Senaste kommentarerna i forumet

Inte vidare vanligt i Sverige - jag vet inte varför.

Jag "känner" bara en person som använt det (har haft samtal med flera online, men det är ju inte samma sak)

Men, min pojkvän började med det i Maj - tyvärr på fel grunder; han valde det inte, utan jag helt enkelt tvingade honom.

Det har fungerat finfint på det tvångsmässiga i hans drickande - men det har inte påverkat hans Vilja.

Jag förstår att det låter bakvänt, men...om vi säger såhär då:
Att vara beroende av något innebär (i princip) att hjärnan tror att det Måste ha ämnet i fråga för att överleva. Intellektuellt vet man såklart att det inte stämmer, men det hjälper inte mycket.
BEROENDET är borta, hans hjärna tror inte längre att den BEHÖVER alkohol - men hans medvetande (Intellektuellt, typ) kommer naturligtvis ihåg att det är kul och skönt att vara full...

Det har lett till att han druckit UTAN att ta sitt piller när inte jag varit där och sett till att han gjort det.

Lite det jag menar; det ÄR sjukt effektivt mot beroendesjukdomar (Och har testats framgångsrikt på flera olika beroenden) MEN - viljan måste finnas där. Finns inte viljan så kommer de ju bara att fuska, och då går det naturligtvis åt skogen.

Pojkvännen har insett att det är ett problem, så vi har kommit överens om att han ringer videosamtal varje gång han är ensam, och tar pillret medan jag tittar på.

Det är naturligtvis negativt att det ska behöva vara så, så det bästa är om personen själv klarar att ta det ansvaret...

Men jag har faktiskt ingen tvivel om att det fungerar (men jag har provat att dricka på dem själv; det blir TRÅKIGT att vara full - ingen kick - så just viljan måste finnas där)

Baclofen har jag/vi inte testat. Det låter lovande, men också jobbigt, med tanke på att man måste äta piller 3-4 ggr om dagen VARJE dag - Men jag är rätt övertygad om att bägge har fördelar.

Finns ju inget rätt och fel, men jag tror det är viktigt att du inte säger vad han ska göra utan som du berättar hur du upplever det. Även om han inte just nu är motiverad till förändring så bär han på mycket skuld och det vill han kanske inte konfronteras med och blir därför arg och irriterad. Du är lika viktig som han och har rätt att uttrycka vad du känner och upplever. Så tänker jag.

Vänlig hälsning och lycka till.

Jobbig situation du befinner dig i. Det här med skulder är ju ett stort hinder. Gör din son något för att skaffa eget boende? Förmodar att du inte är intresserad av att gå i borgen för honom vilket ibland kan underlätta. Vet ju inte hur stort hans motstånd är att flytta hemifrån, men socialförvaltningen brukar hjälp människor i hans situation. Även människor med skulder måste ju bo någonstans. Ofta är det så att socialförvaltningen står för kontraktet eller lämnar garantier till hyresvärden på något sätt. Uppmana honom att boka en rid för samtal med en socialsekreterare kring sin boendesituation. Ingen kan ju begära att du ska ha en 28 årig son boende hos dig. Lycka till och stå fast vid ditt beslut.
Kram

Skulle vilja rekommendera boken Jaget och missbrukaren av Craig Nakken. Genom den kan du nog förstå hatet. Det är missbrukaren du hatar inte jaget. Något som grep mig mycket var att han skrev att ingen hatar missbrukaren mer än han eller hon själv. Hat är ingen konstruktiv känsla och inget vi mår bra av. Hoppas du kan ha nytta av boken.

Jag vill helst inte ens använda ordet medberoende. Visste inte ens vad det innebär innan jag började forska i det. Känner ju att jag "stämmer in" och det förklarar en hel del om mig. Men jag skäms på nåt vis om jag skulle säga det till nån. Typ som att jag är märkvärdig på nåt sätt. Att "Jag har minsann också problem", det är jag som lider, inte du" typ.. Så jag ska kanske bara hålla det för mig själv och bara vara medveten om insikten.

se det som en väldigt viktig kunskap om dig själv som du sjölv i första hand har nytta av att veta om! Har märkt att själva ordet medberoende väcker mycket känslor och åsikter hos människor. Speciellt hos dom personerna som kanske är ens ”drog”! Dom gångerna jag har använt det ordet om mig sjölv har det inte känts bra i magen efter! Här på forumet känns det bra att prata fritt med andra i samma sits. Även hos min KBT terapeut känns det bra att prata om det. Människor som inte själva har erfarenhet kan reagera på ett sätt som gör att man känner sig hudlös och blottad. Inget konstigt att de reagerar som de gör eftersom de inte vet vidden av begreppet medberoende. Tyckte själv inte om ordet i början och hade jättesvårt att erkänna mitt eget medberoende. Starkt av dig att se dig sjölv ”i dagsljus”! Känn efter vad som blir bäst för dig! Kram

