Senaste kommentarerna i forumet

Bara det faktum att han blir "sårad och arg" när du inte vill bo ihop, räcker för att du INTE ska bo med honom. Ingen är så lättsårad som en alkis.

Och att dina vänner försvunnit - det gjorde min bästa vän också. Jag trodde att vi var osams, men i efterhand har hon sagt att det handlade om att hon till slut inte stod ut längre med att se mig så kuvad och verklighetsfrånvänd. Nu förstår jag henne.

Angående kommunikationen - har ni testat familjerådgivningen? Det är väldigt mycket lättare att nå fram om en tredje person finns i rummet.

Kram och var snäll mot dig själv!
/Clara

Tack för dina råd! Känns underbart med feedback!

Fortsätt jobba med dig själv och din tillit till dig själv.
Inte tilliten till honom,den kommer när han bevisat att han menar vad han säger.
Läs runt på forumet och ta till dig vad du kan göra för dig själv.

Du har ju "svikit" dig själv med att gå tillbaka till något du vet kan upprepas när som helst.
Det är nog ditt inre jag som skyddar dig med att vara rädd.
Det bör och ska du vara,även om delar av dig måste få vara frisk i relation till honom också.
Annars kan ni ju inte ha en relation om det är vad du innerst inne vill.

Så kolla under självhjälp,fokusera på dig själv och låt relationen bara ta en liten del av dig.
Inte allt som den kanske gör i nuläget.

Nordäng. Jag har också börjat fundera i hur ofta det faktiskt är jag som skapar drama där det inte finns något att hitta.
Letar i gamla oförrätter som ju alltid finns i en relation.
Målbilder som aldrig kommer att bli sanna och strävar dit och blir besviken när det inte blir sant.
Dvs bygger harm åt mig själv och samlar till en sammandrabbbning för att jag behöver urladdning.

Så det behövs inte alkohol i relationen för att gå igång på ingenting för att få lätta på kaoset i sitt inre.
I alla fall behöver inte jag det.
alkohol är bara en väldigt bra katalysator för att slippa jobba med självet.
En utmärkt anledning att få spela offer och martyr och stirra sig blind på en dryck.

Jag har levt med en beroendesjuk man i snart 7 år. Han har försökt vara nykter sedan 4 år tillbaka med varierande resultat. Vi gifte oss för 2 år sedan och skilde oss i somras efter ett rejält återfall. Han flyttade till en kvinna som accepterade hans missbruk. Efter några veckor var han djupt ångerfull och har sedan dess gjort allt för att bli frisk. Han har bytt jobb, lämnat sitt gamla liv och går i kbt. När vi började träffas igen i slutet på sommaren var vi vansinnigt nykära. Trodde inte det gick att uppleva det. Trots alla tvivel. Trots allt som hänt. Nu har han varit nykter igen i snart 5 månader och kämpar på. Men jag är ständigt rädd. Rädd för att bli sviken igen. Och den rädslan tär sönder mig. Jag vågar inte lita på någon. Mina två närmaste vänner har försvunnit efter mitt val att ta tillbaka honom. Och det känns nästan som ett ännu större svek. Just nu är vi särbos även om vi umgås nästan varje dag. Han vill flytta in igen. Men jag vågar inte. Mitt kontrollbehov är större än någonsin, men jag kämpar med att inte visa det. Är livrädd att falla tillbaka i gamla mönster som den trista kontrollerande övervakaren. Jag vet någonstans att jag måste vara beredd på ännu ett misslyckande. Han tycker att han gör allt rätt nu och förstår inte mig alls. Han blir sårad och arg när jag säger att jag inte är mogen att bo ihop än. Hjälp mig att tänka! Och hur 17 ska vi kommunicera kring det här?

Jag har inte alkohol som begär.
Snarare relationer,eller att gå inoch försöka hjälpa de som kanske inte ens vill bli hjälpta.
men på ett sätt som ger mig lindring i oron.
Medberoende/relationsberoende.

Men jag tror att suget är väldigt likt alkoholberoende och vi stillar det bara på ett annorlunda sätt.

