Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår exakt vad du menar

Jag gjorde så att beslöt att flytta isär och att vara tillsammans ändå men att kunna då välja att be han gå om han vart dum eller för full. Nu.är han mitt ex, men att ses med regler, det har funkat bra. Tänker på dig att då bara träffa han när han är nykter.det är jätte bra att sätta gränser och jag förstår att det känns vaklande, har jag gjort rätt? Osv osv
Jag tycker du gjort rätt att tagit ett beslut om att sätta ner foten

Alltså det här gör så himla ont.. Har nyss haft det där samtalet med min älskade, han som jag trodde jag skulle bli gammal med, vi hör ju ihop liksom, det där samtalet som jag inte trodde att jag skulle klara av.. Att jag inte klarar av att ses längre. Klarade dock inte av att avsluta helt.. Han ska sluta dricka och hålla sig nykter ett tag så får vi se sen, var min kompromiss.. Det är så jävla svårt. Jag slipper ju inte bara den fulla, dryga, nedvärderande killen, jag förlorar ju även den fina, snälla killen jag blev kär i för 4 år sedan.. Det är egentligen lättare när han är full. Då kan jag ju vara förbannad. Nu var han nykter och förstående. Jag vet att jag har tänkt så många gånger när han varit full och gjort narr av mig eller mina barn, när han hällt öl över mig, eller han varit arg och slängt saker runt sig, att det här kan jag bara inte ta. Jag kan inte förnedra mig själv och acceptera det här. Jag kan inte stanna. Men att prata med någon på fyllan är ju meningslöst. Och sen när han är nykter och fin igen så pallar jag inte. Jag vet att jag inte kan ha det så längre, men frågan är om inte det här gör ondare.. Börjar redan tvivla på mitt beslut. "Kanske det bara var fyllesnack från hans sida" "Det kanske inte var så illa" "Kanske om jag visar honom mer kärlek gör han samma tillbaka" "Det är ju bara på helgerna han dricker, och det kanske jag kan klara av ändå, när jag få ha honom nykter och fin på vardagarna. Det måste ju ändå vara bättre än att inte få ha honom alls?" Jag vet hur ledsen han blir över det här också.. Han är ju verkligen ingen elak person. Nykter. Han är ju min bästa vän.. Fan vad svårt det här är. Hur klarar man av att veta vad som är bäst att göra? Just nu bränner det i hela kroppen av smärta. Förlåt för långt och kanske lite virrigt inlägg. Ska sova nu och känna efter i morgon hur det känns.

Ja... jag tror att om det hade varit min man hade jag (kanske?) haft lättare att släppa taget. Man ställs ju ibland mentalt inför valet att göra slut på ett förhållande – av diverse olika anledningar. Man är liksom mentalt programmerad från början att ett förhållande kan upphöra.
Men man släpper ju inte riktigt taget på samma sätt om sin unge... man gör inte slut och säger "klara dig själv".
Fast visst inser jag att jag inte kan bära hennes alkoholproblem, och att hon måste bestämma själv.

Men ponera att det skulle vara så, att hon inte klarar av att hålla sig till beslutet, inte fixar att sluta dricka, att hon på allvar går ner sig så långt att det är svårt att vända... att hon inte orkar mer. Då skulle jag ju aldrig kunna förlåta mig själv för att inte med alla medel ha försökt bära henne igenom detta.
Jo, jag hör naturligtvis själv hur det låter, att det troligen är en omöjlig uppgift. Men har jag råd att inte försöka? Vad gör jag om hon i nästa sväng ger upp och tar sitt liv? (i fyllan får hon ibland för sig det)
Jag är så rädd för konsekvenserna om hon börjar om igen...

Men nu ska jag lägga till ett ljusare stycke. För det är ju inte hopplöst.
Just nu är hon nykter. Just nu samlar hon ihop sig och tar tag i sitt liv. Varannan dag är hon i o f s arg och vill skita i allt och vrålar att hon lika gärna kan ge upp, men så kämpar hon på trots allt. Så otroligt starkt, för jag vet att det är skittufft. Och de vänner hon har haft de sista åren är fyllskallar hela bunten så hon känner sig ensam.
Men trots det: hon kämpar på. Och det är jag otroligt stolt över. Och vi försöker hitta på andra saker som hon ska fylla tiden med (så mycket tid – nu när hon inte festar och sover bort helgerna). Och hon VILL fortfarande få ordning på det här.

