Senaste kommentarerna i forumet

Har också en sambo som har druckit, varit elak, kört onykter och helt enkelt inte alls fungerat. För 2 år sen fick jag nog och sa till honom att om du dricker igen kommer jag att kontakta din chef. Så klart drack han igen och till hans häpnad ringde jag till chefen. Det är nämligen så att som arbetsgivare måste de ta tag i ett missbruksbroblem om någon utrycker oro för en anställd. Då blev det krav från arbetsgivaren att gå med på hjälp och behandling. Annars blev han av med jobbet. Detta var så klart inte populärt till en början men han hade bara att foga sig. Efter ett och ett halvt års behandling med antabus. provtagningar och samtal så blev det ett återfall. Ringde chefen igen som ställer nya krav. Lite närmare att bli av med jobbet denna gången. Nu varit nykter 5 månader igen. Han vill ju absolut inte missta jobbet. Det sköna med detta sätt är att det är arbetsgivaren som ställer kraven inte du. Detta är ju förstås en kränkning mot sambon (enligt honom) men en dag kanske han förstår att det var för att han skulle få hjälp. Ville dela med mig av denna möjlighet och hoppas att någon mer kan ta hjälp så här.

och gift sedan några år tillbaka, min man känner till allt det här och är ett jättebra stöd, men jag kan inte berätta för honom exakt hur jag känner för det skulle göra honom så ledsen, och jag vill ju att vår relation ska fortsätta handla om oss och inte om min pappa.

Hjälp mig reda ut en del saker.. Sitter och funderar och läser en massa olika historier om alkolism och alkoholister. När vet man nån är en alkoholist? Jag vet att min kärlek haft problem med alkohol under många år. Men, det är inte så att han dricker varje dag. Eller ens varje helg.(eller i alla fall bara 1 dag på helgen) När han ska upp och jobba så dricker han aldrig, även om det är helg. Och han kan dricka bara en öl eller två. Hans problem är väl att han inte vet när han ska sluta dricka. Han dricker tills det är slut. Och att han inte hanterar alkoholen bra. Studerar, ramlar, blir arg, verbalt elak (eller väldigt kärleksfull) gör rent farliga saker, som att gå runt och tända tändstickor eller sätta igång alla spisplattor tex. Minns inget dagen efter. Men är han alkoholist eller "bara" hanterar alkohol dåligt?
Tänkte på en sak idag när jag läste ändras historier. Känslan som jag har nu har jag haft en gång förut. Jag har en dotter som har en grav utvecklingsstörning. Inget som syns. Men hon har väldigt dålig motorik, inget språk och är som en ett-åring mentalt. (20 nu) Jag har varit ensam med henne sen hon föddes. När hon var runt 4 år skulle jag börja en föräldragrupp på habiliteringen för att träffa andra föräldrar och deras barn med varierande funktionshinder. Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag kom in med min lilla fina tjej. (Och ja jag skäms nu över min reaktion) Jag kommer in och ser dessa ALLVARLIGT sjuka barn. Barn med sond, Track och förvridna kroppar. Och tänkte: HUR kan personalen placera mig med dessa? Min tjej är ju inte alls så där "handikappad"! Jag tänkte springa ut. Men stannade, och insåg att vi föräldrar satt faktiskt i samma båt. Men det var otroligt jobbigt att ändra tydligen ansåg att mitt barn hörde hemma där.. Och lite samma känsla får jag nu. Och vill genast försvara min kärlek. Han dricker ju inte varje dag som andra gör, han kan säga nej till alkohol ibland, han försvinner aldrig ut och dricker mm. Och så börjar jag tycka synd om honom för att jag tänkt så elaka tankar om honom, att han är alkoholist fast han kanske inte är det? Hoppas ingen tar illa upp, för jag inser att det låter som att jag sitter och dömer dom som har det värre än mig och tror att jag är bättre på nåt vis. Men så är det verkligen inte. Oj, nu vart det långt..Men mycket tankar just nu..

