Senaste kommentarerna i forumet

Nordäng67 träffar du ditt ex något eller har du brutit helt.

Du håller på att bli frisk! Frisk från medberoendets tunga dimma... När du läser det du själv skriver, om det var en vän som skrivet det, vad hade du tänkt? Att hon var knäpp , tror inte det ? Kram på dej ?

Jag stämmer in i kören , det du gör är ett rejält kliv framåt, att vilja försöka förstå hur andra känner/ har känt är inte enkelt men kanske nödvändigt.
Min man är alkoholist. Just nu är han i en period när han verkligen försöker att inte dricka, har varit nykter i ca 2 veckor. Det är lång tid eftersom han i vanliga fall dricker varje dag. Han kör också med ” men jag är inte elak” och det är han inte merän verbalt när det blivit alldeles för mycket och ångesten jagar honom.
Men.... det kvittar att man är ”snäll” för det som gör mest ont som medberoende hustru och barn är att man aldrig vågar känna tillit, man lägger all tyngd på sej själv , man måste ha full kontroll på allt själv, man blir sjuk i medberoende. Jag fick kramp och ont i hjärtat. Jag gick till doktorn som konstaterade att alla prover var bra.” Är du stressad eller känner ångest?” frågade han. Jag fräste att jag är inte stressad , jag har ingen ångest, tackade för mej och gick. När jag lugnat mej och tänkt efter så förstod jag : Klart det var ångest!! Min man är alkoholist och håller på att knäcka mej.
Min man har två barn sen tidigare,vuxna nu. Han började supa ordentligt när de var i 16-17 års åldern. Det de skulle behöva höra är att han är medveten om att han har gjort dem illa trots att de var halvvuxna. Han skulle behöva ”ta sin skuld” han är inte där än och jag tror inte han kommer dit.
Det jag vill säga är : Ta din skuld ! Glöm inte skratta åt eländet också, det är nog därför jag och min man fortfarande är gifta, vi kan skratta åt skiten mitt i allt ! Stort lycka till, vi älskar lyckliga slut här ?kram

Hej

Hej

Hej

Hej

Presis så som du skriver Nordäng67, är exakt så jag känner. Just att man blir hörd och förstådd hur man upplever allt runt alkoholisten. Man vill ju inte trampa på den som ligger, utan man vill prata ut för som anhörig är man ju faktiskt med på resan.
Så jag tycker också Peter1970, att du har kommit väldigt långt på din resa mot ett nyktert liv. Att just fråga hur den anhörig upplever allt. Fint gjort. Lycka till nu.

