ja, då är det faktiskt helt och hållet din ensak, ditt beslut.
Men du behöver uttrycka för din make att du känner oro, rädsla, trötthet, ja allt sånt. Att du känner att det inte bara är ni två längre. Bara så han vet det.
Att du kan stötta honom om han vill ta hjälp med att sluta dricka - ifall du kan tänka dig att göra det förstås?
Sådana saker....
Du har rätt till ett liv som inbegriper dina känslor och tankar!
Gör inte dina behov mindre viktiga.
Låt inte honom förminska dig genom att knuffa dig tillbaka till tankarna på din barndom och din relation till din far och hans drickande - Det är ju inte honom du är gift med och delar dagarna med! Han vill bara flytta ditt fokus för att han upplever obehag. Du kommer nära...Han vet att han dricker för mycket, tro inget annat! Självförnekelsen är den gren alkoholister är bäst på tror jag. Och projiceringen på oss runt om...

Men. Om du inte vill eller tror att du orkar dansa med i det du blir uppbjuden till. Då sviker du inte om du lämnar. Du har rätt till ett bra liv. Det är mycket liv kvar att fylla med lycka och bra dagar. För er båda, och för barnen. Det kanske inte är tillsammans dessa dagar ska levas just för er?
Känn efter vad som känns rätt. Det är aldrig för sent att börja om, ifall det känns så. Med nytt hem, nytt liv, ny frihet. Du klarar det. Han också.

Glöm inte att du aldrig kan sluta dricka för mycket åt honom!
Hans drickande är helt och fullt hans eget ansvar.
Kram...❤

Jag håller fullständigt med - jag saknar att må bra, vara älskad, saknad när jag inte är hemma och välkomnande när jag kommer hem. ❤️

när jag står där och diskar slår det mig:
- Jag saknar inte honom, jag saknar att må bra.
Det är ju DET jag vill, må bra, känna mig pigg, vacker, lycklig och älskad.
Som jag gjorde i början med honom. Men inte sen. Så det är ju inte honom jag saknar.
Jag saknar att må bra.

men låt honom skämmas för sig själv! Skönt att era barn är vuxna och kan fatta egna beslut angående sin relation till honom! Och om han beter sig illa mot sin nya fru...ja väldigt tråkigt men låt henne ta hand om det och må dåligt över det! Inte ditt ansvar! Som sagt förstår dig verkligen! Min mamma gör och säger jämt pinsamma saker man får skämmas ögonen ur sig för! Det senaste året har jag dock jobbat hårt på att distansera mig och klippa dom osynliga banden som gör att man känner ansvar för andras ansvar! Du har skilt dig från honom delvis för att slippa från eländet antar jag! Du har vuxna barn. Kosta på dig att vara lite egoistisk och gör sånt du mår bra av. Umgås med människor som ger dig energi! Och faktiskt om era gemensamma vänner berättar om hans fadäser, säg nej tack jag vill inte höra! Kram

Jag var i en depression, den blev djupare efter att jag lämnat. Nu har det gått 3 år sen jag yttrade orden. Jag vill skiljas. Den lättnaden som spreds i min kropp efter jag sagt orden var ofantlig. Då förstod jag kampen.

Men jag kommer inte vidare. Jag kan inte titta framåt. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill få sörja. Jag vill få älta. Jag vill få vara trasig.

Mycket är bättre. Jag kan se mina barn. Jag ser mig själv i nytt ljus. Och jag går framåt med stöd av nära. Jag sätter gränser. Jag formar mig i mitt nya. Det som utgår från mig. Inte mina föreställningar om hur det ska vara. Men det gör ont. Ibland gör det så jävla ont. För det var slutet för mina drömmar. Dem enda jag haft. Tvåsamhet. Villa. Barn. Grannar. Vänner. Middagar. Familj.

Jag försöker drömma nya. Men det går inte. Det blir övermäktigt då. Jag vill inte rycka upp mig. Vill inte låtsas. Vill inte kämpa. För det har jag redan gjort. Alldeles för länge. Alldeles för väl. Det är vad jag kan. Kämpa. Men att lyssna. Att ta hänsyn till, min kropp, mina känslor, mitt mående. Att inte fly. Det är jag nybörjare på.

Jag är nykter nu. 1 och ett halvt år. Valde medicin istället för alkohol. Satte upp en regel. Följde den. Jag har redan förlorat en stor del av deras barndom. Kan inte missa mer av den. Står inte ut med mig själv då. Så valet var på ett sätt lätt. Nya vägar att handskas med ångesten, depressionen. Ändå en kamp. Ny typ av kamp. Först för varje minut, sen för lite längre stunder. Och nu kan jag ibland glömma. Bara vara.

Försöker sträva mot rutiner. Det har aldrig varit min grej. Min grej är att köra på. Ösa på. Bara göra. Min hjärna är utmattad. Den fungerar inte längre som förr. Den måste göra en sak i taget. Och då går det bättre. Orken tar slut ibland. Det är obehagligt. Då återstår bara att ligga där och låta det snurra.