?tog en promenad i stället för höra han
snarka ! Kramar till alla där ute

Jag känner verkligen igen mig i det här. Det här med att lämpa över ansvaret, det är så det känns. Jag lämnar honom när han har det som svårast. Jag har dock problemet mot ts med att jag inte kan flytta. Vi äger en bostad ihop som nu iochförsig äntligen efter mycket tjat och manipulerande från mig är till salu. Jag funderar på att när den blir såld försöka flytta. Barnen älskar honom. De ser inte riktigt den här fula sidan och full kanske hänt två gånger på tio år. Allt är så svårt. Jag känner så med dig ts och råden i tråden var fina.

Ja nu är det fredag och här sitter vi med vår ångest medans de har sin äntligen fredagsrumba där vi ska skademinimera, trippa på tå, spela med, försöka hålla nerverna i styr och inte starta gräl, och lyssna på fyllegaggande från en person vi inte verkar känna. Man blir så ledsen och uppgiven bara. :( Allt styrka och hopp till er andra. ❤️

Jag ska helst vara tyst om det och tro på hans förmåga tycker han! Jag måste ju göma öl annars blir du arg säger han. Du spionerat ju på mig och litar inte på mig! Vad spelar det för roll om jag dricker alla öl nu! Sen har jag inga mer!!! Om ändå systemet var stängt imorgon

Att han vill dricka mer skulle det stå.

Jag har min veckoranson på öl punkt!! Vad mer ska jag göra?? Jag ska inte köpa mer men du styr och vill bestämma hela tiden? Hur ska det fungera? Är det du eller jag som kan bestämma över mina problem? Jag vet inte men jag tror jag måste göra det själv och du får köpa det eller inteJag har mina öl och när dom är borta så har jag inte mera att hämta.. funkar inte det för dig så är det ditt problem

Hjälplöshet att iinte få reagera utan att bli anklagad för att göra att vill dricka mer

Jag kämpar för full med att tänka på mig själv, hade vi inte haft hundar så hade jag åkt hemifrån direkt men jag kan inte lita på att dom blir omhändertagen av en som är stupfull så då blir det soffan framför tv:n med en som ligger och snarkar i ena änden. En lustig sak hände när jag kom hem idag, det stod en öppnad flaska congac i köket och jag sa: ”här står en flaska congac” han svarade ”vart?” Det borde han ju veta det är ju han som ställt den där!!;-)

Förstår presis hur du känner. Min man har också druckit mer och mer. Han var också relativt nyktert i ett år. Och sedan tillät han sig själv att ta några öl vid ett tillfälle. Och så var allt igång igen. Jag har också blivit så fruktansvärt arg många gånger. Skällt på min man, men har kommit till insikt att det är ingen idé att argumentera med någon som är full. Helt lönlöst.
Men nu kämpar jag hela tiden med att bara tänka på mig själv. Lägga ansvaret för drickandet på honom själv. Får många gånger samvetskval för att jag själv tar en öl, eller två. Men min man dricker ju oavsett om jag är nykter eller ej.
Vi har också ett långt liv ihop, så det är svårt. Svårt när man fortfarande älskar.

Hej, är ny här men jag kände att jag måste skriva av mig lite, min man sen över 20 år tillbaka är alkoholist! Det senaste året har han verkligen försökt att ta tag i detta efter en rejäl krasch där han erkände för sig själv att han är sjuk i sjukdomen alkoholism. Han började då att gå på AA möten och var nykter nästan ett år, sen hönde nått på julafton 2017 och han tömde en flaska vin i sin ensamhet, sen har det varit perioder med nykterhet men även perioder då han dricker. Jag försöker verkligen att låta bli att bli arg när detta händer men när man kommer hem en fredag och han har jobbat hemifrån och direkt ser att han ör onykter blir jag så jäkla arg så jag har svårt att låta bli att fräsa och skrika åt honom. Jag vill att han ska söka hjälp på beroendemottagning men han vill inte in i ”rullarna” som han säger! Men vad har det för betydelse kan jag tycka, det är ju där han kommer att hamna tillslut i allafall. Att lömna honom ör inte heller det lättaste, vi har ju vårt hela liv tillsammans, inga barn längre hemmavid men allt annat har vi ju, hundar, fritid, vänner ja allt! Från början drack vi tillsammans mycket men nu dricker jag aldrig själv, knappt att jag törs dricka när jag är ute med vänner för jag vet att då tar han det som en ursäkt att dricka själv. Vad gör man?? Jag älskar honom och han har aldrig varit fysiskt elak mot mig men blir verbalt väldigt dum när han dricker, jag älskar inte mannen som dricker!!!

