Senaste kommentarerna i forumet

Menar du, hoppas jag?

I alla fall; du nämner Antabus och Campral, men inte Baclofen, eller Anonyma Alkoholister - och inte Naltrexon, så - be henne kolla ett TedTalk av Claudia Christian som finns på Youtube.

Man får inte posta länkar här, men ni hittar den. Kolla på den först du, och se efter vad du tror.

Eftersom hon ändå VILL bli bra så tror jag att Sinclair-metoden är värt ett försök för henne.

riktigt tuffa konsekvenser kan hjälpa. Kortsiktigt om dom bara vill ha tillbaka det dom förlorat, när dom får det börjas det gärna igen. Långsiktigt om dom kanske äntligen inser hur mycket dom förlorar på sitt drickande! Mitt ex kämpade verkligen på många sätt, aldrig för att sluta utan alltid för att bli normaldrickare! Vilket inte verkar gå om man en gång blivit beroende. Tragiskt hur mycket skit promillen orsakar!

Något även jag tvingats acceptera; det är Totalt omöjligt att förändra någon annan - jag har lite haft "tur" själv, för min pojkvän är 50/50 - halva han VILL "bli frisk" - andra halvan vill det inte...Och man KAN ju notera att inte ens den halva av honom som är trött på att vara alkoholist vill SLUTA DRICKA...nej, nej - han vill "kunna dricka normalt"

Där hittade jag vägen fram - och TROTS det så har det krävts paranoia, bevakning, ultimatum, leta i skåp och lådor, lukta på andedräkt, och...det är helt sjukt...

En alkoholist som inte VILL bli frisk - eller sluta - där ÄR man chanslös.

Det enda som - ibland - verkar fungera då, förefaller vara att lämna dem och vägra komma tillbaka om de inte söker, och engagerar sig i, vård...

Jag är verkligen ledsen att säga det :(

OM han skulle vara villig att sluta så finns det helt vansinnigt många och olika metoder.

Jag tänker nämna några nu, så att du har något att komma med OM han ändå vill försöka.

AA: klassiker - samtal, "steg" och självkontroll samt självinsikt och tvingas möta sitt beroende.

Antabus: gör att man blir vansinnigt sjuk av alkohol - om det så rör sig om alkohol i maten (Vilket KAN kokas bort - 0.5 till 1% per kok-minut har jag FÖR mig att det är som försvinner)

Campral: sug-dämpande, dvs det tar udden av suget - men man måste fortfarande fylla "tomrummet" efter alkoholen själv, och vara envis - det är ju inte "bara" ett beroende, det är ju en DJUPT rotad vana också...

Naltrexon: ganska omdebatterat - i Sverige skrivs det ut som sug-dämpande, men det finns Inget som stödjer det. Vanligen använt - mer effektivt- enligt "Sinclair-metoden" - där man tar ett piller en timme innan man dricker - och sedan fortsätter man dricka som vanligt. Även här måste man "fylla tomrummet" (Den här använder min pojkvän just nu, sedan Maj - dock fuskar han ibland, vilket är Riktigt dåligt)

Baclofen: anti-spastisk medicin som - i skyhöga doser - triggar Gaba-B tillräckligt för att hjärnan ska "glömma" att den vill ha alkohol. Tas 3 ggr/dag, och är dessutom ångestdämpande - men även muskelavslappnande, vilket kan vara både dåligt och farligt)
(Den här funderar jag på om den kanske hade varit bättre för pojkvännen egentligen, eftersom han har mycket ångestproblematik)

Det här säger jag alltså INTE för att DU ska ta på dig att "fixa" honom - utan för att du, om du bestämmer dig för ett ultimatum, ska kunna lugna honom med att det finns hjälp, och vad HAN kan läsa på om, och välja bland.

Tack! Glad om jag kan inspirera någon!

Att inse att man är medberoende och själv behöver hjälp är ett första och absolut mest avgörande steget på resan till friheten.

Det är som du säger. Ibland går man frammåt och ibland trillar man. Men det enda som tar oss vidare är att fortsätta gå!

Önskar dig all lycka till på din resa!

Jag förstår att den raden är känslig och kan provocera många!

