Senaste kommentarerna i forumet

Hej allihop
Jag är ny i gruppen. När jag läser era inlägg inser jag hur lika våra historier är. Jag är gift med en man som tidigare var periodare, men nu när han slutat arbeta har han utvecklat det till fullfjädrad alkoholist. Vi hade tidigare ett relativt bra liv tillsammans, men nu känner jag mig alltmer ensam. Jag kämpar för att inte vara bitter eller känna mig som ett offer. Jag hoppas innerst inne att han ska bli nykter, men inser vartefter tiden går att den dagen kommer inte att komma. Jag önskar att detta forum ska kunna ge mig styrka att hitta mig själv igen och vara den positiva människa som jag egentligen är. Hur som helst så önskar jag er alla ett gott nytt år! Ansan64

tror att det är svårt för alkoholisten när saker och ting klarnar, för det gör det ju när de inte har alkohol i kroppen. De inser hur illa de gjort både sig själva och anhöriga. Så förutom att de skall kämpa mot alkoholsuget så skall de också hantera allt som kommer till ytan, både inom sig och från anhöriga. Kanske därför många tar återfall?! På med locket igen typ! Och vi anhöriga har ju gått där och trott att bara hen slutar dricka så blir allt bra. Riktigt så lätt är det ju inte. Han kanske måste fokusera på sig själv nu, inte så konstigt egentligen om man tänker långsiktigt. Han har ju större förutsättningar att stanna nykter då. Helt naturligt att du känner som du gör å andra sidan. Svårt men tycker som sagt att du skall fokusera på dig och ditt eget mående. För detta har ju varit och är fortfarande jobbigt för dig. Har du testat terapi? Det har jag och det har varit riktigt bra!

Hej Linda

Jag är också en person som är allergisk mot alkohol eller alkoholist om du så vill.
Känner igen mig i din mans agerande, och har sagt samma sak till mina närstående. Genom att jag satte mig själv först och tog hand om min sjukdom satte jag på samma gång mina närstående i första hand, med alkohol i kroppen kom alla i andra hand, utom alkoholen som kom i första hand....

Hoppas att du inte tar mitt inlägg på fel sätt, du ska naturligtvis välja hur du vill ha det i ditt liv.

Mvh

Han drack mycket och ofta tidigare men sen han träffade mig har han skärpt sig. För 3 år sen fick han ett ultimatum pga att vi fick barn. Antingen slutade han helt eller så lämnar jag honom. Han slutade och har varit helt ren tills i somras. Det började med en öl hos grannen och efter det har det eskalerat. Han blir ibland arg bara av att jag tittar på honom eftersom han vet vad jag tycker. Han menar att han inte stör någon och det går inte ut över hans jobb. Det stör mig och det går ut över oss eftersom han blir fruktansvärt dålig dagen efter. Ibland räcker det med 3 starköl så ligger han hela nästa dag. Är det någon som vet om det kan vara någon underliggande sjukdom som gör att han blir så sjukt dålig? Igår drack han 2glas vin och 4 starköl och idag har han gått mellan sängen och toaletten och kräkts. Han kan inte äta eller dricka och får fruktansvärt ont i nacken. Jag vill så gärna hjälpa honom men han vill inte skaffa hjälp själv. Tänker att om det kan vara nåt som ligger bak så kanske det hjälper om en läkare säger att han måste sluta dricka för att kroppen inte tål det eller nåt. Han har även vanliga problem som följer alkoholmissbruk. Sura uppstöt, ibs, ångest, dåligt självförtroende, oro och sömnproblem. Jag märker när han vill dricka igen. Han blir lättretad, arg för minsta lilla och har inget tålamod med barnen. Jag har väntat på utblåsningen i en vecka nu och i torsdags hade vi ett ordentligt bråk och igår var han tvungen att handla ”till nyår” ifall vi skulle få lust att dricka. Han låssas lixom som att det inte är nödvändigt och även om jag sa att vi har så vi klarar oss hemma (1 fl prosecco och en fl rödvin) så åkte han ändå dit. Jag tänkte försöka styra lite så att han inte ska ha för mycket hemma ifall han får för sig att supa till ordentligt. Nu blev det inte så farligt men han lämnar ändå mig med en trotsig treåring och en bäbis på 10 veckor själva trots att jag sa igår att jag är förkyld och inte orkar ta hand om bägge hela dagen. Jag tycker oxå om att ta ett glas vin ibland men pga hans beroende så dricker jag nästan aldrig längre. Om man räknar bort graviditeten så har jag ändå bara tagit totalt 4-5gl vin de sista 3 åren. Jag klarar mig utan men önskar ändå att man kunde få hjälp på nåt sätt. Jag vet bara inte hur.

