Senaste kommentarerna i forumet

Tack för era svar :)

Ja för varje liten grej blir det bättre och styrkan kommer åter

Jag kan också få hjärtklappning av att bryta nåt mönster, jag fick det idag en stund då jag tänkt och gjort annat än att tänkt på han, det fall över mig när jag var klar med allt idag och när jag träffat vänner som jag inte tagit tag i på ett tag.

hade också jättesvårt att radera konversation mm! Men nog bra att göra annars sitter man där och läser och blir nostalgisk! Ett tag blockerade jag mitt ex för jag klarade inte av att låta bli att svara och kunde inte hålla mig från kontakt. Nu kan jag inte förstå mig själv men när jag tryckte på blockera fick jag hjärtklappning som när man blir riktigt rädd och jag kallsvettades. Det var först när jag inte hade kontakt som jag lyckades börja ställa mig upp. Starkt av dig, heja dig! Kram

Det måste vara fruktansvärt svårt när det är en son som dricker. Det är svårt nog med mannen i sitt liv som dricker. Men en son känns det ju som man inte kan överge. En man kan man ju lämna, även om det är svårt. Min man dricker och det du skrev om att han är lättkränkt och snarstucken känns igen på min man. Finns många likheter.
Det du skriver om att inte tycka om sitt barn, det tror jag är att du inte tycker om honom när han dricker. Och där emellan blir det abstinens och då kommer surheten. Jag tycker att man hela tiden saknar personen som inte drack. Jag har kämpat i många år och tittar tillbaka på sådant jag skrivit tidigare, och det är just det, att man längtar efter personen som var förr. Så svårt det är. Hoppas du kan hitta någon tröst i boken som tipsades.

Bra att du raderat hans och din konversation. Varje liten grej tror jag gör dig starkare och för dig framåt till ett eget liv. Bra gjort. Fortsätt kämpa?

Förstår att du har svårt när det gäller din egen pappa, men det finns ingen ”glory” i det han håller på med. Jag tycker att du ska börja tänka på honom som han egentligen är, kriminell eller en brottsling. Statistiken över brottslighet gäller alltså honom. Det finns ingen statistik för ”outlawness”. Om du kan börja se honom på det sättet så kanske du lättare kan stå emot hans inflytande på dig. Dvs som en kriminell missbrukare som försöker utnyttja dig. Jag försöker inte såra eller håna dig på något sätt, du har ju inte gjort något som helst fel och det måste vara jättetufft. Jag förutsätter dessutom att eftersom han är stolt över sin kriminalitet och du inte har dessa känslor så delar ni ingen form av värdegrund. Det är väldigt svårt att ha en fungerande långsiktig relation med människor med fundamentalt olika värderingar. Man kan inte välja sina föräldrar och min pappa var en våldsam alkoholist i mina tidiga år. Men vi kan välja vilken typ av relation vi har till dem. Jag har en lövtunn ytlig och väldigt sällsynt relation till honom nu för tiden. Man kan bara acceptera att man inte måste träffa dem eller ha kontakt annat än när man själv vill.
Hoppas du kan hitta ett sätt att bygga ditt eget liv ytan hans inflytande.
Ta hand om dig!

Skriver av mig

Det börjar bli mer och mer lättare att vara utan honom. Jag har nu bestämt till nästa 100% att inte ta hit honom mera, han har bränt det pga hans dåliga attityd. Anser att han inte är värd att få följa med hit, sitta nära mig, sova över ha sex osv. Jag har tom raderat hela vår långa tråd på messenger, och det är ett stort steg för mig att göra. ( kanske låter larvigt)
Beroendet av honom minskar för varje dag som går, och jag håller mig ifrån alkoholen just nu, för att ha mera kontroll på läget.

Hej , är ny här , ny och förtvivlad. Läser alla inlägg och känner igen mig i de flesta.
Processen hemma har startats. Efter galna sista 5 år med att jaga honom om varför varför varför är han berusad igen kom jag till insyn att det är inte mitt problem och det är inte jag som ska ändra på det .
Skickade papper om skilsmässa. Han är så medveten om vad jag menar så han skrev på och sa att han förstår mig.
6 månaders betänketid, 6 månader att bevisa för oss hemma att han har viljan att ändra på.
Och nu läser jag alla inlägg och inser att innerst inne trodde jag inte på de 6 månader och ännu mindre nu. Men efter 20 år tillsammans ger jag honom 6 månader till men hoppas på ingenting. Upp till bevis är det den gången.