Jag väljer att tolka den som att den beskriver lyckan av att vara glad och fira något!

Petter har själv suttit i klistret och lyckats ta sig upp och ur sitt missbruk.
Hade han inte gjort det skullle jag också blivit provocerad.

Hej
Jag har inte skrivit här tidigare.
Jag har en 25-årig dotter som sakta med säkert hamnat i alkoholmissbruk och under perioder även tagit kokain. Denna härliga tjej, med tusen idéer och tankar. Med hela livet framför sig. Med så många bra förutsättningar och massor av drömmar. En livlig spexare med lätt för skratt och lätt för gråt - och som knyter an till nästan alla hon träffar. Älskad för sitt självklara sätt.

Det började med att hon blev ihop en äldre kille när hon gick första året på universitetet. Han var aktiv i kåren och festade kraftigt (fylla flera kvällar i veckan) och vi hade många långa diskussioner om det, både med henne och honom. Helst hade jag sett att hon lämnade honom eftersom jag såg problemen med en så hårt festande kille, men en kär 19-åring har sin egen vilja. Dottern var tillslut helt beroende av honom och blev mer och mer stukad. Efter ett par år klarade hon av att ta steget och göra slut. Men då rämnade allt och hon föll i djup depression. Hon fick hjälp från alla håll. Jag sjukskrev mig och var hemma med henne, brodern och pappan stöttade, psykologer kopplades in, vänner fanns där. Hon lyckades ta sig igenom depressionen, började jobba och flyttade till sin egen lägenhet igen. So far so good.
Men parallellt självmedicinerade hon med långa festnätter - studentkårliv övergick i nattklubbsliv. Hon kastade sig ut i den värld som varit "hans" hemmaplan (partylivet) och låssades må bra för att bevisa att hon klarade sig utan honom. Sena nätter med lika desperata människor har gett henne ett helt nytt umgänge. Sakta byttes det gamla tjejgänget från skoltiden ut mot trasiga nattugglor och känslokalla snubbar med guldkort. Vi försökte bromsa, prata, leda rätt – men hon fick adrenalinkickar som hon sa sig behöva, och så slank hon ut igen.

Nu har det gått ett par år. Dottern har levt dubbelliv. På dagarna jobbar hon på ett bra jobb som hon trivs med, på nätterna flippar hon ut fullkomligt. Det går upp och det går ner. Ibland har hon trasat sönder så mycket att hon tar sig i kragen och försöker bli helt nykter. Campral och Antabus och uppbackning från Akademiska B.M. Och under lång tid har hon varit ärlig och öppen med vad som händer. Det har gjort att vi ändå kunnat puffa i rätt riktning när det börjar gå riktigt åt skogen. Men när vi för ett tag sedan (efter flera misslyckade försök) började pressa henne till att fortsätta med Antabus för att klara av att sluta dricka, då slöt hon sig – och började ljuga. Sa att hon hade slutat festa, börjat gå på yoga och tränade kontinuerligt. Att hon drack något glas vin på middagar och gick hem tidigt till katten, om hon alls gick ut. Vi såg att det inte stämde, försökte nå fram men det gick inte.

För en vecka sedan kom än en gång kraschen, allt rasade igen (för vilken gång i ordningen?) och nu berättar hon i ångest att hon festat som en galning hela den här tiden (som om vi inte förstått det). Hon har riskerat jobbet genom att komma dit onykter. Hon har lånat stora summor pengar av div ytliga vänner, och hon har svikit både löften och relationer. Men nu är hon än en gång beredd att ta tag i sitt liv.

