Senaste kommentarerna i forumet

Blir så bitter och trött emellanåt över att man hela tiden ska vara så otroligt jävla förstående till dessa Alkolister.
Väldigt jobbig känsla när man står vid sidan om... ilska och sorg.

Tack för svar ❤️

Ja, att börja sätta mig själv i första hand är något jag måste börja med.
Leva mitt liv för mig och inte tänka i ”vi” hela tiden. Har svårt att acceptera just nu hur livet ser ut känner jag. När man älskar en person ger man inte upp i första taget och hoppas innerligt att allt en vacker dag kommer ordna sig och bli ”normalt”.
Jag måste prioritera mig själv och inse att det som jag upplevt är normalt i en relation för längesen passerat bäst före datum ?
Att leva med en alkolist är att passera alla gränser för ens egen tolerans samt vad som anses är ”normalt”.

Livet...

accepterar det! Börja sätt dig själv i första rummet! Vänta inte på att han eller någon annan ska göra det! Fråga dig själv vad du behöver för att må bra! Och fokusera på sånt som du kan ge och göra åt och för dig själv! Har märkt att man också vinner mark och respekt om man visar att man älskar sig sjölv och bryr sig om sig själv! Har inte samma historia som du riktigt men känner igen mig i det där att det blir väldigt mycket eller snarare 100% fokus på alkoholisten. Oavsett om han är aktiv eller nykter. När mitt ex hade nyktra perioder ville jag bearbeta och prata ut om allt dåligt som hänt under hans fyllor men då tyckte han att jag var negativ och ältade. När han drack var det ju omöjligt att reda ut något. Kände precis som du att man hela tiden fick stå tillbaka. Man blev en skugga av sig själv som smög runt i kulisserna till sitt eget liv. Nytt år snart! Sätt upp lite mål för dig själv för 2019. Kan vara små saker och större saker. Skriv ner dessa någonstans. Ha lite utvärdering med dig sjölv runt midsommar och se hur det har gått hittills. Så har du resten av året på dig att styra upp. Nästa nyår kan du nöjt se tillbaka på DITT 2019! Stor kram till dig från en som förstår hur du känner❤️

Jag lever med en man som numera sökt hjälp för sitt alkohol missbruk, han är nykter sen 1 år tillbaka. Jag känner att jag under alla år fått stå åt sidan för hans utsvävningar med allt vad det innebär.
Nu när han är nykter (äntligen) och verkar må väldigt bra börjar Jag självklart längta efter att bilda familj och ”ta mig vidare” i livet med denna man. Denna man är en person som jag älskar av hela mitt liv, kan inte tänka mig att leva utan honom.
Alla hans bra sidor tycker jag så mkt om!
Det känns som att denna tid är något jag saknat under alla år.
Hör sitter då jag nu och känner mig åtsidosatt då han lägger mkt av sin lediga tid till att vara aktiv i AA och vara med vänner därifrån.

Jag är otroligt glad att han kommit såhär långt, och tacksam för att han har folk han kan prata med om allt detta.

Känner mig så ledsen över hur allt blivit och att JAG alltid ska vara den som är åtsidosatt.
Känner mig så ensam och utanför i allt det här.
När ska jag få leva vårt liv som jag vill?

Känner mig så liten i allt ☹️
Är det någon där ute som varit i samma situation?
Isåfall, hur länge kommer vårat liv vara såhär? Är det ens lönt att hoppas på ngt mer?
Jag har självklart förståelse varför han är aktiv i möten m.m, och förstår att allt tar sin tid. Men om man får vara egoistisk.
Hur länge kommer jag vara den som kommer i 2:a hand?

Skriver av mig

Vi har setts och det vart lite mer än.va vi tänkt om ni förstår.

Jag känner i efterhand att det på nåt sätt känns lite dumt. Våra vänner är oroliga att ett till bråk ska ske.
Sista två bråken kunde mitt nuvarande ex fått mig vräkt....
Jag tror jag måste göra ett till ryck! Att se till att det blir mer distans, det har gått för lite tid emellan bråken och att vi sets.

