Senaste kommentarerna i forumet

Exakt, sån här är min sambo med. Men han dricker sig grisfull på fredag och lördag och sover sen bort dagarna och den lilla vakna tid som finns kvar blir mest ett tomt stirrande i teven och han "vill inget" har "influensa" = röda ögon, huvudvärk eller är "trött" för han har ju jobbar hela veckan. Jag önskar ofta att han bara kunde börja dricka starksprit i stora mängder istället för mellanöl och söp ihjäl sig. (Jag skäms för detta) Samtidigt älskar jag hans nyktra fina jag.

Hej. Första gången jag är inne här också. Din text träffade mig i hjärtat, då jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är 28 år och har länge kämpat med du du skriver om. En alkoholiserad pappa som ljuger och inte går att lita på. Du är inte ensam, och starkt av dig att skriva av dig.
Jag insåg att min pappa hade problem i tonåren, och bodde med honom sen mellan ca 20-23 års ålder, då mina äldre syskon hade flyttat ut och "gått vidare". De hade lättare att släppa taget (kändes det som) än vad jag hade. Man är så fruktansvärt kluven, man känner så mycket kärlek men också väldigt mycket besvikelse/ilska. Man tror att personen aldrig skulle utsätta än för detta trauma, om de ens fattar?

Jag känner med dig, att inte orka mer, jag hade en sådan lång period också. Det är tungt att leva och framförallt att bo med.
Svårt att ge tips såklart men det jag gjorde var att bryta mig loss någonstans i det hela och börja fokusera på mig själv (inte lätt jag vet!) och gick till en kurator - det var det bästa jag gjort. Speciellt i våran unga ålder, att lätta på saker som ändå måste upp så småningom, så skönt att få prata med en oberoende person, att få en ny syn på allt. Det var skitjobbigt och en stor klump i magen varje gång jag skulle gå dit, men jag kände mig så lätt varje gång jag gick därifrån. Om du inte trivs med den första så leta vidare, viktigt med personkemi.

Idag har vi en lite konstig men "lugn" relation och jag har slutat att känna det där hatet som du nämner, trots att han fortfarande dricker.
Håll ihop med dina syskon och mamma, prata med dem om det går.

Hoppas detta hjälpte dig något.
Kämpa!

när jag läser ? Klart du är odödlig ,och smart ,annars hade du inte bett om hjälp !
Blir så glad när vi tar oss själva på allvar och gör vad vi kan för att må bra ?

Tack för pep! Det är precis vad jag behöver.

Den låten är ju klockren, hade jag glömt bort? måste lyssna på den när jag kommer hem! Tack ?

"jag är fortfarande odödlig,såklart"
Du ska få se att oavsett om du är i det läget att du behöver mycket eller lite hjälp med att reda ut trasselsuddar så kommer det att vara en enorm lättnad med en människa som faktiskt ser dig och bryr sig om vad just du behöver.

Sätt dig och skriv en minus och plus sida om vad han ger dig, sen tittar du på det du skrivit ner, det har hjälpt mig många gånger

Nu undrar mina kurskamrater vad jag står och flinar åt - jag svarade inte, men jag blev på riktigt lycklig av din text <3

Det bästa är alltid om det löser sig för alla - och ännu bättre om de får välja själva :)

Jag fick länka Marit Bergman - This is the year till en kompis nyligen. Här gillar de ju inte länkar, och jag vet inte vad du har för musiksmak, men jag tipsar om den ändå :)

Men fy fan - det där är inte ok. Varför stannar du med människan?
Är du rädd att han kommer skada dig?

Isf kan det vara bra att skaffa eget boende, och kontakta kvinnojour/liknande INNAN du "gör slut" - och gör det med andra människor omkring, så att du kan få hjälp om han flippar ur.

Alternativt så är det missriktad medkänsla? Den borde du spola isf; det är en sak att vara alkoholist - en sjukdom - och en HELT annan att utsätta de omkring en för misshandel!

Jo, och han har ju nämnt att alkohol lugnar ner honom.

Det jag hela tiden tänkt är att Naltrexonet gör så att alkohol inte är första tanken när han får tråkigt/blir rastlös/ostimulerad - och det verkar ju fungera; jag törs Nästan säga att själva beroendet är borta - MEN, resten är kvar och varken han eller jag vet hur man "botar" det.