Det svåra är balansgången mellan att stödja, och viljan att leda henne när det svajar. Jag ser numera direkt när hon börjar förtränga allt negativt som hänt i fyllan och slirar in i ”jag måste ju kunna ta ETT glas vin när jag träffar vänner” (vilket inte funkar).
När jag ser detta komma blir jag rädd, jätterädd - varje period har eskalerat och katastroferna blir större för varje gång. Och fallet blir hårdare, hur länge håller hon?
Och där blir det svårt. Jag har prövat allt (liksom övriga i familjen, jag har dock jour 24/7). Jag stöttar, jag pratar, jag resonerar, jag reder ut, jag är stark, jag visar mig svag, jag ställer krav, jag curlar, jag blandar in familj, vänner, beroendebehandling, psykologer... och inget tycks vara rätt väg, gång på gång faller hon tillbaka. Detta trots att hon har, och alltid har haft, ett enormt skyddnät, massor av kärlek och ett jobb som hon älskar och hela världen framför sig.
När hon haft en period och en (ofrånkomlig) krasch är det lättare att nå fram igen och hon är då fast övertygad om att hon absolut måste sluta festa/dricka och så tar hon Antabus eller Campral – ett tag... Hon tycks ha minne som en guldfisk och konsekvenstänkande därefter. Och för varje ny period är jag glad att hon än en gång överlevt.
Så min stora, stora fråga är: hur ska jag göra för att minimera risken, fånga in henne INNAN, få henne att hålla ut och vara kvar?
Finns det NÅGOT som jag inte prövat?

(och jo jag vet, ett givet svar är att det är hennes eget val, att beslutet är hennes eget – så säger vården när man frågar – men alla här vet att det är omöjligt att passivt stå bredvid och se på, utan att aktivt göra något när ens barn far illa. Så det svaret hjälper inte...)

inom dig! Du kan inte förändra honom utan att han vill utan bara välja hur du sjölv vill ha det! Om han INTE hade varit alkoholist så hade han helt enkelt lyssnat på dina önskemål! Problemet hade hanterats som om du hade sagt ”kan du börja ta med dig soporna ut när du går”. Ja visst älskling hade han troligtvis sagt och så hade han blivit ganska bra på att tänka på soporna. När alkoholen är en ”grej” som försvaras med näbbar och klor då har man problem tycker jag. Så nej du överreagerar inte! Tycker som du: man slentrian dricker inte inför barn. Hade ett förhållande med en man som var samma typ av alkoholist som din man: sköter sitt jobb, trevlig och skötsam utåt. MEN drack jämt på helgerna vilket gick ut över mig och hans barn. Otrevlig ofta men också det där att det begränsar livet! Hur kul är det att grilla korv i naturen med någon som är allt från smålullig till jättefull. Sätt gränser runt dig och barnen och låt honom ta konsekvenserna. Konkret exempel: fredagsmys med barnen. Vill han vara med måste han vara nykter! Vill han dricka får han gå på krogen. Livet blir tydligare för dig då! Väljer han krogen så blir du ensam mycket med barnen. Vill du ha det så? Jag tjatade, grät, bönade och bad men inget hjälpte. Till slut började jag bestämma regler för mig själv istället: drack han på fredagen valde jag bort honom hela helgen. Jag visste ändå hur helgen skulle bli liksom. Detta gjorde att vi träffades väldigt lite till slut. Men han anpassade sig inte så som jag hade hoppats, tvärtom eskalerade hans drickande. På så sätt blev det ändå tydligt för mig vem av oss som valde bort vårt förhållande. Han valde alkoholen före mig och oss. Hoppas det går bättre för er! Kram och styrka till dig❤️

Ja du har ju rätt! Och jag vet om det innerst inne såklart, men hans inställning får mej ofta att tvivla.
Som det sett ut nu så dricker han sej sällan ”full”, han små/smygdricker på vardagarna. Och på fredagen är det första han gör när han kommer innanför dörren att öppna en öl och ev häller upp en whiskey. För då är det lov, det är ju helg! Och är det sommar så öppnas första ölen vid lunch, för på sommaren är det ju lov att dricka på vardagarna det är ju semester.
Och vadå ska han inte få kunna ta en öl om han blir sugen på det?

Och han är så jävla bra på att snacka och argumentera så han snackar ner mej varje gång. Han är ju inte den där uppenbara missbrukaren som blir plakat flera gånger i veckan.

Och han kan ibland ha som argument att han dricker ju aldrig så han blir bakis o måste ligga till sängs dagen efter så vi inte kan hitta på något.

Jag har aldrig påstått att han måste sluta dricka helt, men jag har bett honom att inte dricka när barnen är med/vakna tex. Jag vill inte de ska tycka det är normalt att det dricks alkohol mitt i veckan. Är han småsugen på en öl varför kan inte den vänta tills efter de lagt sej (inte för att det är någon lösning).