Hej Antharaxia
Tusen tack för svar. Jag ska googla upp FASS-fakta om dina tips och se om det är något som jag kan föreslå att de lägger till i behandlingen (Baclofen och TedTalks-Naltrexon:et). Framförallt intressant var TedTalk-tipset - aldrig hört talas om detta. Det låter bra när hon berättar om Sinclair method... nästan för bra... lite läbbigt att säga ok till att dricka. Men jag lägger detta på minnet. Känner du någon som testat detta? Är det en beprövad metod i Sverige?

Tack för ditt svar! Jag har ännu inget svar på min egen fråga, hur hittar man en sund balans? Men det var betydelsefullt för mig att skriva här på forumet och då få respons från er andra om att jag inte är ensam. Det är så lätt att tro att man själv känner och gör fel, att man borde kunna stålsätta sig eller ändra sig så att man mår bra. Men det är så svårt. Jag ska nu påbörja terapi och hoppas att det ska hjälpa mig att hitta en bra balans/distans till min pappa. Jag hoppas på det. Men jag tror också att det är en process som är med en så länge föräldern lever. Man behöver jobba med sin egen inställning och sitt eget välmående varje dag. Med hjälp av forum som detta t ex. och dela känslor, tankar och erfarenheter. Det har verklgien hjälpt mig att läsa inlägg här, och att få svar på mitt eget. Kram till dig, det känns skönt att inte vara ensam i kampen <3

Ju mer jag tänker på allt så har verkligen mitt bra liv blivit dåligt ända sedan vi vart ett par, förutom att jag vuxit iof som människa, vissa delar av det är han pga det så det är nåt som är bra, men det är så mycket som dragits ner, sagt upp mitt jobb, bråk, oro, medberoende, vänner som stöttar men inte orkar mer, tappat självförtroende, självkänsla, och tom nästan stått utan mitt hem, allt det pga den här relationen. Det kostat mig mycket

Va hände???!!! Varför blev det så här
Jag va så snäll i början, hjälpte han, fanns där, ställde upp mm sen orkade jag inte längre, sa ifrån, ställer inte upp lika längre, känns som jag gett o gett o han bara fått och missbrukat både förtroende o alkohol, dessutom drack jag ett tag då det vart mer, jag föll ner lite i ett dåligt mönster. Det här är inte jag!! Jag är en bra människa, men allt det här har fått andra att tro att jag är en dålig människa, det blir så när jag är vid han, han verkar gå i skuggan medans jag är den som varit arg utåt, våra problem, hans problem har utsrålat igenom mig

Precis jag håller med dig och jag kämpa med för det. Jag kämpa med mina problem, jag är medberoende in i själen, kommit fram till att jag lider av både ångest & panik ångest samt posttraumatisk stresssyndrom som jag kämpa mig ingeom.
Men ändå är det svårt att släppa sambons problem, han har ju också hjälp. Men det ät svårt!

Jag är också en beroende person, genom medberoende har jag skapat beroende för shopping! Som jag nu försöker sluta med :)

Just att släppa taget om en kamp som inte var min.
En sjukdom som inte var min att välja behandling mot osv.
Så länge jag hade en länk in till min partner där jag trodde att jag hjälpte genom att styra och råda så höll jag skenet uppe för mig själv.
Att jag på något sätt kunde påverka hans drickande och hans återfall eller tillfrisknande.
Det kunde jag inte.
Jag insåg det till slut och sakta började jag frigöra mig.men det var oerhört kämpigt.
Till slut föll han igenom så rejält så han tog emot min utsträckta hand om behandling.
Men dte var först tre år efter vi hade separerat och han hade varit långt ned i dyn och simmat,länge.
DDu gör förstås precis som du vill.
Men oftast har det inte avsedd effekt när man " lägger sig i"
I avsikt att hjälpa naturligtvis.

Ju mer man lyckas släppa taget,men ändå stå där och finnas till om de vill,ju bättre brukar man själv må.
Och desto mer tydligt blir det vem som äger problemet.