Jag har varit inne på Baclofen - men det törs jag INTE pilla med själv, eftersom doseringen måste sättas på ett helt annat sätt.

Funderar på om han ändå kanske är villig att testa den - för en annan fysisk åkomma han har, som den ibland skrivs ut för (och, som lustigt nog, ofta leder till självmedicinering med alkohol)

I övrigt så har jag äntligen varit hos psykolog, som inledde med att ge mig milt ångestdämpande, medan jag köar för samtalsterapi.

Känner mig rätt stolt över det - jag är fortfarande odödlig, såklart, men jag törs alltså erkänna att jag behöver mer seriös hjälp, jag med.

i alla fall i Sölvesborg ?
Det bästa är att det är hans beslut, inget han blivit påtvingad att göra. Det innebär att jag kan ” andas” och försöka hitta min väg till bättre mående ?

måste man försöka se personen ifråga som en enda person. Även om det känns som två helt olika personer, en man älskar och en man typ hatar! Det här är vad man får liksom. Är det vad man vill ha? Jag fick också höra djupt kränkande saker under fylla! Sånt är svårt att komma över och förbi! Jag klarade det inte. Hjälpte inte att han sa förlåt och förklarade det med hjärnsläpp under fylla! Skapande otrygghet och min tillit var lika med noll. Sen återkom han iofs alltid till drickandet. Kanske en annan sak om personen stannar nykter och visar på äkta förändring.

Det du säger att han kallar dig och säger till dig måste du inse omedelbart att det är inget annat än ett sjukt beteende. Du måste vända dig från detta NU. Jag kan bara föreställa mig hur det känns när någon man en gång i tiden älskat förändras på det här viset, men att läsa av det du skriver så behandlar ha dig helt känslolöst.
Alkoholproblem är en sak, och hans missbruk är garanterat orsaken till hans humör och beteende. Men vill han inte förändra det själv så kan du inte göra något annat än att låta honom välja.
Jag hade anförtrott mig till en vän, packat mina väskor och eventuellt skrivit ett brev. Du kanske kan väcka något i honom genom att skriva något som får honom att förstå hur han behandlar dig. Om du tror att den personen du en gång älskade finns kvar där inne någonstans så förklara att du är med honom och finns där om han bara vill förändras själv. Det går aldrig att förändra någon som inte vill förändra sig själv. Stå upp för dig och ditt liv nu för fortsätter du i detta så kommer du skadas allvarligt psykiskt och i värsta fall som det låter kanske t.o.m fysikt.

Vi finns här om du vill prata!

väldigt glad för din och er skull! Att känna att man fyller en funktion för andra, känna sig behövd på rätt sätt och också ha ett ansvar som man tycker är roligt är en bra väg att gå på! Tog en morgonpromenad, är det inte lite vår i luften? Önsketänkande?? Massor med kramar?

se det positiva för då klarar man de tinga bitarna bättre ! Som du säger 2019 SKA bli ett bra år ! Kram ?

Du ska se Anxiete att det kommer fler bra dagar. Hoppas det vänder för er. Detta år ska bli ett bra år. Kämpa på. Själv kämpar jag hela tiden med att hitta det positiva i vardagen.

någonting i förskott men jag är så glad!!
Min man som var aktiv inom sport fram till han var 46 har tagit upp intresset igen . Han är tränare för ett lag med allt vad det innebär, det betyder att 3-4 dagar i veckan måste han vara helt nykter. Han sa själv att detta är nog räddningen för honom. Jag ser en livslust som jag inte sett på länge och jag ser en glimt av den jag gifte mej med ❣️
Igårkväll kunde vi sitta och prata vid matbordet långt efter att vi ätit färdigt, vet inte när det hände sist!!
Ha en bra dag alla kämpar ?

så du har det! ❤️ Lämna och få ett bättre liv där du slipper bli hånad och kränkt! Du förtjänar så oerhört mycket bättre än det du har! Kram

Jag försöker fylla min tid med vänner o träning. Jag har många fina människor omkring mig men sörjer mitt privat liv. Allt handlar om honom.