Så hur gör man?!!! Hur får man någon att sluta/dra ner på drickat?
Han har tidigare jobbat inom restaurangbranschen så mat och dryck är en av hans ”passioner”.

Vad ska jag göra? Finns det några svar?!

jag vill bara ringa honom, höra hans röst. hur mår han?
jag har kontakt med hans mamma, jag lider med henne. hon har varit så galet medberoende i alla år till olika personer. hon är inte redo att ställa krav på honom än och tycker att jag är för hård mot honom som försvinner. enligt henne så mår han skit över att jag inte svarar osv men samtidigt känner jag att han vet ju lösningen? vill han ha kontakt så lägger han in sig.
tydligen har han iaf gått med på öppenvården men det duger inte för mig, inte än iaf. det har inte funkat någon annan gång så varför skulle det funka nu?

om din resa, både att du kan flyga och också landa! Tack för att du delar med dig! Själv lämnade jag en man med A-beroende för drygt ett år sedan. Under året har jag insett att jag är medberoende och att det går tillbaka till min barndom. Hoppas jag kommit lika långt om några år som du har gjort. För man har insett att detta tar tid. Ibland tar man stora steg framåt för att sen ta några tillbaka. Sammantagit går det åt rätt håll! TACK för inspiration att fortsätta kämpa! Kram ❤️

"bara är nöjd om han skulle bli nykterist"

BOOM - där satt den; det enda "bevis" du egentligen behöver - att du hotar hans alkohol och HAN drar upp det i extremer.

Du inbillar dig inget. Han har solklara problem.

Och det enda jag såg i den texten var:
"För nu diggar jag livet
Och höjer mitt glas"

Och tänkte att "ja, självklart, ska man fira så ska man fira med ett glas"

Jävla alkoholkultur...

Överreagerar jag?

Jag o min man har varit tillsammans i 10år, vi var 24 och 25 när vi träffades. I den åldern handlar ju det mesta om att ha kul och vi var ute med kompisar och festade oftast både fredagar och lördagar, ibland även onsdagar på våren/sommaren. Min man var en av dem i gänget som nästan alltid blev fullast, inte visste var gränsen gick och ofta gjorde bort sej på fyllan. Men då sågs inte detta som något större problem, det var något man skrattade åt dagen efter.
Alla våra vänner var ute lika mkt som vi och för mej var det helt normalt i den åldern, och att det är något som avtar med åldern och när man bildar familj mm.

Nu har vi tre barn och är ute väldigt sällan, från att vi fick vårt första barn blev det naturligt att vi inte längre gick ut på samma sätt (iaf inte jag). Min man var även han hemma mer, men de gånger han gick ut så blev han som förut oftast alldeles för full, han kunde fortfarande inte kontrollera sitt drickande när han väl drack.

Nu har vi flyttat till hus nästan 3mil från stan och vi är ips alltid hemma kvällar och helger, han kanske går ut 2 gånger i halvåret och fortfarande händer det då oftast att han blir väldigt berusad.

Så det som har hänt sen vi flyttade är att han i större utsträckning dricker hemma på helgen. Jag dricker väldigt väldigt sällan så han dricker själv och är ofta vaken o fortsätter dricka efter jag gått o lagt mej.

Men sen förra våren förändrades hans beteende igen, nu dricker han även i veckodagarna, han vet att jag inte gillar det och har tillomed börjat smyga, men även om jag inte sett honom dricka eller har några bevis så märker jag på en gång att han druckit på sättet han pratar och jargongen han har. Jag kan åka o träna eller åka på föräldramöte och han är kvar hemma med barnen o då har han passat på att dricka. Och jag märker det nästan direkt när jag stiger innanför dörren.
Han blir inte längre jätteberusad och håller sej mest till öl och verkar försöka att inte köpa hem starksprit, skulle vi ha det hemma av någon anledning då går han och smådricker av den i smyg medan jag tex går på toaletten, tar en dusch eller nattar.

Han funkar alltså helt perfekt socialt, är omtyckt på jobbet som han sköter exemplariskt mm.

