Senaste kommentarerna i forumet

Tack InteMera
Det blev inte mycket sömn. Han ramlade än en gång i natt. Imorse tvättade jag textilier och städade. När han sedan vaknade berättade jag vad som hänt och han mindes bara att han legat på toarummets golv.
Denna eftermiddag ska jag ägna åt mig och hunden. Som tur är skiner solen och det är vårlikt. Jag gör så gott jag kan för att hitta styrka. Ha en skön söndag. ❤️

För mig så hänger allt ihop i en enda lång kedja.
Jag är:
Medberoende
Har en beroendepersonlighet,dvs går igång på saker och suger näring ur relationer,fixa ideer. Samlar lite på saker för att få trygghet osv.
Jag är också vuxet barn pga min barndom.

Så trådarna går in och ur varann för mig och jag har inte fastnat för alkohol.
Men mycket av mitt beroende har med mänskliga relationer att göra.
Antingen så knyter jag an lite för hårt,eller så förkastar jag de människor som är runt mig.
Dvs går till ytterligheter istället för att stanna i det berömda lagom.

Jag har sakta börjat bena ut mig själv och försökt se var jag brister.
I början var det väldigt svårt,det fanns ju alltid förklaringar och ursäkter till varför jag betedde mig som jag gjorde,dvs jag var lite av ett "offer" och jag kunde alltid rita upp en bra förklaringsmodell som liksom fritog mig från ansvaret att mitt liv inte var som jag ville.
Sen började jag bena ur vad jag faktiskt klarade att förändra,dvs mig själv.
Jag tog små steg i början.
Jag visste knappt vem jag var när jag gick ur min relation med mitt missbrukande (numera nykter) ex.
Det har tagit flera år och jag är (och blir kanske aldrig) helt klar.

Jag har varit hjälpt av Alanon,en självhjälpsgrupp också av en medberoendeterapeut som hjälpt mig med de tyngsta bitarna.

Välkommen hit och läs runt så får du säkert många aha upplevelser.

Det är rätt vanligt tror jag att barn som växt upp i hem där det funnits missbruk också själva i vuxen ålder lättare blir beroende. Så antagligeb hänger nog medberoende från barndomen och eget beroende som vuxen ihop på nåt sätt. Som du själv beskriver ditt drickande så verkar du åtminstone vara i riskzonen för beroende men samtidigt verkar du se dina egna mönster väldigt klart och det kanske kan rädda dig från att hamna längre ner i ett aktivt beroende.

Du ställer många viktiga frågor till dig själv, läs runt både här på anhörigsidan men också på beroendesidorna så kanske du hittar andras svar på samma frågor. Det är bra och viktigt att du reflekterar över hur och när du dricker, det är nog första steget till att undvika att skapa mer problem!

Styrka till dig Ansan64! Detdär har vi nog alla gjort, städat upp och sen varit helt slut och förbannade. Ibland får man lust att lämna eländet kvar så dom får städa dagen efter men man vill inte ha sånt där kvar på golven tills följande eftermiddag nån gång när dom själv märker det efter dom vaknat. Jag har till och med fått skäll dagen efter om jag lämnat allt kvar, för att han trott det är jag eller nån av barnen som sölat ner för att han inte minns ens vad han gjort på fyllan.

Inte kul, inte kul alls och jag förstår du är trött och frustrerad. Hoppas du fått lite sömn nu i alla fall. Kanske du på ett lugnt sätt senare idag kan fråga honom om han minns vad han ställde till med? Tror det är viktigt att man inte bara tackar och tar emot och städar upp, dom kommer aldrig fatta varför deras fylla är jobbig för oss om dom inte ens vet vad dom händer när dom är fulla om alla spår är bortstädade och ingen säger nåt. Tar man upp det senare påstår dom man hittar på, att det aldrig hänt, för dom minns helt enkelt inte.

Stor kram för din fortsatta söndag!

Hur vet man att man att man är en beroende medberoende? Ett beroende Vuxet barn eller bara en beroende? Hur vet man att man om man kanske bara är. Medberoende? Eller kanske bara ett Vuxet barn som är så jävla rädd för intimitet och därför så stänger man ute personen man älskar och som stått vid ens sida under många svåra situationer. Hur vet jag om det är mig det är fel på och om jag är problemet eller om jag har tagit på mig andras problem så att dom inte ska må skit för att man har det beteendet så jävla på rutin? Hur vet jag om jag är beroende? Det enda jag vill när jag var liten var att pappa skulle sluta dricka. För det är ju bara att sluta dricka. Eller är det inte det? Jag förstår inte folk som hurrar över 2 dagars nykterhet. Det är ju bara att låta bli. Men jag vet ju också att jag inte kan låta bli ibland. Men jag vet det så pass bra att jag därför inte har alkohol hemma. Men jag vet också att jag har svårt att sluta dricka när jag har börjat. Att jag har lättare för att avstå helt från alkohol men inte för mitt liv kan säga nej om någon erbjuder mig alkohol. Men jag vet att om jag inte vill dricka och får vara ifred med den tanken, då dricker jag inte heller. Säger jag däremot att jag inte vill till någon, ja då jävlar kan man ge sig fan på att jag är full som fan på en timme. Antagligen fullare än personen som inte kunde ta mitt nej. Hur vet jag om jag är alkoholberoende för att jag är medberoende? Medberoende för att jag är beroende? Är beroende överhuvudtaget? Spelar det någon roll?