...skriver du, och det är just vad du ska göra. Han ansvarar för sig och sitt beteende. Du ansvarar allra främst för dina barn, därefter för att du själv har det bra. Och precis som många andra (inklusive jag själv i många år) delar du upp din kille i två olika personer, en person som är snäll och kärleksfull och en som är en idiot, och så önskar du att du kunde vara ihop med bara den snälla. Men så är det ju inte, han är EN person och den personen kallar dig idiot och, som du själv skriver, nedvärderar dig och misshandlar dig psykiskt. Är det nåt du skulle efterlysa på Tinder? Nej, det är det inte. Gå därifrån. Det är jobbigt först, men sen blir det skönt.

Det har gått en dag och just nu känner jag mig skittaskig.. Jag har ju faktiskt suttit där och druckit med honom. Men jag kan ta något glas vin och sen är det bra. Hans problem är att han inte vet när han skall sluta. Och många gånger har vi ju det jättemysigt. Dricker lite, spelar spel, dansar och myser. Han är väldigt dålig på att visa känslor i nyktert tillstånd. I början längtade jag till helgen då vi kunde ta nån öl/glas vin, ha trevligt och han blev så där mysig och kärleksfull som jag önskade att han alltid var. Men det har övergått mer och mer i arga och otrevliga känslouppvisningar från hans håll. Men ändå... har jag suttit där och tagit nåt glas vin med honom. Och nu är det som att jag lämnar över allt ansvar på honom. Bara drar. Ingen av oss vill ju det här. Att vara ifrån varandra. Och egentligen, om vi bara låter bli att dricka när vi ses (Jag tror inte han dricker om inte jag gör det) så skulle nog allt vara bra. Men, vad som skrämmer mig är att han kanske efter ett tag skulle undvika mig. För att han inte kan dricka när vi ses...

Förlåt om jag är hård nu men det är så många varningssignaler här så det tjuter rött lite varstans.. han är inte frisk han behöver verkligen hjälp.

Jag förstår att du ser två personer i honom och de har två sidor men du behöver skydda dig. Och ja .. . Det är tur ni har två hem.

Har precis nu konfronterat henne, och av barnen fått veta att det inte dricks varje dag när jag borta men så ofta att de oroliga, och det en box på 2 dagar som går åt men hon dricker inte vin när hon börjar tidigt tror de

Skriver

Jag har hamnat i ett läge som jag tidigare vart i när jag gick i från en man som var innan det här exet.

Att vad ska vi ha oss till!? Vi är inte ihop och enligt mig inte bli heller! Ändå ses vi mellan dagarna... antingen ute tillsammans och går varsitt håll sen eller att han kommer hit och sover.

Jag tänker att vad ska det vara bra för. Antingen är man tillsammans ( för vi har redan vart i alla de andra faserna ) eller så är man bara vänner. Jag har börjat fråga mig själv om jag kan va utan det här? Jag börjar känna att om jag säger ja så växer nåt bra i mig. Jag känner nån slags respekt gentemot mig själv.

Tror bara det här skadar i längden o sedan tänker jag på vad ger detta för signaler utåt till de som känner oss och känner till och faktiskt sett våra våldsamma bråk?!

Jag hade inte tyckt det stod rätt till om jag var en vän till oss.

Tack för svar och stöd. Mina barn har inte direkt blivit utsatta. Det är till mig han säger nedvärderande saker om om barnen, gör narr av min sons ADHD mm. Vi är särbos tack och lov. Fyllan sker mest när jag är hos honom på mina barnfria veckor. Mot mig så är det väl om man skall se det krasst psykisk misshandel ibland.. Men det här jag väldigt svårt att ta till mig. Jag har alltid varit väldigt stark och självständig. Att erkänna att jag låtit någon tala till mig på det viset får mig att skämmas. Han kallar mig inte elaka saker direkt. Ja förutom nån gång när han sagt att jag är korkad. Men han gör narr av mitt sätt att vara på tex mot mina barn, härmar mig med konstgjord röst mm. Och ibland bara smäller av och blir tok-arg. Slänger glas och annat, slår i en vägg tex.
Han vet inte själv varför han blir så arg eller varför han säger sådana saker till mig...