I Helgen så har jag pratat med honom igen.
Då sa jag till honom att jag inte litar mer på honom och att jag tror att han har sårat mig mer än jag har erkänt för mig själv.
Jag berättade också att jag har sökt kontakt via denna sidan och att jag rekommenderade det till honom också.
Jag sa till honom att vi har haft det fint tillsammans men att känslorna har avtagit. Orden som oftast sägs "Jag älskar dig" betyder inget mer utan bara är tomma ord. Jag tror inte på de.Det är inte äkta mer.
Det var jobbigt att sitta och berätta. Jag kom också fram till en punkt och det var att jag sa att han måste ta itu med detta om han vill ha mig kvar och kämpa för oss. Klarar han inte det denna gång så finns det inte fler chanser. Inget äktenskap längre.
Men medans jag satt och pratade så vet jag inte om jag nådde fram. Det kändes som jag satt och pratade ut i tomma intet. Jag vet faktiskt inte hur mycket han har tagit in.
Nästa morgon smsade jag honom och undrade om han kunde hjälpa mig med att se till mitt barn som är handikappat och ge henne mat. Själv har jag blivit dålig ont i halsen och i denna veva håller jag på att flytta en andra gång ( trivdes inte i förra) och ska då städa den andra lägeheten helst snarast för sen kommer julen och då hinns det inte med.
I vanliga fall när jag smsar så ringer han bums. Endast inte helger för då sover han tills eftermiddagen och då är jag inte dummare än att jag vet varför.
Men eftersom jag pratat med honom igår om saker och ting så önskade jag väl någonstans att han kände något...
Han ringde inte förrän på eftermiddagen med sömndrucken röst och sa att han har varit uppe länge men inte hört telefonen...Han har tittat på tv, sa han. Det tror ju jag vad jag vill om..
Nu undrar jag om jag ljuger för mig själv? Tycker jag om honom eller är det helt dött? Vill jag ha honom om han slutar? Har det gått för långt? Kan man hitta tillit igen efter missbruk?
Jag känner mig mycket ensam och förlorad just nu.

fundera lite över vad kärlek är och vad kärlek skapar i din kropp och dina tankar. Jag upptäckte att jag hade svårt att känna skillnad på olika känslor: kärlek, sorg, ilska mm. Och också om man har den typen av förhållande så blir de olyckliga stunderna mer extrema men de lyckliga stunderna blir också det: berg- och dalbana plus plus! När man är där nere på botten längtar man upp på den härliga kärleksvågen! Fattar fortfarande inte hur jag hängde med, ena dagen på botten och sen åkte man upp dagen efter. Lagret under mattan blev tjockare och tjockare för där kastade man bara in all skit som hade hänt. Och så njöt man ordentligt av kärleksvågen. Hur har du haft det under din uppväxt? Trygg och stabil eller var det samma typ av uppväxt som ditt förhållande? Börja ”forska” i dig själv istället för att fundera över honom. Prova att agera annorlunda. Inget förändras ju över en dag men börja experimentera lite och upptäcka hur det blir då. Kanske hittar du en annan väg att gå. Terapi är bra också. Har du provat? Önskar dig styrka att förändra! Kram

Herregud vad jag känner igen mig. trodde jag va ensam om att känna så.
Att hjärtat säger ja men hjärnan nej. Vet inte vad som är rätt o fel längre. Är helt förvirrad, förvriden.
Känner mig lättlurad, dum. Manipulerad. varför har jag känlor för denna man.
Vore så mycket bättre om jag kände hat eller åtminstonde inte några känslor.
Men har så starka känslor, som han nog vet och spelar på.
HJÄLP!! BLir tokig snart.
Har inget liv kvar. Varit ihop i 20 år. Det tar aldrig slut.
Jag kanske bara hittar på , tänker jag ibland. Det är jag som är knäpp och överreagerar.
Samtididigt skriker hjärnan LÄMNA honom. Låt honom supa ihjäl sig.

Jag stannade ännu en gång.. Men nu har han druckit igen och nu har jag satt ner foten.
Känner mig som en riktigt pissig människa för att jag inte kan stanna längre. Jag älskar honom och vill leva med honom men kan inte. Jag måste vara den ansvarsfulla och se till att barnen inte växer upp med en förälder som är alkoholiserad. Känner mig pissig för att han vill ändra sig, han tar tag i det, försöker, tar antabus men så trillar han dit. Gång på gång. Han ljuger, sårar och dricker.
Jag önskar bara att han fick motivationen..

... skickar jag dig, fina Ulla. Gör ditt allra bästa och håll i din nykterhet för till trots för uppgivenhet och sug är det ju fint att leva utan ångesten och alla dessa tankar som tas upp av alkoholen när man är mitt uppe i det.

?

Ute och seglar där den inte ska vara.
Där jag inte mår bra och där jag inte har full kontroll på mig själv.
Jag försöker till det yttre få livet att fungera.
Gör det jag ska och ser till att det flyter runt mig.