Jag ska genast leta rätt på din tråd (en hel djungel av trådar här, svårt att veta vilka som har samma problematik)
Det känns svårt att INTE försöka leda henne bort från alla frestelser. Att INTE varna och curla och vara steget före.
Det är nästan så att jag är räddare nu, när hon klarat det så pass länge (tidigare har hon börjat dricka igen efter ett par veckor). Det känns som att hoppet om att hon DENNA GÅNG ska klara av att ta sig ur beroendet är så stort, att rädslan för återfall känns svårare för varje dag som går. Jag letar små tecken på återfallslängtan (som jag i så fall måste avstyra) och all energi går åt till att hjälpa henne att behålla motivationen. Och givetvis ser jag de där tecknen, givetvis har hon dagar då hon lurar sig själv att hon nog, ganska snart, ska kunna dricka "ibland".
Då önskar jag att hon vore omyndig och att jag kunde ta alla beslut och leda henne rätt - så som man kunde när hon var ett barn.
För hur man än vänder och vrider på det, så är hon ju fortfarande mitt barn (om än lite större) och jag kan inte släppa att jag har ansvar för att hon blir lycklig i sitt liv.
Så, det är svårt att stå bredvid och släppa taget...

Sov på soffan i natt, sitter o funderar, frun sover ännu går sällan upp före 1100 iom hon börjar arbete senare idag.
Helt klart är jag besviken, trotts mina försök varje dag till kramar, påminnelse om att vårda förhållandet, ja det sa jag till de nu vuxna baenen med att det starkt berätta, känns mycket besviket dock, kärlek viktigt och jag känt i 10 år att det ingen respons tillbaks, att döva sig med alkohol ja då är det ngt som saknas, jag själv fyller 62 i år och arbetar ännu väldigt mycket, vill inte bli äldre och trött på livet

Min förra hustru tog sitt liv -92 o helt klart påverkades jag, men alltid försökt leva i livet, gav frun en blomma igår men fick påminna henne om det..

Att konfrontera är jag inte rädd för, dock finns än mycket ta hand om med barnbarn, och att mina 2 yngsta 21+22 år har adhd, den yngsta grav adhd

Livet är kämpa, det hänt otroligt mycket de sista 30 åren personligen, tar en vecka skriva

Tack svar känns fint få svar men helt klart blev jag chockad igår

Välkommen hit , även om jag önskar du hade sluppit, här finns många kloka som gjort både din och din frus resa. Jag har funnit mycket stöd här och hoppas att du också kommer att göra det.
Visst gör det ont att få veta att den man älskar ljuger och smusslar , att A har ett så hårt grepp.
Fantastiskt fint gjort av barnen att tala med dej om sin oro för mamman, stor eloge till dem!
Skriv gärna vidare här, det är skönt att få sätta ord på sina tankar !

Din historia påminner så mycket om min ?
Vi hann nästan vara tillsammans i 34 år (oktober), men jag lämnade in skilsmässoansökan i augusti -18. Två vuxna barn och ett barnbarn. Hus som vi äger hälften var av.
Min fd. man har smygdruckit i flera år, vilket jag inte har märkt förrän de senaste två åren. Det eskalerade väldigt för drygt ett år sedan och mina bortförklaringar om utbrändhet/trötthet fungerade inte längre.
I augusti försvann han i 3 veckor ? Meddelande sig med ETT sms/dag ungefär, men berättade inte var han var. Jag flyttade till mina två syskon en resp. två månader hos var. Barn2 flyttade till sitt äldre syskon och blev inneboende. Träffade soc som hjäpte till med att söka boende och samtalskontakt med en av AA's medberoendegrupper ? Det och flytten till en egen lägenhet har räddat mig ???
Trodde att mitt liv var ganska bra ? Men först nu LEVER JAG MITT LIV ?? Trots kroniska sjukdomar och sjukpensionär mår jag så mycket bättre!
Har återupptagit kontakten med några vänner och barnen mår också bättre. De var nog dom som fick mig att skiljas ? Hade stort stöd för det av dom ?
Jag hoppas så att du vågar ta steget och lämna din man ? Även om det tar tid, så kan det nog bara bli bättre!
Vi har fortfarande inte löst bodelningen och huset. Min fd. vill köpa ut mig, men det blir svårt att få lån utan jobb (Det förlorade han p.g.a. missbruket). Jag vill helst sälja till någon annan, bara jag blir av med min halva av huset!!!
Kram och hoppas du hittar styrkan att hjälpa dig själv i första hand ?
GrönKatt ??