Ditt inlägg väckte en tanke i mig. Du kan helt bortse från den om den inte känns relevant. Jag tänker att du är generös och uppriktig som vill dela med dig av hur du tänker och hur du vill ha det framöver. Till oss men främst till din partner. Att sätta en etikett på sig själv (exempelvis medberoende) kan både hjälpa och stjälpa. I det här fallet har du kommit till insikt om att det du tidigare gjort har du gjort för att du varit mån om din partner och om er relation. Du har under lång tid utvecklat strategier för att anpassa din vardag till någon annan. Mänskligt och inte alls märkligt. Det du nu är på det klara med är att det inte fungerar på sikt. Du mår inte bra och det påverkar inte din partners drickande i en positiv riktning.

Jag tänker att du är en frisk kapabel person som stannat upp för att reflektera över vart du är på väg och nu vill du ge din partner en chans att säga sitt innan du tar fler beslut. Du lever i en problematisk situation, du är inte problemet. Begreppet medberoende kanske inte behövs just nu?

Vad tänker du om detta resonemang. Inget facit, en tanke jag delar med dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

En fundering.. Ska man berätta för den beroende att man själv är medberoende? Jag har nyligen insett, med full kraft, är svårt medberoende och har varit i många år. Alltså inte enbart relaterat till mitt nuvarande förhållande. Under den senaste veckan har jag insett så mycket om mig själv. I kväll ska jag, efter en veckas paus från min kärlek, ha ett samtal med honom. Allting brakade ihop för en vecka sedan. Jag ville ha tid att tänka. Fundera på om jag kunde leva kvar i detta. Kom fram till att nej, det kan jag inte. I samma minut som jag sa det till honom ångrade jag mig. Kände att det var förhastat. Jag har ju faktiskt inte ställt några krav på nykterhet förut. Endast att han inte ska dricka så mycket, och inte bli så elak på fyllan. Kände att jag måste prata mer med honom, och ge honom en chans att välja att bli helt nykter. Jag har inte talat om för honom hur illa det verkligen varit. Varit rädd för att såra honom med sanningen. Inte velat att han ska må dåligt av skuld.Och han kommer aldrig ihåg nåt.. Nu har jag insett att jag måste vara ärlig. Tala om hur han verkligen betett sig. Men måste väl också berätta varför jag skyddat honom från detta. Men samtidigt känns det som att han på nåt sätt får ett övertag. Att han kommer att vända det emot mig. Typ att det är JAG som har problem, inte han. Vad säger ni? Bör jag tala om för honom att jag har insett mitt medberoende?

Vad bra att du skriver av dig. Kanske kan du skriva ner dom sakerna som gjorde att du lämnade honom på ett papper. När du får lust att kontakta honom så läs den där listan. Han har ju varit våldsam, nästan gjort så du blev av med din lägenhet mm. Det är inte du som skall jobba på att han skall umgås med dig. Det är i så fall HAN som skall jobba på att få träffa dig. Och OM det är ett alternativ för dig borde det krävas stora förändringar från hans sida. Annars är du snart tillbaka på ruta ett! Du förtjänar så otroligt mycket mer än att bli avbokad för öl på krogen! Kram

Skriver av mig

Ikväll skulle jag träffa han. Först ville han sova över, jag sa ja om du inte dricker så funkar det. Sen när jag kom ner till krogen då ville han dricka öl istället och fråga om vi kan sova nån annan dag i veckan.

Jag tyckte inte om det. Att först fråga, och dessutom säga saknar, och sedan vilja dricka istället. Jag kände att det hade vart bättre fråga o se till att vara nykter för att följa med.... aja nu vart det så att han drack, och jag var nykter hela kvällen.

Jag antydde en viss irritation hos honom efter några öl och det gjorde mig lite smårädd faktiskt, det vart obehagligt. Ingen annan i närheten märker nåt men.jag känner igen.när hans dåliga humör tittar fram och den tittade fram lite ikväll. Just nu känns det obehagligt. Men jag är trygg hemma i mitt hem

Min son som ör 28 år idag har aldrig kunnat flytta hemifrån då han skaffat sig stora skulder
Han har missbrukat sen tonåren
Men gått ut gymnasium och har jobbat i flera år dock med missbruk och medföljande problematik
Har försökt att hjälpa på alla sätt
Är väl medveten om medberoende
Men nu står jag nästan inte ut
Han förstör mitt liv
Hur ska jag bli av med honom?

att reda ut vad man har varit med om, lättare att ta sig vidare då! Var också utsatt för både det ena och det andra! Hade svårt att släppa det men hittade några kloka ord som jag fann tröst i:
”Jag förlåter dig! Förlåt betyder inte att det du gjorde mot mig var rätt! Förlåt betyder att jag inte tänker låta det du gjorde förstöra resten av mitt liv”!
Klokt av dig att bena ut dina upplevelser ihop med proffs! Kram

Har haft en kontakt på kvinnofrid i ett år. Samma kontakt. Vi har pratat och analyserat. Och nu har hon kommit på vad det handlar om mer.