...för stormen! Ja det är lite så det känns nu, det har varit lugnt sen helgens fylla, jag vet ju inte om han dricker när jag gått och lagt mig och jag försöker att inte bry mig, fördelen är att vi har alkolås på bilen nu för tiden ( han åkte dit för rattfylla i somras) så jag känner mig trygg att åka med honom till jobbet på morgonen i alla fall. Jag bävar för helgen som stundar men som tur är ska vi på familjesammankomst på lördag eftermiddag och då dricker han inte! Som vanligt så lever man med det där lilla hoppet när allt är lungt att den här gången kanske han lyssnade på vad jag sa men man blir så besviken varje gång så det ör lika bra att tänka att han dricker dagligen fortfarande så slipper man besvikelsen sen. Det känns bra att jag började skriva här för man inser att man inte är ensam!

Vi får se till att backa upp varandra här, jag tror vi här kan ha mer gemensamt än man har med många riktiga vänner! Ta hand om er och kämpa på!

Vi är ju väldigt lika i den här gruppen, även om vi har olika historia bakom. Men det är skönt när jag känner att det är tungt, att gå in och läsa här.

Tack för input och tips igår. Försöker att rikta tankarna åt ett annat håll, prata och göra annat. Det är svårt. Bryr mig så mycket. Skrållan, dina ord kunde varit mina.

Skriver av mig

Har sett så otrevliga sidor igen av han. Han har hämtat sina saker, vart otrevlig o jag har inte mått så jätte bra av den tiden vi plockade med allt som skulle flyttas på.
Hade bestämt sedan innan att han skulle stannat hos mig över natten men istället för han säger att han inte vill använde han annat för att komma ur det, har inga saker här att klä om dagen efter mm. Sugen på en öl ( han vet han inte kan komma hit om han drukit flera öl) så han valde ölen och brist på omkläd istället. Han la det på mig med. Ölen sa han att de va svårt att tänka på att hålla reda på att inte få dricka många.. att det fanns gränser, som jag satt ( det är ju för alla bråk, gemensamt beslut sedan innan) jag hade packat ner för mycket som vi.åkte bort med, så därför kunde han inte stanna.... åter igen mitt "fel"

Jag är så nära att nästan säga upp kontakten med honom. Han gör mig bara nedstämd och tung i huvudet.

Är ledsen för jag saknar den fina sidan av honom som va ett bra tag sedan jag såg. Vet inte vart den är nu längre....
Känns som jag inte ens är nå bra vän med han heller!!!

Jag vill finna ork och mod att fortsätta leta rätt stöd, efter en del googlande har jag inte funnit rätt ännu. De förslag jag fått av hr och terapeut har heller inte heller kunnat erbjuda hjälp. Ska vila några dagar och fortsätta leta igen.

För första gången har han frågat om att få låna pengar. Jag tvekade inte. Swishade över ett par tusen för att han ska kunna leva. Jag bryr mig inte om vad de används till eller om jag kommer få tillbaks dom nån gång. Bara han inte kommer hit oinbjuden. Får se med tiden om han kommer ihåg det, eller om det upprepar sig.

Jag har haft några jobbiga dagar. Inte så mycket alkohol men jag sjunker ner ibland. Vill ta kontrollen. Vill säga vad han ska göra, hur han ska vara mot mig. Men det är bra att läsa här och komma tillbaka till planen. Tänka på sig själv, göra roliga saker, inte säga något. Skönt att ha alla medpassagerare här❤️

Bravo Snart50 du ger mig kraft och ork att fortsätta. ???

Jag ska kolla upp boken.
Mina känslor är så väldigt komplexa...
??

Jag har ignorerat maken i flera dagar bara pratat om nödvändiga saker, i går kväll när jag skulle gå och lägga mig så frågade han vad det var för fel, jag behöll mitt lugn trots att jag ville skrika och kasta saker på honom och talade om i lugn samtalston att jag inte accepterar att han är elak mot mig även om det är på fyllan och att jag nu vill vara ifred ett tag, ja vi bor under samma tak men han får göra som han vill så gör jag som jag vill, förklarade att så måste det vara för att jag ska orka med det här en sväng till, en överlevadsplan för min överlevnad, spriten är ju det som han kommer att dö av om han inte lögger av. Jag har kommit fram till att jag är inte redo att ge upp ännu, jag har ju sett under nästan ett år den man jag älskar, när han är nykter är han fantastisk! Att göra saker jag vill för att komma ifrån den onyktra djävulen är en bra strategi, vi har ju hundar så dom får gå långa promenader och det rensar hjärnan och man kommer bort en stund, har fantastiska vänner ( har börjat berätta för flera av dom) som lyssnar bär det ör jobbigt även om dom aldrig kan förstå hur det är egentligen. Jag tar en dag i taget!! Kämpar på?