Han drack mycket och ofta tidigare men sen han träffade mig har han skärpt sig. För 3 år sen fick han ett ultimatum pga att vi fick barn. Antingen slutade han helt eller så lämnar jag honom. Han slutade och har varit helt ren tills i somras. Det började med en öl hos grannen och efter det har det eskalerat. Han blir ibland arg bara av att jag tittar på honom eftersom han vet vad jag tycker. Han menar att han inte stör någon och det går inte ut över hans jobb. Det stör mig och det går ut över oss eftersom han blir fruktansvärt dålig dagen efter. Ibland räcker det med 3 starköl så ligger han hela nästa dag. Är det någon som vet om det kan vara någon underliggande sjukdom som gör att han blir så sjukt dålig? Igår drack han 2glas vin och 4 starköl och idag har han gått mellan sängen och toaletten och kräkts. Han kan inte äta eller dricka och får fruktansvärt ont i nacken. Jag vill så gärna hjälpa honom men han vill inte skaffa hjälp själv. Tänker att om det kan vara nåt som ligger bak så kanske det hjälper om en läkare säger att han måste sluta dricka för att kroppen inte tål det eller nåt. Han har även vanliga problem som följer alkoholmissbruk. Sura uppstöt, ibs, ångest, dåligt självförtroende, oro och sömnproblem. Jag märker när han vill dricka igen. Han blir lättretad, arg för minsta lilla och har inget tålamod med barnen. Jag har väntat på utblåsningen i en vecka nu och i torsdags hade vi ett ordentligt bråk och igår var han tvungen att handla ”till nyår” ifall vi skulle få lust att dricka. Han låssas lixom som att det inte är nödvändigt och även om jag sa att vi har så vi klarar oss hemma (1 fl prosecco och en fl rödvin) så åkte han ändå dit. Jag tänkte försöka styra lite så att han inte ska ha för mycket hemma ifall han får för sig att supa till ordentligt. Nu blev det inte så farligt men han lämnar ändå mig med en trotsig treåring och en bäbis på 10 veckor själva trots att jag sa igår att jag är förkyld och inte orkar ta hand om bägge hela dagen. Jag tycker oxå om att ta ett glas vin ibland men pga hans beroende så dricker jag nästan aldrig längre. Om man räknar bort graviditeten så har jag ändå bara tagit totalt 4-5gl vin de sista 3 åren. Jag klarar mig utan men önskar ändå att man kunde få hjälp på nåt sätt. Jag vet bara inte hur.

Kram <3

Summan av att han dricker, och smyger eventuellt ljuger det gör att vem som helst blir misstänksam.
Han måste förstå hur det påverkar andra istället för att säga att du är dålig osv.

Tack Troja för tankeutbyte. Hoppas allt ordnar sig för dej också. Utan insikt och vilja förändras går det inte för en alkoholist att välja annan väg så mycket är ju bevisat. Kram och godnatt.

Är bara rent för jävlig. Finns inget försvar för hans beteende. Har haft samma problem med mitt ex..Tycker faktiskt de får stå ut med att man misstror dem efter allt de smygit med. Ibland verkar de dessutom vara specialister på att hitta snälla och godtrogna partners. Önskar verkligen du får kraft att lämna honom och att du hittar en snäll och omtänkdam man som förtjänar dig. Kram

Jag förstår att det är svårt
Har vart och är kvar fast har fått distans mer mer.

Jag förstår att du är misstänksam. Det tar tid innan man kan lita på någon som dricker. Och hade han varit ärlig hade han ju inte gömt flaskan utan sagt till dig med en gång att han tänkt ge bort den.

Så svårt... Tänker mkt på det. Älskar ju honom.

En sa till mig

Vill du leva så här 10 år till ?
Ställ samma fråga till dig

Jag är ofta på honom om detta, men han säger att han skadar väl ingen, vad gör det om han tar lite eller jag är väl inte otrevlig, sköter ju mitt jobb. Ja men alla i min situation vet om hur de ser ut/beter sig annorlunda, tonfall och ibland lite taskiga kommentarer. Lite oroligt att komma hem. Jag är inte tyst och flera har fått höra av mej hur det står till. Han gömmer och jag gömmer mitt om jag köpt ngn gång och även hans när jag hittar. Har besökt AA själv och släpat dit honom en gg. Nä jag vägrar lida i tysthet. Vi har varit ihop i 8 år och i början visste och förstod jag inte. Hans barn är mkt sällan här nu. Vill berätta och kanske har ngn mer det som jag.

Förstår du är ledsen och det är hemskt att hans barn blir påverkad. Han har grova problem och jag är ledsen att säga att du måste rädda dig själv och barnen p
Måste få hjälp.

