Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen till anhörigformet! Du har tagit ett stort beslut och valt att skydda dig och dottern från alkoholens konsekvenser. Nu vill du ta nästa steg, att skilja dig.
Det låter också som att du har gjort massor för att få maken att göra en förändring, men hittills har han inte genomfört och hållit fast vid någon sådan. I det läget behöver du ta ställning till hur du vill leva ditt liv. Det kommer naturligtvis göra ont för honom med en skilsmässa. Å andra sidan kan man fundera på hur du och dottern skulle må om du stannar kvar i nuvarande situation för att inte såra?

Jag har så klart inget svar att ge - svaret kommer du säkerligen hitta inom dig. Under tiden hoppas jag du hittar mycket stöd här på forumet!

Varma hälsningar och önskar dig en fin Lucia!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad fint att du har hittat hit! Och visst är det som du skriver att alkoholen många gånger drabbar anhöriga på liknande sätt. Hoppas du vill fortsätta skriva och läsa här, där du säkert kommer hitta många andra anhöriga som du delar erfarenheter med.

Önskar dig en fin Lucia!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej alla!
Jag har varit inne på hemsidan flera gånger och läst forum, både från andra medberoende och alkoholister för stävja, få hjälp eller stöd antar jag. Var inne på att skapa en tråd tidigare men känner som många andra som skrivit här, mig skamsen som pratar/skriver om min partner...

Min historia är som de flesta andra. Jag är i sena tjugoårsåldern med en partner några år äldre. Jag har alltid förstått min partner är glad i alkohol men det är först sista två åren jag insett att hen inte "bara" gillar att vara social och festa utan att hen har ett beroende. Hen dricker runt en halv flaska starksprit (vodka, gin, whiskey) minst på en kväll. Varje dag. På helgen får hem minst i sig en 70s stark sprit och några öl/cider/en flaska vin på en dag. Första drinken tas inom en halvtimme från att han vaknar och det fortsätter konstant flöde tills det är dags att sova. Drinken står alltid bredvid. Jobbet Prioriteras dock fortfarande och görs extremt bra, väldigt omtyckt och uppskattad för det han gör och får ofta komplimanger av chefer för den prestTionen som görs så jobbet påverkas inte. Det som påverkas av drickandet är jag och vårt förhållande. All städning, handling, tvätt sköts av mig. Vi har aldrig middag tillsammans Sista 1 1,5 åren minst då hen inte är hungrig förrän sent och slutar ofta med att middagen intr ätd utan en macka istället. Vi har inget sexliv, sista tre åren har vi nog haft sex kanske 10-15 gånger totalt. En period var uppehåll på 2 år i sträck... Vi har ingenting gemensamt, inga intressen och vi gör ingenting tillsammans . Vi gör inga resor, shopping, bio, äte ute eller ens kollar tv/film tillsammans. Enda vi gör är vi kollar gemensam sport vid match tillfällena men det är allt. Detta är inget Bra förhållande, det vet jag också och råd om att lämna behövs inte, det vet jag redan. Däremot behöver jag tid att samla mot, kraft och ekonomi att Göra en ändring då jag intr har råd att lämna just nu. Jag är därför med denna tråd mer intresserad att prata ut med likasinnade då vänner och familjen såklart inte vet om hens problemoch jag vill gärna diskutera och höra ändras historier och tips.

Hoppas på svar,
MVh

OJ, det här är första gången jag besöker forumet och jag besvarade alldeles nyss ett nyare inlägg och konstaterade att historien var så lik min. Men nu inser jag att de flesta historier är lik min och lika varandra, men med litet variationer. Så tragiskt. Vad är det för fel på dessa män som dricker? vaför liksom, det är klart att de fattar att det är åt skogen. Säkert förekommer också det motsatta (kvinnor som dricker och män som lagar och lappar familjen) men nu läser jag samma historia om och om igen, och inser samtidigt hur medberoende jag är och har varit under lång tid. Det har varit särskilt jobbigt att inte ha någon att prata med om detta, vår familj är bra på att hålla en snygg fasad utåt och låtsas som om allt är normal inåt. Kanske är också det ganska vanligt.