Har levt ihop med min man i
Skrivet av 5barnsmamman den 17 januari, 2019 - 09:19.
Har levt ihop med min man i 25 år vi har 5 underbara barn ihop, vi har haft ett rätt tufft liv tillsammans då ett våra barn varit sjuk sedan 4 års ålder och 3 av barnen har adhd diagnoser vi har trotts allt kämpat på tillsammans. Jag är väl den som är motorn och spindeln i nättet här hemma och tar alla bup möten skolmöten läkarbesök mm, jobbar treskift och när jag jobbat natt är jag oftast vaken på dagen för att fixa med allt för att vår vardag skall funka.
För 6 år sedan gick min svärmor bort, vilket tog min man väldigt hårt, i stället för att söka hjälp så började han använda alkohol för att kunna sova och slappna av, främst på helgerna fick ofta samtal från barnen då jag jobbade natt att de inte fick liv i pappa pga att han druckit, fick då be min mamma och pappa åka hem till oss för att kolla.
Han har alltid skött sitt jobb men hemma har jag tagit på mig mer och mer för att försöka avlasta honom med förhoppning om att han snart skulle vara på banan igen.
Vi några tillfällen har han druckit sig full och skrämt både mig och barnen då han kommit hem blodig. När jag tagit upp hans drickande så har jag fått höra att jag inte har tid med honom eller visar honom kärlek, jag har bara 24 timmar på mitt dygn och jobbar tar hand om våra fembarn och vårat hem sköter allt, är som en mamma åt honom, när vi väl får till tid åt varandra och hittar på saker bara han och jag väljer han att dricka vilket gör att jag inte vill umgås med honom. Hatar honom när han druckit. Har sagt flera gånger att jag inte vill att han dricker och att jag inte kommer orka hur länge som helst, han ångrar sig och lovar men faller snabbt tillbaka igen.
Han ser inget problem då han sköter jobb och allt.
Droppen för mig kom då vi var i utlandet i våras han drack varje dag trotts att barnen bad honom att inte dricka. På vår dotters 9 årsdag var han så full att han knappt kunde gå, på kvällen så kröp hon upp i min famn och sa mamma jag fick en rätt bra födelsedag ändå. Just där och då fick jag nog ställde ultimatum om han inte slutade dricka skulle jag gå, han grät och bad på sina bara knän att jag skulle stanna, vilket jag gjorde för jag trodde att nu har han äntligen förstått. Tog dock inte många veckor innan det var igång igen, var på utbildning med jobbet, när jag ringde hem hörde jag att han druckit.
Vi grälade åter om hans drickande, denna gång sa jag att han var tvungen att söka hjälp. Vilket han gjorde med hjälp av en kompis fick han kontakt med en alkoholrådgivare gick där några gånger för att inte gå dit igen.
Bokade en tid till vårdcentralen för honom för att han skulle kunna få hjälp med sin sömn så han slipper dricka för att kunna sova, han gick ditt han fick medicin och de tog prover, proverna visade hög levervärden och de rekommenderade honom en längre vit period.
Drickandet fortsatte dock men inte lika ofta som innan i stället för varje helg och någon gång i veckan så vart det endast några gånger i månaden.
Tänkte nu kanske, vi hade sedan ett år tillbaka bokat en resa över jul med barnen vilket jag under hösten varit skeptisk till då jag inte ville uppleva samma resa som förra gången och speciellt inte att barnen skulle behöva vara med om det.
Vi åkte och fick en fin resa men tyvärr med alkohol.
Han drack konstant under 6 dagar jag slutade att räkna när han druckit 3,5 liter wiskey och 25 starköl, innan kl 8 på morgonen hade han druckit 2 stark öl.
Blev åter igen jätte besviken och sa det till honom men han sa att han missuppfattat mig att de var ok att han drack bara han inte blev så full som förra gången, han var inte jätte full men dock onykter hela veckan, en av våra döttrar Kramade om mig en kväll och sa mamma om du stannar vid pappa för att du tror att han skall ändra sig för det kommer han aldrig göra.
Gör så fruktansvärt ont i mig att mina egna barn skall behöva vara med om det här.
Har så svårt att förstå att han vill sätta hela vår fina familj på spel för lite alkohol. Han är ju världens finaste pappa på alla sätt när han är nykter.
Nu har vi kommit hem och han har inte druckit på 3 veckor han bönar och ber att vi skall fortsätta men jag vet inte länge, vet inte om jag orkar känner mig trött och ledsen, känner mig tom, och det värsta av allt jag tror inte jag älskar honom längre. Får så otroligt dåligt samvete när jag känner så här. Snälla hjälp mig är jag knäpp som vill släppa allt?

Hej "Vara mamma"
Jag är också mamma – till en missbrukande dotter. Det är fruktansvärt jobbigt. Och jag känner mig stundom helt fångad i loopen att försöka hjälpa och stötta henne att sluta. Jag hoppas och hoppas och hoppas - för att sen falla ner i en sådan djup sorg när det studsar tillbaka i en ny period av tokfestande och destruktivt beteende. Hon blir helt självfokuserad, gör av med sina och andras pengar och är väldigt manipulativ – ibland vill jag bara be henne fara åt helvete. Men om jag och familjen inte fanns där så vet jag inte hur det skulle gått... Jag vet ju att hon inte vill illa, det är missbruksmonstret i henne som får henne till allt det här. Och det monstret måste gå att mota bort. Jag hatar monstret och älskar min dotter. Det får mig att orka.