Hopp. Hopplöshet. Styrka. Förtvivlan. Uppgivenhet. Påklistrat leende. Ni vet. Lite skevt. Inte inifrån. Blä. Det är värst. Avtrubbad nu. Men det är bättre. För alternativet utan medicin fungerar inte. Det här är livslångt. Min psykiska ohälsa är livslång. Acceptans, knepigt. Men försöker. Inte kämpa emot, flyta med. Andas. Glömma andas. Släppa taget. Oroa sig. Inte oroa sig. Kontrollbehovet. Katastroftankarna. Om man tänker ut allt som kan gå fel kanske inget går fel. Djup vana. Se faror i alla hörn. Brist på tillit. Om ingen annan oroar sig blir det än värre, måste bära den ensam då.

Det är så svårt. För det finns ingen att älta med. Alla vill ge lösningar. Goda råd. Peppa upp en. Iaf de flesta. Jag är likadan. Min enda tröst är i motvikten till positivt tänkande. Det som erkänner mörkret. Låter det få finnas.

En dag till. Och så nästa och nästa. Idag brodera. Imorgon kommer barnen. Då finns jag tydligare igen. Med dem finns en mening. Jag kan vara mer mig nu. Visa dem mig själv. Både det tunga och det lättare. För jag hör och jag ser dem. Det är det som håller mig uppe. Jag orkar iaf mer nu. Ibland.

Vi har separerat för snart 5år sedan.Men han fortsätter sitt drickande i sin nuvarande relation.
Han ses av våra gamla gemensamma vänner och bekanta i den stad vi bor i.Gör fortfarande bort sig och beter sig oförskämt åt mot sin nya fru och andra de umgås med ibland.Fester som spårar ur. Egentligen vill jag inte veta eftersom han fortfarande spökar i mitt huvud.Blir så påmind hela tiden.Har mardrömmar att vi blir tillsammans igen,vilket jag ALDRIG skulle vilja bli någonsin.Han var på en resa nyligen tillsammans med våra söner som är vuxna och det var ingen mysig helg som de fick vara med om .Det hade kunnat vara trevligt och en chans att få tillbaka sitt förtroende om han inte druckit och smygdruckit alkohol hela helgen.Han var så full att han ramlade,somnade på puben och var dryg.Nu har även de äldsta barnen insett hur sjuk han är och kommer kräva nolltolerans om de skall ha en relation i fortsättningen annars tar de avstånd.Jag hoppas de orkar stå emot hans manipulation och lögner och står på sig.Det är nog det enda som skulle kunna få honom att vakna ,även om jag tror att det aldrig kommer hända.Dom har redan glidit så långt ifrån varandra för han är så djupt beroende av alkoholen sedan minst 10 år. Jag lider med våra barn och han fattar inte hur han fortsätter såra och förstör för alla i sin omgivning. Så sorglig sjukdom utan total självinsikt bara en ständig förnekelse.

Visst är det så! Att det skall vara så skamfyllt med beroende och psykisk ohälsa. Konstigt särskilt om man tänker på det du så bra benar upp: många människor som är berörda av detta. Det är skamfyllt även att vara närstående. Inte för att man skäms för personen ifråga. Den personen älskar man och vill hjälpa och göra allt för! Utan mer för det man accepterat och förlåtit! Saker man aldrig trodde man skulle acceptera. Och så blir man plus-lojal och vill inte lämna ut den man älskar, muren och fasaden växer och gör en ensam!

brukar ju säga att 10% av befolkningen har ett alkoholberoende (mörkertalet är stort och så tillkommer droger och tabletter) och det gör ju en summa på en miljon människor i Sverige.

Som alltså har lika erfarenheter av beroende...
Lägg där till mellan 3-4 personer som är närstående, arbetskamrater, vänner el likn så är vi ju totalt 4-5 miljoner som är berörda men de allra flesta vill/kan/törs inte prata om det.
Och pratas det om det så är det bakom ryggen på den beroende.

Mer öppenhet skulle bara gynna vårt tillfrisknande från vår sjukdom men det kallas ju skammens sjukdom sen gammalt.

Du har så rätt! Man är långtifrån ensam om att ha upplevt jobbiga saker! Och dessutom är ju väldigt många människor snälla, ödmjuka inför livet och dömer inte andra människor! Det är ju nästan man själv som är lite fördömande och har en förutfattad mening om hur folk skall reagera. Tack för dina kloka ord och solstrålen?! Kram

Jag är medberoende och samtidigt medveten om det. Kämpar med detta varje dag och hoppas att någon gång få lugn inombords.
Min son är en fin kille egentligen men blir helt personlighetsförvandlad när han dricker.
Hoppas han inser detta och gör något åt det innan det händer fler katastrofer.
Lycka till er också önskar jag.
???