jag har precis blivit medlem här, och det här var det första inlägget jag läste. Vill tacka för att få ta del av din historia, för jag känner igen så mycket i din berättelse och på något sätt känns det som en lättnad att höra en liknande historia, även om det är tragiskt. I mitt fall har situationen varierat ganska mycket så det kommer perioder när allt fungerar ganska bra, drickandet är mer "normalt" dvs ett par glas vin till helgen, och jag tror att allt är bra, att problemet hör till historien, sådana perioder kan vara relativt långa, ett par månader eller ibland längre. Men det ligger där och ruvar hela tiden, som ett odjur under ytan, och så kommer sämre perioder då det är ganska exakt som du beskriver, ibland mycket värre. Men det kan också variera mycket, från litet smygdrickande på kvällarna till urartning - inte våldsam men aspackad, somnar dock oftast - fast litet var som helst. Den senaste tiden har varit en sådan period, fördelen är väl att denna gång gick det överstyr då det inte skedde i hemmet - det blev en del jobbiga följder av det och något av en ögonöppnare (hur länge det nu varar) och vi kan plötsligt prata om det. Nu ska något hända tydligen, jag vågar inte hoppas men jag måste ju också stötta sådana ambitioner. Jag brottas mycket med mina känslor, och vad som är det rätta att göra. Inom mig är jag rasande över att allt är som det är och att jag har låtit pågå under så lång tid, men jag tycker också synd om honom, det måste vara hemskt att ha detta beroende. Kanske är det också något av detta du känner. Våra barn är vuxna, de tycks inte ha påverkats så mkt, jag hoppas det är så. Jag tycker att du är stark och klok som tagit beslutet att prioritera dig själv och ditt barn i detta, och har separerat ert boende. Jag kan sympatisera med hoppet om att kunna laga förhållandet, men utifrån det du beskriver låter det väl som att du inte ska investera så mycket i detta hopp förrän något radikalt händer, och det visar sig fungera långsiktigt eftersom han fortsätter trots att du markerat så tydligt. Men vad vet jag, det är ju inte precis som att jag har fattat kloka beslut i livet. Jag hoppas att du får svar från någon som har mer koll än jag har, jag följer med intresse.