Sen måste han vilja ha hjälp eller så får han fortsätta med alkoholen

Hoppas du kommer ur det här och att barnet/ barnen får stöd

Så sover han sen några timmar efter 13 starköl, vet jag och en flaska vodka försvunnen. Varit borta några timmar och han är påverkad. Jag är ett levande bevis på att helgerna varit så tråkiga av hans drickande. Urartade dagen innan julafton med hans ena barn gråtande när det blev ett konfronterande. Vet inte vad jag ska göra, så ledsen..,

Tusen tack för ditt svar. Hade hoppats få svar av ngn som sjölv var beroende då jag får höra allt från ett annat perspektiv. Så tack❤️

Dina ord stämmer, för att kunna ha en bra relation måste han må bra själv och det tar mest tid just nu. Har berättat mina känslor och han förstår, han säger dock att om han har en ”strulig” kärleksrelation kanske han måste vara ensam istället så att han kan komma i mål med sig själv.
Han har sagt att jag kommer i 2:a hand och så är det nu.
Det var väl här ngnstans min sorg började träda fram på riktigt. Har i alla år stått vis hans sida och hoppats att allt ska ordna sig. Så att vi tillsammans kan ha ett bra liv tillsammans. Nu känner jag mig ensam utanför och som om det var ett lätt ultimatum att ”skaka av sig mig” ifall det blir för höga krav på honom.
Detta vet jag självklart inte stämmer utan det är mina tankar. Men det är bara känslan av att han säger att jag kommer i 2:a hand och att han samtidigt säger att han inte vet hur framtiden är då han tar dag för dag. Tidigare har jag fått höra att jag är
Den han vill leva med. Allt sånt är borta nu.
Det är väl det som gör mig ledsen.
Att bara acceptera hans ego just nu och att acceptera att jag är i 2:a hand.

Nej, jag tror inte att flaskan var tänkt som en present till någon annan. Jag tror att tanken var att du skulle dricka champagne och han skulle neka och vara "duktig" - men smutta på spriten i smyg. Och om du ifrågasätte honom så skulle det ju vara DU som var full och paranoid...

Får erkänna att jag inte VET det, såklart, men hans reaktion när han vet att du vet att han har problem bara SKRIKER av att han försöker dölja något.

Jag vet inte heller varför du inte lämnar - jag vet varför JAG inte gör det, och jag tror att det är väldigt viktigt att veta det, för sin egen skull. Så fundera ärligt på DITT "varför" tycker jag. Men det kommer troligen inte vara vackert...

Bitterhet suget och äter upp endast sig själv.

Håller med dig Anna i norr. Våra historier ä så lika. Mina man dricker då o då. Vi har lev tillsammans i typ 20 år. Han drack då också. Sedan när vår dotter föddes drack han mycket sällan. Sedan ficka han hälsoproblem med magen, hans pappa gick bort i cancer och han slutade dricka nästan helt . Dotter blev större och nu dricker han igen. Ser till att sprit och vin finns alltid hemma. Försöker följa rådet om att dricka två glas vin per dag för att det är bra för hjärta. Otroligt! Blir påverkat oftare och oftare. Tar en drink morgon som kväll när han har lust. Dotter är 14 nu. Hon hatar sin pappa för det. Nu vill hon gå själv till socialen så att pappa får inte vara med henne. Vad säger jag till en tonåring? Hon har rätt. Jag är dum att har stått ut med det i so många år. Varför? För min dotter? För att hennes pappa brydde sig om henne då? Nu gör han inte det längre! Förstår ni vad jag vill säga? Jag själv måste lämna honom. Kan inte samma mig bara. Och vet inte exakt hur jag ska fixa allt det praktiska . Men det är inte värd att leva i 20 år i hopp att det blir bättre. Det blir inte det. Det blir bara värre och tiden är förlorad och barnen vill inte se pappa och pappa tar inte sitt ansvar.

Håller med dig Anna i norr. Våra historier ä så lika. Mina man dricker då o då. Vi har lev tillsammans i typ 20 år. Han drack då också. Sedan när vår dotter föddes drack han mycket sällan. Sedan ficka han hälsoproblem med magen, hans pappa gick bort i cancer och han slutade dricka nästan helt . Dotter blev större och nu dricker han igen. Ser till att sprit och vin finns alltid hemma. Försöker följa rådet om att dricka två glas vin per dag för att det är bra för hjärta. Otroligt! Blir påverkat oftare och oftare. Tar en drink morgon som kväll när han har lust. Dotter är 14 nu. Hon hatar sin pappa för det. Nu vill hon gå själv till socialen så att pappa får inte vara med henne. Vad säger jag till en tonåring? Hon har rätt. Jag är dum att har stått ut med det i so många år. Varför? För min dotter? För att hennes pappa brydde sig om henne då? Nu gör han inte det längre! Förstår ni vad jag vill säga? Jag själv måste lämna honom. Kan inte samma mig bara. Och vet inte exakt hur jag ska fixa allt det praktiska . Men det är inte värd att leva i 20 år i hopp att det blir bättre. Det blir inte det. Det blir bara värre och tiden är förlorad och barnen vill inte se pappa och pappa tar inte sitt ansvar.