Det är svårt att släppa taget och inte ”gnata eller skälla” när han dricker. Jag vet ju att han inte minns vad jag sagt efteråt. Jag vet ju innerst inne att det inte hjälper och att jag bara mår dåligt. Så nu försöker jag att hitta på annat än att sitta hemma. Små steg, men nyttigt för mig tror jag.

Ja visst är det skumt vad lika vi många här funkar? Både vi anhöriga och också alkoholisten som upprepar samma mönster. Och tyvärr när man ser dessa mönster falnar tron på att det löser sig.

Det enda som funkat för mig är att verkligen fysiskt göra nåt annat än gå hemma och störa mig. Gå ut på en promenad, åk till simhallen, låna en hund för promenad eller åk och träffa nån, vad som helst som tvingar dig bort från hans sällskap för då kan du inte prata med honom ? Så småningom lär man sig bita sig i tungan, jag är säkert inte så kul för honom dessa gånger då jag helt ignorerar honom för att inte dra igång en monolog. Måste du prata så prata om nåt helt annat, enkla vardagssaker som middagen. Avhåll dig helt från det viktiga ämnet. Spela monologen för dig själv om du måste, min hjärna är likadan och gör det om och om, men man blir bättre på att vända fokus vad tiden går. Du kommer märka det känns bra den gång du aktivt kan tänka: jag ville säga nåt men gjorde inte det och åkte på mitt eget program istället! Jag har makten över mitt liv och han får ta ansvar för sitt.

Hur gör man för att inte säga någonting? Hur släpper man taget? Att känna sig "som en upphakad skiva som spelar samma monolog" känner jag verkligen igen. Även om orden inte kommer ut, så spelar jag upp monologen inom mig. Igen och igen och igen. Försöker tänka på annat, fokusera på annat eller göra annat, men det är som att min hjärna har låst sig. Och så till slut så säger jag något i alla fall, trots att jag tänkte att jag inte skulle.

Så fort man började gå i en annan riktning och inom sig hade fattat ett beslut så lugnade mitt ex ner sig! Utan att jag hade sagt något om mitt beslut var det precis som om mitt ex läste av mig och tänkte ”nu är der bäst att lugna ner sig annars drar hon”! Och varje gång det hände så började jag tvivla på mig själv och mitt beslut, det kanske inte är så farligt, jag kanske överdriver! Så stannade jag, lugnt ett litet tag och så drog det igång igen! Är precis som alla dessa förhållanden är stöpta i samma form! Härligt att du har kommit framåt med renoveringen! Så imponerad av att du har tagit steget att köpa egen bostad och sedan göra saker i din egen takt?? och skönt att du mår bättre! Kram

Jag har också märkt att det ofta är bättre att inte säga nåt alls! Dels känner man sig som en upphakad skiva som spelar samma monolog ändå och hans beteende blir inte bättre av det. Så bra du släppt taget och inser du inte måste vara vakt, sköterska och butler längre! Låt honom krascha och hoppas det lär honom nåt! Fortsätt skriv hur det går för dig!

Tack för era svar! Jag jobbar hårt med mig själv för att orka ta itu med allt, att alls orka tänka känns jobbigt och har ett tag nu känt jag måste bara flyta med för det har varit det enda jag orkat. Vet nog var min + och - lista slutar och känner innerst inne att det är lämna som kommer vara rätt. Men oj vad svårt och segt det ska vara!

Som vanligt har Ullabulla också helt rätt: att passivt vänta och se är ingen lösning. Och dessutom väldigt olikt mig att göra så. Jag gillar att ha kontroll och vill kunna välja steg och riktning själv. Så jag har faktiskt med Ullabullas ord ringande i huvudet lyckats ta mig i kragen och satt in en extra växel i mitt renoveringsprojekt för att få mitt eget boende klart inom överskådlig framtid så valet blir enklare att göra.

Mitt i allt detta så har mannen förståss lagt i en ny sundare växel i sitt liv och har börjat motionera och äta bättre. Nåja, det gjorde han i januari förra året också efter att ångesten tagit över efter ett större fyllesvep. Men han har varit glad och nästan hjälpsam, velat prata (inte om alkohol för riktigt så långt har vi inte kommit ;-) ) och faktiskt verkat försöka anstränga sig lite mer än tidigare. Nånstans inom mig skriker ändå förnuftet och erfarenheten att det är övergående att han är snäll och glad, nästa fylla får jag ändå höra vilken usel mänska jag är. Men vad fort man invaggas i att nu har det vänt och jag behöver inte flytta, bara för att sen lika fort få allt ställt på sin spets igen.

Men jag mår faktiskt lite bättre och har lite mer kraft i bagaget igen, få se hur närmaste tiden ska bli!

Tack <3