Vet vad du pratar om. Fy vad jobbigt. Vad man blir trött. Trött på allt. Man skulle vilja lämna direkt och låta dom själva ta hand om skiten. En del saker som händ här hemma har jag faktiskt låtit vara tills nästa dag, så mannen fått ta hand om det själv. Men en del saker kan man ju inte bara låta vara.
Jag känner din frustration. All styrka till dig.

Ikväll är det värsta på länge. Han blev rädd tidigare i kväll för han hade haft en skrämmande syn och han trodde han skulle dö. Nu har jag just torkat golvet i vardagsrum och hall eftersom han kissade ner sig på väg till toaletten. När han väl var på toan ramlade han rätt in i tvätten som hängde där. Nu är jag rätt uppjagad och slut. Måtte jag få ro så jag får lite sömn, är ganska trött. Jag ville bara skriva av mig och få lite pepp av er kloka människor. Ta hand om er ❤️

Hej.
Jag skrev för en tid tillbaka om att jag stod vid ett vägskäl om jag skulle gå min egen väg...
Min man är beroende missbrukare av alkohol. Vi har levt ihop i nästan 10 år och hela denna tid har det varit alkohol som stört vår relation. Jag har varit ledsen och bett och bönat om han skulle kunna minska och helst lägga av med det. Det har tyvärr bara blivit värre och till sist så klarade jag inte av mer så jag krävde att vi skulle sälja huset och bo särbo ett tag. Det har vi gjort nu i 7 månader och det har inte lett till någon förbättring. Jag trivs jättebra i min lägenhet och min tid själv.
Så jag har bestämt mig för en skilsmässa. När jag förklarade detta för min man så rasade hans värld han fick akut tid på vårdcentralen och hjälp direkt. Han fick panikångest. De på vårdcentralen har skickat en remiss dit han ska bli kallad och sen få hjälp.
Allt känns både jobbigt och positivt på samma gång. Jag har en ilska inom mig som måste få sitt utlopp eller som jag måste bearbeta. Det är det tunga bagaget jag har med mig minnet och erfarenheter av förtvivlan av att han inte lyssnat och brytt sig, hans smygande och nekande och lögner som jag bär med mig och det känns jävligt bittert att han inte har kunnat lyssna på mig innan.
Samtidigt så får jag se en glimt av den mannen som jag blev glad i för så många år sen. Han finns där någonstans men jag vågar inte tro att han kan rätta till allt igen.
Nu är det ju bara början som han har tagit hjälp...Jag måste fokusera på mig själv och inte tänka en tanke om hur det går för honom för det orkar jag inte. Jag är så arg och ledsen och bitter just nu så det är väl bäst att fokusera på mej.
Men så smyger tanken in i mitt huvud... kan det bli bra igen? Vill jag det? Orkar jag det?
I vilket fall som helst så ska jag gå vidare med skilsmässan. Ett steg för min del till befrielse... från bojor som tynger.
Vad framtiden har att ge vet ingen? Jag har ju en gång älskat den där karlsloken.
Finns det någon som har upplevt att man hittar tillbaka till varandra igen?
Att tänka tanken är avskyvärd just nu men jag känner mig tom invärtes också. Förlorad.
Jag har i alla fall beslutat att ta hand om mig och min handikappade dotter ( inte gemensam ) först helt och fullt ut. Det är tungt bara det. Att hitta en egen vardag.
Jag läser många av era andras skrivelser och önskar alla lycka till med vad ni kämpar för. Jag försöker hålla huvudet uppe och det hoppas jag ni kan med.

H

Jag har brutit helt med honom! Jag avslutade december 2017, en månad senare lät jag mig övertalas att luncha med honom. På den lunchen var han den där mannen jag älskade så mycket! All min styrka, motståndskraft och mitt mod som jag hade byggt upp rann ur mig den lunchen. Han sa då att han påbörjat medicinering med antabus. Vi fortsatte att ha telefonkontakt under januari och jag började hoppas. Ganska snart framkom det dock att han hade ljugit om antabus. Fattade då att jag aldrig kommer vidare om jag inte bryter. Sen dess har jag inte träffat honom. Han har kontaktat mig till och från, i stort sett har jag låtit bli att svara. Bara massor med ord som aldrig finns någon handling bakom, ljuger gör han lika lätt som han andas. För mig har det funkat bäst att inte ha kontakt. Pratade med honom en gång i höstas och då sa jag väldigt klart och tydligt ifrån att jag har gett upp hoppet om oss, finns alkohol med i bilden är det inte aktuellt att ens ha kontakt. Det var första gången jag vågade mig på att vara riktigt tydlig med mina känslor och tankar. Innan har jag mer tänkt på att han kan bli ledsen! Och också innerst inne har jag varit rädd för konsekvenserna: att han ska sluta höra av sig! Jag har även varit rädd att jag skall ”gå miste om” att han kommer till insikt och slutar dricka, känt att jag typ måste ha koll på honom. Nu är jag mer stabil och tänker: han vet vart jag finns om insikten kommer och då ligger det på honom att ta kontakt med mig och det på ett BRA och seriöst sätt. Inte ordbajsande lögner via sms! Vänd fokus till dig själv och ge dig sjjälv det DU behöver! Kram