Våra gemensamma yngsta 21+22 år berättade i förtroende att min fru smygdricker, jag själv aebetar mycket natt men har ibland anat att frun nu 41 år dricker ngt när jag inte hemma, har vid olija tillfällen frågat om hon tar ett glas vin när jag jobbar o enligt henne har det rört sig im ett glas..

Men
Våra barn berättade idag att det minst rör sig om en box på 2 dagar, detta gjorde mig ytterligt ledsen då mitt liv varit fyllt av sorger, men ibland lycka....
Jag är äldre än henne 61 år

Vårt samliv planade ut de sista tio åren för att helt sluta 2018, jag har ibland fört det på tal men noll gensvar, numer aldrig en klapp ens på kinden eller sitta nära, frun sover alltid med ryggen emot
Hon har sen vi träffades angett sömnproblem, varje natt, jag har ofta sagt hon behöver prata med ngn men litet gensvar

Jag är en man med stor humor, har räddat mig i mycket mtp stora sorger i livet, klappar o kramar min fru varje dag, säger hon söt, snygg, god mat försöker verkligen, men att samlivet fasats ut är svårt för mig....

Idag berättade våra vuxna barn i fortroende för mig hur mycket hon dricker ( vin ) när jag arbetar, helt öppet inför drm iom de bor hemmma, båda de vuxna barnen mår dåligt se drickandet o har inte vågat berätta för mig

Sitter i mörker i vår soffa sent på natten o skriver ledsen för att detta sker bakom min rygg, tydligen göms vin i matkasse för mig
Ja, ska konfrontera snart min fru....

Skit också.....

Jag vill bara säga att jag har gråtit, bett att han ska sluta, kollat honom, pratat med honom, jaa jag tror jag gjort allt under flera år. Tills en släkting sa: varför försöka prata honom tillrätta när det inte går. Jaa varför??? Nu har jag slutat. Jag tänker på mig nu. Han får ta ansvar för sig och sitt drickande. Blir han sur så säger jag att jag inte lyssnar på honom, om han inte pratar vänligt. Nu är det slut på daltandet. Nu tänker jag ta plats. Ville bara säga att tänk på dig själv ”tröttpåskiten”.Tror inte vi kan rädda våra män. Dom måste göra jobbet själva.

Jag går redan och prata med en nykter alkoholist och hon är suverän! Älskar att prata med henne :)

Jo jag vill ju vara ärlig, men man blir ju tyst när han blir arg eller sur och han säger att det trigga hans sug för drickandet.
Så han lägger ju det på mig! Men det är lätt att lägga över sina problem på andra..

vara bättre på att ta hand om oss själva istället för att ta hand om den beroende. Det finns grupper al-anon ( anhöriggrupp AA) ,vårdcentralen brukar kunna hjälpa till med samtalsterapeut eller kbt.
Vi håller så mycket inom oss så det är inte konstigt man tappar all ork !

dina vänner, eller vän, som du valt bort pga din man skulle förstå om du tog kontakt igen? Jag har upptäckt att mina vänner finns kvar fast jag inte trodde det. Våga skicka ett sms till någon som stod dej nära...
Vad säger dina barn, kan du prata med dem?
Våga ta små steg ?kram

Jag tror att du gör helt rätt. Jag vågar ofta inte säga något. Drar mig undan och blir sur och tvär. Vi undviker att prata om den stora elefanten i rummet. Jag tycker som du att det är jobbigt att såra honom, eller göra honom arg. Jag tänker också att det kanske ger honom en till anledning att dricka. Typisk medberoende. Jag vet! Stå på dig, du gör rätt!