Hej
Jag har suttit och läst era frågor och svar. Själv står jag vid ett vägskäl.
Jag träffade min man tör cirka 10 år sen. Vi flyttade ihop ganska direkt och köpte hus.
Underbar känsla att och nyförälskad och känna sig omtyckt.
Att han drack lite för mycket för min smak var redan då i tankarna men eftersom jag trodde att det berodde på att
han varit ensam så länge och levt uteliv så tänkte jag att de rättar nog till sig när han kommer in i ett förhållande för då blir ju vardagen annorlunda
stabil och skön kan man tycka.
Han fortsätter att dricka. Men hans drickande är planerad. Det är nämligen så att han vill sköta sitt jobb och jobbar treskift.
Han är en orolig man och kör ofta en runda med bilen, kan inte sitta still en längre stund men alltid glad och go. Han har tanken att inte innan 19 ska ha öppna någon öl. Därefter pyser den ena ölburken efter den andra när han öppnar de och ljudet av det har blivit en rysning av obehag.
Han dricker snabbt flera stycken. Utan problem upp och ner och det verkar nästan inte som han sväljer...
Detta har ökat och han går undan och dricker. Det heter " jag går ner i källaren till pannan" eldar...där växer högen med ölburkar. Sen smög det in jägermeisterflaskor som gömdes tomma i olika vrår i källaren.
Då ville jag ta ett snack med honom och han blev så ledsen och sårad och säger bara " jag vet också går han undan".
Han säger att han ska bättra sig.. ni kan själva räkna ut åren går och det upphör inte utan det blir mer, 3,5% blir 6%...jägermeister fortsätter och avbyts ibland med souther comfort flaskan och helt plötsligt börjar rosevinet oxå drickas.
Efter tiden som går och efter de gånger jag har försökt att prata så har han undvikit och jag har känt mig skyldig och tyckt synd om honom..
Vi bestämde att han skulle sova i annat rum eftersom han har andra tider än jag att gå till sängs och att han snarkar..
Allt blir till sist en väldig irritation inom mig och jag börjar bli riktigt ledsen och arg.
Jag själv har en handikappad dotter som behöver min uppmärksamhet och jag blir bara så trött av att se honom hålla på som han gör så jag tar mig ett lite hårdare snack med honom. Han kommer gråtandes ner från sitt rum helt förstörd förra nyårsafton och lovar mig dyrt och heligt att lägga ner.
Han pratar med sin arbetsledare om att han har ett problem. Han ringer och prata med vårdcentralen om sitt problem får. Han häller demonstrativt ut ölen i vasken för att visa att nu är det slut. 2 månader varade det sen sa han att han tänker bara dricka 3,5 någon gång på kvällen... och det gick tillbaks till mer och sen var det som vanligt igen...Då brast det inom mig...Jag berättade att jag ville bli särbo. Han bröt ihop och fick panikångest och jag hjälpte honom och försökte vara snäll. Han gick till läkare och pratade och fick tid hos en kurator och gick en gång.
Vi sålde huset och fick var sin lägenhet. Jag tycker det är väldigt lugnt och skönt med min dotter bara.
Träffar honom med jämna mellanrum men är bara irriterad och jag ser ju att burkar, flaskor finns gömda även hans egna lägenhet fast jag inte är där...altså fortsätter detta. Han luktar alkohol när vi har varit ute och vandrat tillsammans.
Nu vill jag egentligen inte veta av det mer men jag vet att han kommer att bryta ihop totalt om jag begär skilsmässa. Men jag vill inte må dåligt och det gör jag trots att vi inte bor ihop.
Jag skulle önska att vi skilde oss och att han tog fatt i sitt liv och sen att vi eventuellt skulle kunna börja om på nytt. Är det en naiv tanke? Vad ska jag göra?
Jag har börjat så smått att prata om för honom hur jag mår men jag är rädd för att ge honom stöten...jag är rädd om honom... han klarar nog inte det.

Jag vet att jag låter elak nu, men om föräldrarna inte vill ha sina barn hos en alkoholist så är det fel av dig att dölja det för dem.

Det är naturligtvis inte ditt fel att någon annan super!

Barnbarnen kan du kanske träffa i deras hem istället, om du inte vill lämna din partner?

Men du måste absolut respektera att de inte vill ha sina barn hos en alkoholist. Det är inte ditt beslut, och det är vansinnigt fel att inte vara ärlig om det.

Vad bra att du skriver och räcker en utsträckande hand här på forumet! Du påverkas av din partners alkoholkonsumtion och det låter som att du vill hitta stöd i att hitta vägar för att må bättre.

På det här forumet värnar vi om anonymiteten och vill därför undanbe er att delge kontaktuppgifter. Men jag hoppas verkligen att du kan hitta gemenskap och stöd här även om det är anonymt på internet.

Ett annat tips kan vara att besöka ett anhörigmöte inom 12-stegsrörelsen och se om det passar dig. Det finns olika, som ex Alanon, ACA, Coda mfl. Kolla deras hemsidor, någon har säkert träffar i Huddinge. Dessa möten uppskattas av många, samtidigt finns det många som hellre hittar annat sorts stöd så du behöver själv känna efter vad som passar dig!

Hoppas du vill fortsätta skriva här hur som helst!

Varma hälsningar
Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Ps, vi har en träff för forummedlemmar i Liljeholmen 16/2. Kanske vill du komma på den? Här kan du läsa mera:
https://alkoholhjalpen.se/node/108108

Önskar kontakt med nån som också lever i en relation där partnern inte kan eller vill sluta dricka. Prata och stötta varandra

Hej
Helt ny här, och är ledsen nu börjar han smyg dricka igen och jag har väntat på det sedan i slutet av oktober då han slutat med antabus. Är så rädd att minabarn skafå reda på detför då får jag inte ha mina barnbarn. Och som vanligt är det mitt fel, behöver prata

Mig har han blockerat på mobilen, släkten och grannarna nonchalerar han. Det har gått så långt att jag unviker att möta honom så mycket det går eftersom det gör ont att bli behandlad som luft.
Han har tejpat för ena fönstret med kartong, han verkar dock åka till jobbet som han ska, jag vet att han försöker att bli nykter, men det känns så jobbigt. Jag känner mig bara ensam just nu med mina tankar, behöver bara skriva av mig. Har ni varit med om samma sak?