Min pappa vet att han är alkolist, eller missbrukare. Det fastnade tillslut någonstans mellan andra och tredje vändan i fängelset. Han kan öppet prata om det nu. Han är lite stolt över det livet, inte missbruksdelen eller de brott han begått - men själva friheten, det vilda. Han är väl en outlaw, typ. Jag har accepterat att detta aldrig kommer ändras.

Han missbrukar receptbelaggda tabletter, alkohol, pengaspel, relationer och adrenalin. Han kan vara våldsam men han har aldrig skadat mig fysiskt och jag är inte heller rädd för det. Däremot är jag rädd för att fastna mellan i ett bråk. Hans fiender har hotat att de ska ge sig på familjen (mig). Och dom menar allvar, de har utsatt honom för grov misshandel flera gånger och detta är polisanmält. Jag har bett honom lämna de kretsar han befinner sig i men han vill inte det. Jag kommer flytta till en annan stad.

Han är förmodligen bipolär (har utretts men han vill inte prata om det) och han har alkoholdemens, och är oförmögen att ta ansvar för sig själv. Men han vill inte ha hjälp med detta. I sina uppåt stunder så vill han leva vilt och dö därefter, i sina nedåt stunder så gråter han och ångrar och anser att han förtjänar att ha ångest. I samtal med läkare och poliser så tror jag att han är bra på att låta som att han kan ta ansvar för då han är nykter i längre perioder så är han i grunden en rättså klok man som har lätt för att uttrycka sig. I dessa stunder har han förbjudit mig från att vara ledsen och oroa mig för han har valt sitt liv. Jag gråter när jag skriver det.

Mitt problem är att jag blir väldigt känslomässigt berörd i perioder, har svårt att sova, svårt att slappna av, hjärtat dundrar och jag känner mig illamående - jag bokar upp min tid med jobb upp till 70 timmarsveckor så att jag ska kunna somna av utmattning.

Jag har sökt hjälp, men min terapeut säger att de inte kan hjälpa mig för de kan för lite om missbruk. De försöker hjälpa mig att sluta boka upp mig, sluta med de beteenden jag har som kommer leda till utbrändhet och depression, men de kan inte ge stöd i min oro. De har rekommenderat anhörigstöd, men de jag har varit i kontakt med erbjuder inte det. Jag är den enda familj han har kvar. Och jag spekulerar konstant och oroar mig för framtiden. Jag har skjutit ifrån mig tanken på att skaffa barn för jag inte vill behöva oroa mig för att han kommer att finnas i dess liv, jag kan inte se en möjlighet att säga upp kontakten.

Det pendlar mellan att han inte hör av sig på två månader för han har tappat bort telefonen igen, eller han ringer varje dag eller natt. I ena minuten ber han gråtande om en ambulans och i nästa minut skrattar han hysteriskt och nekar att han bett om det. Jag har kontakt med polis ibland, jag vet att de håller koll på honom i mån av tid för under de senaste åren har våldet trappats upp i hans krets. Numer går det kalla kårar nerfrån ryggen varje gång telefonen ringer och värst är allt svammel som jag tillåter mig själv att lyssna på.

Jag har tränat honom i några år att träffas på mina villkor, och han respekterar det ofta, men eftersom att han är lite stolt över det här livet så finns det mycket som han inte har kapacitet att förstå att jag inte vill höra om eller vara med på.

Tyvärr kan jag inte prata med mina vänner om det här, dels för skammen som jag känner över att jag faktiskt inte vill försöka hjälpa min pappa utan jag är bara en person som lyssnar och visar att det finns en människa som tycker om honom ändå. Dels för deras skull - vid ett flertal försök så har mina vänner blivit ledsna och chockerade och uttryckt att de känner sig förminskade i jämförelse, att jag ska tycka deras egna problem är löjliga och jag vill inte att dom ska känna så. Och jag vill inte ha medömkande. Det har jag nog inom mig. Jag vill ha ett skärp dig för fan släpp det nu av nån som vet vad dom pratar om.

