Senaste kommentarerna i forumet

Själv bor vi med skogen bakom oss och jag tror inte något eller någon skulle få ut mej där när det är mörkt ... för ett år sedan hade jag ”barnvakt” när maken åkte på jobb.
Men du kanske är något på spåren, ta fan trollen i ljuset så spricker de

Själv hade jag aldrig lyssnat, tittar inte på skräckfilmer heller , alltså konfronterar jag inte min rädsla, alltså är den kvar
Gillar ditt sätt att lösa problemet, du är tuff ?

All energi gå åt! Jag är så trött jämt.
Dessa känslor att vara medberoende är hemskt!

Min sambo har tagit återfall va 14 dag! Och äntligen ( 2 månader senare efter att behandling börjat) ska han börja ta antabus! Halleluja. Det ger mig hopp!

Problemet är hans humör; han är så negativ, irriterad lätt retlig och jävligt grinig! heeela tiden.
Jag har sagt till han i flera dagar att tänka på det och vara glad. Men nej.
Jag sa till han idag att hans negativa energi gör så att jag känner mig strypt i hans närvaro. Min energi försvinner totalt.
Han tog det som en kräkning och blev ännu mer sur.. fick kort o h gott förklara för han vad jag menade..

Kan mala gammalt skit som jag egentligen inte bryr mej om längre men som känns på något vis ”skönt” att tänka på, hur fel ”den andre” gjorde mot mej osv. Jag har lärt mej att acceptera att det dyker upp ibland , att jag behöver älta det ännu en gång för att så småningom när tanken dyker upp kunna tänka ”nä, jag orkar inte gå igenom det en gång till, nu räcker det” . Så jag tror acceptera att hjärnan inte är helt klar med exet men du är ! Kram ?

Så måste en ju svara?
Nä skämt åsido,jag känner igen mig.

Jag lever idag med en man som lever i nuet och har lärt sig det den svåra vägen.
Han vet att det snart kommer elände pga dåligt mående barn.
Så mellan turbulens så vilar han.

Hade det varit mina barn så hade jag "knarkat" både på gamla nuvarande och även kommande händelser.
Jag hade alltså haft en outsinlig källa att ösa ur.
Så länge jag levde i en missbruksrelation så fick jag mina kickar per automatik.

Där jag fick vara offret,martyren eller hjälten.
Där jag med mina magiska kunskaper eller stora själsliga gåvor fick vara i rampljuset iklädd någon av dessa roller.

Ju friskare miljöer jag vistas i,ju mer uppenbart blir det vem som är svarte petter,dvs jag.
Detta gillas ju icke av undertecknad,så jag lierar mig då gärna med svagare/behövande själ.

Då släpper jag fokus på mina oförmågor och får istället tro att någon annan är sämre.

Så jag tror att du kanske "flyr" jobbet med dig själv som du så tydligt påbörjat.
Du kanske helt enkelt tar återfall i medberoendet och är i ett dåligt rus.

Jag brukar känna hur hela jag blir fylld av smetig sörja.
Jag släpar liksom omkring på en massa kvarnstenar som jag själv kopplat på mig.

Så låt det vara som det är,var i återfallet och känn sen hur du sakta nyktrar till genom att tex njuta av den där måltiden.
Eller låta den där filmen sjunka ända in.
Typ.
Hoppas du förstår något av min geggamoja?

Hej,
Min sambo sedan 1,5 år har börjat dricka alltmer ofta. Han dricker inte jättemycket, men det blir 1-2 öl per dag, ibland dricker han ungefär 5-6 dagar i veckan. Jag har försökt prata med honom ett flertal gånger om hans alkoholvanor och han blir lika defensiv varje gång jag försöker. Jag vet att hans familj har försökt prata med honom också för ett par år sedan, men han skojar mest bort det. Jag vet inte vad jag ska göra, för jag börjar bli väldigt orolig för honom. Jag vet att han har alkoholism i familjen, sin farfar som närmast, då hans pappa valt bort alkoholen i rädsla för att fastna själv.
Tacksam för hjälp!