Ditt inlägg lyser av handlingskraft och mod, efter flera intensiva år låter det som att du har fattat ett beslut att satsa mer på dig själv och du är inne i en stor förändringsprocess. Hoppas att du ska finna igenkänning, stöd och kloka tankar här på forumet. Starta gärna en egen tråd om du vill skriva mer om din situation, så blir det lättare för andra att följa och stötta dig på resan!
Allt gott,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

och din familj att du har kommit dit du är nu! Jag har haft ett förhållande med en alkoholist! Han hade nyktra perioder ibland som skapade hopp om framtiden! Det jag saknade under dessa nyktra perioder var ärliga och uppriktiga diskussioner typ det du skriver i ditt inlägg! Visa din sambo det du skrivet här om du inte redan sagt det till henne! Upplevde alltid att allt som varit jobbigt för mig under hans perioder av drickande skulle sopas under mattan. Han fick ångest av att prata om det jobbiga vilket inte var min mening att han skulle få! Jag hade bara massor som jag var ledsen för och ville prata om med den nyktre mannen jag älskade så mycket. Jag ville helt enkelt bli sedd och hörd! Om du ger din familj möjlighet att bearbeta det som varit så har även du bättre chanser att stanna nykter tror jag. Kommer säkert vara jobbigt för dig att höra vissa saker men det är lättare att ta sig vidare om man bearbetar och lägger det bakom sig istället för att fortsätta trampa runt på allt som trots allt ligger där under mattan! Så skönt för er att det iallafall inte förekommit våld för det är nog svårt att komma över både för den som utövat och dom som blivit utsatta! Mina varmaste lycka till med nykterhet och familjeliv!

Blev så tagen av ditt inlägg! Har också påverkats väldigt negativt av min barndom och har beteenden och känslor mm som jag får jobba mycket med! Dina tre frågor har också varit/är mina frågor och jag har kommit fram till detta hittills:
Att förlåta:
det är något som man själv gör (inom ens egen kontroll) så det kan man göra. Även om gudarna skall veta att det är svårt! Läste dessa ord i en bok i somras: ”jag förlåter dig, förlåt betyder inte att det du gjorde var rätt, förlåt betyder att jag inte tänker låta det du gjorde förstöra resten av mitt liv”! Finner tröst i dom orden! Man får ju inget normalt förlåt följt av handling så man får förlåta för sin egen skull på något sätt!

Att få en lugn och kärleksfull relation med personen ifråga:
Där är man två som skall agera och då ligger det delvis utanför ens kontroll! Att helt enkelt ge upp hoppet och acceptera faktum är det bästa jag gjort! Fortfarande jobbigt ibland men jag går inte och längtar efter något som troligtvis aldrig kommer att hända! Skönt och tryggt att inte hela tiden känna besvikelse och otrillfrefsställd längtan!

Att få ro i själen: det kan du absolut skapa själv men var inte rädd för att ta hjälp av proffs! Jag går i KBT och det har hjälpt mig oerhört mycket! Även hypnosterapi har jag testat.
Massor med kramar till dig❤️

Har du pratat med dina anhöriga? Har du satt ord på det du skriver här? Att du förstår att du gjort dem illa? Även om det inte skulle kunna göra det onda ogjort, så tror jag i alla fall att det skulle hjälpa dem att komma vidare.

För ca en månad sedan så gick jag på mitt första möte för vuxna barn till alkoholister. Jag upptäckte en stark gemenskap som jag aldrig känt förut eftersom när ordet gick runt å deltagarna öppnade sina hjärtan så pratade dom om mig (kändes det som) Jag har IOM detta förstått att jag har en massa karaktärsrsproblem som kommer från att ha vuxit upp under dysfunktionella förhållanden. Det är en otrolig lättnad att få svar på varför jag är som jag är och ibland gör som jag gör. MEN jag blir också så otroligt arg! Det som min alkoholist till mamma utsatte mig för som barn lever kvar i mig och skapar problem för mig även i vuxen ålder. Och då hon ännu är aktiv i sitt drickande idag så har jag otroligt svårt att känna att jag någonsin kommer att kunna förlåta. Jag vill så gärna förlåta, men nu under min process, att upptäcka så mycket skit hos mig själv (kontrollbehov, isolering, svårt att veta vad jag känner, att jag känner mig som en bluff, social fobi och att jag försöker styra andra och tom livet osv) gör att jag knappt vill prata med henne för att jag är så arg.
Så till frågan jag så gärna vill ha svar på; kommer jag någonsin kunna förlåta och få en lugn och kärleksfull relation till min mamma. Och kommer jag kunna få lugn i själen igen? Mvh Alvis