Ska ha boken i en anhörighetsgrupp som jag ska vara med i

Ska ha boken i en anhörighetsgrupp som jag ska vara med i

Du har tagit ett stort steg nu och valt att berätta öppet och ärligt om hur du har det, din oro för honom och er relation.

Det började för mindre än ett år sedan, han drack mycket och till en början brydde du dig inte så mycket om det. Hans drickande ökade med tiden och har övergått i att han också psykiskt mår sämre. Han har verbalt varit mycket elak mot dig och du har inte fått varken närhet eller bekräftelse på mycket lång tid.
Du kan se ett samband med alkohol, droger och känner att du behöver se en förändring om du ska kunna känna att du vill vara i relationen. Som det är nu är han manipulativ, sagt elaka saker till dig och blir väldigt egoistisk då han dricker.

Du har tagit upp detta vid flertal tillfällen, han säger att han ska ändra sig men hitintills har du inte sett någon förändring. Du har varit tydlig med att du inte vill ha det såhär och sagt att du kommer att lämna om han inte gör något åt det.

Du har verkligen tagit flera steg i detta för att försöka påverka. Både att du skriver här nu, att du pratat med honom och att du varit ärlig och rak med att en förändring behöver ske. Du vet också att du inte kan förändra honom eller ta ansvar för det.

Det du funderar på nu är vad mer du kan göra och ville kanske sortera lite i denna röran genom att skriva ned den här.
Det låter som du resonerar kring det på ett rationellt sätt och tar steg du behöver för att sätta ramar kring dig själv, vad tolererar du och vad tolererar du inte. Många gånger blir det inte bara hjälpsamt för en själv utan även för dem man sätter ramarna/gränserna kring. Bra gjort.

Genom att du berättar här ger du oss chansen att följa dig om du fortsätter skriva eller bara ge dig stöd. Hoppas du hittar något här på forumet som blir hjälpsamt.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har ni sett att vi har lajv-träff 16/2 kl. 11-14 i våra lokaler i Liljeholmen i Stockholm?

Vi är lite oroliga att ni inte sett det... Vi hoppas att så många som möjligt vill komma!

För er anhöriga kommer vi hålla en liten mini-föreläsning och vi gör en självhjälpsövning som syftar till att förbättra sitt välmående inom olika livsområden. Övningen kan ni sedan diskutera med varandra och med oss om ni vill. Men det går alldeles utmärkt att sitta tyst och lyssna också om man vill.

Här finns hela programmet för dagen om ni vill kika: https://alkoholhjalpen.se/node/108108

Anmälan mailar ni till kontakt@alkoholhjalpen.se. Meddela gärna om ni har någon specialkost.
Senast anmälan: fredag 8/2 2019.

Hoppas vi ses!
/Li-Lo, Rosette, Carina, Sofia & Magnus
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

För mig var det en ögonöppnare.
Framför allt et här om mina och andras cirklar.
Och att man inte ska kliva över dom i ivern att hjälpa.
Att stå kvar på sin plats och se om motparten(den missbrukande kanske) ens är intresserad och vill lyssna.
Vill de inte det,så backa tillbaka in i din egen cirkel.
Kliv aldrig över deras.
Det är så lätt att tänka att den som missbrukar har förverkat rätten till integritet.
Speciellt om man som anhörig är så arg så det kokar.
Då trampar klampar och kliver vi hejvilt,allt i ivern att nå fram.
Talar om mig själv nu,inte om dig eftersom jag inte vet något om dig.

Också kapitlet om den cirkel som går runt runt i det här med att försöka ha kontrollen på en annan människas missbruk.
Dricker hen nu?
Nähä,inte det men då börjar han säkert i morgon.

Jaha,se där han drack det var ju det jag visste.
Osv osv.

