Senaste kommentarerna i forumet

att jag skulle säga jättenejtack om han hörde av sig. För jag orkar faktiskt inte med honom just nu. Bra det. :)

Som några av er lagt märke till så har jag varit omedvetet ambivalent gällande sluttiden för lajv-träffen. Det är kl. 15 och inget annat!
Ursäkta otydlighet.

Önskar er fin fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tror du kommer att få ett jättebra 2019! Efter tunga perioder brukar det lätta även om man just där och då inte känner så! Bor också i den delen av landet där man inte kan räkna med en vit jul? Har saknat dina varma och kloka inlägg men du gör helt rätt i att vila och spara energi! Kram?

På alla sätt men bor i den delen som troligtvis inte får någon snö, kan nöja mej med en vit snöfri jul ?
Senare delen av 2018 har varit tung, inte bara makens drickande utan många andra faktorer har gjort att orken tagit slut. Jag läser mycket men tycker inte jag har något att tillföra just nu ? men jag kommer tillbaka ?

att höra ifrån dig Anxiete! Har undrat hur du har det! Tack för fina ord! Hoppas du också får en bra jul för det har du verkligen förtjäntat! Många kramar och önskan om julfrid?

Ville bara önska en God Jul ?Det låter som du har en härlig jul framför dej, så som det ska vara. Jag blir så glad när jag läser det för det är dej så väl unnat! Kram ?

Hej! Ser att boken av Carina Bång finns i ett ex på bokborsen.se.

Hej Ullabulla och tack för ditt svar.
Du har så klart helt rätt, jag har bara så svårt att tänka på något annat nu än att han har sina skrämmande diagnoser med levern och matstrupen. Jag vet att jag bör försöka leva mitt liv och att han har vuxenansvar men kanske det ändå inte sjunkit in riktigt hos mig att det faktiskt är så. Boken du rekommenderade måste jag försöka få tag på, ska kolla nätet. För jag vill släppa kontrollen. Bry sig gör man ju men denna uppslukande rädsla och beredskap är ju inte till gagn för varken honom eller mig, mitt förstånd förstår det men känslan vill inte släppa. Min sons beteenden har bundit mig så starkt till honom och det har gjort att beroendet av mig blivit som det är. Han kan, han är intelligent och egentligen full av resurser, jag vill låta honom utveckla det. Just nu är det den överväldigande oron som hindrar mig, känns som om jag inte vill kräva ett uns av honom och jag säger ja till allting. Tänker att om jag blir bestämd och kräver så kanske det är det sista jag säger till honom, så otäcka tankar som tar över. Jag har själv OCD och det försvagar mig ju också. Men jag ska hitta boken, läsa den och se om jag kan få styrka där. Och detta forum är så himla bra, man får prata med människor med egna erfarenheter och det är ovärderligt. Tack igen Ullabulla, för ditt svar. Jag kommer nog att skriva här igen så jag får ur mig och i mig om man säger så. Vi kanske hörs här.

Tidigare skrivit till dig.
Din oro fortsätter snurra i allt högre fart trots att din son är nykter.
Det är det som ofta är problemet när man är anhörig.
Det spelar inte så stor roll om den beroende dricker eller inte.
Oron finns där ändå.

Ingen kan ge dig prognoser för din son.
Ingen kan veta om han kommer att dricka idag eller inte.
Ingen vet om han kommer att dricka tills han dör.

Jag som anhörig har drömt om att få kedja fast mitt ex för att få ha full kontroll på att han inte skulle dricka.

Jag har själv väldigt starka band till min autistiska dotter.
Mår hon dåligt psykiskt gör även jag det.
Trots att det är meningslöst.

Du måste inse att din son bestämmer över sig själv och du ansvarar över dig.

Det finns en väldigt bra bok av Carina bång.släpp kontrollen-vinn friheten.
Den sätter det här i lite perspektiv.

Du kan inte kontrollera en annan.
Du kan bara kontrollera dig själv.

För mig var det en aha upplevelse när jag tog in just det.
Jag har bara ansvar över mig själv och kan varken tvinga kontrollera eller pusha på det jag vill och tycker att en annan person ska göra tänka och tycka.