Egentligen tycker jag att vi inte ens bör ses.
Han har vart hemma hos mig, och efter bråket va han de o båda hade festat, inte bra alls o väldigt farligt. Nu har han vart hemma hos mig o då va de bara han som drack folkisar. Vi sagt inge alkohol om han nu ska komma hit, vilket inte får ske så ofta, men nu gick de ändå.över våra gränser... att han drack folköl.

Jag tror att det bör ske nåt mer. Att se till att få tiden att gå lite mer

att du känner dig nöjd med ditt beslut! Allt klarnar på något sätt när man har fått lite distans och perspektiv. Man inser på djupet vad man har levt med. Det förstod man inte riktigt när man var mitt i det. Lycka till med allt och var riktigt snäll mot dig själv❤️

Hej första gången jag skriver hör m tårarna i ögonen . Så jobbigt vet inte vart jag ska ta vägen . Han kan inte dricka , lovar att sluta & är där igen om 2 dagar . Skyller allt på mig . Han blir otrevlig säger dumma saker kaos , vi har 3 barn & det har blivit värre sista halvåret . Jag kan aldrig slappna av . Nu sist igår sa han aldrig mer . Går ut och äter med barnen , han beställer direkt en öl , min mage knyter sig på en gång . Hatar känslan , han han lovat så många ggr , vet inte vad jag ska göra . Har sagt flera ggr att det inte funkar längre . Han lyssnar & är leden , men sen är vi där igen

Känner mig så maktlös. Han lovar att inte dricka, men så gör han det igen i smyg. Ok om han höll sig till ett el två glas vin. Dricker han mer blir han sluddrig och tråkig, mycket pikar. Detta har eskalerat. Innan kunde han dricka utan att det märktes på honom, men nu har det kommit smygande. Vill inte ha det så här......

Är ny här på forumet och när jag hittade ditt inlägg så blev jag både förtvivlad och lättad på samma gång. Jag känner igen mig SÅ starkt och stora delar av ditt inlägg hade jag kunnat vara författaren till.

Det är egentligen din fråga på slutet som jag också säkert svar på, hur kan man skapa en ”sund” distans? Men samtidigt ha kvar sin pappa i sitt liv och i vissa stunder finnas där för honom när han som mest behöver det... Jag skulle nog inte heller klara att ”klippa av” helt för då skulle jag oroa mig för mycket. Dendär ekvationen känns så svår. Går det ens? Tack för att du delar med dig och får en att inte känna sig ensam i detta, kram!

Träffa min man i veckan. Ser på honom på ett nytt sätt. Är nöjd med mitt beslut att separera.

Den här gången fullföljer jag det! Trodde det skulle krävas en massa styrka och mod. Men konstigt nog känns det precis tvärtom.
Aldrig känt mig så svag, trött och ledsen. Men jag håller ändå fast vid att det är slut.
Känner mig så otroligt sårad, men jag vet ju att det också går över så småningom, ska bara slicka mina sår ett tag och ta hand om mig själv och barnen nu..

Jag har också lång erfarenhet av detta i min 20 åriga relation.
Den började med en man som drack alldeles för mycket och för ofta.
Så kom jag in i bilden och inbillade mig att jag var den räddande ängel som skulle få honom att dricka mindre eller avstå helt.
Och mindre vart det visserligen,men mellan varven så blev det för mycket.
Man såg när återfallen/drickperioderna var på väg då humöret dalade.

Men under hela den här perioden så inbillade jag mig att jag på något vis kunde minska eller kontrollera drickandet.
Genom att vara arg,ledsen eller hota med ultimatum som jag aldrig verkställde.

De sista åren gav jag upp.
Han fick ultimatum att om han drack så skulle vi avsluta relationen.
Jodå.han skulle sluta men började smygsupa istället.