Enzo Vilka är dina egna intressen? Det är viktigt att du tar hand om dig. Jag jobbar som bäst med att hitta saker som jag trivs med att göra på egen hand. Jag har varit en hel del på biblioteket, och kulturella evenemang. Vad som helst bara jag får ”andas” egen luft. Jag känner att när jag är i balans orkar jag mer. Förändringar börjar med små steg. Var snäll mot dig själv.

Jag ställer mig frågan varje dag, när jag ska lämna. Jag vet att jag måste lämna, men jag väntar på lämna vid ett bra tillfälle. Jag hittar ursäkter att just nu är det inte ett bra tillfälle. Jag är rädd för eventuella konsekvenser, känner att jag behöver vara förberedd på alla konsekvenser. Det skulle vara lättare att göra slut, gå ut genom dörren och aldrig behöva ses igen. Men det går inte när man har 4 barn, hundar, hus, ekonomi ihop. Det kommer bli en långdragen process och eftersom att han inte vill skiljas kommer han göra allt möjligt för att djävlas. Jag måste få in i min hjärna att det kommer kanske aldrig bli ett bättre tillfälle än vad det är nu. Det är svårt. Skulle önska att jag hade en riktigt nära vän att prata med.

Hur bemöter ni beroendet?
Jag försöker vara ärlig och berätta Hur jag upplever det, hur kan känner osv! Men det blir bara fel, min sambo bli sårad!
Så Hur ska jag säga? Hur fan ska jag göra?
Jag har försökt på många olika sätt,men ni kanske ha tips på andra sätt man kan testa! ?

Skriver av mig

Jag och mitt ex har träffats. Hemma hos mig se tv o sova över.
Jag märker mer i mer att jag är intresserad av att ses, frågar saker, frågar om framöver mm...
Han är inte det! Kunde fråga han om någon ledig dag, vad ska du göra, vet inte ! Allt är vet inte. Dock känner jag honom så jag vet var han hamnar.. på sitt jobb med öl i sig.
Det är ovant att vi inte planerar nåt ihop. Det gjorde vi när vi var det, nu är det inte så, från min sida kan ja men han verkar inte vilja....
Jag tror inte han ville det så värst mycket förr heller, tror bara han gjorde det för man gör så i ett förhållande. Som att han följer en norm typ.

Det kändes konstigt och lite seperationsmässigt igår när han svarade vet inte.
Sen tror jag eller är nästan säker på att han vet exakt att om han frågar finns jag där och vill ses....
Jag ska prova nu med att försöka att inte vänta på honom, att se efter andra jag kan umgås med och säga likadant till honom. Jag vill inte vara någon som tas förgivet

Känns som jag kunde skrivit detta inlägg själv.
Har det precis likadant, min man dricker alltid när tillfälle ges, helger ledighet och då oftast inte så han blir ”för” full. Ibland ett par öl även någon/några veckodagar och dricker ibland i smyg även att jag mörker det på en gång. Och när jag säger något om hans alkoholvanor går han i försvarsställning och tycker att jag överdriver.

Denna veckan har han dock börjat ”sitt nya liv” som han själv uttrycker det. Han har högt blodtryck som ska utredas och av läkare fått ordination att leva sundare. Alltså börja motionera, dricka måttligt, sluta snusa (som han gjort för två månader sen) mm.
Så mitt hopp lever om att detta ska ändra hans alkoholvanor.
Det är dock inte första gången han försöker med en sån här förändring :/ men hoppas läkarens ord ska göra att han håller i denna gång.

Annars tror jag det enda man kan göra, som någon annan sa, är att ställa ett ultimatum typ. Men man kan ju inte ändra på någon annan o de måste vilja själva eller inse vad de förlorar genom att fortsätta.

Så har tyvärr inte många råd att ge, men du är inte ensam!!

Hej
Jag känner så väl igen det du beskriver Gulbjörn. Vi har varit in akut ett par gånger pga hans drickande. Nu dricker han med balanserat, dvs jämn fylla hela tiden. Han dricker dag som natt., helg som vardag. Men någon hjälp tycker han att han inte behöver (han tycker han har koll). Jag älskar hans nyktra jag, en verkligen fin kille. Men nu har jag bestämt mig; detta år är mitt år. Jag ska återta mitt liv! Lycka till medmänniska.