Jag kan förstå att du inte vill kapa kontakten, trots att du borde, men det är definitivt inte värt att bli vräkt på grund av honom. Där får du faktiskt tänka steget längre, och se till att ni inte träffas hemma hos dig.

Skriver av mig

Det har vart lugnt länge ang bråk men för någon vecka sedan vart det ett gräl här hemma och en vän till oss såg bråket, det va fysiskt igen då båda gjorde fel.

Jag har tänkt ut och in.att är det värt att ses? Vi har sagt att vi får sluta ses på.det här sättet om det sker igen. Jag tänker att det kommer hända igen och kanske ännu allvarligare. Jag har en chans till i att behålla mitt hem pga de tidigare bråken vi haft och jag är orolig att jag kommer bli.vräkt!!!!

Jag tycker rent logiskt och förnuftigt att det inte är nåt bra att vi ses och umgås. Det hettar till så negativt mellan oss från ingenstans!!!

Problemet är att vi känner för mycket för varandra fortfarande, och att vi vill ses. Men jag är rädd och nervös över om vi kommer bråka och när !? Är det värt det?

Jag hade sagt nej om jag stod utanför. Men nu är jag innanför med känslor, och då är det inte så lätt att avsluta det till 100%

Hej igen! Jag har skrivit några gånger och även fått kloka svar. Men min rädsla är så stor att jag hela tiden söker något att stödja mig med, något hopp. Min son fick diagnosen levercirros för ett par år sedan, lindrig sa läkaren. Allt gick bra och han gick på kontrollerna. Så plötsligt blev han så rädd att gå dit och han bara slutade komma på kontrollerna. Sen började han dricka vid vissa tillfällen och så ökade det på. I somras fick han åka in akut för att han kräktes blod och det konstaterades att det var blödande magsår. Efter några dagar på lasarettet fick han komma hem med medicinering och han mådde bättre och bättre. Efter några månader blev han väldigt nere och ledsen p g a ett förhållande som inte fungerade och eftersom han har panikångest så började han självmedicinera med alkohol igen. Det började med öl 3,5% och starkare saker vid några tillfällen. Det blev mer och mer drickande och för någon vecka sedan kräktes han blod igen och vi fick åka ambulans till sjukhuset igen. Det hände efter en helg när han druckit 2 stora flaskor sprit själv. Blödningen stannade av när vi kom dit men han fick medicinering med dropp och även blod. Vid gastroskopi hittade de sköra slemhinnor i magen och även små bråck i matstrupen. Men de kunde inte se varifrån blödningen kom. Han har magmedicin nu och blev remitterad till medicin mott dit han kommer att bli kallad. Ska även på ny gastroskopi om 2 månader. Jag har läst, jag har pratat med sköterska på gastromottagningen, jag har vänt ut och in på allting och upprepat vad läkaren sa vid utskrivningen. Allt som fastnat i mitt huvud är att blödningen kan komma tillbaka, att det är farligt. Känner mig som om jag har jour dygnet runt och vågar knappt gå till jobbet av rädsla för att det ska bli så där igen. Jag fungerar inte, hela tillvaron är rädsla. Tror nästan jag mår sämre än han på det viset. Visserligen sa läkaren att om han håller sig helt ifrån alkohol så kanske han inte behöver få mer besvär men jag vågar inte ta till mig det. Har läst för mycket som gör mig mer och mer orolig. Han mår mycket bättre nu och äter bra och tar sin medicin, Pantolaprazol tror jag den heter. Och han dricker absolut inte alkohol och säger att han aldrig mer tänker göra det. Men han vill gärna ha 0,0% öl för att han är så van vid smaken. Jag kan inte leva så här, tycker att alla som jag pratar med i vården mest hummar och pratar hit och dit som om de inte vill säga som det är. Jag vill ha klara besked och samtidigt är jag livrädd för att få det. Jag har varit min sons stöd på alla upptänkliga sätt sedan han blev vuxen och nyligen har han fått diagnosen Aspberger. Det förklarar mycket av hans beteende och varför jag hela tiden känt att jag inte kan släppa taget. Men nu är jag 65 år och börjar känna att jag inte orkar. Snälla, snälla människor här på forumet, om någon av er har erfarenheter av de här diagnoserna, skriv till mig. Jag är desperat, jag klarar inte det här. Julen orkar jag inte ens tänka på, vill bara att den ska vara över. Jag ska gå i pension i januari och hade sett fram emot det men nu känns framtiden som en enda lång oro. Vad ska hända, hur ska det bli? Jag gör vad som helst för min son men nu har jag ingen kontroll över någonting och han är så beroende av att jag är stark. Jag vågar knappt gå hemifrån och äter gör jag bara för att jag måste. Det här går inte, snälla någon, skriv till mig.