Du skriver Nordäng om att träffa nya mänskor, att vara lite rädd för vad dom ska tycka. Vet du vad jag upptäckt? Att betydligt fler än jag nånsin skulle trott faktiskt har samma typ av bagage som jag själv! Eller nåt annat som varit lika jobbigt. De flesta tror jag tänker att andra skulle se ner på en om man berättade sanningen om sitt liv men jag har jobbat på att lite mer prata om saker som hänt och vips har andra anförtott sig om både det ena och det andra. Folk jag tyckt varit just såna där vanliga problemfria mänskor. Nu menar jag inte du ska släppa ut allt till främmande mänskor men det kan vara bra att komma ihåg att precis vem som helst kan bära på mörka erfarenheter!

Jag försöker också liksom du påminna mig om ens små bra saker, för att inte helt tappa framåtandan de dagar det är extra jobbigt. En lite solstråle också idag vill jag önska dig på din väg också!

Jag tror ensam är bättre än uppslitande tvåsamhet! Man kan inte blunda för sina känslor utan att börja må dåligt och i en relation är väl inte meningen att man ska må sämre än utan relationen? Oavsett hur mycket eller hur ofta han dricker, så är det ett problem om du mår dåligt av det. Du kan inte ”skärpa dig” bort från det utan att göra våld på din egen person och rätten till dina känslor. Att lömna är inte lätt och ska inte göras lättvindigt men om det negativa verkligen överskuggar det mesta av ens tid och att man konstant mår dåligt så måste man fråga sig om relationen är värt det?

Välkommen hit Erika77, läs runt på forumet så hittar du många som funderar på detsamma som du!

Ja 3 veckor höll det. Hans nykterhet. Idag blev han hemma och var ”sjuk”, och jag vet vad det brukar innebära. Möttes av en aspackad man när jag kom hem från jobbet.

Tänk att man kan skanna av vibbarna redan innan dom ens börjat dricka, att man på förhand som en spåkvinna vet när det ska bli fylla. Tänk om dom kunde lyssna på en och låta bli, om man sade till? Om man sa det högt att idag kommer du att dricka om du inte sysselsätter dig med annat. Är det bara vi anhöriga som ser det så tydligt? Eller är dom medvetna men istället på ett förväntansfullt sätt, att dom själv vet idag ska jag bli full och på nåt sätt mår bra av den vetskapen? Är det liksom en del i tjusningen, att spänna upp sig inför och se fram emot att börja dricka? Eller är det bara en viss sinnesstämning som leder till första klunken, och sen går det liksom överstyr av egen kraft?

Efter dessa tre veckor med en normal karl i huset hade man nästan hunnit börja fundera i banor av att jag kanske borde hyra ut min lägenhet istället, kanske jag inte själv skulle behöva den trots allt när han nu varit nykter och allt. Vad lättlurad man låter sig vara, man invaggar sig själv i falska förhoppningra för minsta ljusning. Tre veckor och så är allt som vanligt med honom fyllesnarkande i soffan, en tisdagseftermiddag.

Ikväll blir det således fortsatt renovering med ny gnista, jag fokuserar på mig och barnen och orkar faktiskt inte annat än sucka åt hans eviga drickande. Tillbaka till plan A alltså, att jag och barnen ska få det bra och vad han väljer att göra är upp till honom. Tänker inte ödsla mer sorg och önsketänkande på honom.

Skriver av mig

Jag vill skriva baksteg, och det är för att det tillhör processen!

Jag var åter till min hemstad och var och sa hej till exet, tog ett glas vin ( försöker hålla mig till det nån dag i veckan vilket är topp) dock när jag skulle gå, frågade jag han eftersom vi inte han ses o prata nåt, om han ville det, det vart ett beslut att han skulle komma efter jobbet.

Jag gick hem, och jag tänkte att tur jag inte festade ikväll, men ändå är det här rätt?! Tänkte att nu kanske jag hunnit få lite distans till känslorna. Han kom sen vi drack nån folköl, och han var som när han är på en av sina bästa sidor, de va behagligt den här gången.

Han va lite klängig och så, jag vart lite förvånad över att jag inte kände nå speciellt. Kanske känslor börjar avta?!!
Så här i efterhand och just idag känner jag mest vänskap, mysigt att hålla om men inget annat. För hans del igår ville han nog mer ;)

Jag kan väl tycka både bu eller bä till att han va här igår och sov över. På ett sätt bra, för att känna lite vart jag står i känslor till han. Samtidigt så kanske man kan tycka att det va onödigt.
Kanske jag på nåt sätt testade mig... o på ett annat sätt bara ville ha sällskap och att de va mysigt att ha någon här!? Det är ju bekvämt att då ha sitt ex här... men inte det bästa just nu kanske!

Vad jag märkt när de kommer till hans drickande så är det värre nu.än.när vi var ett par...