Träffade för två år sedan en man som jag blev förälskad i. Senare visade det sig att han hade alkoholproblem. Han drack stora mängder sprit och skyller på sin barndom och på att hans mamma tagit avstånd från honom. Vilket jag förstår nu. Han har fått hjälp och har officiellt slutat dricka sedan i somras. Jag har dock kommit på honom vid ett tillfälle i höst. Allt har varit ganska bra förutom några utbrott på mig då han höjt rösten och jag sagt ifrån. Men så plötsligt skulle han ut och gå och kom sedan hem med varsin nutella till barnen och en flaska champagne till mig. Istället för att bli glad fick jag givetvis en klump i magen. Jag misstänkte ju att han köpt mer. Jag bad honom visa ett utdrag ur banken på mobilen för att se summan från Systembolaget. Och han blev som förbytt. Rosenrasande. Jag är kontrollerande och har sårat honom så. På natten letade jag och hittade en flaska wiskey gömd. På morgonen vid fem hörde jag hur han packade sina saker och när jag steg upp och frågade vart han skulle så sa han iskallt att han inte stod it med att bli kontrollerad. Jag bad honom att inte åka (vi är särbos). Att behöva stå där och ljuga för barnen som avgudar honom och ljuga för paret vi skulle hitta på aktiviteter med på dagen kändes så jobbigt (behövt ljuga för han stuckit innan) men han åkte. Nu har han skickat massa sms att jag är den som lämnat honom. Jag är elak, kontrollerande och ska skämmas över mitt beteende. När jag sa att jag hittat flaskan sa han att den skulle han ge min väns man på nyår. Min logiska hjärna tänker att han måste väl förstå att jag blir misstänksam, men mitt hjärta älskar honom. Nu blir jag överöst om vilken dålig människa jag är som anklagade honom för att han skulle tänkt dricka sin gömda flaska. Det hade han givetviiiis inte. Det går inte att resonera alls. Det här är mitt fel. Jag behöver egentligen bara höra att någon annan människa därute varit med om samma sak. Jag vet att jag inte gjort fel. Jag hittade ju flaskan han gömt. Men jag sitter här ensam och vet inte vart han är sedan två dagar. Är det så här alkoholister gör?? Eller tog jag upp det på fel sätt. Jag är stark, har ett bra jobb och renoverat ett hus själv. Varför kan jag inte bara lämna hono? Varför undrar jag ens vart han är och varför tvivlar jag på mig själv.

Hej.
Jag har samma problem. Har också en tonårsdotter som haft mycket svår höst och problem i skolan . Vi har precis bytt skolan , men dotter mår mycket roligt fortfarande. Hela familjen har träffat BUP psykologerna vid flera tillfällen och där har vi berättat att min man ibland dricker för mycket. Psykologerna tyckte att det är mycket viktigt att min man försöker avstå från drickandet då dotter reagerar mycket starkt på det. Min man verkade förstå situationen och var orolig för dotten. Men när de åkte utomlands för att hälsa på min mans släkt nu i mellandagarna drack han sig full flera gånger och dotter var panikslagen vid flera tillfällen.
De kommer hem imorgon. Jag är så förbannat på honom och är ledsen. Han skiljer på oss allt. Att vi överdriver , att jag inte gör som jag ska , lugnar inte ner dotter. Osv.
Jag tycker att det är bra att din man lovade att söka hjälp. Hoppas han verkligen gör det. Jag ska försöka prata om det med min man. Jag är rädd att han kommer bara att förneka allt. Då är jag tvungen att göra något inte bara för min egen skull. Separera!?

Hur ska det gå? Vi kan inte flytta. Dottern har precis bytt skola och behöver mycket stöd. Min man kommer inte att flytta från huset.
Känns omöjligt att lösa problemet. Jag hatar alkohol!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Håller tummarna för dig.
/Galina

Jag är alkoholist. Nykter sådan. Vad jag förstår av dina inlägg är det inte din partners drickande som är problemet just nu.
Er historia framgår inte, men jag kan ana att det kanske varit tufft när han var aktiv alkoholist. Beroende fungerar ju så, att drogen tar över annat viktigt i livet. Nu verkar det som din partner valt dig och livet. Och för att kunna fortsätta välja dig och livet kanske han har förstått att han behöver arbeta aktivt med sig själv och nykterheten. Kanske är det så att du upplever att han nu väljer AA framför tid med dig.
Har du berättat för honom hur du känner dig? Utifrån att du längtar efter honom, inte som en anklagelse.
Dina behov är viktiga. Hans också. Ibland krockar behoven. Kanske är det gemensamma målet ökad närhet fast ni har olika sätt att nå det?
Kram

Bitterhet är aldrig bra.