Kanske vad som kallas torrfylla eller abstinens.
Mitt inre är i uppror och jag vill söka lindring där jag inte ska.
Vill ta tillbaka allt jag står för och gömma mig i värderingar som inte är mina och som inte gagnar mig i längden.

Hörde så bra uttryck: "Hon tog på sig skygglapparna och fortsatte att dö lite till"

Så gör vi väl alla lite till mans (å kvinns) men när man liksom hoppar upp från sitt eget jag som man nödtorftigt skrapat ihop för att få åka den där guldbeströdda banan. Åtminstone den man inbillar sig är guldbeströdd.

Istället för vardagsbanan,där man har koll på läget,allt är någotsånär möjligt att förutse.
Den släpper man om kicken eller suget är tillräckligt starkt.

Läser om flera under beroendesidorna som verkligen kämpar med sig själv för att stå emot det de vet att de ska avstå.

Där är jag nu,och jag hoppas att jag håller ihop och står på mig.
Men det är inte lätt.

Glädjande att läsa om dina goda planer inför julafton,
och att du satsar på det som gör dig glad!

Låter mysigt med GOD och LÅNG frukost med barn & respektive.
Positivt att du tackade ja till jullunch hos trevliga människor
och att kvällen sen fortsätter med fokus på glädje och gemenskap.

Tack att du dela!

♡♡♡ Stor Kram! ♡♡♡

Har bestämt mig för att ha det bra i jul! Hittills under livet har julen varit ångest, motvilja, kalas med människor man inte vill fira med men gör ändå! I år tänkte jag till innan och laddade mentalt! Såå min tradition med GOD och LÅNG frukost på julafton kvarstår men bjudna är BARA mina barn med respektive! Skall bli en glädje och sann njutning att äta långfrukost tillsammans med dessa juveler! Tackade ja till jullunch hos ene sonens svärmor. Förra året tackade jag nej för jag kände att jag var tvungen att bjuda min mamma och pappa på lunch. Ska bli så trevligt att köpa en fin julblomma och gå bort till trevliga människor och äta lunch. Kvällen firar jag och två av sönerna hos min bror! Tackade ja till detta eftersom min bror också hade bestämt sig för att julafton är en fredad dag och inte bjudit mamma och pappa! Har jag dåligt samvete? Kan lätt räkna ut att min mamma och pappa firar jul själva men det har de jobbat för! De har med all tydlighet visat att julen inte är en dag då glädje och gemenskap skall vara i fokus! Bara ännu en dag då dom tar ut svängarna och vad som helst kan hända! Det kan de ”njuta” av själva i år! Så nej har inte dåligt samvete för julen verkar ändå inte betyda något för dom! Julens budskap: säg ett rungande JA till sånt som gör dig glad och fetnej till skit! Vet att ni är många som kommer att fira samma typ av jul som jag har gjort alla år hittills! Men det finns hopp, man KAN ta makten över sitt liv och sin jul! Stor kram och styrka till er alla när vi nu går in i slutspurt inför jul!❤️

Min bror har tagit över våra gamla (!) föräldrars hus och liv..Det är verkligen ingen lösning på bostadsbrist iallafall..
Han har fått hjälp men inte tagit emot mer välbehövlig hjälp då tvångsvården tog slut, tyvärr.
Jag håller mig därifrån för att själv orka..Jag har gjort försök att hjälpa i många år. Men som du skriver så är det bara omständigheter som är fel, inte alkohol, droger och tabletter. Jag är en ond fiende som tycker tvärtom.
Jag har gett upp hjälpförsöken och bestämt att samhället får hjälpa. Tyvärr så förvärras ju hans möjligheter till hjälp pga föräldrarnas medberoende bla..
Nu är julen här och jag skulle gärna fira med mina föräldrar men orkar inte bjuda in brorsan och sedan vara orolig om han kommer nykter el ej alt behöva skicka ut honom onykter...
Ingen lätt situation för närstående. Givetvis inte heller för de missbrukande, så många som far illa..

Känner verkligen med dig..men du måste välja. Barnbarn är det bästa som finns och de ska inte behöva se eländet som alkoholen ger. Jag har själv haft två förhållanden med för mycket alkohol men har lärt mig att alkoholen alltid vinner. Du är värd så mycket mer än det öde du fått så ta tag i ditt liv du har bara ett.Stor kram

Du är inte otillräcklig - du är medmänniska och det kan kosta på att vara det.
Du är magisk som kämpar på fast du tycker att du går under. SÅ är det. Vi människor
är väldigt starka och vi klarar med än vi tror.