I vilket fall så avslutades vår relation till slut och jag började förstå vilken makt den här situationen hade över mig då vi inte längre levde under samma tak.
Tog till mig råd från böcker och forum och började faktiskt verkställa dom.
Iakttog men anklagade inte när han drack/vi var ju inte längre i relation.
gav inga råd,förmanade inte.
Pratade med honom,men ledde inte samtalen åt att han borde göra något åt sin situation.
Lät honom sakta men säkert sjunka ned i kvicksanden eftersom det var dit han var på väg.
Det var fruktansvärt tungt att se på och framför allt att avstå alla de trix jag haft tidigare för att förmå honom att dricka mindre eller avstå helt.

Det gjorde fysiskt ont och min ångest var ibland monumental att inte få styra och ställa.
Alternativt ömka och förlåta under tillnyktringen.

Men ni har säkert läst runt en del.
Sett råden,lämna eller stanna kvar.
Skapa så mycket eget liv ni kan om ni ska vara kvar.
Försök att se det som den sjukdom det är,även om det är svårt att ta in.

Se ert eget beteende,om inte som en sjukdom åtminstone som en överlevnadsmekanism som sätter igång då ni vill skydda både er själv (kanske barn) och den som dricker från spriten.
Låt den som dricker ta sina egna beslut.
Ju mindre ni är där och försöker hjälpa den som dricker ju mer faller drickandet tillbaka på den som äger problemet.
Och den personen kan isåfall stanna upp sig själv och ta det beslut som funkar om hen väljer att göra det.

Fy vad det är svårt att ha en man som dricker. Jag tror att jag, och även du ska sluta att försöka bestämma, hur mycket och vad din man ska dricka. För det är medberoende. Har kommit på att vad jag än gör, hur jag bönar och ber, hur jag bestämmer och blir arg, så ser den som dricker alltid till att dricka oavsett. Den som dricker måste själv vilja sluta. Du, och jag, för en kamp vi inte kan vinna, om inte alkoholisten själv vill sluta dricka. En insikt jag kommit till, men ändå vet jag inte heller hur detta ska sluta. Vet inte heller vad jag ska göra.

Det du skriver ”jävligt trött” känns igen. Min man är också alkoholist. Har varit ifrån forumet några år tror jag. Det har gått upp och ner. En period, nästan ett år var min man nästan helt nykter. Men sedan började han igen och det har blivit mer och mer. Han kan ha dagar han är nykter på veckorna, men helgerna så är det kört igen. Just det att han tror att man är sugen att mysa i sängen, bara lukten av öl tänder av direkt. Dagen efter är ju inte bättre. Ölstanken sitter ju kvar, plus allt dumt som sagts dagen innan. Fy för den här alkoholen som kidnappar våra mäns hjärnor.

Min vän erkände sitt alkoholmissbruk i somras. Hen sökte själv hjälp och fick antabus. Min vän och jag är även kollegor på jobbet och för några månader sedan upplevde jag och några andra kolleger att hen luktade alkohol. En kollega konfronterade hen och frågade om hen hade druckit och hen nekade starkt. Några veckor till gick och vi tyckte att det fortsatte att lukta om hen. Jag bestämde mig för att ta upp det med chefen (som redan tidigare var informerad om alkoholmissbruk, av hen själv). Fick jättebra respons av chefen och chefen bokade in ett möte med hen. Hen nekade fortfarande om att hen inte druckit någonting, hen menade att hen aldrig skulle våga det eftersom hen tog tabletter. För några veckor sedan fick vi ett samtal till jobbet som fick bägaren att rinna över. Jag och hen jobbar med barn och det var en förälder som ringde och berättade att hen hade luktat alkohol.
Vi berättade för hen att vi nu behövde kontakta chefen igen och hen nekade fortfarande men förstod varför vi behövde dra in chefen.
Denna gång kom chefen till oss och tog med hen som fick åka iväg och ta olika prover. Hen nekade fortfarande!