Skriver av mig

Har gjort ännu ett framsteg... hållt mig från att kontakta när jag jobbar, det är nytt och känns ovant. Ska låta det åtminstone vara så tills jag åker hem om några dagar.. det kliar i fingrarna, vill skriva , fråga saker varför han inte hört av sig mm, men gör inte det för erfarenhet av att han inte ger nåt. Att va obemärkt eller tom inte svara.. så jag riskerar inte min självkänsla att få en smäll. Då väntar jag hellre

Igår hjäkpte jag mig när ja kände mig lite nere....
Troja sa ja till mig själv!!!! Kom ihåg att han dricker för mycket, alla bråk, hur ledsen du varit!
Då kändes det lättare, jag blev påmind mitt i känslan av saknad. Vill du ha det där igen?? Ångesten, oron,?? Har du samma oro nu när du är på jobb?!
Det har ja faktiskt inte,!!

Skrållan <3

Har vaknat efter en ensam natt och det var skönt! Min blev igår hämtad av polise efter ett självmordsförsök och drickande en vecka. Han är på beroendeakuten och är nu inlagd. Jag vet inte hur nått går till, men börjar här. Hjälp mig, vad händer med honom nu? Hur länge får han va där? Vad behöver han sen?
Kram

Hej

Vad väldigt fint skrivet av dig. Jag är fortfarande förvånad över den kärlek som visas här, trotts att jag är i andra änden.
Jag trodde jag bara skulle få hårda ord, och var bereed att ta det.
Det här visar hur mycket empati och kärlek det finns.
Jag ör väldigt rörd och tacksam.
Tack och kram ❤❤❤

Hej

har haft delirium ett flertal gånger , inget man vill uppleva som anhörig, tro mej !

är fulla av kärlek till dej, ta emot den med öppna armar och omfamna den ❣️ Det känns som om du förtjänar det , tilliten kommer timme för timme, dag för dag, vecka för vecka osv... Gör saker med dem som får er att skratta, något ni alla tycker om , finns där för din kärlek och dina kottar så blir det bra ! Du låter som en eftertänksam man, som de flesta med a- problem är. Jag brukar säga att de är ömhudade ? Nära till alla känslor, bevara det men utan alkohol
Ta hand om dej o de dina ?

till mej ??

för dej och din familjs skull! Jag ville bara förklara hur det kan kännas .... Det jag ville säga är att bjud in din fru och dina barn i dina känslor , vad du upplever just nu och framför alt : Glöm inte skratta ?

Hej,

Hej

Tycker ni är fruktansvärt starka ni som lämnar era män/kvinnor. Jag hade en period när jag tänkte på att lämna varje dag. Fick sådan ångest av att han drack så mycket och sedan ångest av att jag tänkte att jag måste lämna. Men nu har jag tryckt på paus. Nu tar jag hand om mig först och främst. Oftast går det bra. Jag hoppas jag kommer på en lösning för mig så småningom.

som ger dej dåligt samvete .. Det handlar om HANS val , det är HAN som inte söker hjälp , det är HAN som måste vilja sluta. Oavsett vad du gör eller säger kan du aldrig påverka honom till att sluta . Visst får man dåligt samvete när han är nykter , det är synd om den som har alkoholproblem , men har de inte viljan att sluta så går det inte ! Läs runt i de olika trådarna och märk hur lika våra historier är! Både alkoholistens och den medberoendes historier är sjukt lika, oavsett om vi bor i koja eller slott.
Jag tror du kommer att hitta mycket stöd här, om inte så brukar det kännas bättre bara att få skriva av sej.
En sak till, ta ett steg i taget. Du måste inte fatta alla beslut på en gång ?kram

Tack för din reflektion, har inte sett på det så. Tänker mest på att jag har så fruktansvärt dåligt samvete för att jag vill lämna, har en känsla att jag sviker när han behöver mig. När han är full eller onykter känns allt mycket lättare, men när han är nyckter är det jag som får dåligt samvete. De är ju jag som tar beslutet men det är ju faktiskt han som är orsaken, men ändå lätt att hamna i tänket att det kanske inte är så farligt ändå, kanske de är jag som förstorar upp det. Blir arg på honom att han satt mig i den här situationen.