Efter 4 år?
En del av oss är väl mer beslutsamma att vi kan ändra på andra än oss själva.
Och låta hoppet flaxa till höjder man egentligen inte gick med på.

jag måste göra, stänga dörren helt. Inte bli glad och stöttande när han kommer och visar vilja till förändring. För han kan ju inte hålla i, hålla ut, genomföra planen..... det senaste var ju det, att hålla ut med träningen, genomföra den planeringen, det var inte ens en plan att sluta dricka.........och så sitter jag här igen och skriver om honom, när det skulle handla om mig..... är tydligen inte mogen ännu att lämna detta forum. :/

När känslorna och hoppet ändå ligger där och lurar fast man på ytan säger att det är lugnt.
Man kanske lindar in det i att det är bra att få avrunda/umgås på ett bra sätt när personen är nykter.

Men andra delar i en vaknar och börjar hojta om tro hopp och kärlek.

Mycket mycket svårt att hålla fokus på sig själv och verkligheten när det blir som du beskriver.

Men det är nog enda vägen för att man till sist ska kunna stänga den där dörren som står och glappar och släpper in det där hoppet på nytt.

Ett steg fram och två bakåt. Mannen lyckdes hålla planeringen i exakt 4 veckor. Veckor då vi sågs två eller tre gånger i veckan och tränade och käkade middag ihop. Det var trevligt och jag var nöjd över att komma igång med gym, äntligen. Han fick antabus och andra mediciner, skulle påbörja behandling. Jag hade just börjat ta i "på riktigt" i masinerna, och planerade för en upptrappning av tid och vikt. Så ställde han in förra veckan, skyllde på jobb.
Så tillbaka på ruta ett. Han har gjort sig okontaktbar. Dricker igen.
Och jag reageade mycket starkare än jag trodde. Smällde in i väggen helt enkelt. Visst har det varit massa på jobbet, men jag tror inte det är grunden. Sitter med yrsel och matthet.
Bara att bita ihop och ta sig igenom det här nu då. Det SKA gå. Jag ska bli fri och må bra. Sådeså.
Kanske lika bra att det hände, ibland måste man tydligen ner på botten och vända, jag har hållit näsan över vattenytan för länge.

Han började om igen och äntligen nykter igen sedan 2 veckor tillbaka!
Det är en stor kamp för båda två! Vi går som på nåla hela tiden, små tjabben blir stora ä. Men vi kommer klara det, frågan är bara när livet blir " normalt "

Detta har gjort mig helt slut på energi, är trött jämt och irriterad! Får ångest fler och fler gånger. Jag har äntligen identifierat ångesten när den kommer och i vilka situationer den uppkommer!

Men vi är bäst på att trigga varandra, hur slutar man med det?
Han triggar igång min ångest och Växjö hans sug! ?

Glömde kanske skriva att vi " bara" varit tillsammans i 5 år och har 2 barn tillsammans. Och jag har ett barn sen tidigare

Gud vad jag känner igen mig! Jag är också i övre tjugoårsålder och min sambo är strax över 30! Han har varit beroende i 18 år.
Sedan 4 år tillbaka finns inget sexliv, knappt ingen beröring alls typ. Vi bråkar typ jämt om små saker. Igår var det bråk över att mina föräldra skulle med och titta på vår flickas uppvisning, min sambo har mina föräldra som chefer. Vi har fått behandling genom jobbet. Och min sambo har äntligen börjat ta till sig hjälpen! :) dock några återfall, Men längsta perioden nykter är 16 dagar, Nu ät han uppe i 15 dagars igen! Så jag hopps att det går vägen!