Idag ringde hen till mig och erkände att hen hade haft/har återfall. Hen har mailat chefen och berättat men vill inte att våra andra kolleger får reda på det. Hen kände sig misslyckad, som en dålig människa, fruktansvärd förälder, som en svikare. Hen känner inte att hen har något liv. Bara jobba och ha hand om barn och allt hemma. Jobba, hemmet, sova, jobba, hemmet, sova. En enda ond cirkel.

Hens sambo är inte precis den som hjälper att leva med med hens problematik. Hen mår verkligen skit och nu undrar jag bara....

• HUR KAN JAG STÖTTA HEN PÅ BÄSTA SÄTT?
• VAD KAN JAG SÄGA OCH VAD SKA JAG ABSOLUT INTE SÄGA?

Här någon något/några andra tips?

Är verkligen orolig ♡

Min vän erkände sitt alkoholmissbruk i somras. Hen sökte själv hjälp och fick antabus. Min vän och jag är även kollegor på jobbet och för några månader sedan upplevde jag och några andra kolleger att hen luktade alkohol. En kollega konfronterade hen och frågade om hen hade druckit och hen nekade starkt. Några veckor till gick och vi tyckte att det fortsatte att lukta om hen. Jag bestämde mig för att ta upp det med chefen (som redan tidigare var informerad om alkoholmissbruk, av hen själv). Fick jättebra respons av chefen och chefen bokade in ett möte med hen. Hen nekade fortfarande om att hen inte druckit någonting, hen menade att hen aldrig skulle våga det eftersom hen tog tabletter. För några veckor sedan fick vi ett samtal till jobbet som fick bägaren att rinna över. Jag och hen jobbar med barn och det var en förälder som ringde och berättade att hen hade luktat alkohol.
Vi berättade för hen att vi nu behövde kontakta chefen igen och hen nekade fortfarande men förstod varför vi behövde dra in chefen.
Denna gång kom chefen till oss och tog med hen som fick åka iväg och ta olika prover. Hen nekade fortfarande!

Idag ringde hen till mig och erkände att hen hade haft/har återfall. Hen har mailat chefen och berättat men vill inte att våra andra kolleger får reda på det. Hen kände sig misslyckad, som en dålig människa, fruktansvärd förälder, som en svikare. Hen känner inte att hen har något liv. Bara jobba och ha hand om barn och allt hemma. Jobba, hemmet, sova, jobba, hemmet, sova. En enda ond cirkel.

Hens sambo är inte precis den som hjälper att leva med med hens problematik. Hen mår verkligen skit och nu undrar jag bara....

• HUR KAN JAG STÖTTA HEN PÅ BÄSTA SÄTT?
• VAD KAN JAG SÄGA OCH VAD SKA JAG ABSOLUT INTE SÄGA?

Här någon något/några andra tips?

Är verkligen orolig ♡

Vad finns det för hjälp om man brottas med och vara anhörig till någon som har psykisk sjukdom som dämpar den sjukdomen med alkohol. Det känns som att jag brottas med två olika sjukdomar.
Jag har försökt prata med min familj men dom säger bara det blir bättre i vår. Tänk om det inte blir det då? Får till svar att jag inte ska oroa mig. Om det vore så himla enkelt , men det är det inte.

Hej på dig! Du kallar dig "Fundersam2019" - kanske funderar du på hur ditt och barnens liv kommer se ut 2019 och om det kommer medföra situationer där du behöver ta beslut för att skydda barnen och dig från alkoholens konsekvenser. Jag hoppas verkligen att du kommer hitta stöd här på forumet genom att läsa och byta tankar med andra.

Det låter som att din mans alkoholproblem är något som du har funderat en hel del på och du märker att det påverkar barnen på ett negativt sätt. Jag kan tänka mig att det oroar dig då du vill att barnen ska må bra. Jag bifogar därför en länk till ett inlägg från vår "blogg" som handlar om vilka skyddsfaktorer som kan finnas för barn som växer upp i en familj med beroendeproblem. Läs här: https://alkoholhjalpen.se/node/49981. Läs gärna det och berätta om du får några tankar som kan vara till hjälp för dig.