Gaslightning. Förklaring till mitt psykiska mående.

Men nu vet jag vilka sätt dom går tillväga på.

Efter gaslightning börjar dom med hovering.

Trots bra att veta detta för då kan jag läsa och förstå hans beteende.

Men otäckt.

Skulle verkligen rekommendera dig ett anhörigprogram på t.ex. Nämndemansgården i Skåne om det inte är för långt. I så fall kan dom säkert tipsa dig om andra ställen, men vill verkligen rekommendera Nämndemansgården. Du bor där måndag till fredag och sedan kan du fortsätta i Alanon. Googla på det och skräms inte av att texten är gammalmodig, tycker jag. En del prat om Gud som du uppfattar honom. Dock inte religiöst utan andligt kan man säga. Sök inte efter hinder utan genomgå programmet du behöver det verkligen.
Kram

Jag tror att det bästa är när det kraschar, åtminstone är det så för min man. Då slutar det med att vi måste åka in på akuten. Jag orkar inte ta hand om honom när han inte vill förändra sitt beteende. Det är tufft att se men jag har insett att viljan till förändring måste finnas hos honom. Jag kan bara stötta om och när han bestämmer sig för en förändring. Men den dagen kommer nog aldrig. ?

Hej Emma. Vill bara rekommendera boken Jaget och missbrukaren Craig Nacken. Det gör ont det vet du, men ditt beslut kanske behövs för att förändra situationen för både dig och den du älskar.
Gros

Ja då har helgen snart gått, fredag och lördagkvällen såg likadana ut, jag tittandes på tv och mannen full, sovandes i soffan, lördag på dagen var han inte hemma tack och lov men kom hem stupfull, slocknade direkt på soffan! Skönt att det är måndag i morgon. Tror att det här återfallet kommer att bli långvarigt och kommer att sluta med en krasch men det får väl göra det då, jag orkar inte vara hans mamma, polis eller kontrollant längre vill han supa så får han göra det och jag bor bara under samma tak! Vi pratar inte med varandra löngre, kan se ångesten i honom idag men jag tänker inte säga nått!

Precis så känner jag också. I början försökte jag hålla koll hur mycket han drack. Det hela slutade med att jag mådde dåligt av det. Nu försöker jag att inte hålla koll för att veta hur mycket han dricker, vem mår dåligt av att veta? Jo jag. Numer gör jag upp en agenda för mig varje dag. Minst en aktivitet per dag som gör att jag kan återta mitt liv. Det är svårt, men jag kämpar.

Ja du, du kanske inte skulle sett den där flaskan. Här vill det till att spela förvånad tänkte nog din man. Konstigt vad tokigt det blir många gånger. Det är så underligt att dom tror att man går på vad som helst.

Det är så konstigt vad alkoholisten hela tiden får oss att inte lita på vår magkänsla. Du känner rätt Libban. Lite på det du känner. Om han beter sig konstigt så är det säkert så. Man vet oftast vad som är rätt men ändå vacklar man. Så gjorde jag också i början. Nu vet jag exakt när mannen tar första ölen. Vet beteendet. Känner till alla turerna. Vet när det inte är dags att diskutera med honom. Och råkar jag tappa tålamodet och bli arg, så vet jag att om 5-10 min så har min man glömt det.Då kommer han inte längre ihåg varför han var arg.
Och du skapar inte dålig stämning. Det är han som gör det som fortsätter att dricka. Så tro inget annat.
Han vill inte prata om det, skriver du. Inte min man heller. Men det är väl så att börjar dom prata om det så måste dom göra någon förändring, och det är dom inte beredda på. Dom älskar alkoholen mer.
Försök att tänka mer på dig själv. Åk ut med barnen om du kan, när han börjar dricka. Planera fler saker för er på helgerna, så kanske det kan lätta lite.Ta en dag i sänder. Kanske lösningen kommer till dig. Försök att bli stark för dig. Gör saker du gillar. Tänk mindre på honom och hans drickande. Svårt men det lättar oftast lite då.
Och det är ju så att dom som dricker har ju en sjukdom. Dom kan ju inte hjälpa det. Men dom kan hjälpa att dom inte gör något åt det, när dom vet att dom dricker för mycket.

Inte konstigt din ork är på väg att ta slut. Att bära på allt du gör är inte hälsosamt för dej. Jag tänker på vårdcentralen, kan de hjälpa dej att hitta någon som du kan prata med? Du har även al-anon ( AA för anhöriga) och här kan du skriva hur mycket som helst ! Kram på dej ?