Men ärligt också dels för att jag är rädd för att bli sedd som en lögnare. När historier om pistolhot, stora pengabelopp, hämd, misshandel, hot, kriminalitet, hemlöshet och alkoholism kommer upp så hör jag själv att det låter som ett tv drama.

Mitt liv har varit kantat av det här, men även andra tragiska saker har hänt som gör att jag inte har kraft att hjälpa honom. Alla tankar kring detta inom mig blir för mycket ibland, jag blir väldigt lätt manisk eller apatisk. Samtidigt som jag är väldigt lycklig över allt bra jag har i mitt liv. Jag önskar bara att ha någonstans att uttrycka min ångest och oro, och inte bara låta den växa inuti. Men jag vet inte vart jag ska vända mig.

Jag ska försöka bokföra saker som händer här, för jag har börjat förtränga sånt som är obehagligt och jag är rädd att glömma sånt jag bör minnas för att inte bli manipulerad.

Hej Theshadow och välkommen hit till forumet! Hoppas du ska finna stöd här hos andra anhöriga. Det låter som att du fått ett riktigt slag i magen och är besviken nu när du inser att din fru utvecklat ett alkoholproblem. Det kan hända i alla familjer där alkohol förekommer, frågan är dock om hon också ser problemet och är intresserad av en förändring? Vad fint hur som helst att dina barn och du har en sådan bra relation så ni kan prata om detta.

Du verkar vara en klok person som värdesätter livet och vill fortsätta utvecklas på ett positivt sätt. Jag kan tänka mig att du funderar på strategier på hur du ska göra framåt. Hur går de tankarna?

Med hopp om en fin dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Så bra att du hittat hit och att du börjar sätta fokus på ditt eget mående. Jag tror att det kan vara en väg för att kunna hitta kraften att ta ett beslut hur du vill fortsätta leva och må i ditt liv.

Som jag skrev till en annan forum medlem idag så går mina tankar till psykisk misshandel utifrån vad du skriver att du lever med. Klipper in lite från Wikipedia om det här:
"Psykisk misshandel är misshandel som riktar sig mot den andres självkänsla, eller som handlar om att beröva en människa en känsla av trygghet, socialt sammanhang, integritet eller andra mänskliga rättigheter. Till skillnad från fysisk misshandel är den psykiska ofta verbal till sin karaktär...
... Misshandel mot självkänslan kan yttra sig i obefogad kritik och klagomål, förlöjliganden, osynliggörande, och andra härskartekniker. Att visa tecken på aggressivitet, som att slå sönder saker, kan också räknas som psykisk misshandel, om det i detta finns ett outtalat hot."

Är det här något du kan identifiera dig med? I sådana fall vill jag tipsa dig om att ringa Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 så får du bolla tankar och erfarenheter med duktiga rådgivare där.

Du skriver att du ibland önskar att han kunde dö eller träffa en annan kvinna så att du på så sätt skulle komma ifrån situationen och få leva som du vill. Risken är att detta tar lång tid, och gällande det sistnämnda så kanske det aldrig händer. Så om du själv skulle ta makten över din framtid, hur skulle du vilja göra då? (OBS! Om du vill svara på den frågan så betyder det inte att du nödvändigtvis behöver göra det du kommer att tänka på. Jag vill bara kasta upp tanken och se vad som kommer ut från det).

Önskar dig all styrka!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej hej!

Hoppas ni ser fram emot träffen 16/2 lika mycket som vi! Jag puffar upp tråden igen så ingen missar vad som är på G.
Kom ihåg att anmäla er om ni kommer och eventuella matallergier.

Här är programmet och adress igen:

11-12 Hej och välkomna!

12-12.45 Lunch och mingel

12.45-14 Delade grupper:

Medlemmar som är anhöriga, Carina och Sofia samlas i en grupp. Carina ger en mini-föreläsning om anhörigas situation och sedan gör vi en enskild självhjälpsövning som de som vill sedan kan diskutera i gruppen.