Önskar dig en fin helg!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Hej på dig!
Har inte skrivit på forumet på länge. I somras flyttade jag från min ”alkis” och det var liknande, han viftade bort alla mina hot om att flytta med -Ja visst, gör det du. Så då ordnade jag en lägenhet och beställde flyttfirma och flyttade ut med barnen.
Och nu kan vi träffa honom när han är nykter, och han kan sitte uppe och dricka hela nätterna när vi åkt. Han kommer aldrig till oss i vår lägenhet utan det är vi som åker och hälsar på i vårat gamla hus. Men jag känner också att det tär på, vi har inte släppt taget. Han är arbetslös och har 0 kr inkomst så det blir att jag hjälper honom med pengar. Till och med köper öl (ja jag vet hur fel det är!) men numera känner jag bara att sitt och drick du och tyck synd om dig själv. Nu har han ju en ny anledning att dricka.......
Så just nu hänger jag bara med och hoppas att han ändrar sig nån gång så han kan vara pappa igen, för det har han inte varit på många år. Men jag lever mitt eget liv, och ser till att jag och barnen har det bra och lugnt och jag umgås med vänner. Av en händelse så har jag en hel del separerade vänninor att prata av mig med.
Nu blev det ett långt och rörigt inlägg. Men vad jag vill säga är, se till hur det blir bäst för dig och ditt barn! Och framför allt, glöm inte bort att DU ska må bra! Kram

Min sambo har börjat dricka alltmer på helgerna, vid högtider och dras till situationer där man festar. Jag har en 8-åring på halvtid och vi har en gemensam liten tjej på snart 6 månader.

Det är jobbigt eftersom han blir personlighetsförändrad när han dricker. Han är ganska tystlåten och allvarlig när han är nykter. Men när han dricker blir han högljudd, social och busar med barnen. Det kan ju verka trevligt men det är jobbigt. Dessutom stinker han alkohol och vår minsta dotter gillar det inte och den äldsta har frågat varför han dricker så mycket öl och varför han tittar så mycket på tv. På helgerna sitter han oftast bara framför tv:n och knäpper öl efter öl och tittar håglöst igenom tv:n. Ofta själv eftersom jag tar hand om barnen.

Att han öht blir berusad i barnens närhet utan bekymmer gör mig ledsen. Jag sa ifrån om detta tidigt innan vi fick vår gemensamma dotter eftersom han ibland blev berusad när jag hade min äldsta dotter.

Han lämnar mig med allt huvudansvar för barnen och hemmet när han dricker och morgonen efter. Jag orkar och hinner inte med plus att jag går och grubblar över hans drickande.

Han har festat mycket genom åren och jag hängde på när jag inte hade min äldsta dotter. Men det blev för mycket för mig och jag började ta det lugnare och när jag blev gravid slutade jag helt. Min sambo fortsatte dricka på helgerna som vanligt tills jag sa ifrån en månad innan förlossningen. Då blev han helnykter och var det även någon månad efter förlossningen. Han blev gladare och piggare när han inte drack på helgerna och vi var som nykära. Sedan började han ta några finöl på helgen ett tag utan att bli berusad men det byttes snart ut till billig starköl med allt starkare styrka och storleken från 33cl blev 50cl.

Och de senaste månaderna började festandet ute ta vid. Han var med jobbet på kryssning och fick dessutom en blackout och det berättar han som om det var kul. Det gör mig orolig.

Det som gör mest ont är att han väljer alkoholen framför sin familj. Han jobbar heltid och träffar knappt sin dotter eftersom hon somnar när han slutar jobbet. Då återstår helgerna när han dricker och mornarna när han sover. Det blir kanske en stund på em på lördagen och söndagen.