Exakt så! Så igenkännande. Det blev som så tomt på ngt sätt? Så svårt att identifiera sig i?! Hatar min osäkerhet som kommit. Önskar den är spårlöst försvunnen i morgon när jag vaknar. *önskedröm* ;)

för på ett sätt fick man mer bekräftelse när han drack: jag äääälskar dig, du är det bästa som hänt mig, kan inte leva utan dig mm mm! Allt sånt försvann när han hade nyktra perioder och ersattes av ”ska du eller jag handla på vägen hem” typ. Då försvann ju även dåliga höndelser så klart. Livet blev normalt och lugnt. Men då blev man själv också osäker på något konstigt sätt, vart tog alla översvallande kärleksbombningar vägen liksom! Man hade vant sig vid berg- och dalbana och blev helt ställd när det var lugnt! Fast man hade längtat efter och kämpat för lugnet!

Hej Linda

Vet egentligen inte om jag betedde mig speciellt annorlunda mer än att jag var vaksam på att inte sätta mig i situationer som kunde trigga mitt beroende, gick på AA under en period, passar för många dock var det inget för mig.
Kände ganska snabbt att det var rätt beslut att sluta dricka, sen har det inte varit direkt spikrakt för att komma dit, klockar väl lite över 100 dagar nu. Klarade 3 år under en period och frågar du min fru så var den tiden bra.
Bara för man sätter sig själv först behöver man inte prioritera bort den man lever med. Jag är glad att umgås med min fru och ser att hon känner sig trygg när jag inte dricker, sånt blir jag glad av. Det är en egoistisk vinst för mig med.

En win win helt enkelt

Mvh

Vi har levt ihop i över 35 år och har nu vuxna barn. Kan igentligen inte komma ihåg när hans drickande blev ett problem, men det nog över 15 år. Han smyger med det och erkänner inte att det är ett problem. Om jag påstår att han är full, så förnekar han. Han är bara trött! Ofta är hanredan full när han kommer hem från jobbet. Han sitter och halsar billig whiskey i bilen, sen fortsätter han med öl. Han dricker varje dag och sen eskalerar det på helgerna, då han kan sitta uppe hela natten och dricka och då kombinerar han drickandet med att köpa saker på Tradera. Senaste åren har han förändras och blivit mer aggressiv, hatisk och misstänksam. Både mot oss i familjen, men även mot folk runt omkring. Han hamnar lätt i bråk och detta har gjort att vi inte har många vänner kvar. Jag har inga riktiga vänner kvar, för jag har under en väldig lång tid skämts för att vara gift med sådan idiot. Han börjar känna att gränsen för vad jag klarar av börjar komma. Han kan ibland vara så fruktansvärt elak och kalla mig saker som hora, att jag är värdelös, tråkig, fet, ful och att han hoppas att jag ska bli våldtagen eller att a-lag ska dö snabbt i någon hemsk sjukdom. Andra gånger finns ingen bättre än jag och han älskar mig så mycket. Jag verkar ha svårt att göra slut. Rädd för att göra honom ledsen eller arg. Tänk om han kunde hitta en annan kvinna och göra slut med mig. Det vore fantastiskt! Ibland önskar jag att han dör och ibland är jag rädd för att han blir sjuk och kanske dör. Jag tål inte längre att han tar på mig, inte ens när han är nästan nykter. Det här bråkar vi mycket om, för han söker värme och kärlek och jag kan inte ge honom det längre. Jag måste lämna honom. Jag måste bara våga säga det till honom.

Åh vad jag känner med dig❤️ Så tufft det måste vara att inte höra ngt ifrån honom allt. Känner igen det där med skyddsmekanism. Känner lite samma, jag är Så rädd för att bli lämnad och vara ensam. Vet att jag klarar mig själv och inte ”behöver” ngn. Men känslan av att bli lämnad av den
Man älskar skrämmer mig. Har varit låg flera veckor nu pga den känslan kommer och går då jag känner mig utanför och det känns som jag inte duger.
Har också en del jag måste bearbeta med mig sjölv. Känns som
Vi har mycket Att prata om ❤️

Nä han måste göra det för att det eventuellt ska funka i relation, och att han mår bra. Allt får ta sin tid.

Jag har inte testat terapi men tror det Skulöe vara bra för mig. Har börjat rodda runt i Det litegrann men inte tagit mig för det än.