Jag vågar inte kalla honom alkoholist eller missbrukare men de gånger jag försökt ha lite koll på mängden så ligger han helt klart över de 14enheter som klassas som ett riskbruk.

Tar jag upp det blir han irriterad, säger ibland att jag inte ska bry mej. Att det är jag som har fel syn på alkohol och bara är nöjd om han skulle bli nykterist.
Samtidigt har han vid ett par tillfällen hållit med, att han dricker för mkt och att det ju måste vara något fel när han smyger med det. Men vid nästa tillfälle blir han irriterad igen.

Jag vet inte vad jag ska göra? Jag märker att mina känslor för honom förändras, jag tycker inte om den han blir när han dricker även om andra säkert inte ens märker någon skillnad på när han druckit ett par öl.
Det är som att bägaren runnit över lite, det har varit så många tillfällen då det blivit för mkt, alkoholen har blivit något jag föraktar och blir irriterad även om han bara dricker två öl en vardag. Vilket kanske inte är hela världen?!

Är det jag som överreagerar och blivit för fientlig till alkoholen, är det ok att dricka på vardagarna om man inte dricker sej berusad? Men om man räknar ihop blir det över gränsen för ett riskbruk? Är det jag som behöver hjälp med min syn på alkohol?

Jag har lyssnat på Creepy-podden på P3 i flera dagar. Jag kan inte låta bli. Trots att jag blir så mörkrädd att jag inte kan fungera. Trodde på riktigt att jag åkt på en psykos för några dagar sedan; allt kändes konstigt och jag var rädd för alla.

En berättelse handlar om en kvinna som står i dotterns garderob, och troligen är en vålnad - en handlar om en mamma som sitter på golvet i sin sons rum hela nätterna och flinar obehagligt och börjar dyka upp utanför hans lägenhet och försöker ta sig in mitt i natten - en handlar om ett väsen som ser ut och låter som någon kompis, men inte är den - en handlar om en nygift kvinna som försvinner på bröllopsnatten och inte återfinns förrän decennier senare, då det visar sig att hon legat inlåst i en kista på övervåningen hela tiden.

Jag har varit så vansinnigt rädd. Inte vågat öppna garderoben hemma, inte vågat släppa min pojkvän ur synhåll ifallatt han skulle bli utbytt, knappt vågat se mig över axeln ifallatt Något skulle vara där...

Idag knäckte jag koden.

Jag har gjort migsjälv icke-rädd för Creepy-podden.
Allt det jag är rädd för finns ju i verkligheten.
Kvinnan i garderoben är en dunk Zumbali gömd på översta hyllan. Mamman som förföljer sin son när han ska starta ett nytt liv är "en öl". Det som får en partner att försvinna på bröllopsnatten och aldrig komma tillbaka är alkoholism. Det som får någon att byta personlighet och bete sig och prata konstigt efter att ha gått iväg ensam är smygdrickande - allt finns i verkligheten.

Jag hoppas på något sätt att jag blir RÄDD för alkoholen. För OM han börjar dricka igen så vill jag inte kämpa vidare - och om jag är RÄDD så kanske jag lämnar då...

(Ursäkta den skruvade tonen, skrev det här inatt, just när jag först drog parallellen mellan "det okända" och alkoholism)

Ja det är ju alkoholen som är orsaken till allt och det är han införstådd med. Könns ändå som att jag sviker honom när han är villig att förändra sig. Men det är väl just det som är mitt problem, att tänka på andra före mig själv ❣️

"Petter Lev nu dö sen Låttext"

[Petter & Vargas & Lagola]
Lev nu dö sen
Ah
Lev nu dö sen
Okej

[Petter]
Jag säger lev nu dö sen
Tänk inte något mer på morgondagen även om regnet ba' öser
Har varit där på botten, ja det löser sig
Det skiftar snabbt även om molnen ligger över dig
Se mig flyga, se mig dyka, se mig glida runt
Rakt igenom, upp och ner, genom tid och rum
Har jag blivit dum? Finns inga hinder nu
Slutet av dagen, jag skiter i vem som vinner nu
Jag har inte någon tid för sånt
Jag måste flytta härifrån innan det blir för trångt
Jag säger som man bäddar får man ligga
Och jag kommer aldrig bli som dom