Rent spontant (dock brukar jag vara försiktig med råd kring psykisk ohälsa) känns det som
att grunden till alkoholen är ångesten och då måste man kanske börja där.
Vet ju dock inte om din son har fått hjälp med detta?

Och stöd med din egen styrka att orka med. Vad finns det för alternativ för dig där du bor?
Kan du be läkaren om hjälp?

Det är klart att det går att få sitt liv tillbaks. Stödet ser olika ut beroende på vart man bor,
och vilken ålder man är i. Du kommer få goda råd och tips, stöd härinne. Ge inte upp bara. Skriv på.
Har du sett att Alkoholhjälpen har en träff för dels medberoende i Februari? Har du möjlighet att komma så får
du möta de på forumet som är grymma på denna del... medberoende och stöd. En del ska handla om just
medberoende och hur man hanterar det.

Tyvärr kan jag säga att det är många barn, ungdomar och vuxna unga som kämpar med samma problem som du gör fast
gentemot sina föräldrar. Det är verkligen fel att ta ansvar för sina föräldrar. Sina barn ger man ju aldrig upp.

Det känns som du behöver få RÄTT hjälp, något som fungerar för din son.
Man måste nog utgå ifrån hans diagnos trots allt och utgå ifrån det perspektivet.

Dricker han för att döva sin ångest? Medicinerar han mot sin Aspberger och ångest?

Där anser nog jag, dock ingen specialist på detta, men har druckit mig till sjukdomen alkoholism -
och fick då en utredning kring ADHD - Elevanse som medicin - och jag kan säga att min hjärna är
helt annorlunda nu när jag medicinerar.

Hur ser det ut för dig?

Ge inte upp, det finns fler härinne med liknande problematik. Tyvärr kan det ta tid att få respons - skriv på så kommer du hitta likasinnade.
Många härinne har kunskap som är bred.

Så fortsätt skriv.

Vi kan inte lösa dina problem men vi kan lyssna och läsa. Det kan vara gott nog ibland.

Hej MondayMorning!
Såg ditt svar. Han har hållit sig från alkohol helt sedan vi kom hem från lasarettet i torsdags. Men hans psykiska tillstånd är inte bra. Han försöker äta regelbundet men får ångest av och till och säger att det känns konstigt i magen och han blir rädd och får kväljningar och är sedan livrädd att han ska kräkas. Han är så svår att prata med också p g a sin Aspberger och sin ångest, han kan vara väldigt hjälpsökande och rent av krävande samtidigt som jag känner mig avvisad för att jag råkar kontakta honom t ex mitt i en film eller något. Jag är på helspänn hela tiden, går inne med skor och jacka och mobilen i handen, kan knappt äta eller våga gå någonstans. Leverskadan har ju gjort att det bildats bråck i matstrupen och både han och jag är uppskrämda sedan tidigare av läkare som pratat om den åkomman och sagt att "om man bara hostar till så kan man falla ner död på en minut". Vet inte om det var för att avskräcka från alkohol eller vad. Är det så som han sa så kan man ju inte leva. Att varje sekund av tillvaron vara beredd på katastrof är inget liv. Jag orkar inte längre, ingenting känns meningsfullt och jag vet inte vad jag ska göra. Läkaren som vi träffade vid utskrivningen sa att det kan vara så att han aldrig behöver få några besvär av det här mer om han inte dricker och det har han sagt att han aldrig mer ska göra. Men sen ska han till medicin mottagningen och då blir det väl ultraljud på levern och vad ska man då få för chock, vet ju inte hur långt cirrosen har gått. Om man slutar dricka håller det sig som det är fick vi höra tidigare, men vet ju inte nu hur nedsatt leverfunktionen är. Känner ilska, sorg och frustration, känner mig otillräcklig och jag tycker inte det finns någon framtid längre. I 20 år har jag handskats med hans ångest, de sista 10 med den och hans drickande. Jag gör allt åt honom och för honom men allt verkar ju bara bli värre och värre. Orkar inte, vill inte, men känner att jag måste. De pratar om hjälp från kommunen men det har vi provat och det fungerar inte, dels är han inte så motiverad att få den och dels har t ex boendestödets personal varit så okunniga och osmidiga så det blev konflikter hela tiden. Vill bygga upp honom, vill att han ska må bra. Och jag vill få leva mitt liv, får jag det? Vågar jag det?