För ca en månad sedan så gick jag på mitt första möte för vuxna barn till alkoholister. Jag upptäckte en stark gemenskap som jag aldrig känt förut eftersom när ordet gick runt å deltagarna öppnade sina hjärtan så pratade dom om mig (kändes det som) Jag har IOM detta förstått att jag har en massa karaktärsrsproblem som kommer från att ha vuxit upp under dysfunktionella förhållanden. Det är en otrolig lättnad att få svar på varför jag är som jag är och ibland gör som jag gör. MEN jag blir också så otroligt arg! Det som min alkoholist till mamma utsatte mig för som barn lever kvar i mig och skapar problem för mig även i vuxen ålder. Och då hon ännu är aktiv i sitt drickande idag så har jag otroligt svårt att känna att jag någonsin kommer att kunna förlåta. Jag vill så gärna förlåta, men nu under min process, att upptäcka så mycket skit hos mig själv (kontrollbehov, isolering, svårt att veta vad jag känner, att jag känner mig som en bluff, social fobi och att jag försöker styra andra och tom livet osv) gör att jag knappt vill prata med henne för att jag är så arg.
Så till frågan jag så gärna vill ha svar på; kommer jag någonsin kunna förlåta och få en lugn och kärleksfull relation till min mamma. Och kommer jag kunna få lugn i själen igen? Mvh Alvis

Jag är gift med en man som är alkoholist. När vi träffades berättade han att han har problem med alkoholen. Jag förstod inte vad det egentligen innebar. Han är underbar när han är nykter och jag älskar den sidan av honom. Men när han dricker ”försvinner” han. Han somnar och är inte närvarande. Inget våld förekommer vilket jag tycker är skönt. Jag har aldrig känt mig hotad. Det jag saknar mest är att han inte finns med i vardagen. Vi kan inte planera något, vilket jag tycker är frustrerande. Jag vill ju göra, uppleva saker ytillsammans. Nu har jag börjat inse att han kommer inte finnas med i dessa planer. Detta gör mig väldigt ledsen.
När vi jobbade drack han inte lika mycket som nu när vi slutat arbeta. Nu är det dagligen. Jag har försökt prata med honom, försökt att inte fördöma. Men när han lovat att inte dricka och kommer hem med kassarna, blir jag frustrerad och det är lätt att tjata och hota. Jag har nu slutat med det. Det är inte lätt och ibland ”trillar” jag dit.
Jag önskar av hela mitt hjärta att han ska hitta en väg ut ur detta, så som jag uppfattar att du gjort. Jag förstår att det är inte lätt, men jag anser att livet består av val och min man har tyvärr inte hittat dit. Det värsta är att jag har börjat inse att han nog inte kommer att välja oss framför alkoholen.
Sköt om dig och ta vara på dina nära och kära. Ansan64

Vad bra att du vågat skriva här, det tyder på att du kommit en bra bit på väg eftersom du vågar vara öppen och ta emot de känslor vi anhöriga har för att försöka förstå hur ditt agerande påverkat din omgivning. Jag önskar min man kunnat göra detsamma.

Jag lever också ännu med en man som med jämna mellanrum dricker alldeles för mycket sen många år tillbaka och det har kommit till den punkt att jag skaffat eget boende men ännu inte flyttat.

Det hans drickande gjort är att all oro, ilska, sorg och all annan berg och dalbana som hans drickande ställt till med, har lett till att jag är känslomässigt helt stum. Har blivit tvungen att stänga av mina känslor för att orka, orka med det eviga plan B tänkandet för mig och barnen, hur jag behövt ordna så barnen så lite som möjligt kommer i kläm och behöver se fyllan, ordna med mitt jobb och allt hemma inför helger mm. Att aldrig kunna lita på att den andra finns där när man behöver. Om jag till exempel behövt resa i jobbet har det alltid måstat finnas en annan barnvakt på stand by, ifall han inte kan ha barnen hos sig när jag redan åkt. Att alla storhelger redan från morgon irritera sig på allt snedare blick, högre röst och till sist snark på soffan. Försöka ge barnen en normal jul, födelsedag, dop, klassträff eller vad det nu må vara. Min man har dessutom blivit både elak och våldsam när han druckit, såpass så så soc, polis och jobb blivit indraget. Han har tappat körkortet så jag fick agera chaufför för allt och alla i ett år för han kunde inte ens ta sig till jobbet annars. Där sprang jag som en jagad skugga och försökte få ihop vardagen mellan två vuxnas och två barns program. Vilket slutade med att jag hamnade akut på sjukhus till sist, kroppen sa ifrån och jag låg på intensiven i två dygn. Men han skyller givetvis det på allt och alla andra för hans drickande rör ingen annan än honom i hans tycke och att jag är sönderstressad vid dethär laget är för att jag är en svag person enligt honom.