som det så klämkäckt heter. I år skall jag fortsätta jobba med mig själv men jag skall också ha roligt! År 2018 var slitsamt och satsar på att år 2019 blir lite mer lättsamt! Min utmaning just nu är att komma underfund med VARFÖR jag ”njuter” av att lida?! Tränar på att växla om tankarna när dessa stunder kommer. Svårt men har gett mig f-n på att det ska gå att helt enkelt tvinga undan detta beteende. Häromdagen åkte jag 10 mil bort för att jobba. Passerar en vacker stad vid en sjö, ett pittoreskt samhälle, öppna underbara vidder på vägen. Hade inte sett något av det när jag körde in på parkeringen. Jag hade geggat i en händelse som ligger två år tillbaka i tiden. Mitt ex hade däckat av efter för många öl och då passade jag på att rota igenom hans mobil! Där hittade jag såklart massor att vara sårad och förbannad över! Detta spelade jag upp i mitt huvud när jag körde! Jag läste omigen hans sms och mail till andra kvinnor som jag har ”fotat” i min hjärna! Jag hatälskar att hålla på så! Njuter fast ändå inte. Blir så arg på mig själv när detta händer, slösar min tid på gammal skit. Nu ska jag ligga i hårdträning för att få bort det. Bearbetat är det ju så det svämmar över! Var ute på galej för några veckor sedan och blev uppvaktad av en snygg och trevlig man. Varför tänkte jag inte på det istället under dessa 10 mil? Fattar det inte. Gammal och djupt rotad ovana? Bort ska denna ovana en gång för alla! Tar tacksamt emot tips och reflektioner! Kram till er alla, må 2019 bli vårt år! ✌️✌️

Jag tror att man helt enkelt ses för middag och är nyktra. Alkohol kan väl ändå inte vara så självklart att man måste konstatera att "idag super vi inte"?

Fördelen med det (alltså att Inte göra en grej av det) blir att den som ändå dricker sticker ut så mycket att det finns en naturlig öppning för samtal om det, om man vill det.

dina gränser närmare runt dig själv genom att tänka mer hur DU vill ha det. Fråga dig sjölv om du har det som du vill. Jobba på att stärka dig själv och din självkänsla genom att berömma dig sjölv och tänka positivt om dig själv. Visa samma omtanke mot dig själv som du gör mot dina barn. Då ökar man sin integritet och sätter högre värde på sig själv. Tror inte det är en tillfällighet att vår ”stora kärlek” är vår stora kärlek trots missbruksproblem. Kände precis som du: hur ska jag kunna leva utan honom, ingen kommer någonsin att vara det han är för mig! Tror friska människor känner på ett mer balanserat sätt! I begreppet ens livs stora kärlek inkluderar de stabilitet, harmoni, tillit, trygghet annars är det inte deras livs stora kärlek. Jag har märkt när det gäller mig själv så har jag svårt att hålla isär starka känslor såsom hjärtslitande sorg, vrede, stark glädje, passion mm! De känns i bröstet på mig alla dessa känslor och får mig lite ur balans, ger koncentrationssvårigheter. Jag har gått i KBT nu och lärt mig att bena upp känslor mm genom att identifiera vad jag tänker, känner och hur jag spontant vill agera. Det har stärkt mig mycket. Nu inser jag att det jag trodde var himlastormande passion med mitt ex var egentligen känslomässig berg-och dalbana mm! Säger inte att jag aldrig älskade honom, för det gjorde jag! Men likväl som det dåliga blev riktigt dåligt så blev det bra VÄLDIGT bra, lite för bra. Till slut levde jag för de där stunderna när han var den där mannen som jag förälskade mig handlöst i. Tror inte det har med mannen eller vårt förhållande att göra utan det har med mina problem att göra. För en frisk människa är kärlek, tillit mm något som växer fram över tid och också måste bestå. Jag älskade och litade på en man på grund av hur han var i början när vi träffades och som ”tittade fram” emellanåt! Att sluta hoppas på att saker och ting ska bli annorlunda utan acceptera att så här är det nu är sorgligt men nödvändigt tror jag. För hans problem ligger utanför din kontroll! Ursäkta flummigt inlägg?