Jag har genom denna behandlingen också fått hjälp med mitt medberoende, dock kommer det inte ifrån min sambo utan tidigare förhållande med samma stuk!

Det är svårt! Har din sambo inser att han dricker för mycket? Vill han ha hjälp?

Rädslan sitter kvar än efter den där ölen, Men Jag har lärt mig att släppa det få jag inte kan hjälpa min sambo! Utan det är behandlingen som får hjälpa honom, jag måste hjälpa mig själv!Vi har kommit en bra bit på vägen, Men det är en lååååång väg kvar.

Finns ingen tidsbegränsning på mitt boende. Så det är lugnt. Har varit i kontakt med min man kändes bättre. Klara av den kontakten.
Ska gå anhörigprogrammet. Men börjar först i februari.

samma här: kan ägna en hel dag åt att tänka på nån gammal skit som hände för flera år sedan! Liksom spela upp den i huvudet och frossa i hur jä-vligt det var! Tänker att jag skulle sagt si eller gjort så! Men herregud det är ju passerat och det begriper ju jag också egentligen men själva grejen måste stötas och blötas igen i mitt huvud. Avskyr detta egentligen och försöker avbryta tankarna men är snabbt tillbaka. Dagen efter kan allt vara bra igen och man tänker på här och nu. Konstigt som sjutton. Hade detta dilemma suttit i håret hade jag rakat mig direkt.

Så kan han få precis den motivation han behöver.
Även om han kommer att anklaga dig och säga att det är ditt fel att han väljer att dricka.
Att han inget har att leva för osv.
Men ditt fokus är helt rätt.
På dig och barnen.
Han måste ha fokus på sig och sitt tillfrisknande.
Sen kanske det kan bli ett ni igen.

Så om du orkar fullfölja,heja.
Om inte så är det också fullt förståeligt.
Det är en lång process.

Tack Clara! Hoppas snart kunna sitta ner och prata med en tredje person. Har längtat efter det.
Kram tillbaka!

Du har en partner som sista två åren druckit på ett problematiskt sätt. Det går inte ut över hans jobb men över dig, ditt mående och er relation. Du har fått nog och söker nu stöd i din situation. Bra att du tagit steget att skriva här, ett steg på vägen mot att ta hand om dig själv.
Ibland tar det lite tid innan man får svar, dessutom låg forumet nere hela fredagen efter att du lagt in din tråd (detta fel är nu åtgärdat).

Skriv gärna igen och fortsätt som du redan gjort att läsa och kanske skriva till andra om det är något du tänker att du är hjälpt av.

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej hej!

Hoppas ni ser fram emot träffen 16/2 lika mycket som vi! Jag puffar upp tråden igen så ingen missar vad som är på G.
Kom ihåg att anmäla er om ni kommer och eventuella matallergier.

Här är programmet och adress igen:

11-12 Hej och välkomna!

12-12.45 Lunch och mingel

12.45-14 Delade grupper:

Medlemmar som är anhöriga, Carina och Sofia samlas i en grupp. Carina ger en mini-föreläsning om anhörigas situation och sedan gör vi en enskild självhjälpsövning som de som vill sedan kan diskutera i gruppen.

Medlemmar som är oroliga gällande sin alkoholkonsumtion hänger med Rosette och Li-Lo för samtal, pepp och egen självhjälpsövning.

OBS! Ni delar bara med er av det ni vill dela. Det är helt ok att sitta tyst och lyssna.

14-14.20 Fika

14.20 - 15 Avslutning och överraskning

Adressen är Katrinebergsbacken 35A i Liljeholmen.

Anmälan mailar ni till kontakt@alkoholhjalpen.se. Meddela gärna om ni har någon specialkost.

ALLT GOTT!
/Carina