[Vargas & Lagola, Petter]
För nu diggar jag livet
Och höjer mitt glas
Jag tar inget för givet
Baby du och jag
För tackar jag livet
Och ingen jävel kan hindra mig
För vem har sagt att dagar som gått kommer igen?
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen

[Petter]
Lev nu, skrik sen
Även om det är fattigt just nu jag lovar att du blir rik sen
Och jag snackar inte materiella saker
Det är sånt som stressar dig och håller dig vaken
Ah, gör det som du gör bäst, gör bäst
Forma ditt öde, rid aldrig på någon hög häst
Se mig skratta, se mig gråta, se mig frälsa dom
Om inte det så har du aldrig riktigt älskat nån
Och jag har aldrig någon beef med folk

Mamma sa alltid till mig "Petter, skit i sånt"
Jag sa som man bäddar får man ligga
Och jag kommer aldrig bli som dom

[Vargas & Lagola, Petter]
För nu diggar jag livet
Och höjer mitt glas
Jag tar inget för givet
Baby du och jag
För tackar jag livet
Och ingen jävel kan hindra mig
För vem har sagt att dagar som gått kommer igen?
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen
Lev nu dö sen

[Petter]
Lev nu dö sen, var dig själv
Tar dom höger går du vänster, ah
Säger du gränser, tänker jag
Kan inte leva bakom stängsel
Lev nu dö sen, var dig själv
Tar dom höger går du vänster
Som man bäddar får man ligga
Och jag kommer aldrig bli som dom

[Vargas & Lagola, Petter]
För nu diggar jag livet
Och höjer mitt glas
Jag tar inget för givet
Baby du och jag
För tackar jag livet
Och ingen jävel kan hindra mig
För vem har sagt att dagar som gått kommer igen?
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen (lev nu dö sen)
Lev nu dö sen
Lev nu dö sen
Lev nu dö sen
Lev nu dö sen

(borttagen länk: admi)

på nyårsafton satte jag ner foten. behandlingshem eller så finns inte jag och sonen kvar för honom.
jag hoppas att han väljer livet, att han väljer familjen. men gör han inte det så måste jag välja min lilla familj iaf.
barnen har fått lida alldeles för mycket. dom har fått se våld, de har hört hur deras mamma blir kallad de värsta man kan tänka sig, de har åkt bil med en onykter förare, de har varit ensamma med en man som däckat framför ögonen på dom. INTE ok!
jag har varit blind, trött att de inte märkt något. jag har slätar över och försökt hålla alla sams. försökt att inte synas, försökt att barnen inte ska synas eller höras för att det inte ska bli något utbrott i hemmet. men äntligen ser jag, jag ser hur hemskt det varit i vårt hem.
jag kastade ut exet för ett år sedan när han hade hand om min äldsta flicka (8 år) och kom hem helt väck efter de kört bil 3 mil.... då åkte han ut. men fortsätt vara tillsammans med honom. men nu går det inte längre.

jag hoppas att jag kan se tillbaka om ett år och inse vilket bra beslut detta var. jag hoppas kunna hålla detta ultimatum nu!

De verkar ständigt frånvarande, alltid på jakt över ruset de är vana vid.

Ta hand om er

Nu är det 4 år sen jag gjorde slut med mitt medberoende och min missbrukande partner.....

Det har varit svårt, läskigt, skrämmande och ibland förlamande men nu är jag i ljuset på andra sidan och nu lever jag livet fullt ut och det är såååå mycket bättre och roligare.

Är fullt medveten om att jag är en medberoende personlighet och alltid måste passa mig för att inte köra över mig själv, ofta men nu är jag i kontakt med mina känslor och varningsklockor och tar dem på allvar!

Skrev mycket här inne under att annat namn som jag glömt inlogget till.
Hette ”Segra” då och detta forum var min absoluta bästa och enda livlina, ibland, innan jag vågade ta klivet ut i ovissheten och vöga säga ”tack och hej” och lämna.

Idag skrev jag detta till en väninna som är där -jag var då -och kände att jag ville dela med mig av min kraft och om möjligt ingjuta hopp i någon som står på kanten, beredd att hoppa -och vill lära sig flyga!