någon som kan hjälpa med lite tips hur man kan vrida om sina tankar?
just nu tänker jag mkt "när han blir ren så..." men jag måste ju få in i huvudet att en stor chans är att han aldrig blir ren... men när jag ens försöker tänka tanken att leva ett helt liv utan honom så får jag panikångest, jag vill ju leva med honom men bara att han är nykter. hur blir jag hel? hur lyckas man gå vidare från sin livs kärlek när alla känslor finns kvar?
minns så väl när vi träffades, jag har tre barn från ett tidigare förhållande han hade inga barn. han var så otroligt kärleksfull och omtänksam. han brydde sig om både mina barn och om mig. Vi hittade alltid på roliga saker ihop, jag vet hur jag tänkte att detta var för bra för att vara sant. hur kunde jag ha sådan tur som träffat en kille som är så galet snygg samtidigt som han har den bästa personligheten??? några vänner var skeptiska mot honom (dessa vänner fick jag sluta umgås med tillslut) men andra såg det jag såg, att jag hittat ett guldkorn. sen blev allt bara ett helvete... hur blev det såhär?

betyder jättemycket att se andra som varit eller är i samma sits, veta att man inte är ensam.
igår kväll fick jag flera långa kärlekssms där han skrev hur mycket han älskar mig och att han kommer kämpa för oss, han skrev hur vacker jag är och hur han vill gifta sig med mig m.m... jag tror han var påverkad. jag svarade tyvärr, kunde inte låta bli.. jag svarade att jag måste ta avstånd och att om det nu stömmer det han skriver så bör han ju redan lagt in sig?
till svar fick jag att han ville komma och leka med vår son nästa vecka och att han kommer bli frisk denna gång.
då svarade jag inte mer, men han kommer absolut inte få komma hit nästa vecka. vill han träffa sin son så är det rena tester som gäller och då blir det umgänge när sonens farmor är med, inte jag!

Ja detta får bli vårat år. Nu tar vi plats. Nu gör vi saker vi mår bra av.

Hej!
Jag har ett äldre syskon som dricker dagligen sedan många år. Hen har ett fint arbete och sköter det men drickandet och festandet har accelererat. Nu vill inte jag och min familj delta i festande utan vill träffas utan alkohol. Hur säger man nu när vi ska ses för middag?

Hälsningar

Oroligt syskon

Ps. Är förstås mycket bekymrad och har berättat det under flera år till hen men inget händer-vill inte delta i detta sorgliga mer. Ds

Läs gärna min lååånga tråd.
Jaha och nu då som finns här under anhörigsidan.
Tyvärr funkar det ofta så att ju mer man försöker ta drogen ifrån dom, ju hårdare håller dom den nära sig.

Att släppa taget om kampen eller valet som är deras att göra.
Att finnas där som ett neutralt bollplank utan pekpinnar är nästintill omöjligt..

Men ändå finnas där utan att lindra de konsekvenser deras missbruk har.
Mitt ex har många gånger fått frågan av mig.
Men varför slutade du inte innan konsekvenserna blev för stora?

Jag hade inte supit klart.
Jag ville egentligen inte sluta.
Läs runt här och påbörja den uppslitande resa det är att separera din kamp för din dotter.
Den måste hon göra själv,endast med handräckning från dig om hon önskar.

Tufft, och jag vet hur ångesten sliter i en när man inte får göra det man tycker är rätt.
Argumenteta diskutera, råda osv.

Jag förstår din tvivlan. Men, som någon skrev, väg + och - om du stannar/flyttar. Det finns så många kloka tankar och medmännskor i detta forum som åtminstone stärker mig. Stå på dig!!