Man är liksom aldrig nöjd och får det som någon sorts livsuppgift att åtminstone ha koll på om de är berusade eller inte.

Som att det skulle hjälpa..
Återigen,mina egna handlanden och tankar,inte dina :-)

Din brors alkoholproblem och hans mående har gått ut över ditt och din mors liv. Det är tufft att ha en så nära person som ett syskon/barn i sitt liv som inte gör det som är bäst för den. Du önskar såklart han förändrade sig och sökte hjälp eller att ni kunde tvinga in honom till något. Som du får tips om här av Ullabulla kanske han gör det men behöver själv ta stegen- eller i alla fall ta emot den hjälp som erbjuds när han får den. Det du beskriver med 11 st LOB på ett halvår låter som att han troligt blivit erbjuden hjälp ett par gånger. Även det som Ullabulla skriver, det finns hjälp att få.

Det låter som att du är medveten om att du behöver lägga energi på dig och ditt liv. Att du hittat hit och skriver här kanske är ett steg du tagit på vägen för att börja ta mer hand om dig själv. Om inte finns det något du tror att du skulle vara hjälpt av för att må lite bättre själv?

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej Zindi!
Spännande att du är ute efter lite lästips. En idé om du vill se om dessa böcker kan vara något för dig är att låna dem på bibliotek, de brukar finnas på de flesta.
Om du vill få flera tips på litteratur eller själv vill tipsa om något har vi en tråd här på forumet;

https://alkoholhjalpen.se/forum/forandra-sitt-drickande/3801

Önskar dig en fin vecka!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen

Det svåra i det råd jag ska ge dig är att ta till dig det.
Du ska inte göra någonting.

Din bror är sjuk,men vi lever i Sverige och vill han så finns hjälp att få.
Han är förmodligen så sjuk så han är inte kapabel just nu.
Men så länge du och din mamma är där och hjälper honom att ställa sig upp när han fallit så kommer han att fortsätta.

Om du orkar så skulle jag göra såhär:
Sätt dig med din bror och din mamma och var tydlig med att ingen mer praktisk eller ekonomisk hjälp kommer att komma från er.
Bara sällskap ibland när ni orkar.
Och hjälp till att få hjälp för hans alkoholism när han är redo för det.
Dvs låt honom falla ned ännu lägre än han redan är och låt bli att hjälpa honom få luft.
Ni låter denna karusell gå flera varv extra om ni hjälper honom.

Låt honom stå utan den hjälpen och se vad han gör.
Men stå kvar som syster och mamma känslomässigt om ni orkar.
Han kommer säkert att bli jättearg,besviken osv men om ni tänker på varför ni gör som ni gör så är det lättare.

Jag blev tvungen att se min mycket älskade sambo gå ned sig efter vår separation just med detta.
Han hade (tyvärr) en mamma som ställde upp för honom så det tog tre år innan han var så dålig så att han tog emot hjälp i form av ett behandlingshem.
Men jag gjorde inget annat än såg på.

Han är antar jag vuxen och har förståndet i behåll?
Om han har någon form av fysisk eller psykisk sjukdom så blir det såklart svåare.

Men då ska samhället gå in och inte ni.
det är ett alldeles tillräckligt stort ansvar och besvär att orka vara anhörig.
Som inte skäller och ställer krav.
Utan bara är och låter den beroende själv komma på vad som ska göras och vilken hjälp som kan vara aktuell.
Kom ihåg,alkoholism är en sjukdom och den som drabbas rår inte för det,gör det inte för att skada någon.
Det är fruktansvärt att stå och se på när de faller.
Men det är mer skonsamt än att hela tiden plåstra om de så att de orkar falla en gång till.