Behöver stöttning och råd nu!

Hej, självklart känner jag igen mig. Jag har varit gift i 35 år och alkoholproblemen har alltid funnits men ökat mer och mer för varje år. Smusslandet, gömmandet och löften som inte klarar av att hållas finns med i livet varje dag. 365 dagar om året. Det tär på en, all energi man har går åt till att fundera på drickandet. Det är otroligt energikrävande att kastas mellan olika förutsättningar också. Ena stunden jättefull och nästa dag nästan nykter och riktigt trevlig. För varje dag som går blir det svårare och svårare att förhålla sig till de där tvära kasten och de olika personligheterna man möter hos sin man. En av de värsta sakerna att hantera för mig är att det inte går att prata med honom om det här, han är ju också min bästa vän som jag vill prata med allt om. Han tycker självklart att jag borde bry mig mindre, vara gladare och roligare. Man blir tråkig som medberoende, tyngd av allt jobbigt.
Även jag får rådet att strunta i honom, "lämna honom", gå min egen väg, inte tjata. Jag har börjat mer och mer men det är otroligt svårt när man ju bara vill ha tillbaka sin man som han egentligen är. Han är ju min livskamrat och vi delar så mycket.
Jag antar att du känner igen dig? Det verkar som om vi medberoende formas till att bli en person som liknar varandra i mycket, de beroende liknar varandra i sitt sätt att vara och vår relation är nästan pinsamt lik det som beskrivs i varenda skrift jag läser om beroende och medberoende. Jag och min man är som en standardmodell känns det som.
Det sorgliga är att ju mer jag läser ju mer försvinner hoppet att det ska lösa sig. Det är oerhört sällan jag hör några lyckliga historier. Den medberoende ska göra egna saker, gå sin egen väg och till sist ge upp och lämna sin beroende. Antingen blir han/hon då nykter eller super ihjäl sig. Det är tungt att inte ha något större hopp utan bara leva vidare och se hur länge man orkar.
Varm kram till dig.

Umgås du med honom för dotterns skull eller är det också av egna skäl? Vill du att ni skall bli ett par igen? Gör en tydlig skillnad på detta för dig själv! Om du umgås även av egna skäl kanske du får räkna med att bli besviken. Fanns ju en anledning till att Du lämnade honom. Försök ta bort umgänge som inte krävs för barnets skull. Jag är separerad från pappan till mina barn (ej alkoholist iofs) och jag skulle inte bjuda hem honom på bingo lotto. Däremot om det är kalas eller annat som direkt rör barnen så är det en annan sak. Bjud hem dina vänner istället så slipper både du och dottern bli besvikna. Klart det är perfekt för ditt ex, han plockar russinen ur kakan och går och kommer som han vill! Inte lätt att veta vart man skall dra gränsen när man har barn tillsammans men försök tänk lite vart din gräns går. Om du är bekväm så blir det också bättre för ditt barn. Det jobbiga är ju också att hantera besvikelse hos sina barn.

I okt i år lämnade jag min sambo sedan 15 år och pappa till vår 12 åriga dotter. In i det sista trodde han nog aldrig jag skulle lämna. Jag ställde ultimatum och han sa att han aldrig kommer att sluta dricka helt. Så jag tog steget och flyttade och han var så ”säker” i sitt prat om att inte sluta dricka att jag aldrig skulle gå. Det hördes i hans självsäkra prat. Så när flyttlasset gick så var han alldeles skakis o helt förstörd. Men hur gör jag nu? Från början hade vi nästan ingen kontakt, jag var så arg på honom hur han kunde välja alkoholen före sin familj. Men tiden har gått och nu har vi börjat umgåtts lite. Nu har han ju världens bästa liv! Han är med oss när han är nykter och super när han vill, kan ju inte bli bättre för honom. Men jag känner att så här går det ju inte att ha det. Då kommer han ju aldrig att skärpa sig.
Det har hänt flera gånger nu han lovat saker, tex livade han att komma till uppesittarkvällen och spela Bingolotto med oss, 45 min innan skickar han ett sms att han inte hunnit med det han skulle så om han kunde komma dan efter istället. Vår dotter blev enormt besviken och jag med naturligtvis. Men vi är så van vid det här men konstigt nog så tror vi på honom när han lovar saker. Och därför han inte kom var för att han dagen innan varit aspackad så han hade inte kommit upp ur sängen förens precis innan han skulle åkt. Men då låter det som om han ”inte hunnit” med och en massa ursäkter men vi VET ju vad det beror på! Så jäkla frustrerande! Tror verkligen en alkoholist att vi inte fattar??
Oj det här blev lite prat om livet oxå.. men hur ska jag göra med fortsatt kontakt?? Ska jag säga ifrån? Som det är nu har han ju ett perfekt liv där han kan komma till oss när han vill och dricka när han vill.