Inte mera.
Har du funderat på att söka hjälp?
Din situation har ju uppkommit av den stress du lever under.

Men att passivt se vad som händer är ju inte riktigt att ta kontroll över sitt liv.

Du tvekar i steget och det är inte alls konstigt.

Vad behöver du för att antingen söka hjälp eller ge din lägenhet en chans?

Vad härligt att få läsa ditt inlägg, tack för att du delar med dig och påminner oss som stretar på mitt i det att det finns ett annat liv bortom besluten om lämna eller stanna.

All lycka till framöver vill jag önska dig, flyg högt!

God morgon forumvänner! Är uppe tidigt för tankar som mal lämnar mig inte ifred ens på nätterna just nu. Vårt nyår blev till slut helt okej då mannen slutade dricka efter förmiddagen och veckan har sedan rullat på med jobb. Men jag känner ändå som om jag dinglar vid randen av ett stup. Jag mår dåligt, både psykiskt och fysiskt. Har en så enorm stress uppladdat i kroppen så humöret åker berg och dalbana, värk överaltt och såna ångestpåslag från ingenstans längs dagarna så man inte vet vart man ska ta vägen. Känns som en ålderskris av nåt slag även om jag inte är nära nåt jämnt årtal.

Funderar om dethär var allt livet blev. Är så beroende märker jag av mannens humör och görande för mitt eget mående, så det är ohälsosamt. Lyckas glömma och förtränga hans fylleutspel på några dagar och sen känner jag skam över min renovering i egen lägenhet. Som nån annan här på forumet skrev, vad har jag ställt till med. Det är bra att forumet finns så man kan läsa bakåt vad man skrivit för att påminna sig om att det finns en orsak till man funderar på att flytta och att det på inget vis är okej med ett sådant liv man levt tills nu. Märker att både kropp och själ stretar emot hur livet ser ut senaste tid och fortsätter det såhär kommer det att krascha för mig. Om det är kroppen eller huvudet som ger upp återstår att se men nåt måste ändra. Jag måste få ner stressnivåerna och mannens drickande är en stor orsak till all oro och stress, men inte den enda. Ligger vaken på nätterna och våndas, känner mig arg och ledsen och uppgiven och vilsen och allt på en gång. Och under tiden ska man försöka balansera på en slak lina för att hålla vardagen med två barn och ett hektiskt arbete rullande. Känns som allt rusar på runt en men jag sitter still, en konstig tunnelseende känsla. Har en överhängande känsla att nåt stort kommer hända snart, nåt som kommer göra valet för mig, nåt oåterkalleligt som är utom min makt. Bara att vänta och se vad det kan vara..

Skriver av mig

Inget funkar längre, det går inte ens och säga nåt utan han blir arg på mig.
Nämnde flytt här om dagen och det vart tjaffs.
Vi skulle umgåtts en dag men det gick inte heller! Han nästan letar efter saker att sätta pilarna mot mig, och vad jag än försöker med att komma nära ,och ge värme eller försöker få oss sams får jag kalla handen tillbaka! Det är som att gå till återvändsgränder om och om igen.Tillslut gav jag upp och satt tyst exakt som han. Han stod inte ut med det, inget ansträngande i huvudtaget. jag tänkte han kunde se att han borde gett nåt förslag, förstått att han inte kan hålla på så, men han struntade i att få oss sams så han ville inte umgås sen. Det va den lilla stunden jag gjorde som han, som avgjorde det hela.

Så mycket va våran tid värd i hans värld.
Jag försöker hela tiden skapa konversationer men han beter sig inte vuxet alls och ger inget, eller visar vilja.

Egentligen så tänker jag att varför ska vi ens ses just nu!? Båda är i en separation och det kanske är så att det ligger i luften att båda vill ur detta för att senare ses som vänner och prata om annat än oss.