Med luft under vingarna och och fantastisk utsikt vill jag bara uppmuntra alla att ta klivet! Det säååå värt det! ???

Lyssnar på Petters låt på högsta volym :
Lev nu! Dö sen!
Och stämmer in i varje ton och ord!

——————————————————

Här smset till min medberoende väninna som jag skrev idag:

—————————————————

Vet att det kan kännas hopplöst just nu och att du inte mår bra idag.

Sjukdomsinsikt är svårt att lära sig men det är också en förutsättning för att kunna tillfriskna och bli hel igen!

Du har blivit sjuk på grund av ditt medberoende.
-Inte på grund av vad någon gör eller gjort dig!

Du har själv tillåtit DIG att köra över och trampa på DINA egna gränser.

Vet att du kan ta dig upp och ur detta medberoende och att du -för att lyckas- kommer behöva både hjälp och kryckor.

Be om och ta den hjälp som finns!
Det finns massor av olika forum, böcker, länkar, terapier och stödgrupper!
Använd dem!

Skammen och skulden över att leva med en missbrukare och inse att man är medberoende är överväldigande och svår men du är lååångt i från ensam och jag tror du är väldigt nära ett stort genombrott!

Du är sjuk i ditt medberoende och du behöver lära dig att lyssna på DINA känslor och ta hand om DIG!!

INGET är viktigare, i ditt liv, än DU!

Var ditt eget skyddsombud!

Kom ihåg att ingen annan än DU kan besluta dig för att lämna och/eller rädda dig och ditt liv!

Kan inte göra jobbet åt dig men går bredvid dig och håller dig i handen när du behöver. ?

Stor styrkekraaaam kommer från en som ser dig och ditt lidande och vet att det går att ta sig ur det och få ett mycket bättre liv!
??❤️

Här är tips på några bra länkar du kan kolla på när du orkar:

https://youtu.be/PRZmd1KYDLA

http://alkohollinjen.se/stod-till-anhoriga/

https://alkoholhjalpen.se/
Logga in på deras forum och läs andras historier.

http://al-anon.a.se/att-vara-medberoende

Ja, jag lever med två olika personer där den oönskade varianten tagit över nästan hela den person jag en gång lärde känna och blev förälskad i. Den oönskade personen skrämmer mig och barnen och skapar stor oro och psykisk påfrestning där allt är tillåtet enligt hans egna spelregler. Avsaknad av empati, lögner om mig, självcentrering, offermentalitet och konstanta påhopp är vad som präglar denna person. När han är nykter låter han mig inte prata om vad som hänt och han förnekar också allt 100% och sopar under mattan. Jag tror ett långt missbruk tyvärr ser ut så för många. Lättare att förstå ( men inte acceptera) om man läser in sig på vad som händer med hjärnan vid långt missbruk :-(.
Ta hand om dig.
Blade Runner

Ja, jag lever med två olika personer där den oönskade varianten tagit över nästan hela den person jag en gång lärde känna och blev förälskad i. Den oönskade personen skrämmer mig och barnen och skapar stor oro och psykisk påfrestning där allt är tillåtet enligt hans egna spelregler. Avsaknad av empati, lögner om mig, självcentrering, offermentalitet och konstanta påhopp är vad som präglar denna person. När han är nykter låter han mig inte prata om vad som hänt och han förnekar också allt 100% och sopar under mattan. Jag tror ett långt missbruk tyvärr ser ut så för många. Lättare att förstå ( men inte acceptera) om man läser in sig på vad som händer med hjärnan vid långt missbruk :-(.
Ta hand om dig.
Blade Runner

Det är som att leva med två olika personer, man vet inte vem som är den riktiga.

och mannen har flyttat från sitt senaste boende utan att lämna nya adressen. Jag tänker inte efterforska var han bor. Jag ska få in i mitt huvud att han har det alldeles utmärkt var han än är, utan mig. Antingen tog han tag i saken efter senaste vändan och tog emot all hjälp som erbjöds. Eller så struntade han i det ännu en gång och sitter i ett hörn alldeles ensam, sjuk, utan jobb i ett sunkigt hyresrum och dricker. Ifred. Precis som han ville.
Jag har slagit på mig själv alldeles för länge, att jag valde fel, valde honom och sen valde fel när jag valde att gå. Det var ju faktiskt han som valde. Alkoholen före mig. Varför ska jag vara arg på mig själv för det?
Nu ska jag tänka att han har det jättebra där han är, var det nu är, och att han har valt för sig själv.
Och jag har valt för mig själv.