Medlemmar som är oroliga gällande sin alkoholkonsumtion hänger med Rosette och Li-Lo för samtal, pepp och egen självhjälpsövning.

OBS! Ni delar bara med er av det ni vill dela. Det är helt ok att sitta tyst och lyssna.

14-14.20 Fika

14.20 - 15 Avslutning och överraskning

Adressen är Katrinebergsbacken 35A i Liljeholmen.

Anmälan mailar ni till kontakt@alkoholhjalpen.se. Meddela gärna om ni har någon specialkost.

ALLT GOTT!
/Carina

Vill egentligen bara önska dig välkommen hit till forumet! Här finns många kloka anhöriga som du redan märkt som har tampats med de svåra frågorna det innebär att leva nära och påverkas av någon annans beroendeproblem.
Det är en sorg naturligtvis, när det visar sig att verkligheten och en annan persons beteenden inte rimmar med eller lever upp till de förväntningar och drömmar man hade. Det blir ett ställningstagande när man inser det: "Hur ska jag förhålla mig till hur relationen och mannens beteende faktiskt är?"
Inte lätta frågor, men övningen Troja tipsar om tror jag är superbra. Det blir lättare att se vad man har att förhålla sig till då när man skriver ned det svart på vitt.

Vi finns här! Välkommen!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är svårt att ta beslutet att bryta upp, eftersom man då också måste ta avsked från den sidan av personen man älskar. Å andra sidan så är den mörka sidan av personen så negativ att det kan vara farligt eller för nedbrytande att låta den fortsätta vara kvar i ens liv. Och det låter som att det är dit du har kommit. Du har insett att den sidan som är full, dryg, kastar öl på dig, gör narr av dig och barnen, slängt saker runt sig påverkar dig och barnen för negativt så det inte längre är värt det. Jag tycker det är så starkt av dig att prioritera barnens och din hälsa.

Jag undrar om du funderat på att söka hjälp för din egen skull och ditt mående? Mycket av det du beskriver kan tolkas som att du (och barnen?) varit utsatt för psykisk misshandel vid de tillfällen han varit påverkad. Om det är något du känner igen kanske du skulle må bra av att få prata med någon?

Här har jag klippt ut från Wikipedia några stycken om psykisk misshandel:
"Psykisk misshandel är misshandel som riktar sig mot den andres självkänsla, eller som handlar om att beröva en människa en känsla av trygghet, socialt sammanhang, integritet eller andra mänskliga rättigheter. Till skillnad från fysisk misshandel är den psykiska ofta verbal till sin karaktär...
... Misshandel mot självkänslan kan yttra sig i obefogad kritik och klagomål, förlöjliganden, osynliggörande, och andra härskartekniker. Att visa tecken på aggressivitet, som att slå sönder saker, kan också räknas som psykisk misshandel, om det i detta finns ett outtalat hot."

Detta kan naturligtvis påverka självkänslan och måendet. Om du känner igen dig i detta så kan du kontakta Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 ger stöd till personer som utsatts för våld och hot. Jag vet inte om jag är ute och cyklar i min tolkning, men jag tänkte att det är bäst att jag skriver mina tankar ändå och så får du bortse ifrån det om det inte stämmer för dig. Hoppas det är ok för dig?

Önskar dig och barnen all lycka framåt!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Emmyh
Det gör ont och det är jättesvårt när man vet vilka fina sidor ens partner har när hen är nykter. Men jag jobbar för att jag ska må bra och hitta MITT rätta jag. Jag vill inte vara gnatig, tjatig och stundtals frustrerad. Jag tror att jag måste se var min gräns går för vad jag står ut med. Troja har hittat, vad jag förstår, en bra lösning som fungerar för Troja och kan var en bra lösning. Jag jobbar just nu med att försöka hitta min gräns. För att göra det läser jag mångas inlägg i detta forum. Det ger mig näring och idéer hur jag kan tänka. Jag tror att vi behöver sätta oss själva i första rummet och inte få dåligt samvete hur vår partner (miss)sköter sig. Sköt om dig!