Du har absolut rätt. Han ger mig inte vad jag behöver, i nyktert tillstånd. Inte på eget initiativ i alla fall. Fast kramas ju tillbaka om jag gör det först, är villig till sex om jag tar initiativ och så. Men önskar ju att han spontant skulle visa mig mer kärlek. Så ja, dricker nog med honom av just den anledningen.. Att han blir så mysig och go. Eller blev, kanske jag ska säga. Nu blir han ju den elaka 95% av gångerna..

Spelar det någon roll vilken rubrik han har?
Summan är ju ändå att han - när han dricker - förvandlas till någon annan, som inte är trevlig alls, och att han är ovillig att sluta med det.

Det räcker så. Du behöver inte sätta diagnos på honom.

Jag vet att det är enklare när man kan göra det, men saker är ju liksom inte alltid enkla...

Däremot får jag erkänna att jag aldrig förstått hur man kan dricka med någon som har problem med alkohol. Nej, jag säger INTE att det är ditt fel - men funderar lite på varför; är det så att du egentligen önskar dig en man som ÄR kärleksfull och mysig, och att han bara visade de sidorna när ni drack?

För - har jag tvingats inse - min pojkvän ÄR inte sån. Han blir det när han är full, men han är det inte när han är nykter. Och full ska han absolut inte vara.
I mitt fall får jag alltså avgöra om den NYKTRE mannen är tillräcklig för mig.

Hemlis; det är han inte. Men jag kan heller inte med att lämna honom, för jag är rädd att han börjar dricka igen då.
Jag älskar honom - 100% - men JAG får inte MINA behov mötta i det här förhållandet.

Är det liknande för dig, tänker jag? När du nu nämner att du såg fram emot att han skulle bli lite lullig, så att han blev mer kärleksfull, och troligen bättre på att ge dig det du behöver/vill ha?

Min man har druckit i smyg i flera år. På kvällarna när övriga familjen lagt sig har han stått och druckit ren starksprit och sen ändå gått upp i tid och åkt till jobbet. Flera gånger i veckan.

Har konfronterat honom flera gånger. Han skäms som en hund varje gång och vill inte prata om sina problem. Han vill absolut inte ha hjälp, säger att han tar sig ur det själv.

Har inga konkreta bevis på att han druckit i smyg på flera månader. Men jag misstänker det. På fredag och lördag kvällar märker jag ibland att han uppvisar ett konstigt beteende. Han blir forcerad och pratar mer än han brukar. Han säger konstiga saker som inte känns naturliga till både mig och barnen. Sedan blir han martyr och otrevlig, rent av elak. Kan göra en jättegrej av att han inte får se det program han vill på tv för att våra barn vill titta på tex idol eller fånarna på fortet. I det läget tror jag han har druckit men jag vet inte. Har inga bevis, känner ingen lukt. Men jag vill bara ha bort honom från barnen för han skapar så mycket negativ stämning och oro.

Jag har funderar på separation men vet inte hur jag ska orka. Har ett jobb där jag reser och en dotter med autism. Rent logistiskt vet jag inte hur jag ska få livet att fungera själv. Jag tvivlar också på mitt eget omdöme. Det kanske inte är så farligt? Överdriver jag? Är jag känslig? Är det kanske jag som har problem? Min man säger ofta att jag skapar dålig stämning hemma eftersom jag ifrågasätter honom varje fång jag tycker han gör något olämpligt mot våra barn. Kan inte acceptera det.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Det går inte att prata med min man. Han är helt sluten. Kan reagera alltifrån till att bli aggressiv till att bli martyr om jag ifrågasätter honom. Samtidigt är situationen ohållbar. Avskyr helgerna och den oro och spänning som blir. Av hur jag alltid måste vara på helspänn för att han inte ska säga något elakt el olämpligt till barnen.

Däremellan är han en vanlig pappa. Som skjutsar, leker och tränar. Det är som han är två personer.

Jag är helt ny här, medberoende dotter. Jag kan verkligen relatera till liknelsen ”Inuet” nämnde angående mobilen som beroende och det skrämde mig när jag insåg det. Jag avinstallerade nyligen alla sociala medier, för att det kändes som att bränna sig på en het ungsplåt när jag insåg att mitt beteende att sitta och slöbrowsa på bekräftele, eh det plågar mig att erkänna det ordet, i mobilen när min man försöker ha ett samtal med mig skadar honom på ett liknande sätt som när min pappa ber mig skjutsa honom till systemet. Jag uppvisar defenitivt irritation om han ber mig lägga ner mobilen, och om jag rannsakar mitt samvete så vill jag bara att han ska lämna mig ifred så jag kan få känna lugnet som mobilen kan ge. Jobbig insikt, och jag ska försöka bli av med dessa vanor.