Hej :)
Nej, jag hänger kvar - det var mer upprörande för mig än jag väntat mig att det föreslogs att jag är fejk och att allt det jag liksom gått igenom skulle vara hittepå för att prångla piller...Men jag inser lite att jag är överkänslig också - just för att det varit ett helvete, och att det skulle misstros gör ganska ont.

Nå. Skitsamma. Jul gick bättre än väntat. Däremot....Jag tror att jag förstörde för hela familjen, för jag bestämde mig för att vara HELT nykter utan att be om ursäkt för det. Pojkvännen drack 3 öl, en stark-glögg, och en snaps - det var väntat, eftersom han alltid dricker mindre när jag är med - dock oväntat var att ALLA höll konsumtionen runt 3 glas vin och glögg och snaps. Förra året plöjde de igenom 4 snaps var bara under kallrätterna...

Utom mamman då, som slet fram spriten till kaffet - men hon drack ensam. Jag kände mig konstigt skyldig...

Sedan var han ut med en kompis dagen efter, men tog det mycket lugnt, för dagen efter åkte vi till min familj över nyår. Där var det tvärnyktert utan några problem.

Kompisen från juldagen lämnade tre flaskor sprit hos oss, som pojkvännen gav bort till en kollega idag. Jag lyckades låta bli att kontrollera om han hällt över något från dem för att spara i hemlighet. Bra av mig.

Vi fortsätter som innan, med medicin och "tillåtet" drickande, även om jag mer och mer inser att folk här har en poäng; drickandet i SIG är inget stort problem längre (peppar, peppar, ta i trä...) MEN - han har fortfarande inte hittat något att ersätta det med. Dvs nu finns det ett tomrum efter spriten, och jag tror fortfarande att han har ADHD eller liknande, men om han efter mycket om och men faktiskt accepterade att han hade ett stort problem med alkohol, så sparkar han Fullständigt bakut när jag föreslår att vi BÅDA borde be att få göra en utredning...

Jag kommer att be om det för egen del, men jag tror faktiskt att han skulle må bra av någon form av hjälp - ju mindre han dricker (och det är ändå väldigt lite nu, på gränsen till "normalt") ju mer syns alla andra konstigheter han har för sig.

Grova problem med rutiner, behov av nästan konstanta distraktioner och "input" , rastlöshet och allmän oro. Och NU rör det sig knappast om abstinens...

Men han måste ju få välja själv. Just nu känns det ändå ganska bekvämt - spriten stod i lägenheten hela natten, men jag sov lugnt, och gick imorse utan att kolla påsen, utan att kräva att skiten skulle ut ur huset, och det fixade han själv, utan att jag tjatade - skönt.

Är smygrädd att han ska ha gömt något hemma, men jag tänker försöka lita på honom tills motsatsen bevisas - om den alls gör det (hoppas inte)

Hoppas det går bra för dig - Det har varit ganska tyst, och jag misstänker att just jul och nyår är bland det värsta på året för de flesta :/

och varmt välkommen hit! Tack för att Du delar med dig av ditt liv! Och tack för att du tog dig tid att läsa min tråd! Ja visst är det svårt att släppa den där sidan av personen som man älskar?! Man får svårt att få ihop ett enhetligt liv, blir som om man lever två komplett olika liv! Va skönt att du har satt gränser runt dig och barnen och också talat om era gränser för honom. När man gör det är det också lättare att skydda sig sjölv på något sätt! Bättre att tala om vad man själv inte vill vara med om istället för att tala om vad någon annan inte får göra. Man blir starkare i sina beslut! Fortsätt läsa och skriva här på Forumet. Finns så mycket visdom att ta till sig och så känner man sig inte så ensam om sina livsbekymmer heller. Varm kram till dig och håll hårt på dina gränser och beslut nu?❤️