Även om jag inte var ihop lika länge och inte heller hade barn ihop med mannen ifråga. Just det där att det förväntas att allt ska vara glömt dagen efter, man beskylls för att vara tjurig, skulden till hans drickande vältras över på en själv, han pilsk dagen efter och man själv är ALLT annat än det! Även det där att man sjölv ska förändra sig inte han som äger problemet egentligen. Helt sjukt när jag ser tillbaka på det hela. Vet att någon period kom vi överens om att han skulle dricka av sig på fredagar och så skulle lördagen vara fredad dag när vi skulle kunna göra saker. Drack av sig på fredagen gjorde han med besked och var bara trött och även smygdrack på lördagen. Hur kunde jag gå med på något sådant? Börja gå din egen väg! Och att inte bry sig är ju att inte ta ansvar, bra! Så gjorde jag med det sista halvåret, tjatade inte, brydde mig inte! I förlängningen drabbar det ändå en själv fast mer indirekt: man är ihop med någon som inte är tillgänglig på något sätt! Börja fokusera på dig själv är mitt bästa råd! Då klarnar det mer vad man vill med livet! Jag försökte många gånger förklara hur allt kändes; varje fylla han valde kändes ungefär som otrohet och svek. Han fattade aldrig och till slut valde jag att lämna. Svårt var det för, precis som ni, hade vi mycket som var bra tillsammans. Hans spritproblem var dock omöjliga att leva med för mig. Kram

Min man dricker sedan tjugo år tillbaka. Inte så att det påverkar jobb eller ekonomi men familjen. Han vill inte se problemet givetvis men medger att han borde skärpa sig. Detta glöms direkt och han dricker i princip varje dag. Har gömmor överallt, jag har blivit expert att hitta dem, häller sprit i folköl, skyndar sig att hälla i sig om jag t ex tar hand om tvätten. Ser alltid till att handla hem men smusslar ut i garaget o tror vi inte vet. Vi har gått igenom bråk hot tjat. Blivit orosanmälda från skolan då barnen mått dåligt ( i gymnasieåldern) detta ledde till att han tog hjälp men nu är vi där igen. Barnen är vuxna o jag har bestämt att inte btåry mig, hans problem helt enkelt. Vi har väldigt bra tillsammans för övrigt men alkoholen förstör. Dels kryper det i hela mig när jag känner lukten, hör ljudet av ölburk som öppnas sen vet jag att han blir kladdig o sur när jag stöter bort honom. Då får jag höra hur tråkig jag är osv sen på morgonen är han bakfyllepilsk o ska kladda igen. Jag blir galen o äcklad, det här förstör allt och han fattar inte att känslan finns i mig länge. Han blir sårad o då är tröst alkohol. Han menar att jag ska också ändra mig men det är så svårt. För många år med dåliga minnen som gör att det låser sig totalt. Vill inte bjuda på mig mer och uppfattas då av honom som att jag inte vill bidra till att det ska bli bättre. Vet inte riktigt vad jag vill med inlägget men är det nån som känner igen sig?