Går nu hos en terapeut för medberonde. Hon har konstaterat att jag är medberoende.
Förut var jag negativ för han inte sökte hjälp. Men nu ser jag det på ett annat sätt. Jag vill gå anhörigprogrammet för att få verktyg för att hantera mitt medberoende också för att höra hur andra har det och hur dom klarar upp det.
Vill inte gå tillbaka till honom. Mår bättre nu.
Själv har jag inte druckit något alls sedan jag lämna.

Det är jobbigt att stå i vägskälet. Det är lätt att glömma och låtsas som ingenting när man bor särbo. Jag var och åt med honom idag på Rasta. Men jag kände inget... det känns tomt... inga känslor... samtidigt har jag inte riktigt berättat för honom att stöten troligtvis kommer.. men jag lider för att jag vet att han älskar mig högt
Jag känner endast vänskap mot honom, just nu tror jag ...han åkte hem till sitt och jag blev hemma och jag tycker det är skönt att vara själv

Systemet kan inte vara rätt om ett barn ska behöva uppleva en pappas missbruk och inte som mamma kan få vårdnaden?? Vem har rätt att förstöra ett barn så? Var inte rädd utan fortsätt kämpa för dina barn. Stor kram

Ville bara säga att jag läser det du skriver även om jag inte är från anhörigsidan. Tycker däremot att alla nya som söker hjälp och som skriver ska få ett svar. Det får du här. Hej Hej mamma-julia. Jag förstår att du inte har en lätt situation men jag tror att andra som är anhöriga kan detta bättre än mig. Så hoppas någon tar tag i tråden och att du får goda råd.

:)

Vill mest säga att jag såg ditt rop på hjälp...Det kommer här bara du har tålamod. Jag undrar vilken ålderspann din son är? Svara bara om du vill såklart. Har han hållit sig utan A sen i helgen? Förstår din oro. Kram

MM

Hej alla! Jag har skrivit här tidigare om min rädsla och min svårighet att stå emot min sons krav och drickande. Han hade början till, eller lite, levercirros för två år sedan. Höll sig nykter ett år och började sedan igen. I somras fick vi åka till akuten för blödande magsår och han höll sig nykter ett tag. Sedan började han med folköl och tydligen blivit bjuden på starköl och Treo Comp av en "kompis" ganska ofta. Nu i helgen drack han två 75 cl spritflaskor själv och i måndags började han kräkas blod igen. Det blev ambulans till akuten med blåljus. Man tog prover och gjorde gastroskopi. Han fick 2 påsar blod och en massa olika sorters dropp. Gastroskopin visade sköra slemhinnor i magen men man kunde inte lokalisera varifrån han blödde den här gången. De såg även små bråck i matstrupen vilket håller på att skrämma livet ur mig. Det kommer sig ju av att hans lever inte fungerar som den ska. Han fick remiss till medicin mottagningen som ska ta över kontrollerna som han vägrade gå på tidigare. Och så blir det ny gastroskopi om 2 månader. Han är nyligen diagnostiserad med Aspberger och det förklarar mycket av hans beteende och hans reaktioner. Nu säger han att han verkligen förstår att han inte kan dricka mer, den här gången blev han ordentligt rädd. Men jag är så himla rädd för hur skadad levern egentligen är och livrädd för att bråcket ska blöda igen. Man blir ju så skrämd när de säger att det kan börja blöda i stort sett när som helst men man vet aldrig när. Men, om han håller sig ifrån alkohol helt så levern får återhämta sig och inte bli värre så kan det hända att han aldrig behöver få besvär av bråcket sa läkaren. Jag brukade stänga av min mobil på nätterna för att kunna sova, han har under många år ringt på nätterna om allt möjligt och det har hänt så mycket dramatik så därför stängde jag av den. Men nu vågar jag inte det och det känns som om jag aldrig mer ska kunna våga sova. Jag sliter som en slav varje dag och ändå blir det så här. Jag har sagt det förut, jag orkar inte längre. Men mitt samvete säger att jag måste för hans skull och att jag nu även måste vara tillgänglig dygnet runt för om något händer igen med det här så är det bara mig han har att vända sig till. Känns som om jag håller på att förlora förståndet snart, kan inte tänka på något annat. Söker bara lite tröst och kloka ord, gärna något lugnade här där folk förstår sådana här problem. Jag hoppas någon orkar svara mig, behöver något hopp att hålla mig fast vid så jag inte brakar ihop fullständigt.