Vad menar du med dricker för mycket? Påverkar alkoholen det vanliga livet, tänkta aktiviteter eller annat som är planerat? Är det verktyget för att du skall kunna prata med din vän, eller är det verktyget som din vän behöver för att inte dricka för mycket?
Jag utgår från att det är verktyget din vän behöver som ligger i farozonen men som kanske ännu inte har stora problem. Det lilla jag vet är att man måste ha en plan. Alltid ha en plan för de situationer man vet lockar lite extra. Te x AW på väg hem från jobbet, festerna osv. Man måste tänkt igenom situationen man skall befinna sig och och ha en plan för hur mycket man skall dricka. Ska man hem till vänner på middag, så är ett tips att dricka långsammare än de övriga vid bordet. Gör det till en utmaning att inte dricka snabbare än någon. Bestäm innan att det bara skall vara typ tre glas, sen dricka något annat. Hitta något att ge som anledning.
En ytterligare variant är att te x dricka öl istället för vin, då det är mindre alkohol i det. Inte ta starksprit. Dricka öl ur burk, och hälla i vatten, så att man kan gå runt med burken och se ut att dricka (naturligtvis värdelöst tips om man har större svårigheter).
Jag försöker att få min sambo att klara av detta, men det är inte lätt, så lycka till.

Vad ska jag göra?

Vad ska jag göra?

Jag känner igen mig i den eviga oron som du känner, det känns som att den aldrig tar slut. Det är som en ond berg och dalbana.

Någon som har erfarenhet av carina Bångs själv hjälps böcker?

Detta är första gången jag gör ett inlägg i ett anonymt forum angående min oro... Oro både för honom och vårt förhållande.

För ungefär sedan 8-9 månader sedan hände det något, jag vet inte vad. Vet bara att han började dricka mycket, var ute sent och visst han hade semester så då brydde jag mig inte så mycket. Dock har beteendet fortsatt och eskalerat på den nivån att han en gång låst mig ute när jag gick ut för att han kallade mig för H-ordet för första gången. Han har kommit hem sena nätter/morgonar både fredag och lördag, söndagarna har gått ut på att väcka honom, för att få sällskap av den jag älskar. Ofta har han tagit återställare, många nätter har droger förekommit. Även de senaste söndagar har innehållit hög ångest och ånger från hans sida, han säger att han ska sluta och när jag ger råd om att söka hjälp säger han att han inte behöver den hjälp som finns att få.

Det som vidare oroar mig är att han väljer att köpa lättöl på vår lokala Ica och konsumerar dessa ofta för att ”jag vill ha ölsmaken utan att bli full” oftast är det jag som får köpa dessa då jag är den som oftast handlar mat för min kost. Även det ser jag som en varningsklocka.

Ibland kan han även vara manipulativ och vid ruset är han väldigt ego, och ofta om samma saker varje gång. De gånger jag pratat om detta med honom går han i försvarsläge (kanske förståeligt om man lever i förnekelse?) Jag har sagt att han kommer förlora mig om detta beteendet forsätter. Han kommer även förlora sina vänner.

Jag försöker någonstans i denna röran lära mig att han är den enda som kan ta ansvar för sina handlingar, inte jag. Det är utmanande, svårt och många gånger känner jag mig mer som mamma än sambo.
Han har vid tillfällen uttryckt att han inte mår bra men vill inte söka hjälp. Enlig honom själv ska han ”bara inte festa” men snart kommer ett julbord och säljare festar ju gärna hårt... Jag är alltså återigen orolig för en julfest han ska gå på om tre veckor. Orolig för att han inte kommer komma hem, oro för att han kanske är med någon annan på grund av vårt bristande samliv, kanske att han blir så full att han däckar någonstans..
Tankarna är många och jag vet att jag förtjänar så mycket mer än det här.. Men jag älskar honom så otroligt mycket för när han funkar är han så fantastisk att det inte finns. Men den här dippen han har, jag vet inte längre vad jag ska göra.

Han tjänar dessutom väldigt bra och har redan tight med pengar säger han. Observera också att mina syskonbarn inte får vara här för min syster är orolig för alkohol och droger så nu börjar även min syster som närmsta familjemedlem jag har ta att avstånd och då är det nyligen jag delat med mig av dessa händelser.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av mitt inlägg, kanske behöver jag bara få vara anonym en stund för att dela med mig av min oro för att slippa bli dömd, kanske hoppas jag på något råd/stöd, kanske behövde jag bara få skriva av mig... Jag vet inte riktigt längre...