Så ja om du ville höra den brutala sanningen om hur vi anhöriga mår, där var delar av min historia de senaste åren där hans drickande i åratal varit en påbyggande stress och oro som gett hela familjens liv ett skruvat inlägg.

Jag hoppas du håller hårt i din nykterhet, både din familj och du är värda det!

Skriver av mig...

Igår kväll hade jag en sväng av saknad...
Jag lät mig ha det, grät och tänkte på hur vi internt brukar prata med varandra.. tårarna rann och jag lät mig känna saknad. Det är viktigt att göra det, annars blir det nog ännu svårare... att låta mig göra det men samtidigt säga till sig själv att du får sakna, det är helt normalt i din bearbetning, det kommer gå över och för varje gång du kommer över det så kommer allt bli lättare....

Jag är nu stolt över att jag inte har kontaktat honom ( ja säger inte att jag aldrig kommer kontakta honom mera men att just nu behövs tiden till att bli starkare och det blir jag inte om jag faller i frestelsen och begäret efter honom/ min drog )

Ja det blir verkligen turbulens i systemet när man gör nåt annorlunda mot innan. Det är som för varje gång man gör det seperationsångesten gör sig påmind.

Jag har inte kontaktat honom sedan vi sågs sist då han valde att stanna kvar på restaurangen, och det är nu några dagar sedan :)
Kram

Hej

Jag har levt med en alkoholist i många år. I början tänkte nog jag att han bara festade. Och det gjorde jag också. Vi hade kul. Sedan blev det mer och mer. Han fick mer och mer ångest och då drack han ännu mer. Jag älskar den här mannen. Men när han börjar dricka så är han inte min längre. Jag stänger av mina känslor. Trodde länge att jag kunde ”rädda” honom. Bönade och bad, var arg, grät, försökte prata med honom, hällde ut öl, letade efter alkoholen. Ja allt. Sedan tappar man hoppet. Många gånger jag lagt mig på kvällarna och hjärtat har gått på högvarv. Varit tvungen att gå upp. Sätta mig och lugna ner mig.
Nu har jag börjat tänka mer på mig. Göra saker jag tycker om. Hoppet om att han slutar finns där, men nu har jag insett att det inte är mitt ansvar. Utan hans.

Jag är själv nykter alkolist och det är en jobbig situation du lever i...
Det finns ett utryck hos oss missbrukare (att nå botten)
Jag nådde botren och det var det ända sättet för mig att nå insikten att nu slutar du eller så dör du.
Jag vet inte hur långt din son har kommit i sitt drickande eller missbruk, men oftast inte alltid behöver man nå sin personliga botten.
Jag vet att jag låter hård nu och ber om ursäkt för detta. Men du måste sluta hjälpa honom på alla sätt, ekonomiskt, boende eller andra former som han kan ha hjälp av i sitt missbruk. Du måste ställa kravet att antingen slutar du med ditt misdbruk och söker hjälp, gör du inte detta så ringer jag myndigheter samt polis och du får inte bo här längre..
Bara det att hans trygghet försvinner brukar kunna bli ett litet uppvaknande.
Kontakta kommunen där du bor och be om aktiv hjälp med din sons problem.
Jag hoppas det kommer bli bra för dig.
Mv. Peter

Hej.

När jag på riktigt trodde att jag skulle få hjärnblödning.
Då jag avstod att göra det jag brukade.
Dvs jag visste att jag gjorde rätt som avstod att kontakta vilket var en tvingande känsla jag hade.
All styrka till dig.
Även om du kommer att kontakta eller ge efter i morgon,så kanske du klarar att avstå kontakt idag?