Det är väldigt svårt att rädda någon som inte vill. Men man blir ju så frustrerad. Kan dom inte tänka vad dom missar? Vad dom förstör? Men det är ju en sjukdom. Något dom inte kan rå för, men om dom är medvetna om det så kan dom ju göra något åt det. Ta hjälp.
Presis som du så känner jag och ser när min man druckit sin första öl. Han får också ett annat beteende, en annan blick. Jag har inga småbarn, så jag är inte riktigt i samma situation som du, men det är ju så mycket som känns igen. Mina känslor stängs av, när min man är full. Jag vill inte att han tar i mig ens. Han är ju inte sig själv. Inte den mannen jag är kär i. Sedan blir det svårt på andra dagar också, när han inte dricker. Då får han förmodligen abstinens, är sur och tvär. Jag försöker hitta dagar där han är min igen, den han var tidigare. Men det är svårt.

Jag har ju länge tyckt han druckit för mkt eller inte haft kontroll på drickandet.
Men det är först nu för kanske ett år sen som han börjat dricka på vardagar, smyga och passa på när jag inte är hemma.

Vi skulle kunna ha det så bra men nu tycker jag bara han förstör allt. Jag älskar honom, vi har tre små barn och ett bra liv i övrigt.
Men det känns knappt som jag älskar honom när han dricker, jag får nästan äkelkänslor av honom när jag hör att han har den dör lite släpiga rösten som tyder på att han druckit. Andra skulle nog inte ens märka det men jag hör det direkt.

Kommer han fortsätta såhär är jag helt säker på att mina känslor tillslut helt kommer försvinna. Men jag vet inte om jag någonsin skulle klara av att lämna sålänge barnen är små.

Det måste ju finnas ett sätt att rädda detta :(

Skrållan, jag delar dina synpunkter till fullo! Detta år ska också bli mitt!

Hoppas du kan kämpa vidare och stå för ditt beslut. Så som du berättar kan inte du och barnen leva. Han får kämpa för sitt och du ditt.
Sätt dig själv först nu. Jag hejjar på dig!

Förstår precis hur du känner. Har en man som är alkoholist. Dricker alldeles för mycket. Jag hade en oroskänsla länge, tyckte han drack på tok för mycket.
Men det du känner och tycker, är verkligt för dig. Du har rätt till din känsla att han dricker för mycket. Det är när man börjar känna så här som man vänder och vrider och inte riktigt tror på sin känsla, för man vill ju inte att det ska vara så.
Jag har också gråtit, varit arg, kollat hur mycket han druckit, hällt ut öl, ja allt som alla här inne provat. Men det går ju inte. Man kan inte kontrollera en annan människa. Bara sig själv. Förstår nu innebörden av detta, efter många år.
Har bestämt att detta är mitt år. Ska bara kontrollera mig själv. Göra sådant jag vill och känner att jag mår bra av. Mannen får sköta sitt drickande själv. Så får framtiden bestämma hur allt kommer att bli. Kände mig stressad för ett tag sedan, att jag måste ta ett beslut. Men nu tänker jag att det får ta sin tid. Jag får känna mig mogen för vad jag vill och vad jag ska göra. Det ta tid att bestämma sig för något när man fortfarande älskar sin man.

Hur många gånger har jag inte velat kasta iväg alla flaskor och burkar all världens väg, eller ta reda på hur mycket som är drucket. Nästa tanke har blivit då - kommer jag att må bättre och kommer min man att upphöra med drickandet? Otaliga gånger har jag skällt, bönat och bett. Inte särskilt framgångsrikt, det vet jag. Det blir i ren frustration. Men, som Kai Pollak säger, den enda personen du kan förändra är dig själv. Den stora frågan för mig är var går min gräns för vad jag ska utstå? Jag hoppas att du, liksom jag hittar var vår gräns går. Sköt om dig.

Jag har själv gått tillbaka många gånger..men han använder dig bara i eget syfte..så länge de missbrukar är det de enda de bryr sig om. Stå på dig..han är vuxen och får visa att han är villig att få behandling. Du är värd så mycket mer..kram